Efter 15 år tillsammans och 9 år som gifta verkar det vara över. Jag älskar min fru och mina 5 barn så otroligt mycket och det känns som om det vore bättre att avsluta livet istället för att gå vidare med skillsmässa.
För flera år sedan gjorde jag ett inlägg här där jag undrade om fler hade haft det som vi har det men det senaste året har varit tuffare än något annat jag kunde tänka mig -
För 3 år sedan igentligen började det om, min pappa valde att avsluta sitt liv och efter det hittade jag aldrig tillbaka till mig själv igen - går nu i terapi och försöker på alla sätt lösa de knutar som behöver lösas men det verkar vara för sent min fru säger att vi separerat, trots vi bor under samma tak och att det är slut och jag vill bara leva med henne tills jag dör.
Om vi inte löser detta på något vänster blir det nog tidigare än väntat…
2 gillningar
Vet du vad din fru saknar i äktenskapet?
Är det något du kan förändra för att få henne att känna sig älskad igen?
Sen undrar jag lite hårt över, att du mår jättedåligt över att din far tog livet av sig. Vill du utsätta dina 5 barn för det? Låter inte genomtänkt.
3 gillningar
För dina barns skull, sök vård!
Jag läste din förra tråd och faktum är att livet kan ge dig så mycket mer än det liv som du beskrev där!
1 gillning
Min fru har försökt att hitta tillbaka till känslorna som vi hade från början men lyckas inte, vi har gått i parterapi och varje gång vi har varit där känns det bättre men hon säger att hon inte klarar det längre.
Lever under samma tak som ett fängelse, där min kärlek bara gör ont!
Det var mitt förslag att vi skulle separera men det var inte särskilt genomtänkt nu i efterhand - ja orkade inte gå runt och längta efter känslan att vara älskad, min fru mår inte bra just nu och tror inte det bara är vårat förhållande som avgör det, eller så men det är en stor bidragande faktum.
Ikväll skall min fru ut med jobbet på vinkväll och sen kommer väl kvällen fortsätta i samma bråkmönster som alltid, som alltid slutar i att jag ber henne att komma tillbaka - och som alltid slutar i att hon måste stå emot.
Funderar på att backa helt, och bara koncentrera mig på att gå vidare och försöka må bra men vet inte hur det skall gå till 
Att backa helt och koncentrera dig på dig själv och att gå vidare är en bra idé i alla avseenden. Som du beskriver det, att gå in i samma bråkmönster förändrar ingenting och varje gång du ber henne komma tillbaka hamnar du i allt mer underläge. Att vara i sådant underläge får dig bara att må sämre samt att du bli allt mindre attraktiv i din frus ögon. Vänd helt om!
-Se till att du tränar och motionerar! Gärna ta ut dig riktigt ordentligt för det hjälper mot panikkänslorna.
-Se till att ni delar upp hemsysslorna redan nu. Kör varannan vecka med barnen. På det viset får du lite ledig tid. På den tiden kan du träna eller se till att träffa kompisar. Är det så att du inte har kompisar du umgås med så börja med en kurs eller något, bara för att få komma bort! Du behöver inte säga till henne vad du gör. Till och med är det bra att inte svara om hon frågar.
-Var noga med din relation med barnen så att den är nära och god och att ni tillbringar mycket tid tillsammans.
2 gillningar
Varje gång hon, ringer eller öppnar munnen så vill jag bara att hon skall säga att vi ska lösa detta för vår och barnens skull - men det kommer inte, och kommer förmodligen aldrig komma.
1 gillning
Nu har några dagar gått och ångesten i bröstet som finns konstant är värre än nånsin min fru har arbetat dag och är på väg hem. Trodde hon skulle vara hemma nu men det är hon inte, i morse skulle jag hjälpa henne till jobbet med bilen (för att jag gjorde bort mig i fredags, orkar inte förklara)
Så satt vi där, jag kunde inte titta på henne, det gjorde så sjukt ont - älskar henne så enormt mycket men kan inte visa det, om jag säger det säger hon bara att jag inte kan göra det iom. Mina lögner och mitt alkoholmissbruk -
Hon är verkligen den bästa mamman och frun man nånsin kan få hur i helvete hamnade vi så här snett.
Vill vara nära, kyssa henne berätta för henne hur mycket hon betyder men det fungerar inte gör bara allt värre - det gör så sjukt ont så sjukt jävla ont…
1 gillning
Min fru är på jobb, och jag sitter vaken. Jag vet att jag har mig själv att skylla att vi hamnade här och att jag är precis så värdelös som jag känner mig. Fuck alltså - hur i helvete kunde vi gå från att vara det perfekta paret till världens mardröm - önskar det vore annorlunda önskar verkligen det men men men…
Idag försökte vi prata igen, gick inget bra slutade i att hon sa samma sak som alltid - det är slut och vi ska skiljas - fan i helvete va dåligt jag mår
1 gillning
Det är så lätt att gå i den fällan, man gör det man på ett logiskt sätt inser att man inte borde. Och det går lika illa som man befarade.
