En ganska okej dag har förflutit. Lugn middag och sedan fick lillis ett utbrott som varade flera timmar. Tror det kan vara en reaktion på förändringen, men lite oklart. EGENTLIGEN har väldigt lite konkret förändrats eftersom exet knappt var hemma innan heller. Så det kanske bara är trotsålder.
Barnen är mest med mig. De äldsta två 100% (eget val) och de yngre är med honom när han kommer hem, vilket kommer bli långhelger varannan vecka, samt någon vecka här och där lite längre eller hela veckan.
Jag har protesterat och sagt att han måste ta sitt ansvar. Han menar att han gör det. Och att han ”jobbar på en lösning” där han kan vara mer hemma ”ännu mer” (lite oklart hur den lösningen ser ut). Men att det tar tid. Och medan detta tar tid så har han tydligen inget ansvar? Han litar på att jag sköter allt gällande barnen just nu. Rent egoistiskt så tar jag dem gärna så mycket som möjligt, men jag tror ändå att det bästa för dem är att han tar sitt ansvar och har dem varannan vecka. Det är som att resonera med en vägg. Han utgår hela tiden från att om jag skulle kunna anpassa mig efter hans schema, alternativt om barnen flyttade till honom, så skulle han kunna ta mer ansvar. När jag ifrågasätter om det verkligen skulle vara bäst för barnen att flytta, alternativt varför jag skulle vilja anpassa hela mitt liv efter hur han arbetar menar han att det skulle det kunna vara lika väl som att ha det som vi har det nu. De anpassningar han vill att jag ska göra kan röra sig om att skippa viktiga möten, att han ska ha barnen på min ”kort-dag” på jobbet min vecka om han råkar vara hemma då etc. Nästan all vab ligger på mig redan idag, det kommer fortsätta så. Jag har då menat att jag gör alla möjliga anpassningar i den mån det går varannan vecka, när jag har barnen. Men att även försöka skarva och organisera på ”hans” tid kommer inte längre ske. Det är ju detta jag gjort hittills sedan han flyttat och som jag tycker han tagit för givet. Jag har bråkat för barnens skull (och för hans egen, för att jag vill han ska förstå) men det är så tröttsamt. Jag funderar på att bara ge upp och låta det vara som det är och se det som hans förlust. Rent egoistiskt är den avlastning det innebär att han tar de två yngsta varannan långhelg en bra avlastning i vardagen för mig och kanske det som gör att livet ändå kan fungera på lång sikt.
Tungt att vakna idag, ännu en semesterdag med skidåkning väntar. Jag gör allt som en robot. Korta stunder, minuter, av glädje kan jag känna. Men oftast känns allt som en kompakt grå dimma. Fick ångest igår över att jag kände mig så ensam och ringde en väninna. Det kändes bra, men sedan kom de stora barnen hem. Vi hade trots allt en fin kväll med kortspel och TV-tittande ihop.
Jag minns förra vändan, då var allt mörkt mörkt långa stunder. Det är faktiskt inte så illa nu. Men jag längtar efter glädje i mitt liv. Att känna trygghet och glädje. Jag tänker att det behövs tid. Men jag är trött och jag känner att jag är på gränsen för vad jag orkar. Det har varit så mycket med allt praktiskt och med barnens mående som jag har fått ta itu med ensam. Som tur är har jag en bra chef som har hjälpt mig att prioritera vad jag ska lägga fokus på. Jag har också haft möjlighet att arbeta lite hemifrån. Utan henne hade det inte gått.
Det är precis som jag minns den där tiden. Jag hade också en känsla av att vara som en maskin eller robot, bara göra saker. Tänker så här efteråt att det var överlevnad. I vanliga fall njuter man av storhelger, ledigheter och semestrar men det gick inte att njuta och vara i känslan utan att det blev ledsamt.
Finns det något du skulle kunna unna dig efter skidsemestern? Något du kan uppskatta själv? Alternativt göra med en kompis?
