Välkommen tyvär en tuff tid väntar! Vi finns här för dig
1 gillning
Det är ett sånt jävla mörker. Jag älskar ju henne fortfarande. Hon är mitt liv, min bästa vän och mitt livs stora kärlek.
HUR i hela friden tar jag mig igenom detta?
2 gillningar
Så känner vi många här. Du klarar det nog. Fakta är ju att man inte kan förändra det som hänt. Inte ens hur man än skulle villa. Det är en grym sorg och bara vi som varit där förstår.
2 gillningar
Det där, HUR man tar sig igenom är det ju många som undrar. Jag var där du är nu, i september så snart ett år sedan. Det har verkligen varit nattsvart i perioder. Total sorg, ångest, en stark önskan att höra av mig till honom, avsky, ilska, ja en känslomässigt j-a berg och dalbana. Vissa dagar känns det som att jag kommit en bit sedan september. Andra dagar, som ikväll, när x-et som spenderat ett par veckor i vår tidigare gemensamma sommarstuga (nu hans egna), tillsammans med sin nya, kommer och hämtar barnen…solbränd, antagligen nyknu**ad och med en valp han köpt till barnen…då vill jag bara skrika åt honom!!!
Med tiden har han blivit mig helt främmande. Från mitt allt till ett skal som ser ut som den jag älskat tidigare. Just därför skriker jag inte åt honom eftersom han inte betyder ngt för mig längre, utan lämnar bara över barn och väskor och låser dörren efter dem.
Sorgen och smärtan detta har inneburit för mig har har dödat all kärlek så klart, så kommer det vara för dig också. Vägen dit stavas tyvärr Smärta❤
7 gillningar
Med sorg,tårar,vrede och skratt… Vilket av det kan komma när som men ju längre tiden går så tar skrattet överhand…
Jag mår själv idag jämfört med vid nyår rätt bra.
Dock pendlar alla de känslorna i mig fortfarande
Men den människan jag levde med finns inte längre! Hon är inte samma person
2 gillningar
Känner med dig, och den smärta och sorg du nu gå igenom. Det är hemskt. Men tiden kommer hjälpa dig att komma på fötter. Det är en berg-och-dalbana du har framför dig. Du kommer må skit i perioder, sen kommer stunder när det är lite bättre, och så kommer det en lång nedförsbacke igen. Men till slut planar det ut och blir ok. Ta den hjälp som finns, vänner/familj, ev sömntabletter o ångestdämpande ett tag, terapeut, promenader eller annan motion.
Jag har liksom du mer eller mindre blivit tagen på sängen med skilsmässan. Har lagt honom bakom mig nu (2.5 år sen), men brottas fortfarande med tankar kring hur en människa (mitt x) kan bete sig så mot någon man älskat och levt med i så många år. Känner mig lurad. Att jag inte kände den man jag levde med så
länge.
Just nu känns det förmodligen som att du aldrig kommer repa dig från detta. Vi är många som varit där och kan vittna om hur ont det gör. Men det ordnar upp sig så småningom.
Kram
3 gillningar
Intressant,
Känslorna borta.
Det låter som en paketlösning för tonåringar som saknar språk.
Jag tror det finns mycket att lära av situationen. Vuxna personer brukar inte bara dra ner rullgardinen och få en snabb exit.
Kan det finnas något långvarigare trick som utövats, där hon kunnat undvika sanningar.
Någon som sprungit framför och borstat så att curling-stenen kunnat glida problemfritt, där det kanske skulle varit gränser?
I bland kan man varit för “snäll” och inte tagit plats och utstrålat sina egenheter.
Vet ej om det stämmer, men passa på att vara lite egoistisk och originell. Om ni har barn och ägodelar kommer det att finnas mycket att lära.
Kanske ett utmärkt tillfälle att återvinna något territorium som sålts ut.
Tex att hon ger dig gott betyg, men lämnar skapar misstanke.
Om du ska vara riktigt ärlig kanske hon har någon egenskap av överlägsenhet där hon inte fruktar att förlora relationen för att du känns så urbota pålitlig.
I bland märker man inte att relationen är ojämbördig så länge man matar den med något och får behålla den andres uppskattning.
Den kortfattade kommunikationen är nyckeln till ny kunskap i ditt projekt.
