Inte något oväntat beteende. De skyller på vad som helst som passar. Svara att blöjor mm är hans ansvar när han har barnen, eller svara inte alls. Det är INTE ditt ansvar att rodda åt honom längre.
Jag vet att det är svårt, jag kämpar med liknande beteende från min sk man, fast han smsar/pratar inte med mig om något som rör vår relation öht men förra veckan hörde han av sig en kväll och gnällde över att barnen bara hör av sig när de behöver pengar. Vilket ju inte stämmer. N jag sa emot skrek han i sms att han bara ville ösa ur sig och få lite back-up, men här finns inget sånt att få längre. Klart att det blir kännbart då, när man inser att man själv får ta sina känslor och tyckanden utan ”hjälp”.
Nu fortsätter vi vara starka, du och jag och alla andra här. En dag i taget!
Tack för era svar! De värmer och jag vet ju att ni har rätt. Tack för att ni visar mig riktningen jag måste välja.
Varför är det så svårt att släppa taget rent känslomässigt? Jag älskar honom verkligen fortfarande för den person han var. Jag håller på att inse att han blivit en annan nu. Kan jag fortsätta älska den han var? Hjärnan inser att det är kört. Jag vet att jag måste bort.
Han bor fortfarande i vår bostad (jag är på jobbresa mån-onsdag). Jag och barnen passade på att ta en weekend bortresta och han körde hem dem till bostaden och bor nu där. Jag vet att den inte är bara min. Men jag hade ändå uppskattat om han inte var där. Jag kommer ju hem imorgon.
Hemma igen. Jag har två barn här hemma vilket är skönt. Saknar dock mina små.
Han kom instövlandes här på kvällen för att byta blöja på lillis! Helt utan förvarning. Jag blev så arg på honom. Ok att han bodde här när jag var borta. Jag har inte sagt något om det till honom trots att jag inte tyckte om det. Men att komma hit när jag är hemma? Det kändes så taskigt. Jag blev jättearg och skrek på honom. Tyvärr så att Lillis hörde. Och jag antar att de stora hörde också. Jag kände att det var HAN som gjorde fel. Han kunde väl åtminstone ringt och frågat? Överreagerar jag? Vi har inte gjort en formell bodelning, men vi har ju delat upp oss på våra två fastigheter.
Tung dag igen igår. Men jag står på benen.
Jag somnade åtminstone, men vaknar alltid tidigt när det fortfarande känns som natt.
Jag sörjer det som var. Jag sörjer det (jag uppfattar) vi hade tills ganska nyligen. När vi har pratat om det verkar det som att han håller med mig om att allt varit bra fram tills några månader efter att han började pendla. Slutsatsen han drar är att han inte vet vad han känner och att han blev kär i en annan. Han älskar mig tydligen men inte så mycket som han borde. Han verkar ha brutit med kvinnan men jag har ingen aning om vad han känner.
Det räcker inte med att älska litegrann har jag sagt. Och jag är så sviken av otroheten. Han kan inte ens förklara varför det hände, varför han inte kunde avstå. Det gör ont.
Jag hade en samtalskontakt igår och det blev inte alls bra. Det var väldigt KBT-inriktat och jag kände att hela min kropp sa ifrån. Jag klarar inte KBT just nu. Jag behöver nog en vanlig hederlig stödkontakt. Sedan funderar jag på någon mer psykodynamisk terapi, för att kanske kunna förstå och förhålla mig till det som hänt. Förstå mig själv och varför jag tänker som jag gör. Ja, så tyvärr var jag nästan ännu ledsnare efter samtalet än före. Bokade ingen ny tid.
Bra att du själv kände vilken slags terapi som inte passar dig just nu. Hoppas du kan hitta en bättre kontakt inom kort.
Alla dina känslor är helt begripliga. Och det är tufft när den andra personen är så otydlig och feg, även inför sig själv. Det finns inte så mycket man kan göra tyvärr, mer än att låta tid gå och att bearbeta allt, hela relationen och sig själv, steg för steg. Det kommer att bli bättre!
Kram
Jag brukar tänka att “som man känner sig själv känner man andra!”, så om han inte hade t.ex. handlat något som jag behövde, så visste jag att det var med avsikt. För han gjorde inget utan avsikt. Det inte bara blev så, som det blev för mig.
I vissa avseenden är jag fortfarande påverkad av detta, näsan 8 år efter. Jag blir nämligen fortfarande förvånad när min nya sambo (sedan 6 år) INTE är sådan. Idag t.ex. hade jag planerat att vara borta över natten med min dotter och min mamma. Samtidigt körde det ihop sig med mina djur hemma (som sambon och hans son lovat sköta). Jag kände mig som en skit som lämpade över det på dem, men han försäkrade lugnt att det inte var några problem Tänk att jag ännu inte vant mig med vänlighet…
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte. Naturligtvis gjorde jag om samma misstag, men lite annorlunda. Värre.
