Yep.
Barnets bästa, broder, barnets bästa.
Dra ut FN deklaration om barnperspektivet och lägg framför snytan på en empatilösa varelse som inte förmår ägna omsorg åt andras avkomma. Faktum är att det är en av de egenskaper - att bry sig om andra än sig själv och sitt - gjort människan så framgångsrik. Tyvärr har den styrka som solidaritet med andra ger slagits sönder av bröd och skådespel åt folket - d v s medelklassen i de industrialiserade länderna - ty att söndra är att härska.
När var och en på gott och ont klarar sig utmärkt på egen hand behöver vi inte längre samarbeta för att överleva och då riskerar att de som av olika anledningar saknar medel och möjlighet till egen försörjning lämnas därhän till att reda sig själva så gott de kan.
@Rulle Jag gillar ditt raka, skarpa och ibland lite hårda sätt att formulera dig…klockrent. Jag har en del att lära av dig, jag “mesar” med för mycket och försöker hela tiden hitta anledningar till varför folk beter sig korkat. Ibland är den enkla anledningen att de helt enkelt är stolpskott.
I vilket fall så får jag mycket energi av dina inlägg här i tråden
Tack broder.
Jag har sett och hört om allt för många och varit där själv.
När jag kämpade i min relation berättade en kollega om hur hon förgäves kämpat för sin.
Hon sa att allt för många som verkligen vill hålla ihop med sin partner är kvar och försöker anpassa sig allt för mycket till en dysfunktionell eller icke-kompatibel/ kompromissovillig partner. Man söker förklaringar, tror att om jag bara ändrar mig blir det bättre och får den andra på andra tankar, förstår jag bara hur min partner tänker och jag får den att förstå hur jag tänker kan vi mötas, slår knut på sig själv medan det i själva verket är så att partnern är som den, förmår inte mer än så, förblir vad den är eller skärper till och med de sidor som skaver och kvar är partnern som hoppas på smulor.
Jag försöker känna av om jag tror att skribenten behöver silkesvantar eller en spark i baken. Ibland har jag gått över gränsen och varit för hård mot vissa här vilket jag ångrar i djupet av min själ. Det som är skrivet är skrivet, orden har landat och gjort sin skada och kan icke göras ogjorda.
Vissa verkar vara ambivalenta, pendlar mellan acceptans och förnekelse. försöker reparera och hoppas där alla tecken talar för att deras partner har gått eller är beredda att gå vidare men stannar av praktiska och bekvämliga orsaker. Och partnern ställer upp, är snäll och gör allt för att det ska vara smidigt fast de blir utnyttjade och trampade på.
Det värsta är när barnen kommer i kläm. Skulle aldrig vara ihop med någon som behandlar mitt barn dåligt.
Varför ska allt vara så fruktansvärt jobbigt. Har varit en fruktansvärd dag, har varit så långt ner i mitt mående och det är väl bara att gilla läget, att det är så här jag kommer må nu, en lång tid fram.
Fast jag vet att detta är det enda rätta så är det ändå sjukt jobbigt. Min familj faller i bitar mitt framför mina ögon.
Jag är livrädd för framtiden…vad kommer hända med mig?
Igårkväll bröt J ihop och grät. Jag förstår ju att hon heller inte mår bra i detta.
Och jag klarar inte av att se en annan människa ledsen, det gör så ont i mig. Då jag sänkte garden och försökte trösta henne.
Men det var som att det bara gav henne energi…att det blev ännu ett bevis för att hon kan dra mig tills sig precis när hon vill för att direkt knuffa bort mig och lämna mig stående där, frustrerad och förtvivlad.
Jag måste vara starkare tror jag, och inte ta ansvar för hennes mående, men jag vet inte…allt är bara så jäkla jobbigt just nu
Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Har tänkt så otroligt mycket på varför det blev spm det blev.
Vad kunde jag gjort för att få henne att i varje fall göra ett försök att närma sig och ta till sig mina barn.
Jag har aldrig tjatat eller på något sätt försökt tvinga henne, men kommit med förslag, tex ta med sig min dotter till stan, gå i affärer, ta en fika eller nåt.
När jag kommit med förslag på att vi tillsammans med barnen ska spela spel, baka eller något så ville hon aldrig vara med. Hon ville aldrig följa med och titta på när sonen spelade match eller på dotterns uppvisningar, inget intresse alls.
Men tönker ändå att jag gjort mina försök på fel sätt.
Går så många tankar i huvudet och jag inser mer och mer att det var ju så mycket annat som inte heller var bra.