Det tar på krafterna att överleva, göra allt ensam för första gången. Skapa stunder där du kan njuta av tillvaron, kanske extragod frukost, hot yoga, film och tända ljus osv. Jag förstod detta först vid separation, började fokusera på att ge mig kärlek, lycka, glädje, feel good. Jag började gradvis känna mig lycklig och glad inombords på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Och jag har bevarat detta sen dess, oavsett om jag varit singel el i relation.
Skönt att höra att jag inte är ensam med att känna mig avtrubbad.
Det blev en okej dag trots en tung morgon. Mer utevistelse och nu är vi riktigt trötta. Kanske jag behöver något bara jag… har inte reflekterat över detta alls. Men det är så nytt ännu alltihopa. Jag är mest av allt omskakad, jag såg det inte komma. Inte alls. Inte otrohet.
Jag har ju mina äldsta på heltid men jag tänkte att vi tre kanske kan göra något fint ihop någon gång när de små är med sin pappa. De får dra ett ganska tungt lass hemma eftersom att jag är och har varit nästan själv med alla barnen under senaste året. Det vi hittills gjort är faktiskt att bara sitta hemma vid köksbordet och prata med ett tänt ljus, göra läxor, laga mat osv. Det känns som att vår relation fördjupats. Det har också känts som att de äldre har behövt den här tiden. Kanske är det därför jag känner att ”trean” kommit i kläm. Han växelbor och när han är hos mig är det ju alltid med lillis som tar upp väldigt mycket tid just nu. Det har liksom blivit väldigt lite tid för just ”trean”.
Tog mig i kragen och fick ut alla i hyfsad tid idag. Sedan fick det bli som det blev efter lunch. Mobilerna åkte fram för alla inklusive Lillis. Jag bara orkade inte underhålla mer. En tvååring har ju sjuuuukt mycket energi. Sedan tog vi en lugn eftermiddag. Många tankar om det som varit, men inte en enda tår idag heller. Mer avtrubbad. På ett sätt är det skönt att inte alltid vara arg eller för all del ledsen. Eller, det är jag förstås. Men det är skönt att inte ryckas med i det här hela tiden eftersom sinnesstämningen skiftar så enormt då. Det är nästan som att jag betraktade mig själv utifrån. Såg även mig själv i spegeln idag. Jag måste ha gått ner tio kilo i vikt sedan mellandagarna. Otroligt. Jag som försökt få bort de där gravidkilona i två års tid har nu tappat dem på några veckor. Maten växer i munnen på mig. Jag har helt tappat hungerskänslorna.
Tillåt dig vara där och acceptera läget, sorg känns och märks. Just nu är det också mer pressat då du har ansvar ensamt och allting är nytt för dig och barnen.
När du känt att du varit ledsen nog och börjar bli arg, använd ilskan som bränsle till att bygga upp dig! Börja träna mer eller tyngre, då kommer du känna hunger på annat vis samtidigt som du sover bättre och bygger upp din styrka. Träning är den bästa medicinen! Lyssna på pepplåtar eller poddar som stärker ditt inre.
Ja, jag ska försöka ta tag i träningen ordentligt. Det har ju varit svårt senaste året pga (ex)makens arbete med pendling och att jag haft hand om allt hemmavid. Men nu blir det lite avlastning när han måste komma hem och ha barnen lite.
Vi har kommit hem efter en intensiv skidvecka och jag känner mig faktiskt starkare. Lite trött och inte så utvilad, men stärkt av att vi fixade det. Inklusive resandet.
Jobb imorgon och så familjerådgivning senare i veckan. Jag ska efterfråga en tydlig uppdelning som inte kommer leda till att jag måste ”ställa upp” och justera hela min tillvaro efter honom.
En dag i taget. Inga tårar idag heller. Men ilska kände jag, och sorg.
Är det någon här inne som rest utomlands själv förresten? Ett av mina största intressen har tidigare varit att resa. Nu har det ju varit pandemi och vi har inte varit utomlands sedan före den.
