@Uppochner , skönt att höra att det finns hopp! Betyder jättemycket att skriva här o få svar. Svårt att tro att allt blir bra när allt är nattsvart. Har pratat med en väninna ikväll o hon kunde inte tro att det är sant. Svårt att berätta för andra då allt är så oväntat o otroligt. Lever i en mardröm. Nästan alla vänner är fortfarande gifta o därför blir det ännu svårare framöver. Hur ska vi hantera alla gemensamma vänner? Tror också att det är bra att få hem barnen, så får vi bearbeta ihop. En dag i taget.
1 gillning
Hej, behöver skriva av mig igen då jag nu börjar ta in vad som händer och jag känner mig helt tom. Försökte igen i morse be min man om att sansa sig och fundera och inte göra något i affekt. Men han bara kastar över allt på mitt ansvar och säger att allt är mitt fel och jag borde ha tänkt efter tidigare. Han verkar ha satt på sig en stålkostym, jag känner inte igen honom alls. Någon som har en bra ide om hur jag ska bemöta honom i detta läge?
Det som hänt är självklart inte ditt ansvar och inte ditt fel, det hoppas jag att du förstår och tar till dig. Du kan tyvärr inte göra något för att ändra hans inställning. Det vet du innerst inne också. Han har av någon outgrundlig anledning bestämt sig.
Vi är ju några härinne som har den tråkiga erfarenheten av X som bara reser sig och går. Vanligt är att det beror på ett nytt kärleksintresse som väntar i kulissen. Det behöver inte “ha hänt” något, det räcker att intresse finns. Var förberedd på att det kan vara orsaken även den här gången - att någon lämnar precis innan jul, familjehögtiden nr 1 tyder på att hen har tänkt på detta ett tag och har någonstans att ta vägen.
Bra att du uppmanat honom att inte göra något i affekt, för nu kan han inte anklaga dig sedan för att du inte försökte. Nu har du försökt det, låt honom vara nu. Tyvärr är enda sättet att själv sätta på sig stålkostymen. Lägg din energi på att skaffa en egen jurist, fundera på hur du vill ha boende och hur du kommer dit, osv. Fokus på din egen situation!
1 gillning
Tack @Caro
Jag måste försöka men så svårt - kan inte se att han har någon annan. Men det är som du säger - konstigt att göra detta nu innan jul. Men bäst att låta honom vara nu o inte låta honom kasta mer “skit” på mig - det enda han upprepar är just det. Att allt är mitt fel.
1 gillning
Och ju fler gånger han säger det, desto mer övertygar han sig själv att det är så det är… Fast han vet mycket väl att det inte är det.
1 gillning
Så värdefullt att få skriva av sig här - och få fina råd tillbaks @Caro o @Uppochner. Idag har jag chattat med en psykolog/samtalsterapeut. Har ny tid för videosamtal på fredag. Väldigt skönt! Har pratat med två väninnor o ska hem till en av dem kväll. Har promenerat ner till Coop o köpt smoothies, i princip det enda jag får ner. Har kommit ut från täcket o tagit på mig kläder. Har t o m burit in o fått upp en julgran själv. Gått igenom min ekonomi. Imorgon ska jag prata med våra barn (om inte min man gör det). Ska inte försöka prata med honom i kväll om han är här hemma ( löfte till mig själv). Han ska inte få säga igen att allt är mitt fel. Kroppen o själen värker o jag är otroligt orolig för kommande julhelg. Men ett steg i taget.
3 gillningar
Nu har han plockat ner brudfotot från byrån. Och han har hållt på o rensat i alla papper bakom stängd dörr. Fortfarande inte kommunicerbar! Känns som om beslutet är definitivt från hans sida. Försöker hålla mig borta så gott det går. Känns som en mardröm! Hur ska jag överleva? Är så tacksam för rådet med sömn, mat o promenad! Det hjälper.
1 gillning
Jag hade fullt upp att andas, panikgrät nästan när som helst, i alla fall när jag inte var mitt inne i någon syssla. Men varken panikångest eller gråt varar för evigt.
Så bra att du tog in granen! 
