Jag skriver här igen. Jag och min exman har gått igenom en separationsprocess tidigare, på hans initiativ. Efter en tid i sär kommer han på att han ändrat sig, och trots att jag väl närmast kommit vidare, beslutar vi om att försöka igen. Vi har haft fina år ihop och kommit varandra nära på många sätt och verkligen känslomässigt, vi har även fått barn igen. Hen är ännu liten. Lång historia kort. Han arbetar på annan ort sedan ett år och i mellandagarna ringer han och säger att ”vi måste prata”. Han har haft en SMS-flört och några kramar med en kollega. Hon är också gift. Där och då bestämde jag mig för att nu är det dags att separera. Jag tar bara inte detta. Ni som är med om ”vända två” -kan ni känna lättnad som jag? Jag vet inte varför avgrunden inte finns där som förra gången? Jag är ledsen, sorgsen, besviken, kanske lite arg också. Varför kastar han bort det vi hade? Igen? Jag orkar inte dra hela historien. Förra gången ville jag verkligen inte skiljas, men nu… sån jävla skitstövel han är.
Anledningen till att han ringde var att kollegans man fått reda på affären och blev ”helt galen”… han bar rädd att jag skulle bli kontaktad av maken… Han förnekar att han skulle hållit det hemligt utan hade tänkt prata med mig när han kom hem. Har inte fått något svar på hur det hela avslutades och vad som egentligen föranledde det. Skulle ni gjort samma som jag? Separerat? Eller är jag för hård? Barnen vet redan inklusive orsaken (inte exakt men i stora drag) eftersom jag sa att det är bara att berätta för dem för vi kommer aldrig bo ihop igen (han är fortsatt borta på jobb och vi har inte träffats sedan han berättade). Vi kommer ha en sansad dialog om barnen och där hoppas jag att det inte blir problem.
Hej, beklagar det du varit med om! Men det är nog faktiskt inte så ovanligt detta heller. Om det kan vara till någon tröst.
Jag tror att du har nått din egen intre gräns och att alla människor någon gång når den. Det kan vara första, andra, tredje eller tionde gången man blir sviken. Och när man väl når den, då agerar man som du gör, beslutsamt. Det är inte hårt.
Jag tror du får bereda dig på att du kommer att tvivla ändå, ibland. För på ett sätt är det enklare att vara den som blir lämnad än att vara den som går. Man känner sig mer ansvarig när man går, t ex inför barnen.Men jag tycker att det låter som att du gör helt rätt. Som du skriver är det han som kastar bort det ni har för att han uppenbarligen inte klarar att leva utan att ständigt snegla efter nya möjligheter. Och du vill nog inte ha en man där det med jämna mellanrum ska uppdagas otroheter, stora eller små. Jag tror att vissa kvinnor väljer att blunda, för att slippa ett uppbrott. Men jag tror inte du är en av dem.
Du kommer att fixa den här situationen också! Och nu har du en fin unge till att glädjas år också. Och möjligheter att senare träffa en man som är mer stabil i sig själv.
Lycka till!
Tack för de fina orden!
Ja, jag nådde nog min gräns. Han verkar inte riktigt förstå vari sveket består. Han gav uttryck för att det inte är ”så farligt”. Hav vill försöka igen genom att gå i terapi. Jag tänker att vi kanske måste gå vägen genom terapi eftersom jag vill att det ska bli en ”snygg” skilsmässa vad gäller barnen. Det vill vi båda, men jag har så mycket i mig som kanske måste komma ut.
Det finns flera saker i vår historia som gör att jag känner mig dubbelt sviken. Jag har möjliggjort och stöttat den här arbetspendlingen. Jag har tagit 90% av hushållsarbetet. Jag har nästan allt ansvar för barnen.
