Skilsmässa vända två

Det känns som att du på något sätt accepterat att han svikit och att du behöver omorientera dig till att ta hand om dig själv och barnen.

För att kunna hjälpa bättre behöver vi nog förstå mer omkring det praktiska. T ex skrev du tidigare att han ville att åtminstone några i familjen skulle flytta till orten där han nu jobbar.
Hur tänker han där och framför allt, hur tänker du?

1 gillning

Jag är så tacksam över er som skriver här. Som stöttar mig och som fortsätter upprepa det jag vet inom mig men inte riktigt kan ta till mig känslomässigt ännu tror jag. Jag måste släppa nu. Jag måste gå vidare. Jag känner mig lite avtrubbad, och det är nog ett skydd för att inte släppa det för nära inpå.
Jag har läst många av era historier, eller delar av dem. Jag har hängt lite här inne i flera år lite av och till och kommenterat lite här och var. Jösses vad min historia liknar så många andras. Visst skiljer det på detaljer. Men det är så mycket som är likt. Jag tror att jag har sett typ samma inlägg av @Noomi tidigare :heart: Mitt i prick som vanligt.

Jag förstår rent utifrån sett att jag har goda möjligheter att gå ur detta med en fjäder i hatten. Jag är på ett sätt stolt över det jag gjort för honom, för jag tror aldrig han hade varit nöjd med mindre. Då vet jag att jag gjorde allt jag kunde. Jag vred och vände på allt. Och det gick ändå inte.
Jag frågade honom idag om han kan se sig själv i spegeln. Det kunde han inte, sa han.

Jag har hand om barnen nästan jämt redan nu. Jag hoppas familjerätten får honom att inse att de inte ska flytta. Att det inte är för barnens bästa utan enbart för hans ego (stan han arbetar i ligger lite ”off” och det tar lång tid att åka dit och hem. Det är inget fel på stan, men ingen av oss har egentligen nåt liv där).
Jag har ett brett nätverk med vänner från många sammanhang. De finns där. Han har någon enstaka, men inte alls på samma sätt. Jag är bra på att organisera och planera. Jag har koll på aktiviteter och studiedagar. Han har knappt koll på sig själv. Han har status i sitt yrke. Han är trevlig och han kan föra sig socialt. Han är en bra pappa, när han är hemma.

Jag vet nu vad som skett, de största dragen iaf. Det är bra. Det är sanningen. Skönt men lite hemskt att få den levererad.

Jag tror faktiskt han kommer ångra det här en dag. Alltså, just nu ångrar han nog bara att han inte smusslade bättre. Ångern just nu är nog bara ett uttryck för att han blev påkommen. Han erkänner att han gjort fel men jag uppfattar att han hela tiden bara kapslar in det fula i ett snyggare paket. Förmodligen, tänker jag, kommer verkligheten ifatt honom. Jag hoppas det.

3 gillningar

Jag tänker att det inte går att han flyttar på barnen. Varken jag eller de har ju någon kontakt där. Men han lockas av vissa fritidsaktiviteter som man kan utöva där. Inte det primära, jobbet är nummer ett, men bidragande och hans dröm att leva det livet ihop med just det jobbet. så jag kan förstå att han vill ha dem där. Det var dock aldrig min dröm. Han har pendlat för jobbet men jag vill inte åka och hälsa på mina barn sporadiskt. Jag köper växelvist boende.
Det är lång pendling med antingen bil eller kollektivt med byten, så man får räkna med typ en dag för resan. Inte riktigt, men nästan.
Det är ingen liten byhåla, men det går inte lätt att ta sig dit utifrån var vi bor nu så att säga. Men det finns ju kommunikationer. De flesta skulle nog inte vilja jobba så.

1 gillning

Hög igenkänning.

2 gillningar

Hur kom det sig att han började jobba på annan ort? Hur länge har han jobbat där?

Nej, andra gången hade jag inga tvivel. Då hade barnen börjat få klart för sig hur mycket han ljugit för dem, och de litade inte på honom. Så jag visste att han var otrogen och opålitlig och barnen visste det också. Därför släppte jag den där tanken om att det vore bäst för barnen om vi höll i hop äktenskapet. Skräcken för att bli ensam hade också hunnit släppa.