Du bevisar i praktisk handling att DU lever vidare, redan nu! Fortsätt att göra saker, vanliga saker, även om det inte känns bra eller roligt. Köp någon julklapp även om den inte blir lika väl vald som andra år, om det är en viktig sak för dig. Gör alla rutiner, eller liksom stommen i dem, men acceptera att det inte blir på samma sätt.
Det är flera saker som jag känner igen i din berättelse. Jag känner ingen den från min egen och från andras här i forumet. Ibland är det som att det finns en lista med fraser som de här som lämnar så hastigt använder sig av: ” Det har varit dåligt länge”, ” det är ditt fel, du skulle tänkt på detta tidigare”. ”Jag har inga känslor kvar”. Allt sånt tolkar jag som ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret för något som han innerst inne fattar är jättejobbigt och dumt, han klarar inte att ta ansvar för vad han just nu håller på att ställa till med. Men du kan inte heller ta det ansvaret. Bra att du försöker skydda dig själv från fler såna anklagelser, för de leder ingenstans.
3 gillningar
Jag känner så väl igen allt detta paniken och hur jag fått skulden i allt när vårat förhållande bara blev värre och värre. Fick också höra att han tappat känslorna för mig. Vad som senare visade sig var att han fått känslor för någon annan. Det var aldrig något mellan dom men han hade fått så starka känslor.
3 gillningar
Tack @Uppochner o @Maria6. Imorgon kommer min dotter hem från sin studieort. Har inget velat säga utan vill ta det personligen. Hon kommer att gå i 1000 bitar. Pratade med min äldre son igår kväll o för honom är det en sorg men han har flickvän som han lever med o är inte lika beroende av att vi lever tillsammans. Han är dock orolig för sin pappa o detta märkliga beteende. Faktiskt är jag det också. Även om jag måste tänka på mig själv. Denna iskyla! Min dotter har alltid varit nära sin pappa - hon kommer att ta fruktansvärt illa åt dig. Någon erfarenhet av att prata med vuxna barn? Vill ju inte förstöra för deras relation i framtiden så jag måste ju vara försiktig.
Vad får dig att tro att din dotter skulle “ta det” på något annat sätt än din son? Hon är inte heller beroende av att ni lever ihop längre, hon är ju utflugen, om än för att studera. Ingen av er går upp i rök. Tror du att hon tar det bättre för att du väntar med att berätta ända tills hon är hemma, då ska du förstås vänta med att berätta. Kom ihåg bara att detta inte främst handlar om henne och hennes känslor, det är ju DU som blir lämnad, på ett väldigt omtumlande och förvirrande sätt.
Annars är mitt råd att vara ärlig i det du väljer att berätta för barnen, och att absolut inte använda din dotter (eller son) som “spyhink” när du mår dåligt. Det är bättre att “spy” här på forumet.
Dina barn har en egen relation till sin pappa och du har inget ansvar för att stötta med den, men du ska heller inte svartmåla honom. Ibland är det bäst att inte säga något alls när de frågar… De kommer ju helt säkert att ställa honom till svars. Och dra sina egna slutsatser.
2 gillningar
@Caro , tack för råd. Hon är mer nära sin pappa o är mycket mer med oss, älskar att vara med oss i sommarstugan etc. Hon har ingen pojkvän som hon kan få stöd av. Hon är också 4 år yngre än sin bror. Så jag känner hennes smärta i min kropp.
Min man släppte bomben en månad före julafton. Det är sex år sedan. Vi hade då varit tillsammans i 34 år. Mina barn var då 21 och 23 år. Vi var en tajt familj som umgicks mycket tillsammans och vi hade också ett stort umgänge. Tyvärr blev min exman förälskad i en nyskild arbetskamrat som han fick mycket bekräftelse från. Han valde bort det jag kallade en lugn och trygg tillvaro. Han kallade det ”en grå vardag” och han ville ha ett mer ”spännande liv”.
