Super!
Om hon verkligen är mentalt utrymmeskrävande så är det ju inget som går över. Om hon har något läckert att erbjuda kan hennes otrevligheter kanske döljas initialt, men med tiden brukar divorna inte slösa på sina resurser.
I den mån de lyckats värva en springpojke och slå dunster i ögonen, så börjar överföringen av näringen.
Det kan vara att finnas där ständigt i regn och rusk eller snällt följa med och utföra tjänster. Gör man inte det väntar ett ovanligt bittert allvar och de tvekar inte att dra åt tumskruvarna.
De små fröknarna med denna egenhet är lite svältfödda på att bli bekräftade och vara trygga. I stället för att fjäska för folk lyckas de hitta en lite tuffare teknik där de lockar till sig gulliga medgörliga personer som gärna byter färg på strumporna om det behövs.
Detta lilla ego är liksom kompulsivt och egentligen sprunget ur en ganska allvarlig och obehaglig existentiell situation av att inte duga eller tillhöra, som de lyckats fixa.
Det tycks på utsidan som om relation inte är viktig, men det är bara ett skydd för att relation gör ont. För att fixa relation eller bristen därav så har de en mer manipulativ strategi som skapar närhet eller säkrar att någon är närvarande eller att de är intressanta.
Slutar man kunna leverera dessa tjänster till dem är de skoningslösa. Det beroende de har gör att de närmast maktlöst eller av ren överlevnadsinstinkt måste hitta en ny partner eller leverantör.
Det hon kallar känslor är snarare bristen på leverans eller att hon inte känner ruset av sin egen förmåga att skapa tillhörighet.
Då relationer av sådan sort inte bygger på riktigt genuin uppskattning och ömsesidighet kan det bli svårt att känna empati. det blir mer fråga om ett behov och om man inte får det tillgodosett blir man ganska otrevlig.
Det är här de trevliga och snälla (också lite manipulativa) går vilse. De glömmer att kolla att motparten kan glädjas åt ens blotta existens och faktiskt bryr sig att följa efter om du svänger vänster bland hyllorna i din favoritbutik. Det liknar mer en hundägare som belönar sin vovve när den är till behag och är likgiltig när den gör annat.
Divor gillar inte att lyssna på långa berättelser om hur du haft det på jobbet. När du “sänder” trummar de med fingrarna och inflikar bortkopplade kommentarer eller avbryter med något som sätter riktningen för nästa viktiga moment.
Divor brukar nämligen bara belöna när den flexible idioten säger ja och nej på befallning och kan kasta om i schemat så att det passar dagordningen de redan dragit upp.
Bästa sättet att skydda sig är att se över sitt eget insmickrande och bedrägliga sätt att säga ja när man menar nej. Anledningen att nej blir ja är ju ofta av rädsla för att något hemskt ska hända.
En vanlig grej som händer när små snälla människor obstruerar är att de blir lämnade eller att divan signalerar missnöje i stället för att ödmjukt begära förhandling. Divor behöver nämligen följsamma konflikträdda ja-sägare och brukar inte fråga hur de kan stå till tjänst. Deras tjänst är att de är fantastiska och du kan få ynnesten att hjälpa till och vara i deras space.
När man väl försonats med sin snällhet och hur skadlig den är man mogen att ge divorna lite smisk. Man svara inte alls ja när man menar nej och de får följa schemat eller fara och flyga.
Snälla människor behöver innerst inne vara särskilt snälla. Tänk på att även snälla människor har kompulsiva behov att bli bekräftade och om inte divan fungerar måste man skaffa en ny.
Så divor som kommer till insikt och blir snälla riskerar att bli dumpade då den snälle inte har någon att fjäska för.
Ja snällhet är nästan lika svårt att utreda som elakhet. Det ser ju fint ut trots att det kanske är en typ av manipulation eller oäkthet. Att inte vara den man är eller att kunna uttrycka sig sanningsenligt.
Att vara lite medgörlig och kunna förhandla är ju inte fel, men man bör hålla koll på i vilken situation det sker så det inte är en ömsesidig manipulativ dans baserad på en sedan länge bortträngd smärta av att inte tillhöra.