2 gillningar

Ett bättre jobb. Roligare och mer stimulerande. Finns liknande fast närmare men det är tydligen inte aktuellt. Han började i feb förra året, eller om det var i mars kanske.

Skönt att ha landat i det. Stundom förmildrar jag det han gjort det är ju en form av tvivel. Då är det bra att jag har fått en till version från annat håll. Hennes make var även vänlig nog att skicka några sms där han beskrev deras kommunikation. Så jag behöver bara ta fram dem när jag tvivlar. Det är nog en lagom form av censur. Jag har inte snokat något alls i det som skrivits och fotats mellan dem. Ju mer jag tänker efter, desto mer vill jag bespara mig det. Jag har samlat ihop precis tillräckligt för att förstå vidden av det.

Han är också lite raljerande över att jag vill bo kvar i min hemstad (även han är uppvuxen inom någon timmes bilfärd härifrån). Jag trivs här och jag är nöjd med arbete, vänner och karriär. Barnen har det bra. Jag vet att det kanske inte är så exotiskt, men jag gillar den.

4 gillningar

Så där ja. Nu är ansökan om skilsmässa inskickad. Vi gjorde det digitalt. Han sa att han hade hoppats på terapi. Känns sorgligt men ändå rätt okej. Jag gråter inte. Det känns bara tomt och kanske lite ledsamt. Men kanske kan jag känna att jag får självrespekten tillbaka.

5 gillningar

Redan känner jag tvivel. Det känns tungt i hjärtat. Jag frågade honom om relationen var värd att dumpa ett helt äktenskap för. Frågade om hon var värd det. Han blev arg för att jag frågade. Sedan gick han igång en massa om ekonomin, att vi ska dela på alla kostnader… Jag sa att vi får väl se vad en advokat tycker om det, men att min ståndpunkt är att han får betala sitt eget boende och åtminstone lite av vad barnens kostar eftersom de bor hos mig. Jag sa även att min utgångspunkt är att jag behåller vårt gemensamma boende. Det hade han inte räknat med… hotade med att ta ”några av barnen till honom”. Jag försökte bara hålla mig lugn och frågade vad fan håller du på med? Är du sann? Men det brast flera gånger för mig också och jag skrek och gormade. Tyvärr.
Han säger att han tror jag försöker hämnas nu. Jag sa att det minsta jag behöver göra är att hämnas, för då får han en anledning att tycka illa om mig. Jag känner ju inga hämndbegär på riktigt faktiskt. Jag känner att jag vill gå ur den här relationen som den bättre människan av oss två. Jag sa till honom att hämnd är under min värdighet och att han kan fundera över sina egna handlingar och att jag tycker han har klantat till det så rejält själv att jag inte ens har någon anledning till att vilja hämnas. ”Hämnden” är att vi skickar in nu, men det är ju inte en hämnd utan enbart en konsekvens.

3 gillningar

Håll emot alla tvivel nu och stå fast vid beslutet. Surra dig vid masten för att inte förledas av sirenernas bedrägliga sång. Det kommer att storma och det kommer att vara kämpigt, men sen kommer du ut på andra sidan i lugnare vatten. Ta hjälp med att reda ut ekonomin så att du inte blir utnyttjad. Du har redan gett honom en chans till och han sumpade den. Låt honom sköta sitt eget liv utan att kunna skylla en massa saker på dig och utan att ha dig som barnsköterska. Låt honom klanta till olika relationer. Du har ett annat och bättre liv framför dig. Håll ut!

1 gillning

Vi pratade per telefon igår och det ledde ingen vart. Du har nog rätt i att jag ska hålla fast vid detta nu. Tack för stödet♥️ Det betyder oerhört mycket. Min kompass.