Förra gången var jag rädd för att vara själv. Att aldrig hitta någon att vara med. Nu känner jag att jag vill vara själv. Jag behöver ingen annan. Nu är det jag och barnen. Förra gången var det månader av panik och den berömda kolgruvan. Jag är nog minst lika ledsen, men jag hade trott att det skulle kännas annorlunda. Du har nog rätt i att jag kommer vackla. Jag har haft uns av tvivel ända sedan jag uttalade orden. Men ju mer jag tänker, desto mer våld på mig själv skulle jag göra genom att fortsätta. Men kanske att det kan vara värt att sitta ner och prata med en terapeut och verkligen reflektera över varför det känns som det gör. Kanske först tillsammans, kanske sedan själv.
Terapi både gemensamt och enskilt låter bra!
Det du beskriver om hur ert förhållande sett ut den senaste tiden gör det ännu mer begripligt att du fått nog den här gången.
Använd terapin till att verkligen ställa honom mot väggen och utmana honom, tänker jag. Nu när du inte är så rädd för ensamheten kan du verkligen tvinga honom till insikt. Om han verkligen inser något och är beredd att på riktigt jobba med sig själv så kan du ju överväga om du vill ge honom en chans till.
Men något säger mig att han inte har den mognad som krävs och kanske aldrig får den heller. Du kan iallafall hålla huvudet högt, hur det än blir!
Den andra mannen gick i taket över affären. Då blev han rädd att du skulle få reda på det från den andra mannen och valde då att berätta för dig och någonstans vävde han in att han hade tänkt prata med dig när han kom hem och så förstår han inte att han har svikit dig för att det var inte så farligt?
Jag är övertygad om att du har fattat rätt beslut. Misstag kan alla begå, vi är människor. Men det här känns som något mycket större.
Min gissning till varför du inte har hamnat i “kolgruvan” är nog att du har gjort den här resan innan. Du vet att du kan stå på egna ben och klara dig själv. Den vetskapen tar nog bort mycket oro och rädsla. Lämnar utrymme till att hantera övriga sorgen på ett annat sätt kanske?
Som sagt, min gissning.
Terapi låter som en väldigt bra ide. Och som Honungspaj skriver, ställ honom mott väggen!
Lita på din magkänsla i det här och stressa inte fram något. Gör det som är allra bäst för dig och barnen.
Tack kloka medmänniskor.
Jag gör exakt samma tolkning som du @Stark1 . Han berättade enbart för att han riskerade något värre. Han vidhåller att det inte är så, men jag tycker det är rätt så genomskinligt. Han har också förpackat budskapet för sig själv att ”vi hade det inte så bra, och det gör det inte okej men kanske förståeligt”.
Jag vacklar nog redan. Precis som @Honungspaj skrev att jag skulle göra. Är det rätt val? När jag tänker på det utan att linda in det i något snyggare, så kommer jag till samma slutsats. Att första instinkten är rätt. Men så tänker jag: är jag bara arg? Skulle det ändå kunna gå att reparera? För barnen (jag vet att man inte kan ta något beslut ”för barnen” det blir naturligtvis inte bra).
Han frågade om vi ska ge det några dagar innan vi bestämmer oss. Som den känslomänniska jag är ropar kroppen NEEEJ. Men jag vill ju inte skiljas. Men det är kanske rätt att vänta lite och inte stressa mitt i alla känslor så att man kan sortera vad som är vad i allt det här. Jag ska hålla huvudet lite kallare och inte säga saker jag ångrar. För min egen skull och för barnens. Det har ändå varit skönt att känna ett inre lugn och inte det här mörkret. Jag har även långt efter förra vändan ibland tänkt tillbaka på den där kolgruvan där allt är hopplöst med någon slags skräck att hamna där igen.
Jag oroar mig för ekonomin. För hur jag ska orka ta hand om allt själv. Jag har ju gjort det en tid redan och jag hade lyft frågan om han kunde tänka sig att anpassa sig och sitt arbetsliv lite mer efter familjen. Men han såg bara lösningen att familjen, eller delar av familjen, skulle flytta till hans nya arbetsort. Vilket helt enkelt inte går praktiskt pga en mängd faktorer. Jag har fått skämskudden av honom för att jag inte vill kompromissa.
