Först en överraskande skilsmässa och sedan en månad senare förlorar man dessutom jobbet.
Hade bra jobb och bra lön. De var inte mitt fel, men företaget hade ej möjlighet att ha mig kvar.
Två månader tidigare blev jag tom befodrad så kunde aldrig vänta mig detta.
Så nu ska jag hantera ensamheten, söka nytt jobb, jobba kvar på 25% ännu i någon månad eftersom de ej klarar sig utan mig och hantera hela denna kris. Därtill kommer den ekonomiska smällen.
Vännerna har ej tid med mig, vilket till viss del är förståeligt, vem orkar höra på mitt ältande.
Mitt X ger mig mest stöd, men det stödet hjälper bara för stunden. Sedan blir de värre igen eftersom jag egentligen inte vill ha stöd av hennne. Terapin som jag går på en gång i veckan är också en höjdpunkt.
Jag försöker tänka positivt, sörja osv, men allt är bara så overkligt. Detta händer knappt på film.
Två livskriser samtidigt. Varför drabbar allt detta mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag har varit helt ovetandes om allt.
Jag som var så lycklig bara för några månader bort. Kände att jag hade allt.
Jag ger det ett år har jag sagt, mår jag inte bättre då så då tänker jag “avsluta” för man kan inte leva ett helt liv olycklig heller. Vad är det för liv. Har en livsgnista, men favoritsysslan nu är även att sova.
Jag personligen kom tillbaka tack vare mina barn. Jag måste fungera och försörja dem på något vis, och eftersom jag måste så gjorde jag det. Den första tiden fungerade jag inte mer än med de mest grundläggande sakerna som att se till att barnen hade mat och kläder och duschade regelbundet. Sedan började jag komma i gång med timvikariat och fick mer och mer jobb. En vacker dag insåg jag att jag inte var olycklig längre. Inte lycklig, men absolut inte olycklig.
Någon jag känner ramlade ner i en stor grop den dag då han förlorade sin mamma och jobbet inom loppet av ett dygn. Han var “gammal ungkarl” och hade flyttat hem till sin mamma när hon blev änka. Delade kostnader, han fick hemlagad mat och tvättade kläder medan han skötte alla tyngre sysslor. Win/win. Så föll hon i hop i plötsligt hjärtstopp, och några timmar senare brann hans arbetsplats ner. Helt ensam, inget jobb och ingen mening med livet.
Det han gjorde var att börja med volontärarbete medan han sökte nytt jobb. Hjälpte till i föreningar och så där. Gick en matlagningskurs också, för han hade hunnit vänja sig vid att äta hemlagat varje dag och ville inte avstå från det.
Ett år efter Katastrofen, så hade han ett rätt bra liv. Nytt jobb och hemlagat varje dag!
Man kommer tillbaka… Men när eller hur är svårare att svara på.
Jag förstår känslan, för jag har varit i en liknande situation. Och när jag inte trodde att det kunde bli värre efter det kom ytterligare två tunga trauman som ett brev på posten strax efteråt. Och vi är inte ensamma om det heller. Känner andra personer som utöver detta fått cancerbesked och dödsfall i familjen och blivit brottsoffer etc. Livet kan verkligen vara påhittigt när det gäller vissa saker, och det är inte för inte som vi har talesättet “en olycka kommer sällan ensam”.
Jag har också tänkt som du ibland, att varför i helvete måste allting komma på samma gång?!?!? Kan man inte få lite pausvila innan man måste gå nästa rond?
Men sen har jag ibland dock känt att jag på ett sätt varit tacksam över att kunna dela upp livet i bra år och i mindre bra år. Det vore faktiskt värre om man helt enkelt aldrig fick vara lycklig någon period i sitt liv, även om det å andra sidan betyder att vissa år är obeskrivlig tunga istället.
Du skriver ändå att du tidigare varit lycklig. Sådant varar sällan för evigt, och för många helt vanliga, goda och bra människor är det något ganska sällsynt, oavsett hur mycket de kämpar och försöker göra allting rätt.
Det är tungt just nu. Men varken lycka eller olycka är ett normaltillstånd. Det normala är att livet växlar däremellan. Och det betyder att det kommer att bli bättre igen, även om det kan ta längre tid än ett år.
