Hej!
Har läst en del trådar här och känner att detta kan vara ett bra forum att få ventilera mina känslor och tankar. Känner mig väldigt osäker, men mitt mål är att vara så ärlig jag bara kan, framförallt mot mig själv.
För lite mer än 6 år sen fick jag reda på att min dåvarande fru och mamma till mina två äldsta barn hade träffat någon annan. Det förstörde mig totalt och jag gick ner mig oerhört och betedde mig på ett sätt som jag inte är stolt över och absolut inte trodde om mig själva.
Trots att min dåvarande fru träffat nån ny så ville jag inte förlora henne, men hon ville inte fortsätta med mig mer, utan kände att vi var färdiga med varandra. Detta är det absolut tuffaste jag gått igenom och det gör än idag ont i mig då jag tänker på det.
I desperation över mitt dåliga mående och rädslan över att aldrig få uppleva kärlek igen (ja tyvärr tänkte jag så då) så gav jag mig ut på datingsidor för att jag kände att jag tvunget måste träffa någon. Inte en tanke på att bearbeta något eller bygga upp mig själv. Efter ett gäng träffar med olika kvinnor så insåg jag att jag inte var redo att träffa någon ny. Men så dök HON upp, och jag kände direkt att det var en alldeles speciell känsla som infann sig då vi träffades första gången. Jag blev blixtförälskad och efter ett hslvår flyttade hon och hennes lilla son hem till mig.
Men jag var ju inte alls redo för detta och drog mig snart tillbaka och vi delade på oss. Vi var ifrån varandra några månader men kunde inte släppa varandra helt. Vi började träffas igen och de här starka känslor vi hade för varandra blossade snabbt upp igen.
Hon blev gravid, vi gifte oss och jag var så otroligt lycklig och kände att den kärlek vi hade den kunde ingen annan ha.
Men…var allt så bra? Det visade sig snart att vi inte alls hade samma syn på vad en familj är. Hon brydde sig aldrig om mina barn, pratade aldrig med dem, de fanns i princip inte för henne. Jag försökte prata med henne om det, men fick bara till svar att hon inte kunde ta dem till sig. Jag försökte acceptera det och gjorde väl det.
Men det blev tuffare och tuffare, vi kunde aldrig bli en hel familj och hon kände sig inte alls bekväm. Detta ledde till en hel del tjafs, som ledde till att hon så sakta började tappa känslor för mig som hon säger. I vintras åkte hon och jag ensamma på en weekendresa och hade det underbart, men när vi kom hem så sa hon att hon inte vill mer, utan vill skiljas. Jag blev så klart ledsen men hade ändå sett detta komma och kännt att jag gav så mycket mer än henne i vår relation. Så jag accepterade hennes beslut. Men då hon märkte att jag var okej med det så tvärvände hon och ville inget hellre än att vi skulle fortsätta. Jag kände väl då att jag vill inte gå igenom en skilsmässa till och jag älskar ju henne, så självklart så fortsätter vi. Vintern och våren gick, vi hade det tufft, hon drog sig tillbaka mer och mer och jag försökte ännu hårdare att få allt att fungera och verkligen visa henne min kärlek trots att hon inte besvarade den.
För 3 veckor sen åkte hon, jag och vår lilla gemensamma son på semester en vecka och den var helt underbar, hon visade mig så mycket kärlek och jag började verkligen tro på oss igen. Vi kom hem och det verkade som hon var nykär igen. Veckan efter åkte vi till en stuga med alla barnen och även där var allt underbart, hon tog så många initiativ till närhet och kärlek allt detta som jag så länge saknat.
