Jag har gett upp för mycket av mig själv, under många års tid.
Kan inte förstå att jag accepterat att min fru aldrig velat ta till sig mina barn.
Dålig självkänsla…JA, väldigt dålig, har alltid så svårt att se att någon skulle tycka att jag är intressant. Jag har försökt brottas med detta tidigare och egentligen bara kommit fram till att det grundar sig i min uppväxt, aen har inget blivit bättre av att min första fru var otrogen mot mig. Tror inte detta kommer göra saken bättre att bli lämnad än en gång.
1 gillning
Hade du velat stanna om inte hon nu tagit upp det? Kanske kan du se det som att ni från båda håll ger upp detta förhållande.
Jag kan säga så här, jag har kämpat i många år och tummat på mina grundvärderingar otroligt mycket,bit för bit plockat bort vem jag egentligen är för att försöka få en annan person nöjd och tillfredsställd. Jag har tänkt så många gånger att nej så här ska det inte vara.
Jag hade krigat på ett bra tag till, förlorat mig själv mer och mer, men till slut så hade jag nog nått min gräns.
Så jag accepterar detta fullt ut, håller inte på att älta i mitt huvud om saker jag kunnst göra annorlunda eller mer av, för jag har verkligen gjort allt…så ja…nu snart två veckor efter hon sa det så känner jag att jag också gett upp förhållandet, det finns inget som dkulle få mig att kämpa mer, jag är färdig. Och den könslan ger mig ett lugn,nu ska jag börja göra rätt för mig för mina barn som tyvärr fått stå lite åt sidan. Och jag lovar att den läxan kommer jag alltid ha med mig, mina barn ör mitt allt och de kommer alltid först
3 gillningar
Kanske kommer du, och inte minst dina barn, faktiskt bli lyckligare och må bättre efter er separation?
Det är svårt att ta in nu, i allt elände, men det finns otaliga vittnesmål om detta här på sidan. Läs din trådstart, egentligen visste du tidigt att detta är icke-fungerande.
Du är insiktsfull och vill vara en bra pappa för alla tre, det kommer du att klara galant. Nu ska du bygga en stark enhet med er i centrum. Jag tycker det känns hoppfullt. 
Jaga inte tvåsamheten och gå inte emot din magkänsla när något känns fel, de rosa glasögonen kan vara förödande.
Det förminskar inte sorgen du känner nu, men tiden kommer att hjälpa dig. Sedan tror jag att många människor vill ha en person med ett eget jag, dvs man förlorar sig själv genom att vara alltför välvillig och inte stå upp för sig själv, det blir kanske också lite ointressant.
Ge dig tid, men jag tror faktiskt att du har en väldigt ljus framtid. Du har lärt dig läxan och är klok.
6 gillningar
Ja, du har helt rätt i det, jag och mina barn kommer bli lyckligare, det är jag fullt övertygad om.
De kommer komma till sitt hem och slippa känna att den ena vuxna inte trivs när de är där. Jag kommer att kunna (som jag alltid gjort förr) hitta på saker med dem utan att behöva höra att jag lägger för mycket tid på mina barn. Och nör jag själv läser vad jag skriver så stärker det mig ännu mer, för jag förstår ju hur fel allt varit.
Jag och mina två stora barn har pratat mycket om detta under åren, och vi har alltid sagt att vi har varandra och det har liksom varit okej för dem. Men det är ju inte okej, inget barn ska känna sig osedd av någon vuxen i en familj, i sitt eget hem.
Tvåsamhet…jag vet att jag inte vill leva ensam i resten av mitt liv, den tanken skrämmer mig fruktansvärt. Jag har ju slltid tänkt så långt fram till jag blir gammal och går i pension och vill inte uppleva ålderdommen utan npgon att dela den resan med. Men herregud, det är långt dit, jag är 40 och har så många fina år framför mig, tänk om jag slängt ivög dem på att leva i ett förhållande som jag inte mår bra i, att jag slängt iväg dessa underbara åren med mina barn för jag inte mår bra.
Nä, nu är det jag och barnen som gälleroch vi kommer få det fint.