Håll dig extremt lugn och överös henne inte med beröm eller smörigheter. För att komma bort från looser-perspektivet finns nu ett tillfälle att återta förlorad terräng. Att öka uppmärksamheten på hur kommunikationen verkligen upplevs.
Ni har sysslat med något och om detta något kommer i dagen kommer du bli lyckligare utan henne än med henne.
En liten “kontinuerlig olycklighet” där man kanske själv varir oförmögen eller hindrad att uttrycka sig för att relationen ska fungera.
Bara lite skott i halvdunklet för att pigga upp. Gör slut lite från din sida också. Ge henne en ärlig utvärdering och ett slutbetyg utan krusiduller.
1 gillning
De bara så i livet. Man måste vänja sig att gröna änglar lockar. De lätt att falla för fina och gränslöst kärlek. Livet är något annat
Vilka kloka ord. Det har ju nu gått en tid. Hon har ett nytt boende på gång, och verkligheten börjar (äntligen) komma ikapp henne.
Jag var helt förstörd i början, men med tidens och nära och käras hjälp har jag lyckats inse hur fruktansvärt illa hon beter sig.
Hon har nog alltid trott att jag skulle vara kvar här, medan hon testar livet på andra sidan, men det tåget har gått, vilket hon också insett. Hon börjar inse allvaret i situationen, och jag misstänker att jag inom ett halvår får en ångerfull exfru på halsen.
Men det är kört. Hon har gjort mig så illa. Jag börjar känna ett avsky mot henne, för allt hon gjort. Jag känner bara att vi behöver ett fungerande samarbete för barnens skull. Inget annat.
Tänk vad tiden kan göra. Och tack till alla er som svarat och brytt er. Ni är underbara!
4 gillningar
Super!
Om hon verkligen är mentalt utrymmeskrävande så är det ju inget som går över. Om hon har något läckert att erbjuda kan hennes otrevligheter kanske döljas initialt, men med tiden brukar divorna inte slösa på sina resurser.
I den mån de lyckats värva en springpojke och slå dunster i ögonen, så börjar överföringen av näringen.
Det kan vara att finnas där ständigt i regn och rusk eller snällt följa med och utföra tjänster. Gör man inte det väntar ett ovanligt bittert allvar och de tvekar inte att dra åt tumskruvarna.
De små fröknarna med denna egenhet är lite svältfödda på att bli bekräftade och vara trygga. I stället för att fjäska för folk lyckas de hitta en lite tuffare teknik där de lockar till sig gulliga medgörliga personer som gärna byter färg på strumporna om det behövs.
Detta lilla ego är liksom kompulsivt och egentligen sprunget ur en ganska allvarlig och obehaglig existentiell situation av att inte duga eller tillhöra, som de lyckats fixa.
Det tycks på utsidan som om relation inte är viktig, men det är bara ett skydd för att relation gör ont. För att fixa relation eller bristen därav så har de en mer manipulativ strategi som skapar närhet eller säkrar att någon är närvarande eller att de är intressanta.
Slutar man kunna leverera dessa tjänster till dem är de skoningslösa. Det beroende de har gör att de närmast maktlöst eller av ren överlevnadsinstinkt måste hitta en ny partner eller leverantör.
Det hon kallar känslor är snarare bristen på leverans eller att hon inte känner ruset av sin egen förmåga att skapa tillhörighet.
Då relationer av sådan sort inte bygger på riktigt genuin uppskattning och ömsesidighet kan det bli svårt att känna empati. det blir mer fråga om ett behov och om man inte får det tillgodosett blir man ganska otrevlig.
Det är här de trevliga och snälla (också lite manipulativa) går vilse. De glömmer att kolla att motparten kan glädjas åt ens blotta existens och faktiskt bryr sig att följa efter om du svänger vänster bland hyllorna i din favoritbutik. Det liknar mer en hundägare som belönar sin vovve när den är till behag och är likgiltig när den gör annat.
Divor gillar inte att lyssna på långa berättelser om hur du haft det på jobbet. När du “sänder” trummar de med fingrarna och inflikar bortkopplade kommentarer eller avbryter med något som sätter riktningen för nästa viktiga moment.
Divor brukar nämligen bara belöna när den flexible idioten säger ja och nej på befallning och kan kasta om i schemat så att det passar dagordningen de redan dragit upp.