Jag har tittat runt lite och ser att det finns researrangörer som erbjuder paketresor för dem som reser ensamma men vill åka med andra som reser själva. Apollo har träningsresor, och så finns det en arrangör som heter Singelresor. Jag är inte redo att åka HELT själv. Men gärna med andra som åker själva. Någon som testat? Finns det fler arrangörer? Jag är intresserad av i princip allt utom en helt vanlig charterresa med pool och all inclusive… det gör jag gärna med barnen men inte själv. Däremot storstad, natur, vandring, sport, aktivitet etc skulle vara intressant! Det vore ju trevligt att resa med folk i någorlunda samma ålder… att inte alla är födda på 40-talet eller -90-talet när man själv är snart 44 fyllda. Alltså, jag träffar gärna folk i olika åldrar och är det väldigt blandat är det ju roligt och trevligt, men att vara klart yngst eller klart äldst känns för mig lite jobbigt…
Jag kanske skulle orka till hösten, eller till nästa vår. Jag kände att jag vill ha något att se fram emot. En fördel med att åka själv är ju att det inte är en hel familj man måste betala för! Bara för mig själv. Och dessutom får jag ju då välja resmål helt själv…
Jag hade tänkt resa med någon liknande grupp men valde till slut resa helt själv pga ekonomin.
Du skriver att du inte vill åka helt själv, men ifall du ändrar dig har jag några tips:
välj en lagom stor stad (större utbud samt fler som reser som par singlar osv)
jag flög via Norwegian och bokade boende via Airbnb (billigt o smidigt!)
jag gick med i många Facebook-grupper, det finns många svenskar som har mkt aktiviteter, t ex i Spaniens olika städer. Fick massor av bra tips på sevärdheter, vandring, träning, restauranger, träffar osv
kolla om du har en kompis som vill åka med, har en kollega som ställde en sådan öppen fråga på Facebook och hon fick napp och de reste iväg tillsammans!
Jag åkte med Singelresor till Island sommaren 2017. Det var en fantastisk resa. Bra hotell, proffsig guide och bra arrangemang. Ganska dyrt dock eftersom jag ville ha ett eget rum. Vi var ca 20 stycken och trots att det har gått flera år är det många som umgås som vänner fortfarande. Många av de jag träffade hade åkt med Singelresor flera gånger och var helnöjda då också.
I sommar åker jag till Mallorca med Singelresor. Det är kul att få sällskap men det är också skönt att kunna välja att vara ensam när man vill. Jag kan absolut rekommendera deras resor.
Jag kanske kommer dit så småningom att jag orkar och vågar fixa en resa helt själv. Känner mig nog just nu lite för trasig. Inte för att jag ska åka just nu, utan det blir nog om 6+ månader i så fall. Jag har även dottern på heltid som det ser ut nu så eventuellt gör vi något ihop i slutet på sommaren. Äldsta barnet kommer flytta hemifrån till hösten…
Det låter supertrevligt! Är det en blandning av människor och ffa åldrar på folk som åker @Jane eller hur ser det ut? Har tittat på Island och några vandringsresor. Alternativt skulle det vara kul att åka på nån lite längre resa. Sådant vi aldrig fått till som familj eller som par. Jag ser en möjlighet att kanske kanske kunna göra en sådan sak bara jag, eftersom det ändå är rätt dyrt att ta sig iväg. Om jag tar mig ur bodelningen med ekonomin i behåll
Känns ändå positivt att faktiskt kunna se fram emot något och drömma lite! Det är en ny känsla. Ska försöka leva på den lite. Vissa saker kanske kan bli bättre i mitt liv när jag får bestämma helt själv.
Ja, att bestämma själv är den stora vinsten för mig efter skilsmässan. Både över tid och pengar. För mig är det hela åtta år sedan min man lämnade mig och mycket har hänt sedan dess. Jag har en särbo sedan några år och vi har det bra men jag har inga planer på att flytta ihop. Det är väldigt skönt att få ha sitt eget.