Jag vet viljen tuff period jag är inne i och har framför mig, men jag tacklar den så mycket bättre denna gången.
Jag kommer komma ur den så mycket starkare och med ännu fler insikter om mig själva. Och de tanksrns peppar mig att kämpa på.
Tack för en bra peppande text, blir faktiskt rörd över hur många fina människor det finns på detta forum, som faltiskt tar av sin egna tid för att läsa om mina bekymmer och skriver kloka inlägg i min tråd som är till stor hjälp för mig❤️
7 gillningar
Läs denna mening varje gång du ev tvivlar eller dippar i ditt mående
Spara detta också för mer pessimistiska stunder för det ordnar sig garanterat.
5 gillningar
Helg…känns faktiskt helt okej även om det varit ganska skönt att ha jobbat i veckan och kommit bort från den tråkiga miljön det nu är i ens hem.
Ska nu vara ledig en vecka, J ska jobba så jag har alla 4 barnen själv, ska bli roligt. Ska till banken på feedag och hoppas då såklart på ett ok att bo kvar,annars vet jag inte hur jag ska göra.
Miljön här hemma är som sagt inte så rolig, har ju bara varit hon jag den minsta denna veckan, och vi har i princip inte pratat något med varandra. Jag känner just nu att jag inte har så mycket att säga.
Igår frågade hon mig hur vi ska göra med vårt gemensamma när vi flyttar isär, jag sa att vi har honom så klart varannan vecka, men att jag måste ha honom samma veckor som jag har mina 2 stora.
Sen fick hon ett utbrott, och på ett väldigt otrevligt sätt talade om för mig att nu var det slut med att jag leker och hittar på saker med hennes son när han är här,för han var hennes, inte min.
Vet inte vad jag ska säga och besvarade det inte heller. Men för mig bekräftar det bara hur dåligt hon mår och att hennes syn på vår familj alltid varit så uppdelad.
Broder.
Utan dig skulle inte just den sonen finnas.
Är du säker på att det är p g a hennes mående? Skönmålar du? Har hon inte alltid varit en ragata som sätter sig och sitt före allt annat?
1 gillning
Misstänker att det var hennes son sedan tidigare som avsågs, då de båda hade barn med sig in i relationen 
1 gillning
Ah, jag trodde att sonen i första stycket var samma som i det sista. Om inte missförstod jag.
1 gillning
Ja pecis som @Noomi skriver så är det hennes son sen tidigare som menades…ändå konstigt beteende då jag alltid tagit hand om honom som min egen och alltid lekt och haft roligt med honom.
Skönmålar? Ja du…det har jag nog gjort länge, många år. Inte för någon annan utan nog för mig skälv, har kommit på mig själv så mångs gånger när jag ursäktar henne för mig själv när hon betett sig som en ragata (som @Rulle skulle uttryckt det🙂)
Och precis som du skriver, det har alltud varit hon själv och hennes behov som varit nummer 1.
Det är väl denna insikten som glr att jag ändå står hyfsat stabilt i stormen
2 gillningar
Ah. Ja, honom har du inget med att göra när ni separerat.
Han ska ska vara med sin mor och far i deras familjekonstellationer.
Men att du inte ska ägna honom uppmärksamhet när han är hos er är bara korkat.
Han ska ska bli lika sedd och bekräftad av dig som av henne när han är hos er.
Hennes attityd att i en bonusfamilj inte bry sig om den andra partnerns barn säger allt om henne.
1 gillning
Såklart…
Men som du skriver att så länge han ich jag bor i samma hem så tänker jag fortsätta ta hand om honom som jag alltid gjort…
3 gillningar
Yep.
Barnets bästa, broder, barnets bästa.
Dra ut FN deklaration om barnperspektivet och lägg framför snytan på en empatilösa varelse som inte förmår ägna omsorg åt andras avkomma. Faktum är att det är en av de egenskaper - att bry sig om andra än sig själv och sitt - gjort människan så framgångsrik. Tyvärr har den styrka som solidaritet med andra ger slagits sönder av bröd och skådespel åt folket - d v s medelklassen i de industrialiserade länderna - ty att söndra är att härska.