Det känns som att han blivit helt rubbad. Han känns knäpp och han vänder allt jag säger till att bli tvärt om. Till exempel genom att vända på resonemanget skulle barnen (de små och om de vill de stora) lika gärna bo hos honom eftersom vi ju lika gärna hade kunnat bo där. Jag har en förmån i att få vara med barnen mer med nuvarande upplägg och han gör en uppoffring. Osv. När jag försöker säga hur ledsen jag blev över att han inte ser allt slit med hushållet så säger han att han har hjälpt till och att om jag inte orkar kan ju barnen bo med honom. Han tycker att jag spelar offer i ett spel när jag i själva verket är den som har bra boende och bra med hjälp (det har jag från vänner och föräldrar).

Jag har sagt att jag måste få ta över vårt boende. Han kan ta sommarstugan som är vinterbonad tills han hittar något bättre. Den är rätt modern så man kan bo där utan större problem mer än att det blir lite off vad gäller skola etc (men han är ju huvudsakligen hemma på helgerna).

5 gillningar

Idag har varit en okej dag. Har berättat för en kollega och även kontaktat en advokat om bodelningen. Ska ha möte nästa vecka. Jag tvivlar nästan hela tiden och jag längtar efter honom, men jag känner också att det kanske finns en väg ut ur detta. Där jag blir respekterad och inte utnyttjad. Det känns som att jag har förberett mig mentalt mycket bättre än vad han har gjort. Det är tungt, men beslutet är rätt och längst in i hjärtat vet jag det ävenom det stundom gör väldigt väldigt ont.

6 gillningar

Han kom hem sent sent på kvällen igår.
Han vill att vi ska dela på vårt boende eftersom han inte har något annat, men det vill inte jag. Jag vill bo kvar här i mitt hus. Själv med barnen. Han har ändå bara klagat på alla val och ändringar som gjordes när vi renoverade. Jag har ju bott här med barnen hela tiden. När jag sa att han får väl fixa nåt annat så började han bråka med mig om att vi har en dyr sommarstuga (som han själv varit med och köpt…) och att vi inte kommer ha råd. Det kommer han inte. Och jag kommer inte ha råd med stugan heller. Men jag tänker att jag lägger bort projektledarrollen för nu och kollar vad han gör. Jag fick några slängar av att jag hämnas och försöker luras, men jag tror jag får ta det nu helt enkelt. Jag tänker inte slänga ut honom fusiskt, han får vara här så mycket han vill så länge han betalar hälften av driftsräkningarna. Kanske får han ett incitament att fixa nåt eget och ta tag i saker. Han vägrade spara ner vilka tillgångar han har på sina konton men jag har gjort det inför mötet med advokaten. Känns trist om han skulle blåsa mig. Igen.

5 gillningar

Har tänkt på dina ord @Honungspaj. En tyngre dag igen. Men riktningen är klar. Jag vill inte ha honom. Jag kommer stå på egna ben på något vis. Det känns okej.
Men att vara ensam resten av livet gör mig ledsen. Jag kommer absolut inte gå ut och dejta i det här läget, inte det jag menar. Men tänk om det inte finns någon som kan älska mig? Har ni känt den känslan? Hur ska man hantera den?
Jag vet att jag kan stå själv. Jag kan ta hand om mina barn. Jag har ett bra jobb. Etc. Men jag har alltid drömt om att ha någon att dela livet med. Det gör väl alla kanske, men för mig har det varit väldigt viktigt. Jag kom ju fram till att jag absolut inte är villig att kompromissa med att lägga tid på någon som gjort så här emot mig, men grejen är att jag ju redan gett honom 20+ år.

6 gillningar

Känner igen den känslan så väl! “Alla” verkar träffa en ny själsfrände med minimal ansträngning. Och alla säger att även jag kommer att träffa någon. Men tänk om ingen vill ha mig?

5 gillningar

Jag tror vi är många som känner igen den känslan. Jag tänkte precis samma sak men nu tillhör jag skaran som också träffat en ny. De flesta av oss har ett stort bekräftelsebehov och när jag förstod att det fanns andra som tyckte om mig på det sättet växte jag, hur egocentrerat det än må låta så är det sanningen.

