Själv hoppar jag friskt mellan faserna, har börjat gråta mer igen. Men inte samma slags panikångest gråt. Det bara sköljer över mig och jag känner mig så bortvald. Vad har hon som jag inte har, hur kan han välja henne osv. Tänker också tillbaka på att han inte behandlat mig så väl sista tiden innan han gick, sämre än sina vänner som han är så mån om. Inte kramat mig när jag varit ledsen inte frågat hur jag mår. Så som han gör med alla andra, som jag vet att han gör. Så omtänksam mot alla andra och efter 26 år är jag inte värd någonting. Helt bortprioriterad, betyder absolut ingenting och har inget värde alls, känner mig så tom och som ingenting.
Jag har även börjat drömma mer mardrömmar, drömmer om hennes stora hus som han bor i nu. Gick vilse i korridorer och så många dörrar och rum. Ingen aning om hur det ser ut på riktigt annat än de bilder där det skymtar förbi på insta eller FB innan jag avföljde honom.
Mina barn har inte varit där ännu och har inte träffat den falska saken än.
Han är inte så mycket med barnen alls och vi har inte satt något schema heller. Han har kommit en gång i veckan för att laga mat till barnen och ta yngsta till träningen. Han kunde inte i torsdags för han skulle på konsert istället. Han skulle också ta den yngsta till träningen varannan lördag, men sista tre av “hans” ggr har jag fått köra. Jag är arg för att han inte bygger upp någon egen relation till sina barn, uten det viktigaste verkar vara att de ska sova där men han tänker inte tjata på dem säger han. Han vet ju att jag inte vill att de träffar henne än heller…
Funderar lite på alla utmaningar som man kommer möta längst med denna krokiga väg. Hur man ska hitta ett bra samarbete och kommunikation framöver
Min bor ju med sin nya och jag tror ju att hon litar på honom, hur man nu kan lita på en man som är otrogen och från ena dagen till andra flyttar ut.
Har t.ex innan tänkt att jag kanske inte behöver ha kvar bilen om det blir tajt ekonomiskt. men inser att man kan bli rätt beroende av andra som ensam.
Fick åka in med sonen till akuten för några dagar sen lite senare på kvällen. Ringer ex för att berätta och han svara med ett “ok texta sen”. Hör henne i bakgrunden, lite mys:mmande som om för att det blev kallt när han klev ur sängen då de förmodligen gått och lagt sig.
Inga frågor om hur jag skulle göra med dottern som inte vågar sova själv. Ringer min pappa för att meddela att dottern är ensam hemma då han bor i närheten. Han frågar direkt om han ska komma och hämta henne med det vill hon inte.
Skriver till ex att jag tyckte att han kunde släppa den nya och ta hand om sitt barn istället.
Jag och sonen kommer hem strax efter 01 och dottern är ff vaken.
På morgonen får jag till svar att jag borde ha sagt något då för han trodde att jag ordnat någonstans till dottern att sova på istället.
Ja jag borde kanske sagt det, och han kanske borde frågat…
Det blir väl en ny upplevelse då för både son och X att det saknas service vid sidan av isen! Klen tröst, men de valde åtminstone inte en aktivitet där du blev ”utbytt” rakt av, om skridskoåkning aldrig riktigt varit din grej.
Frustade till av skratt av din beskrivning av ”det jävla stycket” som åker skridskor och fjantar sig. Hon kanske till och med är bättre än ditt X? Sånt brukar vara jobbigt för självupptagna X.
Du konkurrerar inte med henne. Du är fortfarande dina barns mamma och det kan hon aldrig ta ifrån dig. Djupa andetag nu, det här är bara en tillfällig svacka!
Vilken modig och stark dotter som inte tiger! Mitt hjärta värker av tanken på att hon behöver bli fullvuxen på detta sätt.
Sen är det helt galet egoistiskt av karln att inte fatta dessa grejer, och många andra, helt av sig själv. Barn, i alla åldrar, är ju olika grad beroende av sina föräldrar och kommer bara att våga/orka ta upp de värsta grejerna. Resten får passera men finns kvar i minnet för alltid.
Tyvärr är det inte hon som har förstört allt. I dagens individualustiska, frigjorda samhälle finns ingen gemensam samsyn på vad som är rätt eller fel. Jag kan inte begära att andra ska ha, än mindre följa, samma moraliska kompass som jag.
Det står var och en fritt att uppvakta och lägga an på vem de vill, när de vill, hur de vill så länge det är inom den juridiska lagens ramar. Hon har ingen skyldighet att ta hänsyn till dig.
Däremot har din man ansvaret för hur han hanterar eran relation, relationen till barnen och den nya. Det är hans val, hur han agerat som försatt dig i den här situationen. Visst kan du lasta henne men hon är inte ansvarig för hans val. Skulden är hans och bara hans.
Skyller du på henne så säger du att han är så svag och osjälvständig att han inte kan hållas ansvarig för sina egna handlingar.
Nu vet jag inte hur ni haft det i er relation men det är hans ansvar att kommunicera om något inte är bra. Det är hans ansvar att ta upp om han håller på att tappa käsnlorna eller fått en aha-upplevelse att det är något han saknar. Du kan inte lasta henne för att det är som det är.Ska du komma vidare måste du inse att det är han som gjort valet, det är han som har agerat. Så det är han som har förstört allt. Men skulle du vilja leva med en man som inte älskade dig utan hellre skulle vilja vara med någon annan? Känslor kan vi inte styra över, däremot kommunicera och välja hur vi agerar utifrån dem.
