Vi träffades när jag var 20. Gifte oss efter 8 år. Vi har haft ett intensivt liv, 2 barn (nu vuxna) o mycket jobb, resor o umgänge. Massor av roliga minnen tillsammans. Relationen har alltid varit stormig, framför allt p g a min man har kort stubin o oförutsägbart humör. Dessutom långsur. Under åren har han otaliga gånger stuckit iväg o hotat med att lämna. Han har också blivit arg på våra vuxna barn o haft samma ”treatment” mot dem. Han känner sig ofta kränkt o felbehandlad o har svårt att se sin roll i det hela. Han har många vänner. Är bra socialt o håller nära kontakt. Vi har haft några seriösa diskussioner om att dela på oss men har alltid kommit tillbaks till att vi inte vill. Nu har min man (efter ett litet bråk) blivit mer bestämd över att han kommer att lämna. Han vägrar att prata med mig, så fort jag försöker skriker han åt mig att hålla tyst. Han säger att han ska ta kontakt med advokat idag. Har legat vaken hela natten o det värker i hela själen, har frossa mm. Det är jul om en vecka, står mitt uppe i alla julförberedelser, vår dotter kommer snart hem från sin studieort o jag mår förskräckligt av detta. Jag älskar honom trots att vi inte alltid haft det lätt, har föreslagit samtalsstöd men han vägrar. Efter så många år står så mycket på spel. Hur ska jag ta mig igenom de här första akuta dagarna?
Hej,
“välkommen” hit till oss på forumet, du är i gott sällskap med många andra som har liknande erfarenheter.
Om detta med att lämna är mer än ett infall från din mans sida vet du inte än. Helt klart är det ett tecken på att något inte är bra, för det är inte normalt eller ett hälsotecken i relationen om en part hotar med att lämna så fort livet går emot.
Men om vi utgår från att han faktiskt tänker lämna dig, så här några dagar innan jul. Så säger jag att du ska tänka på dig själv först och främst. Inte på honom, inte på barnen som kommer hem, inte på julfirandet. Vad behöver DU för att fungera? 1) Sova. Gå till vårdcentralen, få Propavan eller något annat som gör att du sover. Om du inte sover kommer du krascha väldigt hårt och fort. 2) Ät. Något varje gång det är dags, även om du inte har aptiten. 3) Ut och promenera. Kroppen i rörelse gör att du får lite aptit och blir trött… 4) Samtalsstöd. Både professionellt, typ kurator/beteendevetare/psykolog och någon vän som lyssnar och som du kan anförtro dig åt i vardagen.
Låt honom driva allt med skilsmässa och advokat. Han verkar ju redan vara på gång. Det är ingen brådska, och du ska verkligen inte anstränga dig för att hjälpa honom.
Om ni kan fortsätta tillsammans kan bara du avgöra. Utan gemensam rådgivning blir det nog inte lätt.
Styrkekram till dig. Det blir bättre, jag lovar.
Tack snälla Caro o precis vad jag behöver ! Konkreta handfasta råd när magen o hela kroppen skriker av rädsla o ledsenhet. Steg 1 Ska ta på mig o gå en promenad o försöka få i mig något att äta. Just nu känns det som om jag går 1000 bitar bara jag tar av mig täcket. Kram
Hej! Vilken oerhört tuff situation! Du har redan fått en massa bra råd av @caro. Jag vill bara tillägga att försök att sätta superkorta mål. Tankarna snurrar förstås iväg mot vad som ska hända med resten av livet, julen… men tiden kommer göra en del jobb - du behöver inte vara motorn. Fokusera på vad du ska göra just nu, ex den där promenaden. Visst måste tankarna få jobba, men sen räcker det med små steg.
Fortsätt att skriva här! Den här lättkränktheten känner jag så väl igen. Att inte ta sin del av ansvaret för en endaste liten konflikt. Nu har det gått 1 år och 2 månader sedan han flyttade ut, och det är såååå lugnt och skönt! Önskar attt jag kunde skicka över lite av den känslan. Det finns ett liv efter den här krisen, utan den där tvåsamheten man trodde var för evigt.
Tack @Uppochner! Ytterligare så bra råd. Varmt tack o det inger tröst hopp. Just nu jobbar min hjärna febrilt med att tänka hur vi ska lösa julen. Pratade med min dotter idag o hon längtar hem o har samlat ihop massa recept inför julbaket. Kan bara inte tänka på hur hon kommer att ta det. Har inget till något av barnen.