Så började jobb igen och vardagen, första dagen in på den kom hon hem och sa att hon vill skiljas att hon inte alls känner för mig längre, att allt hon vill är att vara ensam, att hon inte kan ge mig lika mycket som jag ger henne. Så här sitter jag nu, ledsen, förvirrad, bitter. Ännu en gång ska jag vara med om att bryta upp en familj, en liten son som jag inte ska få träffa varje dag och det gör så ont i mig, vet ju hur jobbigt det var vid första skilsmässan att bara få ha mina barn varann vecka. Rädslan och skammen att än en gång berätta för nära och kära och för arbetskollegor att jag än en gång misslyckats, att jag än en gång ska skiljas,och detts endast 6 år efter min första skilsmässa…det är så sjukt. Jag tror ju på livslång kärlek och förstår att en relation går upp och ner, men tycker inte man ger upp för det. Skild två gånger och bägge gångerna mot min vilja…skammen jag känner för detta är så otroligt jobbig.
Detta blev nog långt…förlåt för det
Skam ska du väl inte känna, men du har ju uppenbarligen för bråttom. Kär i kärleken eller tvåsamheten?
Landa i dig själv, gå ev i samtalsterapi. Känner du dig själv, vet du egentligen vad du behöver osv?
Är familjerådgivning något för er? Om inte annat så för att få ett bra avslut?
Ja, jag hade verkligen för bråttom. När jag blev lämnad av min första fru så kände jag en enorm brådska att träffa någon ny, och det blev ju så himla fel. Jag var inte alls i tillstånd att gå in i en ny relation. Jag insåg det egentligen redan då, men mådde ju så himla bra av att känna att någon älskade mig igen. Och just det att allt gick så fort är ju det som gjort att jag är där jag är idag. Alla varningssignaler för att vi inte var rätt för varandra fanns ju redan från början, men de blundade jag för, säkert på grund av känslan av att vara nykär.
Hon började prata om barn tidigt och när vår lilla gemensamma son kom till var förstås lyckan total. Trots att jag redan då förstod att detta aldrig kommer funka, så hamnade jag i en bubbla och valde att blunda för alla problem igen.
Men det kan man ju inte göra för alltid och när jag väl sen började prata med min fru om dem så ville hon aldrig prata. Hon bara satt helt tyst, flydde, stängde in sig i sig själv flera dagar.
Problemen vi hade var egentligen väldigt många. Och de var varken hennes eller mitt fel, utan mer det faktum att vi är så olika. Det jag störde mig på var hennes relation till mina 2 barn. De är idag 11 och 13 år och var alltså 5 och 7 när hon och jag träffades. Hon har inte under våra år ens velat lära känna dem, det är knappt ett hej på morgonen och ett godnatt på kvällen. Kommunikationen var en annan sak som inte var bra, jag vill gärna prata om saker, lösa problem vi har och göra det tillsammans, men då har hon bara stängt ner. Intimitet och närhet har också varit ett stort problem. Under långa perioder tyckte hon det var jobbigt bara jag ville krama henne.
Familjerådgivning har jag föreslagit,men det tvärvägrar hon. Hon vill verkligen inte prata om saker som är jobbiga och det är så frustrerande.
Och jo skam känner jag…mest att jag skäms över att jag hamnat där jag är trots jag vetat hur fel allt varit från första början, över att jag målat upp en fasad utåt om att vi skulle ha det bra. Ingen skulle ju få veta hur fruktansvärt fel sllt blivit.
Jag är såklart så otroligt glad och tacksam över den gemensamma son som ändå kommit ut av vår relation.
Men trots att det är jag som blir lämnad och att jag faktiskt är övertygad om att det ändå är det rätta så är detta fruktansvärt, och jag mår så otroligt dåligt. Orkar inte gå igenom detta igen.
Och ja…då vi träffades böev jag nog kär i kärleken, samtidigt som jag var rädd för ensamheten. Men jag är ju inte alls den personen idag och själv kommit fram till det du skrev under åren.
Terapi kommer jag absolut att gå i, jag vet att jag har otroligt mycket att jobba med gällande mig själv. Och att jag först måste få ordning på mig själv innan jag någonsin ens kommer tänka tanken att vara med någon annan
Tja.
Hur fin och underbar är en kvinna/ man som behandlar partnerns barn illa? Eller negligerar dem? En sådan borde inte ens få komma innanför tröskeln eller åka ut med huvudet före om de redan kommit in när det uppdagas.