Innan jag fick ur honom vad som hänt hade han under ett par månader varit helt förändrad. Han var sur och grinig och otrevlig mot mig på ett sätt han aldrig varit tidigare. Min son på 23 hade redan anat ugglor i mossen så när han fick beskedet var han inte lika förvånad som min dotter. Hon fick en chock. Hon blev fruktansvärt ledsen och har än idag svårt att tala om den här perioden. Jag ångrar att jag inte då tog initiativ till en samtalskontakt åt henne.
Jag har aldrig talat illa om deras pappa men de har sett min sorg och jag har aldrig hymlat om den. De har ett bra förhållande till sin pappa och har haft det hela tiden men han föll ner från en piedestal med en tung duns. Idag lever han med den kvinna han lämnade mig för.
Jag valde att distansera mig från min exman och det tog cirka fyra år innan jag kunde prata med honom utan att bli ledsen. Idag, efter sex år, känns det ok att träffa honom och vi har till och med ätit lunch ihop. Jag lever ett bra liv med många vänner och bra jobb och sedan tre år har jag en särbo. Såret är läkt men det finns fortfarande en skorpa kvar. Petar jag gör det ont och jag kan fortfarande bli lite ledsen ibland. Trots min stora sorg har jag under de här sex åren haft ett jättebra liv och jag har gjort mycket kul och träffat många intressanta människor. Det har på många vis varit mycket bra år.
Nu ger jag dig ett perspektiv som sträcker sig alldeles för långt fram egentligen. Tänk inte så långt framåt. De råd jag kan ge dig är att du så fort som möjligt ska se din man som en affärskontakt. Släpp inte in honom i din intimzon. Se om ditt hus när det gäller ekonomin men se till att det blir rättvist åt båda håll. Se inte för långt framåt i tiden utan ta några dagar i taget. Saker kommer att lösa sig på sätt du inte har en aning om idag så försök att förlita dig på tanken att du i framtiden kommer att må bra igen. Kram!
12 gillningar
Tack @Jane, va fint att du delar med dig av din berättelse. Skönt o stärkande. Har gått igenom min ekonomi o ser att jag kommer att klara att ha kvar stugan själv o fixa lägenhet (sälja villan). Glad att jag sparat bra inför pensionen. Det är i alla fall bra att veta att jag har en grundtrygghet. Även vuxna barn blir ju i hög grad berörda.ska se till att även de får samtalsstöd.
En dag i taget ska det här gå.
2 gillningar
Min dotter har kommit hem och han har en normal ton med henne. Dock nämner han inget till henne- inte ens när de är själva. Mig varken ser el pratar han med. Har fått förklara för båda mina barn att det är kritiskt! Samtalet gick bra, då de båda sett min mans förändring över tid. Vi tror mer o mer att han är inne i en djup depression o börjar bli oroliga för honom. All ilska, irrationalitet! Han tar ut allt på mig som han nog inte kan hantera på annat sätt. Tidigare höftoperation i våras, bästa väns bortgång, inställd resa till hemlandet över jul tillsammans med arbetslöshet. Vet att jag ska tänka på mig själv men vi har levt ihop i 38 år! Det enda han upprepar är att han aldrig mer kommer att prata med mig o att han inte kommer att vara här över jul. Har läst om manlig depression o det stämmer så tydligt in. Väldigt låg egen insikt om detta. Jag är ledsen men också väldigt orolig. Jag har psykologtid igen imorgon bitti, ska fråga henne mer om detta. Hur ska jag få honom att söka hjälp? Tack o lov har jag ett eget skyddsnät med några utvalda vänner jag pratar med. Jag har också tagit råden om sömn, mat o promenad på allvar - ligger inte insnurrad i täcket längre. Men en ny komplexitet har kommit in då pusselbitarna med depression kommit in.
2 gillningar
Det du skriver om depression kan säkert vara troligt att han drabbats av. För ca 1 år sedan hade jag likadant med min man. Han pendlade fram och tillbaka ena stunden ville han vara själv nästa visste han inte vad han ville. Tillslut kom han på själv att han var deprimerad ville inte träffa vänner hade humör svängningar sov oroligt. Sen blev han permitterad från jobbet situationen blev ännu jobbigare här hemma. Nu har det gått ett år snart det har blivit bättre men kommer fortfarande tillbaka ibland.