På resan till Island med Singelresor var det mest kvinnor och vi var mellan 35 och 65. En glad och nyfiken samling. Några hade sällskap hemma och några inte. Det var verkligen ingen match making-resa vilket man kan tro av namnet att döma.
Det låter som en bra grej. Ska fundera lite. Just nu är allt så kaotiskt och nytt.
Skönt att det inte är någon dejt-resa. Det är verkligen inte något sådant jag söker. Jag känner ju verkligen att jag skulle vilja vara med någon, men jag förstår att den processen måste ta tid och jag tror att det kommer ta mig flera år att nå till det stadiet att jag ens är redo, om jag nu blir det någonsin. Smärtan känns just nu enorm och rent fysisk. Men att kunna göra samma saker som vi tidigare gjorde ihop och tom göra dem helt på mitt sätt, efter mina egna val, ja det skulle ändå kännas som något positivt.
I veckan hade vi samtal på familjerådgivningen. Det blev inte bra. Jag kunde inte ens titta på honom, så arg var jag. Inget blev sagt och jag kunde inte hålla en dialog. Jag är inte intresserad av någon kommunikation med någon som bara kan kommunicera på sina villkor. Nu vill han ha ”en respektfull ton” oss emellan. Jag sa att jag inte vill prata med honom. Jag förstår inte hur vi ska kunna prata när han lever i en helt annan verklighet. Jag sa till behandlaren att vi är på fel ställe, det här kommer inte ge någonting. Jag kan inte sitta och diskutera ”bra föräldraskap” och ”bra separation” med någon som inte tar sitt ansvar som förälder och som dessutom fortsätter bete sig illa mot mig och som jag upplever enbart vill kommunicera för att få igenom sin egen agenda. Innan har han ju inte varit intresserad av någon kommunikation, då har ju allt bara varit på hans villkor. Men NU när jag säger stopp och sätter gränser. DÅ helt plötsligt ska vi diskutera?
Det slutade med att vi ska kontakta familjerätten.
Läst mycket vad du skrivit. Din situation påminner en del om min. Måste få fråga hur era barn upplever separation? Dom stora vet dom vad pappa gjort?
Gick bodelning bra?
Jag har allt framför mig…
Jag skulle kunna skapa en egen tråd om barnen. De tre stora vet vad som hänt, alla har fått åldersanpassad information. Han fick berätta för dem, men ljög faktiskt om vad han hade gjort (sa att de bara skrivit meddelanden till varandra). Så jag berättade resten av historien för var och en och på ett språk som jag tror de förstod. Jag tog naturligtvis inga detaljer. Minstingen mår bra som jag upplever det. Han kan vara lite orolig precis vid bytet, bäst blir det om vi byter på förskolan.
Barnen (de äldre) far illa av detta. De två äldsta bor enbart med mig. En av dem har ingen kontakt alls med sin pappa pga besvikelse. De mår otroligt dåligt och det är nog en av anledningarna till att jag är så arg. Vi har ingen bra kommunikation och min uppfattning är att han hela tiden ser till sina behov, och sedan får barnen och jag anpassa oss. Jag har föreslagit varannan vecka eller 2-2-3, men inget av detta går för honom pga arbetet och tidsmässigt lång resväg. Han har föreslagit att han ska ha alla helger, eller i vart fall fler helger än jag pga att det är lättare att komma hem sammanhängande då. Han vill även ha alla fredagar, något jag sagt nej till eftersom jag arbetar halv dag då (schemat ser ut så). Han vill att jag tar alla onsdagar mot att han tar fredagarna. Då har jag svårt att komma ifrån eftersom vi har planering på eftermiddagen och detta ofta(st) drar över på tiden och dessutom slutar jag senare på tisdagar och onsdagar för att fredagen är kort…. Det är nog svårt att få till varannan vecka för mig (har ju redan fixat det varje vecka under knappt ett års tid medan han pendlat, men är så otroligt slutkörd nu).