Har både försökt att äta lite idag samt gå en promenad - nöjd att jag kom ur sängen. Jag får försöka ta dag för dag.
Nu kom han precis hem från jobbet o sa direkt ” prata inte med mig” - så ont i själen av detta.
Åh kära du. Vet inte barnen? Kanske borde du berätta… innan de kommer hem.
Nej de vet inte ännu! Men de måste få veta.
Min man har dragit igång processen nu med värdering o allt. Ska prata med min son
Inte lätt med barnen, man vill så gärna ta ansvar för deras möjlighet att hantera detta. Kan deras pappa berätta för dem? Eftersom han är så bestämd så ör det ju liksom inte mycket att vänta på.
Det blir bra att barnen kommer hem. Jag tror inte att de kommer förvänta sig julklappar, men ni kan stötta varandra. När väl dottern är på plats så kan hon säkert dra med dig i något julbak, så tar ni er igenom ytterligare någon timma. Jag minns förra sommaren när exet plötsligt lämnade mig. Helt sjukt att en hel del sysslor genomfördes. Plockade jordgubbar som alla andra år, gjorde saker som i trans. Men det hjälper dig vidare.
@Uppochner , skönt att höra att det finns hopp! Betyder jättemycket att skriva här o få svar. Svårt att tro att allt blir bra när allt är nattsvart. Har pratat med en väninna ikväll o hon kunde inte tro att det är sant. Svårt att berätta för andra då allt är så oväntat o otroligt. Lever i en mardröm. Nästan alla vänner är fortfarande gifta o därför blir det ännu svårare framöver. Hur ska vi hantera alla gemensamma vänner? Tror också att det är bra att få hem barnen, så får vi bearbeta ihop. En dag i taget.
Hej, behöver skriva av mig igen då jag nu börjar ta in vad som händer och jag känner mig helt tom. Försökte igen i morse be min man om att sansa sig och fundera och inte göra något i affekt. Men han bara kastar över allt på mitt ansvar och säger att allt är mitt fel och jag borde ha tänkt efter tidigare. Han verkar ha satt på sig en stålkostym, jag känner inte igen honom alls. Någon som har en bra ide om hur jag ska bemöta honom i detta läge?
Det som hänt är självklart inte ditt ansvar och inte ditt fel, det hoppas jag att du förstår och tar till dig. Du kan tyvärr inte göra något för att ändra hans inställning. Det vet du innerst inne också. Han har av någon outgrundlig anledning bestämt sig.
Vi är ju några härinne som har den tråkiga erfarenheten av X som bara reser sig och går. Vanligt är att det beror på ett nytt kärleksintresse som väntar i kulissen. Det behöver inte “ha hänt” något, det räcker att intresse finns. Var förberedd på att det kan vara orsaken även den här gången - att någon lämnar precis innan jul, familjehögtiden nr 1 tyder på att hen har tänkt på detta ett tag och har någonstans att ta vägen.
Bra att du uppmanat honom att inte göra något i affekt, för nu kan han inte anklaga dig sedan för att du inte försökte. Nu har du försökt det, låt honom vara nu. Tyvärr är enda sättet att själv sätta på sig stålkostymen. Lägg din energi på att skaffa en egen jurist, fundera på hur du vill ha boende och hur du kommer dit, osv. Fokus på din egen situation!
Tack @Caro
Jag måste försöka men så svårt - kan inte se att han har någon annan. Men det är som du säger - konstigt att göra detta nu innan jul. Men bäst att låta honom vara nu o inte låta honom kasta mer “skit” på mig - det enda han upprepar är just det. Att allt är mitt fel.
Och ju fler gånger han säger det, desto mer övertygar han sig själv att det är så det är… Fast han vet mycket väl att det inte är det.
Så värdefullt att få skriva av sig här - och få fina råd tillbaks @Caro o @Uppochner. Idag har jag chattat med en psykolog/samtalsterapeut. Har ny tid för videosamtal på fredag. Väldigt skönt! Har pratat med två väninnor o ska hem till en av dem kväll. Har promenerat ner till Coop o köpt smoothies, i princip det enda jag får ner. Har kommit ut från täcket o tagit på mig kläder. Har t o m burit in o fått upp en julgran själv. Gått igenom min ekonomi. Imorgon ska jag prata med våra barn (om inte min man gör det). Ska inte försöka prata med honom i kväll om han är här hemma ( löfte till mig själv). Han ska inte få säga igen att allt är mitt fel. Kroppen o själen värker o jag är otroligt orolig för kommande julhelg. Men ett steg i taget.