Bästa sättet att skydda sig är att se över sitt eget insmickrande och bedrägliga sätt att säga ja när man menar nej. Anledningen att nej blir ja är ju ofta av rädsla för att något hemskt ska hända.
En vanlig grej som händer när små snälla människor obstruerar är att de blir lämnade eller att divan signalerar missnöje i stället för att ödmjukt begära förhandling. Divor behöver nämligen följsamma konflikträdda ja-sägare och brukar inte fråga hur de kan stå till tjänst. Deras tjänst är att de är fantastiska och du kan få ynnesten att hjälpa till och vara i deras space.
När man väl försonats med sin snällhet och hur skadlig den är man mogen att ge divorna lite smisk. Man svara inte alls ja när man menar nej och de får följa schemat eller fara och flyga.
Snälla människor behöver innerst inne vara särskilt snälla. Tänk på att även snälla människor har kompulsiva behov att bli bekräftade och om inte divan fungerar måste man skaffa en ny.
Så divor som kommer till insikt och blir snälla riskerar att bli dumpade då den snälle inte har någon att fjäska för.
Ja snällhet är nästan lika svårt att utreda som elakhet. Det ser ju fint ut trots att det kanske är en typ av manipulation eller oäkthet. Att inte vara den man är eller att kunna uttrycka sig sanningsenligt.
Att vara lite medgörlig och kunna förhandla är ju inte fel, men man bör hålla koll på i vilken situation det sker så det inte är en ömsesidig manipulativ dans baserad på en sedan länge bortträngd smärta av att inte tillhöra.
4 gillningar
Jag fullkomligt älskar det här inlägget, @bra!
Det är ju precis mig det handlar om. Den där satans oförmågan att säga nej, för man tror att det kommer att leda till att man blir utesluten från gemenskapen.
Men inte ens när jag var 14 och blev hånad för mitt raka hår var jag beredd att göra våld på mig själv för att få det tveksamma nöjet att ingå i en falsk gemenskap.
-Men GUUUUD, du bara MÅSTE penta dig asså! sa de coola tjejerna med krusfrisyr och tittade menande på varandra och på mina sorgligt raka hårslingor.
-Nej, sa jag trotsigt eftersom jag visste att jag ändå aldrig skulle bli godkänd av dem. Det loppet var redan förlorat så varför förnedra sig?
Hur kommer det då sig att jag som vuxen accepterar en massa skit som jag innerst inne vet inte är rimligt? Varför tappade jag bort min inre trotsiga 14-åring? 
Bäst!
Och jag börjar äntligen nå dit!
2 gillningar
Det här med att ha svårt säga nej. Det har jag. Extremt svårt. Det är så mycket lättare att säga ja, och må lite dåligt på insidan.
Detta är något jag verkligen ska ta tag i. Ju mer jag tänker tillbaka på livet, alla gånger jag sagt “ja” utan att ha velat det.
Det är bara att börja öva! Det ges ju chanser varje dag.
Inför att exfrun ska flytta har jag (naturligtvis) sagt ja till att hjälpa till att bära saker och köra släp. Har ni hört så dumt? Varför ska jag göra det?
Tja, först tänkte jag för att vara snäll, undvika bråk. Sen för barnens skull, att de skulle se att vi funkar ihop som en delad familj.
Men nej. Bär ditt eget. Lycka till…vill jag tänka. När jag tänker det gör det fortfarande ont. Jag börjar lasta mig själv som elak, ohjälpsam och att försvåra saker.
Jag begriper inte hur jag är ihopskruvad i huvudet ibland. Bete dig som ett svin mot mig, och sen hjälper jag dig gärna bära tunga saker!
Suck. Blir trött på mig själv. Nu börjar min resa mot att lära mig säga nej.
4 gillningar
Du är verkligen inte ensam i den frågan! Jag ställer mig samma fråga. Hur ska man få hjärtat att fatta att personen man planerat sin framtid med inte vill detsamma längre och att dennes känslor svalnat så mycket så den tycker det är värt att skiljas efter 20 år, barn och villa tillsammans? Min historia är inte samma som din, men just att förmå hjärna och hjärta att acceptera att den man älskade är någon annan nu, är sjukt jäkla tufft… Kram till dig!
2 gillningar
Hej Gett, första postningen på forumet för min del.
Ville bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver och jag känner starkt med dig.
Stå på dig.