Nä…jag vet och har självt tänkt så massor av gånger.
Och när jag försökte ta upp det med henne var det enda hon slltid sa att hon hade svårt att ta till sig någon annans barn…och jag fattar själv hur fel det är och att det borde varit jag som lämnade,men saker är ju inte så enkla.
Jag har pratat många gånger med mina barn om det och hur de känner,och de har varje gång sagt att de känner ingen samhörighet med henne för hon har aldrig försökt lära känna dem.
Känner även att jag själv satt mina barn lite åt sidan på grund av henne. Så jag vet ju att denna seperationen egentligen är det enda rätta…men det gör det inte mindre jobbigt…
Igenkänning på det mesta du skriver. Har gått genom snarlik situation. Först av allt måste du vara snäll mot dig själv. Ja du behöver nog bygga upp en egen stark självkänsla för att kunna undvika att hänga upp lyckan på någon annan. På sikt kommer du vara glad och må bra över att detta hände. Nu är det viktigaste dina barn och så måste det vara framöver, inget kommer gå före dem. När du är i riktig balans med dig själv kommer du veta vad du behöver och inte nöja dig med mindre än det. Det kommer att bli bra skall du se men tar lite tid.
Tack för dem orden.
Jag har också en stark tro på att när jag väl tagit mig igenom detta, jobbat med mig själv, så kommer jag komma ut som en starkare människa.
Mitt stora problem är att jag tänker för mycket och har ett så enormt stort kontrollbehov. Jag vill ju med säkerhet veta att jag kommer bli lycklig i framtiden och ovissheten som finns nu skrämmer mig otroligt mycket. Ångesten de senaste 4 dagarna har varit så påtaglig,jag har inte kunnat få i mig någon mat även fast jag vet hur viktigt det är. Jsg är alltid noga med kosten och tränar mycket men just nu finns inte ork till något.
Hur lyckades du ta dig igenom allt?
Mår inte alls bra…ångesten är så påtaglig, konstant magknip då jag inte kan få i mig mat.
Jag försöker analysera allt.
Hur kunde vi för endast ett par veckor sen, när hon jag och vårt gemensamma barn var på semester söderut.
Det var som hon blommade upp igen, hon var glad, kärleksfull tog initiativ till närhet och jag fick verkligen upp hoppet om att vi skulle kunna hitta tillbaka till oss.
Sen när vi kom hem så var det precis som allt vände igen. Vardagen kom tillbaka och hon insåg nog att vår resa bara varit en flykt från verkligheten.
Jag tror allt grundar sig i hennes ickerelation till mina barn, att hon inte är bekväm när vi är storfamiljen varannan vecka. Och trivs man inte i sitt eget hem hur ska man kunna vara lycklig då?
Hon är i en livskris och varit det länge och det har gjort att hon blivit mindre och mindre mottaglig för min kärlek. Jag tror att hon innerst inne älskar mig väldigt mycket och att hon innerst inne vill vara med mig, men hon kan inte för att hon mår som hon mår.
Jag vet att det bästa jag kan göra är att låta henne gå, att låta henne hitta tillbaka till sig själv, till den underbara, glada person som jag blev så förälskad i
Det jobbiga är ju att jag fortfarande ser henne som den person jag en gång lärde känna, jag vill ju egentligen inte förlora henne, tror jag. Jag vet ingenting längre
Eh, en underbar person som negligerar och osynliggör dina barn?
Fungerar det inte mellan henne och barnen ska du sparka ut henne. Punktum.
Eller föredrar du att offra dem för att få vara med donnan i fråga?
De här ett klassiskt misstag, det du beskriver. Jag har själv gjort misstaget att fly in i en relation för snabbt. Det blev inte bra för mig, men än värre för den man jag då träffade. Eftersom jag inte kunde möta honom där han befann sig, i och med att min tidigare destruktiva relation varit obearbetad.
Men även med det sagt verkar du ha mycket självinsikt. Du resonerar på ett klokt sätt, och det kommer att hjälpa dig igenom detta.