Jag har fått gå ner i arbetstid. Han hävdar att han varit med barnen mycket. Jag har tagit all VAB, alla studiedagar, alla föräldramöten, alla aktiviteter, all kontakt med skola. Jag har haft svårt att hinna med alla vardagliga uppgifter som städning, tvätt och matlagning. Det har krävt en minutiös planering där allt är ordnat i förväg. Jag har inte hunnit ägna den tid som vart och ett av barnen har behövt. Den yngste har tagit väldigt mycket tid, och ffa näst yngste har blivit lidande av det. När alla hushållssysslor varit klara och lillen i säng har klockan varit slagen för läggdags. Utan att vi ens hunnit diskutera dagen (ofta). Och då brukar jag ha kvar tvätt att vika, och morgondagens rutiner att förbereda (se till att det finns frukost och kolla av gympapåsar och att läxböckerna är nedpackade, vällingflaskan laddad och kläder framlagda). Ibland har jag hunnit samtala och hjälpa tonåringarna med läxor sent på kvällen, men inte alltid. Jag har somnat så snart huvudet hamnat på kudden. Jag har inte ägnat mig själv en enda tanke. Dagen efter börjar kl 05:20. 06:20 lämnar jag på förskolan och en vanlig dag hämtar jag mellan 17-18 beroende på vilken dag det är. Ibland arbetar jag nätter eller helger istället (har då fixat barnvakt för de små). Då blir livet lite enklare, och jag har ibland lediga dagar mitt i veckan pga helg- och nattjobb.
Två av barnen vill numera inte gå till skolan. Den ena mår så dåligt att det tagits fram en plan för skolgången som nu anpassats. Kurator inkopplad. Den andre har mått dåligt men vägrar kurator. Kommer iväg till skolan men kommer ofta (någon gång per vecka minst) hem tidigare pga diverse ”symptom” (ont i magen, huvudet, lös i magen, mår illa, snuva…… etc…). Men där verkar själva arbetet hittills vara godkänt. Barnen har aldrig haft några problem i skolan och har tidigare varit högpresterande.
De som sett mig på arbetet, inklusive min chef, har frågat hur jag mår. Fick ett samtal med chefen och då blev jag befriad från några arbetsuppgifter som bedömdes kunna vänta. Sedan har chefen och jag gått igenom våren och sett till att jag fått vissa dagar ledigt (valde semester på eget initiativ) för att få återhämtning. Mina vänner och mina föräldrar, liksom mina svärföräldrar har samtliga undrat hur i hela friden jag har orkat. Alla har sett hur illa det varit, alla utom exet. När jag ser tillbaka på hur det varit senaste året förstår jag inte själv hur jag orkat. Eller varför jag inte tydligare sagt ifrån. Men jag gjorde det av kärlek till min man. Jag ville att han skulle vara lycklig, och jag trodde han skulle komma hem oftare.
Vi är inte klara. Just nu orkar jag inte. Det är för mycket med barnen och nu även med mig själv. Jag kan inte förmå mig att ta itu med att dela upp allt. Framför allt inte boendet och de större tillgångarna.
En sällsamt dålig dag igår. Jag har varit ur balans sedan familjerådgivningen tidigare i veckan. Det samtalet gav ingenting för mig och jag tror inte att jag kommer kunna tillgodogöra mig någonting därifrån. Familjerätten blir nästa instans.
Så fint formulerade sig min man oxå. Han hade visst hjälpt till hemma och att jag bara var dum som försökte säga något annat. Okej, nu ljuger han ju för sig själv lixom… Jag ska ta av mig offerkoftan anser han. Och han som aldrig haft tid med barnen vill helt plötsligt ha dem på deltid. Över min dödakropp.
När min man inte nådde någonstans med alla sina försvar gick även han snabbt över till ekonomin. Sa som du att det där får en bodelningsförättare eller jurist reda ut.