2 gillningar
Fyra månader har gått. Jag önskar jag kunde säga att det börjar kännas bättre, att livet är på rätt väg. Men nej. Varje dag är en kamp mot ångest och smärta. Jag saknar henne något otroligt. Alla minnen, alla glada minnen känns fruktansvärda.
Hon flyttade, jag hjälpte inte till. Känns väl både bra och dåligt. Hon flyttade för en månad sedan, vi har barnen varannan vecka.
Ensamt utan barnen, och ganska kämpigt när barnen är här. Mycket att göra och samtidigt försöka hålla uppe fasaden för barnens skull, gör mig enormt sliten mot veckoslutet med barnen, när man egentligen vill vara på topp och hitta på roliga saker ihop.
Hur länge ska jag behöva må så här innan jag ska söka mer hjälp? Går i dagsläget hos psykolog och har milt ångestdämpande tabletter, och insomningstabletter.
Mina mörkaste dagar är tankarna ungefär lika mörka som årstiden. Det känns hopplöst, och jag känner mig enormt överflödig. Min exfru umgås med sin nya man tillsammans med barnen, och de tycker han är rolig och trivs med honom.
Tänk om det fanns en knapp att trycka på så man bara kunde må bra igen.
3 gillningar
Fyra månader är inget. Tyvärr måste du vänta till minst ett år, då börjar det lätta men det är inte slut då ännu heller. Ge det 2-3 år, sedan har du det bra… bättre. Sorry.
Sedan kan det gå som för mig .X kommer ur sin ljusröda bubbla efter ett år, ångrar sig lite… inte lycklig mera … saknar familjen och vännerna…
Vänta bara, du kommer att vara vinnaren!
3 gillningar
4 månader är ingenting. Jag förstår att du är ivrig på att komma vidare och känna likgiltighet men det funkar inte så. Det är mycket som har förändrats för dig på kort tid och du måste ge dig själv tiden att landa i det först. Det här är förmodligen den största krisen du kommer att ha i ditt liv så tillåt dig själv att slappna av och bara följ med känslorna istället för att förneka dom.
Från att ha levt ett vanligt lyckligt (dina ord) familjeliv så ska du helt plötsligt få ha dina barn endast halva tiden. Dina barn kommer att få en “plast-pappa”. Du kommer att få mycket sämre ekonomi och egentligen helt andra förutsättningar än tidigare.
Allt blir helt annorlunda och det är smärtsamt att behöva inse det.
Det är inte så lätt att bara rycka på axlarna och tänka framåt och positivt. Att bli bedragen och att bli utsatt för lögner gör jäkligt ont. Speciellt när man inte kan ställa den människan till svars eftersom dom inte tillhör din familj längre.
Det tog mig lång tid att inse och acceptera, men efter ett tag så måste man släppa dom där funderingarna/ilskan och släppa det.
Du kommer aldrig att få ett svar på varför hon gjorde som hon gjorde. Åtminstone inget svar som du kommer att känna dig tillfreds med. Acceptera att hon gjorde det för att hon ville, kunde, och kände för det. Hon visste att hon bedrog dig och skulle förlora dig men gjorde det ändå. Helt av egen fri vilja.
Är det den kvinnan du trodde älskade dig? Är det någon som du vill ha tillbaka i ditt liv igen?
3 gillningar
Jag läste en blogg som var helt lysande om en ofrivillig separation. Jag rekommenderar den varmt. Första inlägget är här: https://trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se/2013/october/dag-1.html
1 gillning
Hur mår du nuförtiden Gett?
1 gillning
Ja du. Kort sagt hade jag önskat att jag mått bättre än vad jag gör.
Det är fortfarande otroligt tungt och en stor del av min vakna tid går åt till tankar på allt som hänt.
Känslan av att vara utbytt som person och förälder är rätt hemsk. Exfrun lever ett lyckligt liv med sin nya kärlek, och barnen gillar honom. Det är ju förstås bra på många vis, men det knäcker mig lite extra.
Veckorna utan barn är ensamma. Ensamhet är verkligen inte min grej. Visst, familj och vänner är guld värt, men jag känner mig så jävla halv.
Jag hoppas innerligt på att saker ska ljusna. Att jag slipper vakna med ångest varje morgon och att saknaden efter det som var ska lägga sig.
Ungefär så känns det. 9 månader har gått. Det är ändå rätt bra kämpat, får jag ge mig själv.
8 gillningar