Jag ser det som en valmöjlighet. Något som kan göra mig lycklig om jag inte kommer upp på andra sätt. Jag har ingen skyldighet att leva kvar i denna värld.
Jag bestämmer själv och ingen kan stoppa mig, ingen behöver ens veta något.
Idag vill jag ännu leva, men om jag anser att livet inte blir bättre varför då kämpa på?
För under två månader sedan kollade jag på en båt och mitt X fick bråttom och göra slut, nu är de drömmarna utopiskt långt borta. Har varken ekonomi eller samma behov för det längre.
Tyvärr är arbetsmarknaden i min bransch nu väldigt mörk.
Dessutom svårt att sadla om nu. Har då studerat i 8-10 år på universitet helt i onödan.
Att hitta högre tjänster är otroligt svårt, bor på liten ort.
Jag vet inte, jag sku bara vilja ha en varm kram och någon som sku ta lite smärta från mig.
Alla vänner säger att jag är så driven och de är inte alls oroliga för mig, men samtidigt ger även jag upp en dag. Varför kämpa?
Det finns nog många bra anledningar till det, och du kommer hitta dina. Vänta på det!
Jag skadade mig ordentligt i en ridolycka, blev oväntat tokdumpad av min man sedan mer än 20 år vilket i förlängningen innebar att jag fick lämna mitt fina hem för något betydligt enklare) för jag hade inte förutsättningarna att bo kvar (skilsmässa är även ekonomiskt ojämställt, vilken frustration). Ont i kroppen, krossat hjärta och självförtroende och ingenstans att bo. (X gick oberört vidare och är nog än i denna dag övertygad om att han gjorde rätt). Hej livskris!!
Pandemi var det också så exakt INGEN ville träffas. Kunde inte ens besöka mina föräldrar.
Livet var för jävligt då rent ut sagt. Ändå hade jag aldrig en tanke på att avsluta. Dels för barnen såklart, ett sådant svek skulle jag aldrig utsätta dem för, men dels för min egen del. Varför ska JAG avsluta mitt liv för saker som bara händer mig, utan att jag kan påverka det? Näe! Livet fick ta och skärpa sig helt enkelt, och det jag kunde göra för att hjälpa till, det gjorde jag. Jag gjorde min sjukgymnastik och hjälpte kroppen läka. Jag löste det till sist med en ny bostad. Jag bor där än! Hjärtesorgen tog lång tid att läka, men många timmars ältande IRL (ja, vännerna tröttnar), hos psykologen och inte minst här på forumet fick mig att se allt som hände liksom utifrån. Det var som en dålig film (och det är det till viss del än eftersom mitt X fortsätter bete sig illa). Livet är ett gör-det-själv-projekt och jag byggde tillbaka mitt, bit för bit. Hittade glädjen i andra saker än i en relation. Nu har det gått mer än fyra år. Det är fortfarande orättvist och onödigt det jag fick vara med om tycker jag, men nu var det så det blev, mitt liv. Mitt X saknar jag aldrig. Måtte blommorna vissna där han går!
Med det sagt: Sköt om dig. Gör saker som är bra för dig. Många små steg tar dig till sist långt.
Uppskattar era historier och de underlättar en bit, men är nog så otroligt tufft detta.
Får inte ens A-kassa eftersom jag har arbetat via eget företag och är anställd den vägen.
Ett år klarar jag mig ungefär på besparingar om jag verkligen snålar, men sedan vet jag inte mer…
Jag kan pressa mitt X på bodelning 50/50, men känns inte schysst att hon ska stå för mina misslyckanden heller. Trots att hon sagt att hon hjälper mig ekonomiskt om jag behöver nu i denna tuffa situation. Även hon går back nu eftersom hon är mammaledig.
Måste hitta ett jobb också så jag ser en mening i livet.
Jag tänkte likadant, och gör i viss mån alltid. Självmord var en tröstande tanke som ändå alltid fanns hos mig. Det var ingen skrämmande eller feg tanke, bara en slags känsla av att jag trots allt hade en sista valmöjlighet den dagen jag är för blodig, trasig och utmattad för att orka andas en dag till.
Och jag vet också att den abstrakta tanken att man kanske mår bra igen “om ett par år” inte är värd särskilt mycket medan man befinner sig längst ned i djupet.
