Du är verkligen inte ensam i den frågan! Jag ställer mig samma fråga. Hur ska man få hjärtat att fatta att personen man planerat sin framtid med inte vill detsamma längre och att dennes känslor svalnat så mycket så den tycker det är värt att skiljas efter 20 år, barn och villa tillsammans? Min historia är inte samma som din, men just att förmå hjärna och hjärta att acceptera att den man älskade är någon annan nu, är sjukt jäkla tufft… Kram till dig!
2 gillningar
Hej Gett, första postningen på forumet för min del.
Ville bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver och jag känner starkt med dig.
Stå på dig.
2 gillningar
Fyra månader har gått. Jag önskar jag kunde säga att det börjar kännas bättre, att livet är på rätt väg. Men nej. Varje dag är en kamp mot ångest och smärta. Jag saknar henne något otroligt. Alla minnen, alla glada minnen känns fruktansvärda.
Hon flyttade, jag hjälpte inte till. Känns väl både bra och dåligt. Hon flyttade för en månad sedan, vi har barnen varannan vecka.
Ensamt utan barnen, och ganska kämpigt när barnen är här. Mycket att göra och samtidigt försöka hålla uppe fasaden för barnens skull, gör mig enormt sliten mot veckoslutet med barnen, när man egentligen vill vara på topp och hitta på roliga saker ihop.
Hur länge ska jag behöva må så här innan jag ska söka mer hjälp? Går i dagsläget hos psykolog och har milt ångestdämpande tabletter, och insomningstabletter.
Mina mörkaste dagar är tankarna ungefär lika mörka som årstiden. Det känns hopplöst, och jag känner mig enormt överflödig. Min exfru umgås med sin nya man tillsammans med barnen, och de tycker han är rolig och trivs med honom.
Tänk om det fanns en knapp att trycka på så man bara kunde må bra igen.
3 gillningar
Fyra månader är inget. Tyvärr måste du vänta till minst ett år, då börjar det lätta men det är inte slut då ännu heller. Ge det 2-3 år, sedan har du det bra… bättre. Sorry.
Sedan kan det gå som för mig .X kommer ur sin ljusröda bubbla efter ett år, ångrar sig lite… inte lycklig mera … saknar familjen och vännerna…
Vänta bara, du kommer att vara vinnaren!
3 gillningar
4 månader är ingenting. Jag förstår att du är ivrig på att komma vidare och känna likgiltighet men det funkar inte så. Det är mycket som har förändrats för dig på kort tid och du måste ge dig själv tiden att landa i det först. Det här är förmodligen den största krisen du kommer att ha i ditt liv så tillåt dig själv att slappna av och bara följ med känslorna istället för att förneka dom.
Från att ha levt ett vanligt lyckligt (dina ord) familjeliv så ska du helt plötsligt få ha dina barn endast halva tiden. Dina barn kommer att få en “plast-pappa”. Du kommer att få mycket sämre ekonomi och egentligen helt andra förutsättningar än tidigare.
Allt blir helt annorlunda och det är smärtsamt att behöva inse det.
Det är inte så lätt att bara rycka på axlarna och tänka framåt och positivt. Att bli bedragen och att bli utsatt för lögner gör jäkligt ont. Speciellt när man inte kan ställa den människan till svars eftersom dom inte tillhör din familj längre.
Det tog mig lång tid att inse och acceptera, men efter ett tag så måste man släppa dom där funderingarna/ilskan och släppa det.
Du kommer aldrig att få ett svar på varför hon gjorde som hon gjorde. Åtminstone inget svar som du kommer att känna dig tillfreds med. Acceptera att hon gjorde det för att hon ville, kunde, och kände för det. Hon visste att hon bedrog dig och skulle förlora dig men gjorde det ändå. Helt av egen fri vilja.
Är det den kvinnan du trodde älskade dig? Är det någon som du vill ha tillbaka i ditt liv igen?
3 gillningar
Jag läste en blogg som var helt lysande om en ofrivillig separation. Jag rekommenderar den varmt. Första inlägget är här: https://trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se/2013/october/dag-1.html
1 gillning
Hur mår du nuförtiden Gett?
1 gillning
Ja du. Kort sagt hade jag önskat att jag mått bättre än vad jag gör.
Det är fortfarande otroligt tungt och en stor del av min vakna tid går åt till tankar på allt som hänt.
Känslan av att vara utbytt som person och förälder är rätt hemsk. Exfrun lever ett lyckligt liv med sin nya kärlek, och barnen gillar honom. Det är ju förstås bra på många vis, men det knäcker mig lite extra.
Veckorna utan barn är ensamma. Ensamhet är verkligen inte min grej. Visst, familj och vänner är guld värt, men jag känner mig så jävla halv.
Jag hoppas innerligt på att saker ska ljusna. Att jag slipper vakna med ångest varje morgon och att saknaden efter det som var ska lägga sig.
Ungefär så känns det. 9 månader har gått. Det är ändå rätt bra kämpat, får jag ge mig själv.
8 gillningar
Läst igenom hela tråden nu, från början. En sån resa. Känns väldigt konstigt, och lärorikt, att läsa mina egna inlägg under den här tiden. Och bra,s inlägg. Alltså herregud. Mer mitt i prick än så blir det inte.
Och ja, jag har syndat. Mot mig själv. Jag har fjäskat och bönat om att få henne tillbaka. Men varför ska jag vara någons andrahandsval? Jag inser att chanserna att träffa någon ny just nu är väldigt små. Jag kan inte göra mig så sårbar igen. Jag börjar väldigt sakta trivas med mig själv igen. Vääldigt sakta, och i korta stunder. Ensamheten är verkligen fruktansvärd. MEN, den har sina bra stunder, och det är svårt att erkänna för sig själv.
Exfrun vill fortfarande se oss som en familj. Det är något jag stör mig på. Hon avlivade vår familj, tyst, snabbt och kallblodigt. Vi har gemensamma barn, vars välmående måste gå före allt annat. Vi är inte familj längre.
Och, jag måste vinna. Jag kan ge upp. Det är egentligen inte så svårt, rent tekniskt. Jag skulle ju så att säga inte behöva leva med förlusten, men den sista tanken skulle isåfall vara “hon vann”. Det kan inte bli så.
Ett tag trodde jag att jag skulle vinna genom att lyckas hitta en ny, kanske lite snyggare tjej. Men det handlar ju inte om det.
Det handlar om att till slut gå vidare. Ensam, eller i sällskap, och inse att det faktiskt fanns ett liv på andra sidan detta svarta hål. Jag hoppas jag kommer dit, till slut.
11 gillningar