När var och en på gott och ont klarar sig utmärkt på egen hand behöver vi inte längre samarbeta för att överleva och då riskerar att de som av olika anledningar saknar medel och möjlighet till egen försörjning lämnas därhän till att reda sig själva så gott de kan.
1 gillning
@Rulle Jag gillar ditt raka, skarpa och ibland lite hårda sätt att formulera dig…klockrent. Jag har en del att lära av dig, jag “mesar” med för mycket och försöker hela tiden hitta anledningar till varför folk beter sig korkat. Ibland är den enkla anledningen att de helt enkelt är stolpskott.
I vilket fall så får jag mycket energi av dina inlägg här i tråden
2 gillningar
Tack broder.
Jag har sett och hört om allt för många och varit där själv.
När jag kämpade i min relation berättade en kollega om hur hon förgäves kämpat för sin.
Hon sa att allt för många som verkligen vill hålla ihop med sin partner är kvar och försöker anpassa sig allt för mycket till en dysfunktionell eller icke-kompatibel/ kompromissovillig partner. Man söker förklaringar, tror att om jag bara ändrar mig blir det bättre och får den andra på andra tankar, förstår jag bara hur min partner tänker och jag får den att förstå hur jag tänker kan vi mötas, slår knut på sig själv medan det i själva verket är så att partnern är som den, förmår inte mer än så, förblir vad den är eller skärper till och med de sidor som skaver och kvar är partnern som hoppas på smulor.
Jag försöker känna av om jag tror att skribenten behöver silkesvantar eller en spark i baken. Ibland har jag gått över gränsen och varit för hård mot vissa här vilket jag ångrar i djupet av min själ. Det som är skrivet är skrivet, orden har landat och gjort sin skada och kan icke göras ogjorda.
Vissa verkar vara ambivalenta, pendlar mellan acceptans och förnekelse. försöker reparera och hoppas där alla tecken talar för att deras partner har gått eller är beredda att gå vidare men stannar av praktiska och bekvämliga orsaker. Och partnern ställer upp, är snäll och gör allt för att det ska vara smidigt fast de blir utnyttjade och trampade på.
Det värsta är när barnen kommer i kläm. Skulle aldrig vara ihop med någon som behandlar mitt barn dåligt.
5 gillningar
Varför ska allt vara så fruktansvärt jobbigt. Har varit en fruktansvärd dag, har varit så långt ner i mitt mående och det är väl bara att gilla läget, att det är så här jag kommer må nu, en lång tid fram.
Fast jag vet att detta är det enda rätta så är det ändå sjukt jobbigt. Min familj faller i bitar mitt framför mina ögon.
Jag är livrädd för framtiden…vad kommer hända med mig?
Igårkväll bröt J ihop och grät. Jag förstår ju att hon heller inte mår bra i detta.
Och jag klarar inte av att se en annan människa ledsen, det gör så ont i mig. Då jag sänkte garden och försökte trösta henne.
Men det var som att det bara gav henne energi…att det blev ännu ett bevis för att hon kan dra mig tills sig precis när hon vill för att direkt knuffa bort mig och lämna mig stående där, frustrerad och förtvivlad.
Jag måste vara starkare tror jag, och inte ta ansvar för hennes mående, men jag vet inte…allt är bara så jäkla jobbigt just nu
2 gillningar
Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Har tänkt så otroligt mycket på varför det blev spm det blev.
Vad kunde jag gjort för att få henne att i varje fall göra ett försök att närma sig och ta till sig mina barn.
Jag har aldrig tjatat eller på något sätt försökt tvinga henne, men kommit med förslag, tex ta med sig min dotter till stan, gå i affärer, ta en fika eller nåt.
När jag kommit med förslag på att vi tillsammans med barnen ska spela spel, baka eller något så ville hon aldrig vara med. Hon ville aldrig följa med och titta på när sonen spelade match eller på dotterns uppvisningar, inget intresse alls.
Men tönker ändå att jag gjort mina försök på fel sätt.
Går så många tankar i huvudet och jag inser mer och mer att det var ju så mycket annat som inte heller var bra.