Jag tror att de flesta också kan känna igen sig i din beskrivning. Ovisshet och osäkerheten inför framtiden är ofta påtaglig efter ett uppbrott, och det är nog precis av dem anledningen som många också stannar för länge i dåliga relationer
Men här är troligen tiden din bästa vän. För den känslan blir faktiskt bättre med tiden, när man landat i singellivet och märker att det går bra det också. Kanske till och med bättre… Då känns det inte längre som om ens framtid hänger på en relation, även om de flesta vill ha en relation igen någon gång.
Sen kan det också vara jobbigt på andra sätt att gå igenom ytterligare en separation. För mig innebar det massa självtvivel och känsla av misslyckande. Jag överanalyserade både mig själv och mina relationer, och undrade varför så två olika ex ändå kunde leda till samma hopplösa utgång.
Men med tiden fick jag lite fler insikter och började förstå dels de misstag jag hade begått i mina val av män, men också att det finns mycket i kärlek som vi inte kan styra. Vi kan försöka göra vårt bästa och vi kan försöka vara bra partners, men det kan aldrig garantera en bra relation ändå. Resten ligger utanför vår makt.
Och med den känslan har jag blivit lite mer förlåtande gentemot mig själv. Jag misslyckades inte, så länge som jag gjorde mitt bästa och med gott samvete kan känna att jag verkligen ansträngde mig för att vara en bra flickvän.
Så du menar att hennes sk livskris som vuxen människa är det dina barn som är ansvariga för, bara för att de existerar och ska bo med er vv?
Om hon bara slapp dem så skule hon orka älska dig så där jättemycket som du tror att hon egentligen gör?
I mina öron blir detta ett märkligt resonemang från en förälder. Du hoppas någonstans att hon plötsligt ska börja tycka om dina barn… eller iaf acceptera dem och inte nonchalera och frysa ut dem och få dem att känna sig som ovälkomna främlingar i sitt eget hem… vilken livskris ska inte det vara och dessutom för ett barn, att måsta bo 50% av sin tid i en sådan miljö 
Jag tror att du måste ta ett helt nytt grepp om dig själv och hela din existens, dina prioriteringar, dina rädslor, på så sätt att du inte låter dina barn genomleva sådant för att du själv är så desperat rädd för att vara ensam och bara måste ha en relation till en vuxen partner så till den grad att du accepterar sådan behandling av dina barn som borde vara ditt prio ett.
Partners kan komma och gå och gör så väldigt frekvent dessutom… men det gör inte barnen, om man inte direkt eller indirekt tvingar dem att ta distans genom att konsekvent prioritera dem lägre än en ny partner, vilket det finns oräkneliga exempel på i detta forum. Men nu har du dina två barnkullar så sakta nu ner ordentligt istället för att försöka lösa existerande inre problem genom att snabbare än blixten avancera in och i nya relationer med ännu fler barn osv.
Du har såklart helt rätt Rulle. Jag har själv tänkt den tanken så många gånger men aldrig gjort något åt det.
Det har ju aldrig varit så att hon varit otrevlig mot mina barn, men bara det att hon inte trivs när de är hos oss räcker såklart som anledning till att lämna.
Min son sa till mig igår när vi pratade…pappa hon håller ju inte måttet för oss…och ja han har ju så rätt.
Klart att jag vill att den jag lever med ska ta till sig mina barn
Oj…det var ord och inga visor och väldigt tufft att läsa.
Skälvklart tycker inte jag att det är mina barn som är skyldiga till hennes livskris…valet att inte ta mina barn till sig har hela tiden varit hennes och det har gjort jäkligt ont i mig.
Jag kan inte på något sätt förklsra varför jag fortsatt vara med henne under de premisserna…och ja det gör mig kanske till en dålig förälder att jag gjort det valet.
Men samtidigt har vår relation resulterat i en underbar liten pojke. Några fler barnkullar från mitt håll behöver du inte oroa dig för, då jag gjort så jag inte kan få fler barn.
