Min man släppte bomben en månad före julafton. Det är sex år sedan. Vi hade då varit tillsammans i 34 år. Mina barn var då 21 och 23 år. Vi var en tajt familj som umgicks mycket tillsammans och vi hade också ett stort umgänge. Tyvärr blev min exman förälskad i en nyskild arbetskamrat som han fick mycket bekräftelse från. Han valde bort det jag kallade en lugn och trygg tillvaro. Han kallade det ”en grå vardag” och han ville ha ett mer ”spännande liv”.
Innan jag fick ur honom vad som hänt hade han under ett par månader varit helt förändrad. Han var sur och grinig och otrevlig mot mig på ett sätt han aldrig varit tidigare. Min son på 23 hade redan anat ugglor i mossen så när han fick beskedet var han inte lika förvånad som min dotter. Hon fick en chock. Hon blev fruktansvärt ledsen och har än idag svårt att tala om den här perioden. Jag ångrar att jag inte då tog initiativ till en samtalskontakt åt henne.
Jag har aldrig talat illa om deras pappa men de har sett min sorg och jag har aldrig hymlat om den. De har ett bra förhållande till sin pappa och har haft det hela tiden men han föll ner från en piedestal med en tung duns. Idag lever han med den kvinna han lämnade mig för.
Jag valde att distansera mig från min exman och det tog cirka fyra år innan jag kunde prata med honom utan att bli ledsen. Idag, efter sex år, känns det ok att träffa honom och vi har till och med ätit lunch ihop. Jag lever ett bra liv med många vänner och bra jobb och sedan tre år har jag en särbo. Såret är läkt men det finns fortfarande en skorpa kvar. Petar jag gör det ont och jag kan fortfarande bli lite ledsen ibland. Trots min stora sorg har jag under de här sex åren haft ett jättebra liv och jag har gjort mycket kul och träffat många intressanta människor. Det har på många vis varit mycket bra år.
Nu ger jag dig ett perspektiv som sträcker sig alldeles för långt fram egentligen. Tänk inte så långt framåt. De råd jag kan ge dig är att du så fort som möjligt ska se din man som en affärskontakt. Släpp inte in honom i din intimzon. Se om ditt hus när det gäller ekonomin men se till att det blir rättvist åt båda håll. Se inte för långt framåt i tiden utan ta några dagar i taget. Saker kommer att lösa sig på sätt du inte har en aning om idag så försök att förlita dig på tanken att du i framtiden kommer att må bra igen. Kram!
Tack @Jane, va fint att du delar med dig av din berättelse. Skönt o stärkande. Har gått igenom min ekonomi o ser att jag kommer att klara att ha kvar stugan själv o fixa lägenhet (sälja villan). Glad att jag sparat bra inför pensionen. Det är i alla fall bra att veta att jag har en grundtrygghet. Även vuxna barn blir ju i hög grad berörda.ska se till att även de får samtalsstöd.
Min dotter har kommit hem och han har en normal ton med henne. Dock nämner han inget till henne- inte ens när de är själva. Mig varken ser el pratar han med. Har fått förklara för båda mina barn att det är kritiskt! Samtalet gick bra, då de båda sett min mans förändring över tid. Vi tror mer o mer att han är inne i en djup depression o börjar bli oroliga för honom. All ilska, irrationalitet! Han tar ut allt på mig som han nog inte kan hantera på annat sätt. Tidigare höftoperation i våras, bästa väns bortgång, inställd resa till hemlandet över jul tillsammans med arbetslöshet. Vet att jag ska tänka på mig själv men vi har levt ihop i 38 år! Det enda han upprepar är att han aldrig mer kommer att prata med mig o att han inte kommer att vara här över jul. Har läst om manlig depression o det stämmer så tydligt in. Väldigt låg egen insikt om detta. Jag är ledsen men också väldigt orolig. Jag har psykologtid igen imorgon bitti, ska fråga henne mer om detta. Hur ska jag få honom att söka hjälp? Tack o lov har jag ett eget skyddsnät med några utvalda vänner jag pratar med. Jag har också tagit råden om sömn, mat o promenad på allvar - ligger inte insnurrad i täcket längre. Men en ny komplexitet har kommit in då pusselbitarna med depression kommit in.