Så många gånger hon stängde ute mig könslomässigt och fysiskt, jag tänkte alltid att det har med den “jobbiga” vardagen att göra. Det resulterade i att jag till slut skötte all markservice, när hon kom hem från jobb var mayen alltid färdig, barnen hämtade från förskola och fritids. De var badade och klara, bara för henne att sätta sig med oss vid matbordet och äta och sen ordnade jag med undanplockning. Jag gav henne all utrymme och all uppmuntran att hon skulle hitta på saker själva spm hon tycker är roligt…vad det än vsr så sa jag alltid att klart att du sks göra det, ha nu det så skoj och tänk inte på något här hemma för det sköter jag.
De få gånger jag ville göra något fick jag alltid höra hur jobbigt det var för henne att vara själv med barnen. Det slutade med att jag helt slutsde göra saker. Det jag till slut hade kvsr vsr mina två jobb och sen hemmet.
Jag vet inte, kanske försökte jag för mycket och fick henne att känna sig mindre behövd i hemmet.
Den känslomässiga och fysiska biten hsr ju vsrit katastrof de senaste åren. Jag visar väldigt mycket både med ord, komplimanger och även fysiskt hur mycket jag älskar en person. Och det älskade hon ju i början, hon hade aldrig sett sig så sedd och bekräftad sa hon.
Men med åren tog hon avstånd mer och mer, höll mig ofta på avdtånd. Om jag ville hålla om henne eller ge henne fotmassage eller vad som så könde hon sig ofta besvärad, sa att hon inte ville för hon kunde inte ge något tillbaka…
Men jag var inte ute efter att få npgot tillbaka.
Sex har vi väl aldrig haft särskilt mycket,uppfattade väl tidugt att hennes behov för det inte var särskilt stort…men de senaste åren har det varit i princip obefintligt. Har flrsökt prata med henne om det och försökt förklara att jag behöver också könna mig sedd och bekräftad, och då syftar jag inte bara på sex, uran närhet överlag…men då har hon bara stängt av ännu mer, precis som om hon könde press av det, vilket aldrig var min mening.
Det har alltid varit så svårt att prata med henne då hon varje gång jag försökt bara stängt av.
Jag fattar att jag säkert gjort saker på fel sätt, som bara förvärrat allt… jag vet inte
Men du hör ju hur orimligt ovanstående är, givet att det föregående du beskriver stämmer. Du har ju gjort allt du kan och mer därtill, försökt, förändrat, kalibrerat dig på alla upptänkliga sätt… vad mer kan en människa göra och hur mycket mer kan någon begära, ens av sig själv!?! 
Du tillhör uppenbart den typen av människa som ständigt söker felen och utkräver ansvaret hos dig själv, oavsett hur mycket, länge och på alla sätt som du har slagit knut på dig. Medan hon ter sig vara den raka motsatsen, tyvärr…
Om du inte redan har ett samtalsstöd så tror jag att du skulle vara betjänt av att starta upp en kontakt asap. Nog är det bra att ta sitt ansvar och inse sina egna fel… men att så konsekvent söka/konstruera fel hos sig själv som du gör är ju nedbrytande och kontraproduktivt och den som far mest illa av det är du själv.
3 gillningar
@Noomi ja men så är det. Går något snett så letar jag alltid felen i mig själv.
Och det är väl det som är mitt stora problem nu och det som stör mig, för hur jag än vrider och vänder på allt, så kommer jag fram till att jag verkligen gjort allt jag kunnat. Jag har vänt ut och in på mig själv och jag vet att jag så småningom sprungit in i väggen av utmattning.
Och det stör mig något oerhört att det är jag som blir lämnad trots allt,jag menar vad vill hon ha. En man som struntar i hennes barn, som lögger sig i soffan direkt han kommer hem, en som inte visar kärlek, en som hellre sätter sig själv före familjen, vill hon ha någon som ör som hon.
Jag vet att det inte är lönt att spekulera och lägga för mycket energi på saker man aldrig kommer förstå…men det blir lätt att man gör det ändå
1 gillning