I vilket fall som helst så står jag här efter 2 misslyckade relstioner med 3 underbara barn och tro mig, jag har lärt mig min läxa. Det finns inte i min värld att ens tänka tanken om någon ny relation. Mitt fokus kommer ligga på mig själv och mina barn. Bygga upp ett bra liv för oss.
Tack för hårda men välbehövliga ord
Jag fick känslan, iaf tidigare i tråden, att du vacklar lite och ville verkligen att budskapet skulle gå fram.
För en vuxen partner som gör ett sådant val och konsekvent tydliggör det inför dem, när det gäller det egna livets innersta mening dvs de egna barnen, den är ju inte mycket att bygga framtid med. Oavsett hur glad och underbar hon än är, när det bara är ni tre.
Du har ju redan en bra självinsikt, men ändå skulle jag vilja råda dig att ta tag i det som iaf jag tror är den verkliga kärnan i detta och som du beskrev väldigt bra i ditt allra första inlägg. På det sättet så kommer du att gå stärkt ur detta och dessutom ha fått förmånen att tillägna dig än mer självinsikt och förhoppningsvis fått hjälp att bearbeta det du bär med dig i ditt bagage. Därefter kommer du instinktivt i framtiden att kunna sätta prioritetsordningen mer rätt, till gagn för alla dina tre barn 
Ledsen att du går igenom det här, det gör ju så satans ont att bli lämnad.
Men lägg skammen helt åt sidan, våga vara ärlig, öppen och sårbar med vad du går igenom. Ofta finns massor av stöd att få från omgivningen, mer än vi kanske tror.
Ta dig igenom den värsta tiden, landa lite, och sen ta dig tid att läka och vara själv. Det kommer du tjäna på längre fram, och också om och när du inleder en ny relation.
Styrka till dig!
Ännu en natt med minimalt med sömn, ligger vaken och vänder och vrider mig hur länge som helst innan jag somnar för att en liten stund senare vakna med ett ryck och total panikkänsla i kroppen.
Hade en helt okej dag där jag faktiskt lyckades få i mig lite mat,min dotter tvingade mig att äta:slightly_smiling_face:
.
Är så glad och tacksam över mina barn. De är ju så stora nu och ser att jag inte mår bra. Vi var ute och gick en runda på kvällen och pratade lite om det som händer. Och när de berättar om sin upplevelse och sin syn på allt så gör det så ont i mig att inte jag, för länge sen, tog tag i det och lämnade och la allt fokus på dem. Att jag inte var så stark att jag prioriterade dem.
Men jag ville ju inte att min minsta också skulle bli ett skilsmässobarn, jag ville ju inte leva ett liv där jag ska vara utan honom med varannan vecka.
Många tankar, mycket ångest.
På måndag måste jag ta tag i lite praktiskt. Prata med banken, min förhoppning är att kunna bo kvar i huset, jag tror jag ska klara det ekonomiskt. Om inte det går då vet jag inte…
Precis som igår så har idag varit hyfsad…tror att jag redan bearbetat en hel del under tiden sen hon i vintras första gången sa hon ville skiljas. Känns som jag ställt in mig på att dagen skulle komma då hon än en gång skulle komma och säga att hon inte vill mer. Så omedvetet så har jag säkert påbörjat min process redan i vintras, men är väl medveten att det är en otroligt lång väg att gå. Aldrig i mitt liv att jag ska begå samma misstag igen.
Dagen började med fysträning på jobb, fotboll och innebandy spelades och sen gemansam frukost.
Mina barn skulle alltså vara ensamma med henne och vår gemensamma son (hennes son är iväg med sin pappa) under förmiddagen då jag var iväg.
När vi satt och åt frukost ringde min dotter och sa att J ( alltså min blivande föredetta fru) och vår son varit borta ett par timmar och hon hade ingen aning var de var. J hade bara sagt att hon och sonen skulle ut en liten sväng och sen lämnat.