Det du skriver om depression kan säkert vara troligt att han drabbats av. För ca 1 år sedan hade jag likadant med min man. Han pendlade fram och tillbaka ena stunden ville han vara själv nästa visste han inte vad han ville. Tillslut kom han på själv att han var deprimerad ville inte träffa vänner hade humör svängningar sov oroligt. Sen blev han permitterad från jobbet situationen blev ännu jobbigare här hemma. Nu har det gått ett år snart det har blivit bättre men kommer fortfarande tillbaka ibland.
Skriver en rad för att lätta mitt hjärta. På psykologens inrådan har jag bestämt mig för att ta ett steg tillbaks o inte alls försöka kommunicera när min man är i ett sånt krisläge. Hon menar att jag bara kommer att förvärra o tränga in honom i ett hörn. Så svårt att leva här hemma med någon som är så avståndstagande, men ska vänta till efter jul. Idag ska jag fokusera på att fixa julmat till barnen, då de kommer att vara här.mot barnen är han rätt normal. Vad min man väljer att göra el inte göra kan jag inte styra över o jag vill inte fråga om hans planer, då svaren jag får sårar mig. Det jag måste fokusera på är att bygga upp en sköld så att jag står ut. Fokusera på att det inte bara är mitt fel att vi hamnat här. Jag har börjat meditera varje morgon - känns bra. Promenader känns också stärkande. Samt mina dagliga samtal med underbara väninnor. Den som är ensam med sina tankar nu är nog min man - tror inte att han pratar med någon. Men det vet jag ju inte säkert. Inte heller min business. Timma för timma - dag för dag!
Julafton o juldagen har passerat utan att någon som helst uppmjukning skett hos min man. Vi har lyckats hålla skenet uppe då han beter sig som vanligt med våra barn. Men mot mig är han fortfarande kall o avståndstagande. Har inte frågat annat än rent praktiska frågor om typ mat o dryck men Svarar knappast på tilltal. Helt outhärdligt att bara vara vi två i ett rum. Vet inte om han avsiktligt eller oavsiktligt vill terrorisera mig psykiskt? Är det han själv, Hans kris, hans depression som agerar? Har tagit rådet från psykologen att backa men hur länge ska jag klara detta utan att gå under!? Ingen ansökan om skilsmässa har dykt upp ännu i brevlådan. Tänker att jag måste försöka förstå hans planer nu under kommande dagar. Tungt är det i alla fall.
Hej. Jag känner så igen mig i vad du berättar. Min man har inte pratat med mig på 8 månader, han vägrar totalt. Jag har försökt me allt innan vi kom till detta, till slut sa jag att antingen går vi på parterapi, eller skiljer vi oss, jag står inte ut längre. Men han vägrar skilja sig och vägrar gå på terapi. Han vill bo i hemmet, och ha det som det är nu.
Jag har stått ut och kommer göra en skilsmässoansökan.
Det här är så oerhört likt min situation för 1,5 år sedan! Hela maj månad var det ”silent treatment”, 1 juni släppte han bomben, han ville skiljas men verkade samtidigt uppenbart deprimerad alternativt utmattad. Jag backade, gav honom utrymme. Jag hade en slags plan att först behövde han utrymme och vila, men sen måste jag få honom till en vårdcentral. Fick honom att söka hjälp, genom att fylla i ett digitalt formulär på vårdcentralens hemsida. De bedömde det nog som allvarligt för han fick en tid nästa dag (medan när jag ringde så hade de knappt tid alls…). Men efter ett par vändor fram och tillbaka så tyckte han inte att han behövde någon hjälp. Jag orkade i exakt 50 dagar, med det här backandet och att behandla honom som sjuk och försöka få honom att ta hjälp utan att pressa honom. Sen fick jag ge upp. Han upprepade att han ville skiljas och att han mådde mycket bättre nu efter en rejäl semester från allt vad krav på familjeliv och ansvar för hem och hushåll betydde. Och han ville fortfarande skiljas. Jag orkade inte bära alla hans negativa yttranden ihop med att han inte ville söka hjälp för sitt mående men ändå inte heller ta itu med att ansöka om skilsmässa. Jag fick ett par rejäla panikångestanfall och insåg att jag inte kunde ha det så här.