Lustigt det där. Min man har alltid hatat vårt hus av olika anledningar. För 2-3 år sen började han tjata om att göra om allt hemma, han ville ha en ny stil, minimalistiskt. Och nu vill han ta över huset?! Det som är ett fallfärdigt ruckel, kräver minst en miljon i renovering enligt han.
Men nu råkar jag ju veta att det är ludrets dröm att bo i vårt område, nära hennes familj. Husen är dyra och lite av gräddhyllan här. Han tror oxå att barnen som vägrat träffa han sen han flyttade och än mindre vill bo med han kommer välja att stanna här bara för att få bo kvar i sina rum. Men dem är pepp på att flytta och kommer inte bo med han.
Han har ju lovat dem att de inte behöver träffa henne. Och jag har sagt att jag inte litar på att hon ploppar upp som gubben i lådan hos han om barnen är där. Skulle aaaaldrig hända har han sagt. Och ändå så klargjorde barnen att de kunde tänka sig åka på semester med han om hon inte följde med. Perfekt tänkte jag, nu får de chans att jobba på sin relation och han kan visa barnen att dem är viktigast för han. Då visste han inte om ludret skulle med på semester. Barnen var extremt tydliga, hon eller vi. En vecka gick och han meddelade att han frågat om hon skulle med. (Visste att dem redan bokat flygbiljetter så det var en lögn). Och en vecka senare meddelade han att hon ska med. Barnen bad han fara och flyga.
Jag har oxå sagt upp mig. Projektleder MITT liv nu.
Jag kräks på det. Han visade inte mig någon respekt men nu ska JAG göra det…
varje gång jag praktiserar nollkontakt så börjar han bomba mig med sms och frågor om saker han absolut ninte behöver veta där och då. Men han försöker pick-a-fight.
Den har både jag och barnen fått höra. Jag är inte den första som är otrogen. Det är inte ett brott. Massor av folk skiljer sig. Hen och hen lever i ett öppet förhllande (ja men det gjorde INTE vi), hen var oxå otrogen bla bla bla.
Japp. Vi ska vara vänner och han vill ha min hjälp i allt eftersom han inte klarar något administrativt överhuvudtaget. JAg ska STÖTTA han igenom detta har han sagt. Vi ska göra detta TILLSAMMANS. Ehhh, whaaaat?
Mina tonåringar är oxå endast med mig. Där vill Aset att jag ska pusha dem att komma till han oxå men dem är 15,5 och 17,5 så dem är stora nog att fatta egna beslut.
jag och mina grabbar kör vår egen premiär i sommar, läskigt men spännande! Jag är snart 43 år och det är väl dags att våga
Oh lord. låter som hos oss. Han vill endast kommunicera på sina villkor och när det gynnar han. Han hittar oxå på skaer som att han hjälpt till hemma och vi har delat allt nästan lika. Ha ha ha, han var som en inneboende som inte lyfte ett finger och det vet han med men vill framstå som bättre.
På FR blev han dock sågad vid fotknölarna. Det var han som bokat tiden och att vi skulle gå dit. Jag var orolig att jag skulle få massa skäll. Tvärt om, jag fick allt jag kände bekräftat. Han satt och ifrågasatte FR om detta verkligen var varför vi var där och så här trodde inte han att det skulle gå osv. Han var skit sur när vi var klara och jag lättad.
Jag har sagt att jag vägrar kommunicera på hans villkor mer. Vill han inte höra mig eller vara tillmötesgående kan han inte förvänta sig det från mig heller.
+1 på den.
Läste hela din tråd och saxade en massa “igenknningar”. Inga goda råd eller synpunkter MEN jag känner igen mig SÅ mycket! Hoppas du inte känner att jag kapade din tråd
För mig är det hela åtta år sedan min man lämnade mig och mycket har hänt sedan dess. Jag har en särbo sedan några år och vi har det bra men jag har inga planer på att flytta ihop. Det är väldigt skönt att få ha sitt eget.