När jag kom hem hade J fortfarande inte kommit hem, jag frågade dottern om hon och hennes bror fått i sig någon frukost. Det hade de inte. Jag frågade om inte J erbjudit dem frukost när hon själv och sonen åt. Det hade hon inte…mina barn är stora nog att fixa frukost själva men att bara strunta i att ens fråga om de vill äta frukost med henne gör mig arg och att sen dessutom bara säga man ska ut en liten sväng och sen vara borta flera timmar tycker jag med är konstigt.
Det visade sig sen att J och sonen åkt till skogen, vilket ju är trevligt, men att inte ens fråga mina barn om de vill följa med bekräftar ännu en gång det jag skrev i min försts text i tråden, att de knappt finns för henne.
Fick sen ett oväntat sms från en av J:s kollegors man, han undrade om vi skulle träffas en dag och ta en öl och snacka lite skit. Vi har umgåtts litegrann med kollegan och hennes familj och jag och mannen har kommit väldigt bra överens och haft mycket att prata om. Jag frågade J om hon dkulle iväg på något nästa lördag, om inte så skulle jag gärna träffa honom då. Hon sa att hon inte skulle något så det var inga problem…men…då skulle hon i så fall hitta på något på fredagen. Jag sa att jag det hade ju inte vsrit några problem i vanliga fall men nu är det ju så att jag jobbar på fredag (och det vet hon mycket väl) och vår lilla son kan ju inte vara ensam hemma. Då blev hon tokarg och började skrika på mig inför barnen att då skulle jag minsann se till att ordna med barnpassning så hon kunde iväg. I normala fall hade jag ordnat med det, för jag har alltid fixat och ordnat så hon kunnst göra det hon vill, men denna gången sa jag nej, det får du fixa själv, det är du som ska iväg och jag jobbar. Trodde hon skulle explodera, och barnen förstod inget. Tycker det är fruktansvärt att hon beter sig så framför barnen, tyvärr inte första gången.
Hon stack iväg och tränade, jag lekte med minstingen byggde en koja till honom under matsalsbordet, när hon kommer hem går hon rakt in och river i sönder kojan och gormar om att hur stökigt det ser ut med filtar över bordet,minstingen säger flera gånger " min koja"…jag håller mig lugn som jag slltid gör, bygger upp kojan igen så han kan fortsätta sin lek.
Jag förstår att hon med mår dåligt i detta, men att bete sig så är inte okej.
Resten av dagen var betydligt lugnare, jag gick en runda med dottern, sen lagade dottern och jag middag till oss. J skulle såklart inte sitta med oss och äta.
På kvällen har jag och min stora son spelat tv spel, jag har alltså gjort sånna saker med mina barn som jag så många gånger prioterat bort för J. Det blev så för när jag la mycket tid på bsrnen då fick jsg alltid höra att jag var med dem för mycket. Jag skäms så kopiöst för att jag satt dem åt sidan så pass som jag gjort och är så jäkla arg på mig djälv för det.
Under kvällen har jag känt ett lugn inombords som jag inte kännt sen J kom och sa hon vill skiljas.
Nu hoppas jag det kan bli lite sömn i natt
Det är bara det att känslan av ska är så påtaglig, att berätta att man än en gång misslyckats, vad kommer folk tro om mig.
Jag är (min egen uppfattning) en ordentlig människa, ganska klok och självmedveten och att då sitta i denna sitsen igen känns rent ut sagt pinsamt.
När din och din nuvarande frus konflikt så handgripligt påverkar er gemensamma son finns det väl inget att vinna på att bo under samma tak. Likaså tror jag dina äldre barn (och kanske även du) skulle uppskatta att du och din fru delar på er ganska omgående.
Strunta i skam utifrån vad andra kan tycka och förhindra mer skuld genom att göra det rätta för dina barn.
Det praktiska löser sig oftast då beslutet är fattat.
Inte för att förminska dina känslor och jag säger detta med all välmening. Folk bryr sig inte, du är en liten parentes i deras diskussioner men överlag så har folk sina egna bekymmer och bryr sig inte ett skvatt om dig och din situation hemma på det sättet du tror att de gör.