Han bad om att jag skulle hämta barnen från skola och förskola (eftersom jag har bilen och dessutom råkade sluta tidigt). Sen skulle han ta dem. Detta pga att han inte har en fungerande bil just nu. Jag fick liksom dåliga vibbar redan när jag fick frågan. Men så VILLE JAG ju ha barnen. Så jag fixade detta, och vi hade en mysig men kort stund på typ 50 min… sen kom han och jag kände hur hela jag bara förvreds i ilska. Så det blev ett storbråk inför delar av barnaskaran. Och det var mitt fel. JAG startade det. Jag hatar mig själv för det. Jag ville inte, men det var som att det fanns en liten liten gnista som bara antände hela rummet när han uppenbarade sig. Jag ville bara skrika rätt ut! Vilket jag delvis gjorde. Barnet bad oss sluta och jag kunde inte. Istället så sa jag till barnet att hans pappa hade betett sig illa. Så de fick gå utan vidare kommentar.
Det slutade med att jag skickade ett SMS om att han inte får visa sig för mig, att överlämningar får ske på skolan/förskolan och utanför huset. Han får inte gå över tröskeln. Jag orkar inte utan behöver lugn och ro.
Det är inte hela välden om du exploderar ibland och inte att barnen ser det heller. Det blir absurt att kräva att man ska stå ut med att bli bedragen och att hela ens tillvaro går överstyr utan att man ska få visa hur ont det gör.
Sen är det ju skönt när man kan slippa skrika inför barnen. Så det är väl bra att undvika all kontakt ett tag. Han verkar ju ha en tendens att dyka upp utan förvarning, men det kanske han inte gör om det blir besvärligt.
Du kommer att komma igenom det här och ut på andra sidan! Kram
Det är bannemig inte konstigt att det pyser över! Det får det göra. Annars är man ju helt omänsklig och vad visar det för barnen? Att man går igenom en kris men är som vanligt typ. Bättre då att se att man kan ha starka känslor, det är inte farligt. Det går över.
Bra att du sa ifrån till honom, att du inte vill se honom.
Det är mänskligt att det blir fel ibland. Barnen dör inte av det. Du kan prata med dem efteråt, att det blev fel, att du gjorde fel.
Bra att du tänker på hur du ska undvika sådana situationer.
Så småningom kommer han inte att kunna trigga dig. Nirvana.
Tack för era snälla ord @Honungspaj@Nattkvinnan och @Restenavlivet . Jag har verkligen känt mig dum för att jag betedde mig illa inför barnen. Framför allt en av dem tog väldigt illa vid sig. Hen skyller hela skilsmässan på mig. ”Tack för att du förstör mitt liv” är kommentaren… och sedan på myskväll med pappan. Ååååh, det triggar min ilska mot exet också, att HAN kommer undan med detta. Men. Jag ska försöka att inte försätta mig i situationer där jag riskerar att bli arg. Så att inte ses blir bra.
Idag är första dagen helt utan tårar sedan eländet drog igång. Det känns stort ändå. Jag har bara varit arg. Dessutom arg på riktigt, alltså så att föraktet liksom pyser ut när jag tänker på honom. Jag VILL INTE HA HONOM. Hellre själv resten av livet. För jag må vara själv, men ensam, det är jag inte. Jag har vänner och familj runt mig.
Jag har så svårt för att förstå hur han kunde svänga så fort. Från att vi hade det bra till att han verkligen inte såg mig. Tjejen han träffade, det verkar bara ha varit en tillfällig grej. Säker är jag inte, och det kvittar egentligen. Men det verkar så. Våra bråk har i efterförloppet handlat mer om hans existensiella kris och ”brist på kärlek” till mig under tiden jag har haft allt ansvar hemmavid. För mig har allt handlat om otroheten. Det känns för mig som att han flyr från själva handlingen för att förklara/försvara sig. Nu bråkar vi bara så fort vi ses och hörs. Jag skriver spydigheter som svar på allt han kontaktar mig om, och när vi ses skriker jag på honom. Det är riktigt riktigt giftigt mellan oss.
Man hatar bara dom man älskar sägs det väl i nåt ordspråk. Till slut när du kommit över honom så kommer inte han vara värd att bli upprörd över.
Du har ju massor du vill ha ur dig. Hur kunde du göra så här mot mig?
Han flyr och skyller på allt möjligt för han kan inte i dagsläget ta in att han sårat dig. Det tar emot att erkänna att man misslyckats. Det blir som en försvarsmekanism. Och det förstör ännu mer i dagsläget.