Ja, så kan det tyvärr också vara. Jag studerade också många, långa år på universitetet i en bransch som sedan störtdök, och jag fick hitta nya vägar inom arbetslivet istället. Det var inga vägar jag hade valt självmant, men där det ändå gick att gräva sig framåt till en ekonomi där jag kan leva rätt bekvämt och ändå lägga undan andra halvan. Det är ändå inte min drömbransch, men det är långt ifrån alla förunnat att jobba med sådant de älskar och känner mening med varje dag.
Och även om jag ska tillstå att jag själv är rätt trött på livskriser för egen del och bara drömmer om att få leva ett rätt ostört liv där ingen ny katastrof väntar runt hörnet dagligdags är jag ändå beredd på att saker kommer att smälla till i framtiden också. För det är så det är.
Vi kan bara försöka lära oss av erfarenheter och tidigare katastrofer för att ta oss vidare, och att våga både be och ta emot hjälp.
Hur har du hanterat tidigare smällar i livet? Har du även då haft självmord i bakhuvudet, eller är det ett nytt tänk för dig?
Vad har du egentligen för förväntningar på livet och vad är det för standard som du ändå kan känna dig nöjd med?
Blev utsatt för otrohet, mannen dolde det genom att få mitt fokus på nytt hus. Gamla såldes ej pga kollaps på bomarknaden. 2023 hade vi 400 000 i räntor.
När separation var ett faktum så hade jag noll på sparkontot. Jobbar i en kvinnofälla. Dvs anpassade arbetet utifrån att finnas där för barnen.
Nu ett år senare. Går back 7000 i månaden då exet inte betalar underhåll. Han har inga pengar. Jag har barnen 100%.
Men idag söker jag nytt jobb. Och jag kallas på flera intervjuer samtidigt. Lönen är dubbelt så hög. Nya huset tänker jag ta över. Jag har börjat dejta en man som är trygg, har bra humor och inga mentala issues (vad jag kunnat se)
Solen skiner och livet vänder.
Men det sög. Och herre min gud vad jag ville dö… så jag förstår känslan,
Parallellt med att min fru sa att hon ville skiljas hade jag en stor kris på jobbet, var dessutom inne i väggen och har i efterhand fått diagnos om depression och utbrändhet. Tre veckor efter ex flyttade dog min mor och pappa är ständigt lite knäpp och egen.
Känslan av att kanske inte vilja ta livet av mig, men att inte vilja finnas har även jag haft när det var som mörkast. Bara försvinna ett tag. Finna lugn och ro. Hade dock bra stöd både i terapi och goda vänner som själva upplevt mörkret och idag ser jag inte det som ett reellt alternativ längre.
Idag har jag inte haft en panikångestattack på typ 3-4 månader. Har ett mer aktivt kompisliv igen. Min relation till barnen var alltid fin och bra, men nu med ett större djup. Börjar sippra in liiiite självvärde i själen mellan varven.
Resan är inte över såhär ett år senare, men den är en bit på vägen. Är det enkelt, nej det är det inte. Är det värt det, ja det är det.
Tack för allt stöd.
Jag återkommer med svar så snabbt jag orkar.
Försöker vända all den energi jag har nu i all denna kaos till att lämna in arbetsansökningar mm.
Får jag ett jobb snart, så då kan jag även orka behandla skilsmässan.
Nu känns de allt för mycket och allt bara så grymt “orättvist”.
Jag är en person som aldrig grät förr och nu gör jag det många gånger per dag.
Hellre jobba på annan ort än att ta livet av sig, tänker jag lite krasst.
När barnen är små kan man lättare bo långt ifrån varandra och ändå ha 50/50 boende. Två olika dagis.
Jag brukar tipsa om en blogg som heter 365 dagar och handlade om en tjej som blev brutalt lämnad och bestämde sig för att kämpa iaf 365 dagar. Jag minns inte om alternativet stod utskrivet, men jag tänkte alltid att det var självmord hon tänkte om det inte blev bättre. Spoiler, det blev bättre! Jag tror att ditt liv också kommer att vara bättre inom ett år! Heja dig!
Jag måste skriva lite nu. Har mått så otroligt dåligt de senaste dagarna och mår det ännu.
Nu har jag även börjat sakna X väldigt mycket. Jag vill inte ha det såhär!!