Nu har han plockat ner brudfotot från byrån. Och han har hållt på o rensat i alla papper bakom stängd dörr. Fortfarande inte kommunicerbar! Känns som om beslutet är definitivt från hans sida. Försöker hålla mig borta så gott det går. Känns som en mardröm! Hur ska jag överleva? Är så tacksam för rådet med sömn, mat o promenad! Det hjälper.
Jag hade fullt upp att andas, panikgrät nästan när som helst, i alla fall när jag inte var mitt inne i någon syssla. Men varken panikångest eller gråt varar för evigt.
Så bra att du tog in granen! 
Du bevisar i praktisk handling att DU lever vidare, redan nu! Fortsätt att göra saker, vanliga saker, även om det inte känns bra eller roligt. Köp någon julklapp även om den inte blir lika väl vald som andra år, om det är en viktig sak för dig. Gör alla rutiner, eller liksom stommen i dem, men acceptera att det inte blir på samma sätt.
Det är flera saker som jag känner igen i din berättelse. Jag känner ingen den från min egen och från andras här i forumet. Ibland är det som att det finns en lista med fraser som de här som lämnar så hastigt använder sig av: ” Det har varit dåligt länge”, ” det är ditt fel, du skulle tänkt på detta tidigare”. ”Jag har inga känslor kvar”. Allt sånt tolkar jag som ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret för något som han innerst inne fattar är jättejobbigt och dumt, han klarar inte att ta ansvar för vad han just nu håller på att ställa till med. Men du kan inte heller ta det ansvaret. Bra att du försöker skydda dig själv från fler såna anklagelser, för de leder ingenstans.
Jag känner så väl igen allt detta paniken och hur jag fått skulden i allt när vårat förhållande bara blev värre och värre. Fick också höra att han tappat känslorna för mig. Vad som senare visade sig var att han fått känslor för någon annan. Det var aldrig något mellan dom men han hade fått så starka känslor.
Tack @Uppochner o @Maria6. Imorgon kommer min dotter hem från sin studieort. Har inget velat säga utan vill ta det personligen. Hon kommer att gå i 1000 bitar. Pratade med min äldre son igår kväll o för honom är det en sorg men han har flickvän som han lever med o är inte lika beroende av att vi lever tillsammans. Han är dock orolig för sin pappa o detta märkliga beteende. Faktiskt är jag det också. Även om jag måste tänka på mig själv. Denna iskyla! Min dotter har alltid varit nära sin pappa - hon kommer att ta fruktansvärt illa åt dig. Någon erfarenhet av att prata med vuxna barn? Vill ju inte förstöra för deras relation i framtiden så jag måste ju vara försiktig.
Vad får dig att tro att din dotter skulle “ta det” på något annat sätt än din son? Hon är inte heller beroende av att ni lever ihop längre, hon är ju utflugen, om än för att studera. Ingen av er går upp i rök. Tror du att hon tar det bättre för att du väntar med att berätta ända tills hon är hemma, då ska du förstås vänta med att berätta. Kom ihåg bara att detta inte främst handlar om henne och hennes känslor, det är ju DU som blir lämnad, på ett väldigt omtumlande och förvirrande sätt.
Annars är mitt råd att vara ärlig i det du väljer att berätta för barnen, och att absolut inte använda din dotter (eller son) som “spyhink” när du mår dåligt. Det är bättre att “spy” här på forumet.
Dina barn har en egen relation till sin pappa och du har inget ansvar för att stötta med den, men du ska heller inte svartmåla honom. Ibland är det bäst att inte säga något alls när de frågar… De kommer ju helt säkert att ställa honom till svars. Och dra sina egna slutsatser.
@Caro , tack för råd. Hon är mer nära sin pappa o är mycket mer med oss, älskar att vara med oss i sommarstugan etc. Hon har ingen pojkvän som hon kan få stöd av. Hon är också 4 år yngre än sin bror. Så jag känner hennes smärta i min kropp.