Det ligger nog mycket i detta. Tack för reflektionen. Ja, det är klart att det finns så mycket i mig som vill ut. Varför? Varför svek han igen? Och genom det fulaste möjliga svek: otrohet. Jag trodde faktiskt inte han skulle sänka sig till den nivån. En av de saker han sagt är ”jag är nog inte den enda i världen som svikit genom att vara otrogen, det är många som är det vet du.” Det som känns extra hårt i mig är just att jag vek mig på mitten för att få vårt liv att fungera. Och för typ fyra-fem år sedan, i vår förra kris, kom han och bönade och bad om att få vara med mig igen. Jag var hans allt och vi skulle börja om tillsammans för att skapa något nytt.
Det låter så patetiskt. Nu efter otroheten har han sagt att ”jag visste ju inte att jag skulle bli kär i en annan”.
Han har inte så mycket som gjort en enda liten anspelning för att söka hjälp eller att redan ut det som HAN uppenbarligen såg som brister i vår relation. Han bara lämnar walk-over. Genom att vara med en annan. Och ljuga.
Nu när jag väl valde skilsmässa så har han sagt att det är en lättnad för honom. Han vill nu att vi ska vara ”goda exmakar”. Men jag vill inte det. Jag är inte intresserad av att vara trevlig emot någon som behandlat mig som skit. Det handlar dessutom enligt mig ofta om att jag ska göra honom tjänster som underlättar i hans liv. Så att han slipper ta ansvar för barnen.
Så nu har jag svarat på meddelanden med ett minimum. Eller inte alls. Jag har ju fortsatt en massa skit och spydigheter som jag skulle kunna delge honom som svar på olika frågor han ställer men jag försöker att inte falla för frestelsen att svara honom. Jag har märkt att jag mår bättre av att inte ha någon kommunikation alls med honom.
Jag och tre av barnen är på skidsemester. Första gången jag gör detta på egen hand!
Man ser en massa familjer och par överallt. Och så är det jag och barnen. Ensamma. Men det är fint att vara med dem och att vara iväg hemifrån. Göra roliga saker och inte bara en massa måsten. Tänk att jag klarar det själv! Så försöker jag tänka. För mig är det ingen ”återhämtningsresa” eftersom jag är på helspänn hela tiden. De stora åker utför, och jag kör längdskidor dragande pulkan med lillis. Alla barnen är glada verkar det som. Jag fick resan i gåva av mina föräldrar och jag är så tacksam.
Så bra du tagit dig och barnen till skidresa!! Heja du Jag har själv varit i samma sits och minns känslan och alla tankar. Det mina barn minns är att det var spännande och att de tycker jag var stark och modig som reste själv! Med andra ord, känn dig stolt över att du finns för dina barn och att du ger dig alla dessa upplevelser och minnen
Jag har också varit där du är och vet hur jobbigt allt kan kännas. Det kommer att bli bättre!
Du grubblar på ”varför och hur” när det gäller din man. Tyvärr kan jag själv se i backspegeln att de män som lämnade mig helt enkelt inte var ”större än så”. Deras osäkerheter har följt dem vidare i livet. Det hade inget med mig att göra. Deras ”lättnad” vid skilsmässor handlade om att de slapp känna sig dåliga ett tag, vilket man ju på ett sätt kan förstå.
Med vissa personer är man egentligen inte så kompatibel. Man vill tro det eftersom man känt attraktion och kärlek. Och man har haft många fina stunder. Men det finns något avgörande som inte funkar. Det märker man senare, när man träffar en partner som har den där stabiliteten som man inte visste att man behövde.
Du måste vara besviken, arg, ledsen och grubblande nu, men det är en tung kappa att bära. Så småningom kommer du inte att behöva den tyngden längre utan kan börja leva ett eget, friare liv, utan att ständigt behöva anpassa dig efter din man. Och du kan strunta i vad han säger eller hur han beter sig. Det kommer att kännas bättre!
Åh @Honungspaj tack för ditt svar. Ja, det måste bli bättre, det måste bara lätta. Jag grät när jag läste ditt svar och vi fick pausa allt här ett slag.
Jag försöker också se det som att jag är modig och stark. Och att jag ger mina barn tid tillsammans. Men ibland känns det som att jag bluffar. Jag är verkligen inte glad. Jag är glad att vi gör detta, men min sinnesstämning är det motsatta.sådana här saker brukade hela familjen göra ihop, och vi brukade ha det fint tillsammans.
Vi spelar kort och umgås på kvällarna och det har varit mysigt. Lite olika ålder på barnen så viss friktion. Vi har varit väldigt trötta allesammans, så några sena kvällar är det inte tal om. Tom tonåringen som ju annars är uppe sent har velat sova före kl 22!
Tänk att jag ännu inte vant mig med vänlighet…
Jag har själv varit i samma sits och minns känslan och alla tankar. Det mina barn minns är att det var spännande och att de tycker jag var stark och modig som reste själv! Med andra ord, känn dig stolt över att du finns för dina barn och att du ger dig alla dessa upplevelser och minnen