Jag tror vi på allvar kunde ha hittat tillbaka om hon hade gett de en chans och om hon ens hade tidigare kunnat säga hur hon kände till mig.
Jobbansökningar har gått sådär, arbetar med digital marknadsföring och letat arbeten som är på distans nu för att lite bredda mig. Hör till toppskiktet inom den branschen. Blivit erbjuden provisionslön av en kille och där sku han skicka en kalkyl så ska jag se om jag vågar ta den risken. Har även en förutsättningslös intervju nästa vecka. Kommer ta det första jobbet jag får, bara för att få lite stabilitet i livet.
Nu är det mycket tungt, trots att jag varit både på samtalsterapi och till gymmet.
Grät även på förskolan när jag lämnade dottern idag. Samtidigt mötte jag förstås en väns fru vilket innebar att jag ej klarade av att byta ord med henne.
Men man känner sig så ynklig i sin lilla lägenhet. Ser inte mycket till framtid och allt är bara så mörkt. Även ekonomin oroar jag mig mycket för trots att jag är långt ifrån barskrapad. Är livrädd att bli totalt misslyckad, falla ännu djupare. Att kanske aldrig ens hitta en ny sambo. Jag har en stark självkänsla, men även den har nu fått sig ett ordentligt slag.
Känns som jag är en deltagare i lyxfällan som levat i ett luftslott och nu får se verkligeheten.
Skillnaden är den att jag är oskyldig, jag har inte sett och förstått.
En vän ringde idag och sade han hörde en låt som handlade om en som både var i skilsmässa och hade förlorat jobbet och han hade då tänkt på mig. Kanske inte direkt var den uppmuntran jag behövde.
Förstår inte hur ni andra klarar av att vara så okänsliga och logiska i era skriverier här på forumet.
Vill ändå avsluta med två positiva saker idag:
På terapin sade de att ensamhetskänslan kommer från att hörseln spelar ett spratt med en och aktiverar känslor av tomhet. Ifrågasatte eftersom jag annars alltid arbetat i tystnad hemifrån och aldrig haft problem med det. Nu måste jag ha musik på konstant.
Det regnar ute och jag har i alla fall tak över huvudet och en rätt trevlig lägenhet centralt.
Jag hoppas lyckan vänder snart för såhär mycket skit är jag inte ens värd.
Jag tror det är svårt att läsa av i skrift men vad får dig att tro att folk är okänsliga här i forumet?
Du har det otroligt tufft just nu av helt rimliga anledningar, men jag tycker du är stark och gör rätt i stunden. Helt rätt att satsa på jobb och en mening i vardagen. Resten kommer att släppa med tiden, ta all hjälp du kan få och lita på processen.
Intressant det där med tystnaden och musiken. Jag har helt omvänd uppfattning. Älskar att ha musik på för jämnan, men just efter uppbrottet kunde jag inte lyssna på musik. Då var det poddar eller tystnad som gällde. Men helst av allt samtal med andra människor.
Hej!
När jag läste ditt inlägg insåg jag att jag inte är ensam. Blev av med jobbet förra året, jobbar också inom digital marknadsföring. Insåg snabbt att vår bransch är otroligt svår just nu, spelar ingen roll att jag har stor kompetens. Självkänslan fick sig en törn efter flera månaders jobbsökande och jag bestämde mig att ni startar jag eget, det har jag alltid tänkt på, insåg att det är nu det ska göras. Då kommer nästa överraskning, han lämnar. Eller ja, vi har haft det svårt, inte helt överraskad blev jag, men hur förbereder man sig på sånt. Vi hade ju precis tagit beslutet att söka hjälp. Nu säljer vi lägenhet och det har bara gått några veckor, fort går det. Den första veckan i chock och sorg gick åt att fundera på vart jag ska bo. Jag har lite pengar, men räcker inte till något stort och definitivt inte så centralt som nu. Bostadslån som arbetslös, skulle inte tro det. Starta eget när jag måste använda min “trygghetsbuffert” till ny bostad går heller inte. Så nu står jag där, arbetslös, lämnad och sonderar hur jag kan bo. Jag har all förståelse i världen för att du överväger att ge upp ibland. Det gör jag med, men så vet jag att livet ändå har sina svängar, har ingen aning om vad som finns bakom nästa hörn. Och känslor ljuger så ofta, jag somnar övergiven och vaknar med en liten liten kämparglöd. Jag läser just nu en bok om sorgbearbetning som jag kan rekommendera. Den hjälper mig att förstå mig själv, att ge mig själv en klapp på axeln, att jag ändå klarar av denna situation rätt ok. Och jag har andra nära och kära att leva för.