Jag skulle nog säga att han låter sina känslor för henne styra hans val och handlingar vilket inte är hennes fel. Nej, känslor kan man inte styra över, däremot hur man agerar utifrån sina känslor. Jag tror att om du ska kunna komma vidare vore det bra om du lade ansvaret för situationen där det hör hemma, hos honom. Det är hans val som försatt er i den här situationen. Se honom som han är nu, inte som han har varit/ du skulle vilja att han var.
Och du kommer dit… Det blir så när man känner sig så lätt utbytt och tankar som snurrar omkring och det man trodde man var klar med kommer tillbaka som en bomerang.
Jag anser inte att trejde part är helt oskyldig faktiskt. men det är mitt sätt att se på det.
Varje gång jag skäller ut dem efter noter, vare sig det är i tyst i mitt huvud eller högt när jag sitter ensam i bilen är det med bra värre ord än häxa. Det är min process och det hindrar mig inte från att komma vidare utan det hjälper mig att få ut så mycket att det nog är det som hjälper mig framåt. Det har ju inte för någon av oss gått speciellt lång tid heller.
Jag försöker att inte tänka så mycket på det där Spöket som X har raggat upp/raggats upp av (vet inte vilket). Det går ju inte att tvinga någon att vara otrogen, så X bär tyngsta ansvaret gentemot mig.
Men jag tänker ofta på att jag tycker att det är dåligt systerskap (och även broderskap, naturligtvis!) att ge sig in i en relation med en person när man vet att hen är gift. Vad den gifta människan än säger om dött/fritt äktenskap, min fru/man förstår mig inte, eller hur nu bortförklaringarna brukar lyda.
Jag håller mig också borta från att ta reda på saker. Mår inte bättre av det. Dock blir jag uppdaterad av min omgivning ibland då dom numer känns mer upprörda över det som skett än vad jag är.
i mitt fall va det enkelt. Hon gjorde exakt samma sak mot sin man (och barn) som mitt ex gjorde mot mig och sin dotter så jag kan tycka att hon bär ett lika stort ansvar fast åt ett annat håll.
Tycker också om jag ska vara krass att man har ett ansvar på ngt vis. Förstår att man inte rår över sina känslor. Men man rår över sina handlingar gentemot andra människor.
Något jobbigt är att de vänner jag har själva lämnat, de kan inte riktigt förstå känslan tror jag att bli lämnad för någon annan från en dag till en annan, även om de säger det så är vissa saker de säger som bara gör mig mer arg.
Just nu behöver jag inte höra logik eller konstuktiva saker sånt som jag redan är smärtsamt medveten om. Jag behöver bara nån som lyssnar och att det är OK att känna. “Du måste hitta ett sätt att få ut honom ur tankarna” ja vad tror ni jag försöker, han lämnade mig hastigt och olustigt i mellandagarna.
Jag var på banken igår och skrev över lånen på mig för att vi ska skifta huset till mig. Jag mår uruslet…men tala gärna om för mig alla fel jag gör så jag vet det, för sånt orkar jag verkligen ta nu… inte.
Nu är det iaf dags för mina barn att träffa hans nya sambo. Och jag hatar det verkligen även om jag vet att jag inte kan göra något åt det eller visa hur jag känner inför det för mina barn eller ens har rätt till en åsikt eller bli behandlad med respekt för hur jag mår… Det är ju därför jag vänder mig till dem istället för att inte hålla allt inne. Helt ärligt och hudlöst och det enda jag egentligen behöver är stöd utan pekpinnar.
Sonen berättade att pappa bjudit in dem till sin födelsedag och de ska gå och bowla, är ju neutralt så det kan jag inte ha åsikt om och självklart är jag glad att han bjuder in dem då alternativet är sämre.
Sonen hade frågat vilka som som med varpå exet svarar med två namn. Saken är att hans nya sambo har samma namn som barnens äldsta halvsyster, exets sedan tidigare äktenskap. Så sonen vet inte om att han ska träffa hans nya, utan tror att det är sin syster som kommer vara där, men då systern precis fått barn så hon kommer inte gå med tanke på Corona och allt. Jag vet att jag inte kan säga något men jag blir så arg.
Det kokar i mig när jag tänker på orättvisan att du ska flytta ut ur huset pga av dem!
Men som sagt, du kommer åtminstone vara fri att göra allt precis som du själv vill framöver! Köp nu ett oerhört fint vin och god mat att ha till din första helg på nya stället sen!
Men du - han är inte så cool. Varför lägger han ansvaret på dig? ”Jag anser att jag sagt till och hade du sett tecknen…” Offerkofta!
Så kan han inte säga! Var är hans eget ansvar?
Vet häxan om att han sover med dig? Han verkar ju helt vilsen vart han står och vilken relation han är i.
@Heartbroken1
Jag tror det är väldigt vanligt att känna så i början när separationen fortfarande är väldigt färsk.
Lite senare, när du fått lite tid mellan dig och uppbrottet så törs jag nog säga att du inte kommer känna likadant.
När jag förklarade för mitt ex att jag ville skiljas så sa han i början att han skulle ta tillbaka mig på studs om jag ändrade mig. Han var också väldigt noga med att säga att jag inte fick låta stolthet stå ivägen för en eventuell återförening.
Nu ville jag aldrig ha tillbaka honom och vill det fortfarande inte, men jag tror inte att han känner på samma sätt längre. Jag tror han är rätt så nöjd med hur livet ser ut nu (han har också hittat en ny partner som han trivs med nu)
Det är fullt förståeligt. Det kommer vara rätt så tungt nu en tid men det kommer bli bättre. Håll ut, försök komma ut på en promenad varje dag, speciellt soliga dagar så du kan kapa lite d-vitamin. Kom ihåg att äta och prata/skriv så mycket du orkar.