Bara du kan veta när din gräns är nådd. Men när du får känslan av att du gett allt, då är det så. Om han inte söker hjälp så får han sluta att behandla dig illa och börja reparationsarbetet. Om han får en vecka eller sex veckor på sig att inse sitt hjälpbehov, det kan bara du avgöra. Han har ändå ansvar för sin hälsa.
Tack @Uppochner och @Ale för att ni delar med er. Jag vet inte när min gräns kommer att vara nådd - men känner redan att smärtan satt sig i axlar o rygg. Ibland vill jag bara skrika rakt ut - då är det skönt att gå en promenad! Imorgon får det bli Yoga.
Har bestämt mig nu att jag ska ge honom till den 10 Jan. Skönt för mig själv att jag satt upp en gräns. Om han inte visar tecken på att han vill att vi gemensamt ska jobba på vår relation innan dess, så måste jag agera. Jag går under här hemma, om jag närmar mig ämnet så säger han bara: det skulle du ha tänkt på tidigare! Du har fått dina chanser! Min dotter försökte prata med honom igår när jag var borta. Mer av medkänsla o försöka få honom att öppna upp. Han medger att han mår dåligt men skyller även måendet på mig. Han medger att det varit ett tufft år för honom med höftoperation, svårt att få jobb mm. Men han ser inte sin egen roll i måendet. Allt är mitt fel, mitt ”ältande” som han kallar det. Som för mig är vanligt samtal o öppen diskussion om något ämne. Tack o lov fattar jag att allt inte är mitt fel, det är delat ansvar. Men det gör ändå ont i kroppen o själen att en man som jag delat hela livet med är så kall o hård.
Jag fick också domen om separation typ 1 vecka innan jul i år. Julen kändes bara som nåt ont som jag skulle ta mig igenom. Men vi höll god min inför barnen fast jag gick sönder inombord.
Jag har nästan slutat äta, känner ingen aptit alls. Sover sådär, ligger mest och grubblar. Så tipsen du fått låter bra, jag ska också ta till mig dom.
Exakt så här sa även mitt ex. Och det är ju feltänkt redan där… det är inte DU som ska ha en chans, det är ER relation. Det kan finnas någon annan som väntar i kulisserna, hur osannolikt det än ter sig idag. Han har stängt dörren till att berätta vad han tänker och känner - kanske delar han det med någon annan. Eller också inte. Men oavsett så behöver du också skapa ett frirum inom dig, där du inte längre delar allt med honom. Dela här eller med någon väninna eller släkting istället.
@Trillian, känner din smärta. Har precis tagit en kaffe efter orolig natt. Men jag är så tacksam för råden om sömn, mat o promenader! Kör igång idag med att äta lite fast du inte är hungrig. Gå ut o gå en rask promenad även om vädret är kass o prata om du kan med några nära vänner. Det löser inte situationen men man blir starkare. Har också börjat lyssna på gratis meditationer - känns också bra. Nu letar jag något air b n b som dottern o jag kan åka till en vecka. Måste bort härifrån.
Jag har bokat hotell 1-3/1. Måste också komma bort och bara vara. Vet inte hur jag ska kunna stå ut innan han hittat lgh. Kommer inte kunna komma över detta och gå vidare så länge vi bor tillsammans.