1 gillning
Skriver en rad för att lätta mitt hjärta. På psykologens inrådan har jag bestämt mig för att ta ett steg tillbaks o inte alls försöka kommunicera när min man är i ett sånt krisläge. Hon menar att jag bara kommer att förvärra o tränga in honom i ett hörn. Så svårt att leva här hemma med någon som är så avståndstagande, men ska vänta till efter jul. Idag ska jag fokusera på att fixa julmat till barnen, då de kommer att vara här.mot barnen är han rätt normal. Vad min man väljer att göra el inte göra kan jag inte styra över o jag vill inte fråga om hans planer, då svaren jag får sårar mig. Det jag måste fokusera på är att bygga upp en sköld så att jag står ut. Fokusera på att det inte bara är mitt fel att vi hamnat här. Jag har börjat meditera varje morgon - känns bra. Promenader känns också stärkande. Samt mina dagliga samtal med underbara väninnor. Den som är ensam med sina tankar nu är nog min man - tror inte att han pratar med någon. Men det vet jag ju inte säkert. Inte heller min business. Timma för timma - dag för dag!
7 gillningar
Julafton o juldagen har passerat utan att någon som helst uppmjukning skett hos min man. Vi har lyckats hålla skenet uppe då han beter sig som vanligt med våra barn. Men mot mig är han fortfarande kall o avståndstagande. Har inte frågat annat än rent praktiska frågor om typ mat o dryck men Svarar knappast på tilltal. Helt outhärdligt att bara vara vi två i ett rum. Vet inte om han avsiktligt eller oavsiktligt vill terrorisera mig psykiskt? Är det han själv, Hans kris, hans depression som agerar? Har tagit rådet från psykologen att backa men hur länge ska jag klara detta utan att gå under!? Ingen ansökan om skilsmässa har dykt upp ännu i brevlådan. Tänker att jag måste försöka förstå hans planer nu under kommande dagar. Tungt är det i alla fall.
Hej. Jag känner så igen mig i vad du berättar. Min man har inte pratat med mig på 8 månader, han vägrar totalt. Jag har försökt me allt innan vi kom till detta, till slut sa jag att antingen går vi på parterapi, eller skiljer vi oss, jag står inte ut längre. Men han vägrar skilja sig och vägrar gå på terapi. Han vill bo i hemmet, och ha det som det är nu.
Jag har stått ut och kommer göra en skilsmässoansökan.
2 gillningar
Det här är så oerhört likt min situation för 1,5 år sedan! Hela maj månad var det ”silent treatment”, 1 juni släppte han bomben, han ville skiljas men verkade samtidigt uppenbart deprimerad alternativt utmattad. Jag backade, gav honom utrymme. Jag hade en slags plan att först behövde han utrymme och vila, men sen måste jag få honom till en vårdcentral. Fick honom att söka hjälp, genom att fylla i ett digitalt formulär på vårdcentralens hemsida. De bedömde det nog som allvarligt för han fick en tid nästa dag (medan när jag ringde så hade de knappt tid alls…). Men efter ett par vändor fram och tillbaka så tyckte han inte att han behövde någon hjälp. Jag orkade i exakt 50 dagar, med det här backandet och att behandla honom som sjuk och försöka få honom att ta hjälp utan att pressa honom. Sen fick jag ge upp. Han upprepade att han ville skiljas och att han mådde mycket bättre nu efter en rejäl semester från allt vad krav på familjeliv och ansvar för hem och hushåll betydde. Och han ville fortfarande skiljas. Jag orkade inte bära alla hans negativa yttranden ihop med att han inte ville söka hjälp för sitt mående men ändå inte heller ta itu med att ansöka om skilsmässa. Jag fick ett par rejäla panikångestanfall och insåg att jag inte kunde ha det så här.
Bara du kan veta när din gräns är nådd. Men när du får känslan av att du gett allt, då är det så. Om han inte söker hjälp så får han sluta att behandla dig illa och börja reparationsarbetet. Om han får en vecka eller sex veckor på sig att inse sitt hjälpbehov, det kan bara du avgöra. Han har ändå ansvar för sin hälsa.
1 gillning