Du har en jobbig tid framför dig men det går att komma ut på andra sidan och faktiskt tycka att livet blivit bättre! Just nu är det bästa du kan göra att försöka att undvika henne så mycket som möjligt. Motionera/träna, häng med vänner, spendera tid med barnen.
Problemet är att huset skall säljas - helst igår, om min fru får som hon vill - sjukt mycket grejor att fixa inför eventuellvisning - jag har köttat konstant i ett dygn och har ett dygn kvar för att vara nära mål,
Hon fyller år idag, först ville hon inte jag skulle vara med och fira - sen ville hon det, jag vill ju låtsas som det regnar och vara med - för hennes och barnens skull, men det gör lite väl ont. Får spjärna mig, och bita ihop imorgon jobbar jag så sjukt skönt.
Skulle fan jobbat ihjäl mig om jag inte haft barnen där är jag ialla fall grym - där uppskattar alla mig, hemma känner jag mig rätt värdelös
2 gillningar
Shit dagen som gick - frugan fyllde år, jag gör allt för att det ska vara en toppen dag - vill verkligen se henne glad som jag sett henne tidigare, älskar henne, vet att jag gjort henne illa men vill ju verkligen få detta att funka - finns inget i världen jag hellre vill.
Vi har en hel del att fixa hemma och är i full gång -
Hade en toppen dag allt som allt älskar henne
1 gillning
Ida var det värre - frugan kom hem och var irriterad jag försökte balansera men det var svårt - slutade med bråk såklart, varför kan vi inte få detta att funka, varför älskar henne så sjukt mycket men hon vill, hur jag än gör -
Jag vet inte hur fan jag skall göra - inget är planerat förutom att vi skall sälja huset, vill ha kontroll men får ingen - min fru säger bara att det skall vara svårt att separera, jag vet inte.
Parterapi på måndag känns sjukt att gå på - varför skall vi det vi är inget par längre, hon säger ena sekunden att hon inte vet vad hon känner andra att hon behöver tid.
Som sagt jag älskar henne, och vill bara att vi skall ha det bra - men jag kan inte lösa det.
Var bestämd på måndag på terapin. Hur länge har det pågått att hon vill eller inte? Verkar ha pågått länge.
Nu verkar det vara nog - dags att gå isär.
Alltså vi har sagt att vi skall försöka men har varit på och av ett tagför ett halvår sedan skulle vi skiljas eftersom att jag hade gömt alkohol och druckit (innan dess, var det något annat)
Men senaste halvåret har jag gått i terapi - försöker lösa mina problem och jobbar med mig själv aktivt - visst inte allt är löst men jag ser framsteg.
Igår blev det märkligt hon hade satt upp nya projekt här hemma, iom. Att jag inte ville bråka så gick jag med på dem - för att de sedan bara skulle ställas in mitt i alltihop, vet inte varför det blev så. Fattar faktist inte riktigt var vi är, hon säger att det är slut, men när jag påtalar skilsmässa så säger hon att det skall vi (med irriterad reservation om att hon inte får tid att känna vad hon vill)
Hon säger att vi skall separera och sälja hus men ändå köper hon nya badrumsmöbler - jag fattar inte, det är inte så att de vi har är slitna, dom är skit fina - Nej jag förstår mig inte påsituationen!?
Läste precis en konversation hon skrivit med en gemensam vän - att vi måste gå vidare och separera - gör så ont, jag vill inte gå på terapin på måndag vad skall jag där att göra, genomlida ännu rejekt -
Kan detvara så att hon tänker att hon ska bo kvar och därmed har fått badrumsmöbler?
Jag förstår att det inte känns rätt nu, men jag tror allvarligt att det skulle vara bättre både för ditt mående och öka din chans för att hon skulle ändra sig, om ni kunde komma ifrån varandra nu. En paus om du så vill.
För nu när hon uppmever dig som ledsen, sårad och att du tydligtvisat att du vill fortsättaså ser du inte intressant ut i hennes ögon.
1 gillning
Lider med dig och förstår att det känns onödigt att gå på parterapi men det kan hjälpa både dig och henne.
Ni fastnar i era gamla roller och förstår inte varandra - en utomstående kan bryta det och ni kan få sagt det ni behöver säga till varandra samtidigt som ni också kan få hjälp med att förstå varför den andra tycker, tänker och känner på ett visst vis.
Parterapin kanske inte leder till att ni blir kvar hos varandra men den kan hjälpa dig att må bättre och det kan det väl vara värt? 