Men jag har också kommit till andra insikter.
Jag vill inte vara beroende av att ha någon annan i mitt liv för att må bra. Det finns stora fördelar att ha någon att dela saker och utmaningar med men det kräver också kompromisser och att man kan behöva ge upp delar som man inte gjort annars. Just nu är det bra men imorgon kanske det inte kommer vara det och då ska jag vara tillräckligt stark för att må bra tillsammans med mig själv.

Jag duger som jag är, det är jag som styr och skapar mitt egna värde. Men det är så mycket lättare sagt än gjort…

8 gillningar

Det finns någon för alla - gammalt djungelordspråk.

Du har ingen i ditt liv just nu, men det finns ju inget som säger att det kommer vara så för alltid, eller hur? Unna dig lite lugn och ro från kärleksrelationer ett tag, säger jag. Gör bara sådant du själv vill. Res dit du vill åka. Träffa dina vänner. Lägg dina pengar på det du vill. Bestäm hur du vill ha det hemma utan kompromisser. Landa. Läk ditt hjärta. Det är inte bråttom att träffa någon ny!

När du träffar någon (och jag säger NÄR, eftersom du verkar öppen för att dela livet med någon igen) ska du tänka tillbaka på din singelperiod med glädje och gärna viss saknad - det är målet!

6 gillningar

Tack fina @Caro och @Ensam_man _man. Nej jag är verkligen inte ute efter ett nytt förhållande, det var verkligen inte det jag menade. Oh, jag kan knappt ens tänka tanken. Nej, jag vill sörja det här och jag vill leva själv. Det var mer en filosofisk tanke, eller en tanke om längre fram. Hur det ska bli. Jag tror också att jag kommer finna ro och trygghet i mig själv så småningom. Men det är den här längtan efter någon att älska och som älskar tillbaka. Som jag är rädd för att aldrig finna. Men på något vis är det väl ändå större chans att det skulle hända nu när jag ändå lämnat honom. Jag känner mig så trasig och söndrig inifrån och ut.

5 gillningar

Att känna sig trasig vid ett uppbrott är ju helt naturligt och mer rimligt än att inte känna så. Men - det ÅR bara en känsla. Och tanken om att få vara ensam hela livet ÄR bara en tanke. Vi känner och tänker mycket, men våra känslor och tankar är som vädret, skiftande. Ändå tenderar vi att tro väldigt mycket på vår dagskänsla och våra tankar. Vi människor verkar funka så helt enkelt. Jag känner absolut igen mig i dina känslor och tankar.

Men i mitt liv har olika händelser avlöst varandra, och jag har växlat så ofta mellan glädje och sorg, tillit och förtvivlan, att jag numera mest ”följer med” utan att dra så mycket slutsatser av dagens upplevelse när det gäller min framtid. Det har visat sig så många gånger att alla mina antaganden har varit felaktiga.

Jag tänker att det kommer att vara en tung period för dig ett tag framöver. Och att du bara ska försöka uthärda den, och bevara dina ekonomiska intressen. Senare, när mycket är löst, kommer det att kännas bättre, om än lite ensamt. Då kan du finna tröst i att vi är många som är, har varit och kommer att vara/känna oss ensamma under stora delar av livet. Du är inte ensam i din känsla av att vara ensam!

Och sen tror jag att glädje kommer att komma in i ditt liv igen. Min gissning är att du även kommer att träffa en ny partner, på samma grund som @Caro , dvs att det är något du värdesätter högt. Jag är likadan, så min rädsla för att bli sviken har övertrumfats av längtan efter närhet. Därför har jag också ett förhållande nu, men, som @Ensam_man skriver, till priset av en hel del kompromisser. Det är värt priset för mig, men andra kommer fram till att de inte vill/vågar utsätta sig och föredrar att hitta frid och trivsel utan en partner,

Du kommer att hitta din väg! Även om det kommer att göra ont ett långt tag nu framöver. Men alternativet för dig är så dåligt. Att leva med en man som trampar på dig, inte bara en gång, utan flera gånger. Han verkar så liten och ytlig jämfört med dig. Det finns en chans för dig att uppleva något annat! Men inte när han krymper din värld.

Kram

4 gillningar