Du har alldeles rätt, den här skiten är du inte värd! Att du bara konstaterar det kan hjälpa dig igenom detta med en styrka och en ödmjukhet som väldigt bra att ha.
När jag nådde min lägsta punkt efter skilsmässa och under pandemi med ensamhet och tomhet så kändes det som att inget kan hjälpa. Men terapi, fysisk träning och hitta o fokusera på de saker som man uppskattar underlättar vägen framåt!
Du går i terapi och du kan hitta ljuspunkter - Bravo!! Kämpa på och hitta ditt nya fokus som blir Ditt mål och mening. Efter en tuff period så uppskattar man vardagliga enkla saker mera.
Tuffa perioder tillhör livet och vi är många som kommit igenom det och det kommer du också göra!!
Ja, arbetsmarknaden är väldigt tuff trots mycket hög kompetens. Vi får hoppas konjukturen svänger snart för vår bådas skull. Kanske vi bör starta en byrå ihop om du är bra på att sälja. Ta kontakt privat om du vill diskutera mera.
Jag hade rekommenderat dig att bo på hyra ett tag, sedan ser du vart framtiden bär. Jag har valt det viset att bo på nu. Dock lite litet med en etta, men samtidigt inte så dyrt nu när man lever på besparingar.
Berätta gärna vad boken heter.
Måendet går verkligen upp och ner. Känner sig som någon med värsta psykiska måendet idag.
Livet är tufft, mycket tufft ibland. Men hittar jag ett nytt jopbb/ startar eget och kanske finner kärleken igen. Då ska väl livet gå att leva igen. Till dess är det bara att bita ihop och hoppas pengarna räcker. Njuter de få dagar jag får ha dottern (vilket tyvärr kommer att minska ytterligare i höst), samt min trygghet finns hos min familj. Där har inget ändrats, där är allt som förr. Hamnar jag på gatan, då ger jag upp!!
Vi kan även bara ha kontakt och prata om du känner för det och på det viset bota lite ensamhet.
Tack, jag försöker kämpa och kriga mig fram i detta nya liv som tyvärr haft väldigt få ljusglimtar hittills. Oroar mig mer för att hitta nytt bra jobb och överleva ekonomiskt än vad jag har möjlighet att sörja skilsmässan. Ett enklare jobb är också svårt att få tag på, de tycker man är överkvalificerad. Jag hade planerat att leva singellivet fullt ut nu när jag singel igen. Men istället för att spendera, blir det att hålla i allting. Hoppas som sagt på att ljuset ska börja skina mycket på mig nu!!
Jobbar kvar på 25%. De har en skuld på lite på 250 000 kr till mig som de ännu säger de ska betala. Hade precis avslutningsmöte med en kund.
Ja, denna kund förlorade vi helt utan min inblanding på samma vis som alla övriga kunder, men jag som drabbas hårdast nu igen. Mina “kunder” har alltid fått gott resultat. Men vi förlorar nu en massa kunder som hade förlorat förtroendet eftersom en kollega inte hade jobbat. VD och övriga har ej lyckats få tillbaka dessa kunders tillit.
Hursom, VD ville att jag stannar kvar efter och diskuterar framtiden.
Han ville nu avsluta dessa 25% också i och med att han ser att de då har lättare och snabbare att betala min skuld.
Nu föll jag ytterligare en del och funderar om jag ska acceptera ett avslut eller försöka hållas kvar och inte alls få in min skuld…
Det låter så jobbigt, men skulden måste de ju lösa på något sätt.
Jag har varit arbetslös ett tag så det känns ekonomiskt. Hoppas det svänger nu, ser att det kommer fler och fler jobb. Förstår att du föll. Hur många dåliga nyheter kan man få egentligen, är skrattretande.
Skulle vara en allt tragikomisk byrå, kan heta Skilda Kreatörer Digitalbyrå haha. Är ny här