Jag kommer att behöva arbeta mindre för att kunna klara av de mest basala sakerna i ett familjeliv. Men det positiva är att jag har arbete och vi har bostad och tak över huvudet så jag ska sitta still i båten. Jag har också nära vänner som finns där för mig. Så väldigt mycket är faktiskt bra.
Jag har varit med om något snarlikt, men bara “första omgången”. Sveket förändrade något i mig och även om vi vill försöka igen, så känns det inte likadant mellan oss som innan. Något i vår relation är förstört och kommer aldrig helt kunna repareras. Min tillit, men även min kärlek, till min man är inte lika ovillkorlig längre. Jag antar att det gradvis blir bättre med åren, men nog aldrig blir helt detsamma igen.
I alla fall, jag har redan gjort klart för honom och framför allt för mig själv, att om något liknande händer igen, så kommer jag att lämna honom och aldrig vända tillbaka. Vi har ett barn ihop och måste ha kontakt i och med det, men annars inte.
Så jag förstår dig och ditt beslut helt.
Jag tänker också att dels eftersom det är så det “brukar vara” och dels eftersom hennes man blev skogstokig , att det är ganska låga odds på att det hänt mer än en kram och lite flirtiga sms.
Vill även skriva att jag känner igen mig själv mycket i dina känslor och det du skriver.
Det att stanna för barnen, ja det var därför jag gav min man en ny chans. Vi har bara ett barn som vi kämpade länge för att få och bara tanken på att missa halva uppväxten, hälften av alla julaftnar och födelsedagar, semestrar mm fick det att vända sig i magen på mig.
Än idag kan jag under mina/våra svaga dagar tänka att när barnet är vuxet finns ingen anledning att stanna kvar. Jag är inte heller rädd för att vara ensam längre. De drömmar jag hade kring vad jag och min man skulle göra tillsammans på ålderns höst känner jag att jag likaväl kan göra själv, om det blir så.
Jag hoppas någonstans att läka mer med tiden, men att detta sätter sina spår i förhållandet, det är nog något man får lära sig leva med.
Hej @Lily
Var tvungen att kolla upp vad du skrivit tidigare, en jäkla story vill jag säga.
.
Om jag fattar dig rätt nu, Din tillit för han är nästan 0% numera, du tänker/planerar att så fort erat barn är skapligt vuxen så säger du Goodbye till han.
Fattar han dina intentioner, har du pratat om det ?
Hmm, trodde jag hade raderat majoriteten av min story? Går den ändå att läsa här? 
Nåväl, nej - det är inte min plan att göra så! Jag hoppas att vi kommer leva lyckliga nu i alla våra dagar.
Men om jag säger som så, att innan den här karusellen drog igång, så var det en mardrömstanke att bli ensam, men det skrämmer mig inte på samma sätt längre.
Och jag är medveten om att min man kan göra samma sak igen, vilket påverkat mitt sätt att förhålla mig till honom och vår relation.
Vi har på vissa sätt en bättre relation och
kommunikation idag. På vissa sätt en sämre. Vi har båda förändrats av det som hänt, där jag nog har blivit lite mindre blåögd och lite mer realistisk. Och nog även en gnutta mer självisk och krävande än tidigare.
Han flörtar och är otrogen och så ska DU skämmas???
Där hade jag sparkat bakut och tagit kontakt med den andra mannen och frågat vad han har fått reda på hände egentligen. För att det skulle enbart vara några sms och någon kram tror jag inte längre på. Då hade inte den andra parten blivit “helt galen”
Din man verkar inte fatta att han gjorde fel och att han får hantera konsekvenserna av det.
“Fool me once, shame on you… fool me twice, shame on me”…
Förr eller senare så kommer han med all sannolikhet att antingen att lämna dig för gott, eller fortsätta att bedra dig och hoppas att han kommer undan med det även fortsättningsvis 
Så iaf jag tänker att du för din egen skull bör sluta investera ännu mer av dig själv i honom och er relation och sluta låta dig vilseledas att han säkert kommer att ändra sig och bli en annan människa.
Han har nu bortom allt tvivel visat sitt rätta jag och så fort det bjuds en möjlighet så kommer han vara på’t igen. Det kanske dröjer några månader eller ett år till dess preskriptionstiden gått ut, men ränderna går troligen inte ur 
Min erfarenhet är att sådant man plågas av i en ojämställd relation känns enklare att fixa när man är ensam på riktigt. Åtminstone om man inte är deprimerad. Det är kanske inte så för alla. Men jag har känt ett större lugn när jag varit själv med barnen än när jag kämpat för att få deras pappa att engagera sig mer och avlasta mig mer.
Och även min ekonomi har blivit bättre när jag fått ta hand om den själv.
Sen tycker jag ändå att du ska ge det lite tid och försöka prata igenom allt i parterapi. Men då måste ju framför allt han vara beredd att få sina argument och sitt beteende granskade och ifrågasatta. Han beter sig inte som en vuxen, ansvarstagande man och familjefar. På något sätt kanske han tror att han kan ta dig för given.
Absolut tagit mig för given. Ringde upp den bedragnas make idag. Intressant. Han var väldigt trevlig, helt normal och vi hade ett bra samtal. Nu vet jag att de hade sex. Det är tack vare honom som jag vet om det här. Check på alla grejer som gör att jag bör dra snarast möjligt tror jag. Jag har inte snokat i några privata mailboxar etc utan bara bett om ärlighet… ska bli intressant att höra ursäkterna och vilka fel jag gjort för att han skulle ”råka” knulla loss med henne. Eller om vi ska gå in på var gränsen för sex går 
idiot.
Släpp den “mannen” direkt, han är inget att ha… överlåt med varm hand till någon annan kvinna att få chansen att ta över det högst tvivelaktiga nöjet att fortsätta att härbärgera honom 
Jag tror att orsaken att du inte är lika rädd för att bli ebsam nu är både för att du har vant dig vid tanken att det kude ske, men också för att du har byggt på dig själv som människa och inte längre är lika beroende av honom.
Det låter som om barnen kommer att bo hos dig mtp att han är på annan ort, då får han betala underhåll som förbättrar kalkylen.
Heja dig!
Jag har börjat förstå det. Tack för att ni hjälper mig att följa min inre kompass. Hjärnan förstår. Jag tror jag behöver hjälp av er här inne att hålla riktningen.
Jag bad honom ringa till familjerätten men vi får se när det händer. Kanske borde ha gjort det själv men på något vis så ville jag att han skulle ta ansvar. Jag hoppas att de ser på saken som jag. Att han ska få lite krav på sig att komma med realistiska lösningar.
För mig var det en mycket kortare tidsperiod, men det var samma känsla. Han flyttade, och jag drabbades av ångest, tvivel, skuldkänslor för att jag tvingat fram flytten, rädsla för framtiden och en dålig ekonomi, velande hit och dit om vad som var bäst för barnen.
Han flyttade hem igen med försäkringar om att vi skulle träffa familjeterapeut och att han skulle satsa 100% på familjen. Det tog inte lång tid innan han återigen hälsade på en viss kvinna (men ingenting hände, påstod han!). När han flyttade andra gången, då kände jag mer en lättnad och ett lugn. Jag visste att det var över och att jag aldrig mer skulle ta tillbaka honom.
Hade du tvivel?
Jag känner djupt i mig, att jag nog inte kan gå vidare tillsammans med honom. Jag vet inte ens om han skulle vilja. Men ibland känns det som att det inte kan vara verkligt. Att det inte sker på riktigt.