Så många gånger hon stängde ute mig könslomässigt och fysiskt, jag tänkte alltid att det har med den “jobbiga” vardagen att göra. Det resulterade i att jag till slut skötte all markservice, när hon kom hem från jobb var mayen alltid färdig, barnen hämtade från förskola och fritids. De var badade och klara, bara för henne att sätta sig med oss vid matbordet och äta och sen ordnade jag med undanplockning. Jag gav henne all utrymme och all uppmuntran att hon skulle hitta på saker själva spm hon tycker är roligt…vad det än vsr så sa jag alltid att klart att du sks göra det, ha nu det så skoj och tänk inte på något här hemma för det sköter jag.
De få gånger jag ville göra något fick jag alltid höra hur jobbigt det var för henne att vara själv med barnen. Det slutade med att jag helt slutsde göra saker. Det jag till slut hade kvsr vsr mina två jobb och sen hemmet.
Jag vet inte, kanske försökte jag för mycket och fick henne att känna sig mindre behövd i hemmet.
Den känslomässiga och fysiska biten hsr ju vsrit katastrof de senaste åren. Jag visar väldigt mycket både med ord, komplimanger och även fysiskt hur mycket jag älskar en person. Och det älskade hon ju i början, hon hade aldrig sett sig så sedd och bekräftad sa hon.
Men med åren tog hon avstånd mer och mer, höll mig ofta på avdtånd. Om jag ville hålla om henne eller ge henne fotmassage eller vad som så könde hon sig ofta besvärad, sa att hon inte ville för hon kunde inte ge något tillbaka…
Men jag var inte ute efter att få npgot tillbaka.
Sex har vi väl aldrig haft särskilt mycket,uppfattade väl tidugt att hennes behov för det inte var särskilt stort…men de senaste åren har det varit i princip obefintligt. Har flrsökt prata med henne om det och försökt förklara att jag behöver också könna mig sedd och bekräftad, och då syftar jag inte bara på sex, uran närhet överlag…men då har hon bara stängt av ännu mer, precis som om hon könde press av det, vilket aldrig var min mening.
Det har alltid varit så svårt att prata med henne då hon varje gång jag försökt bara stängt av.
Jag fattar att jag säkert gjort saker på fel sätt, som bara förvärrat allt… jag vet inte
Men du hör ju hur orimligt ovanstående är, givet att det föregående du beskriver stämmer. Du har ju gjort allt du kan och mer därtill, försökt, förändrat, kalibrerat dig på alla upptänkliga sätt… vad mer kan en människa göra och hur mycket mer kan någon begära, ens av sig själv!?!
Du tillhör uppenbart den typen av människa som ständigt söker felen och utkräver ansvaret hos dig själv, oavsett hur mycket, länge och på alla sätt som du har slagit knut på dig. Medan hon ter sig vara den raka motsatsen, tyvärr…
Om du inte redan har ett samtalsstöd så tror jag att du skulle vara betjänt av att starta upp en kontakt asap. Nog är det bra att ta sitt ansvar och inse sina egna fel… men att så konsekvent söka/konstruera fel hos sig själv som du gör är ju nedbrytande och kontraproduktivt och den som far mest illa av det är du själv.
@Noomi ja men så är det. Går något snett så letar jag alltid felen i mig själv.
Och det är väl det som är mitt stora problem nu och det som stör mig, för hur jag än vrider och vänder på allt, så kommer jag fram till att jag verkligen gjort allt jag kunnat. Jag har vänt ut och in på mig själv och jag vet att jag så småningom sprungit in i väggen av utmattning.
Och det stör mig något oerhört att det är jag som blir lämnad trots allt,jag menar vad vill hon ha. En man som struntar i hennes barn, som lögger sig i soffan direkt han kommer hem, en som inte visar kärlek, en som hellre sätter sig själv före familjen, vill hon ha någon som ör som hon.
Jag vet att det inte är lönt att spekulera och lägga för mycket energi på saker man aldrig kommer förstå…men det blir lätt att man gör det ändå
Jag tror så här, att familjelivet blev för mycket för henne. Du sa att förhållandet utvecklades ganska snabbt. Ena dagen är hon singel med ett barn varannan vecka sedan nästa dag har hon en man, 3 små barn och en bebis att ta hand om. Småbarnsåren …bonus familj…INTE LÄTT
Ja så kan det säkert vara…
Vi bodde dock ihop i över två år innan hon blev gravid med vårt gemensamma barn. Så känt på vardagen och vad det innebar hade hon gjort och var väl medveten om vad som krävs
Jo men jag har läst lite om det och där är en hel del som passar in, ska faktiskt ta och läsa på lite mer om det…man vill ju ändå på något sätt förstå.
Det har nu gått ganska många veckor (6 tror jag) sen vi skickade in skilsmässoansökan. Vi bor fortfarande tillsammans, då hon flyttar in i sin lägenhet i november.
Det som slår mig är att när jag nu inte längre dansar efter hennes pipa och gör allt hon säger, utan faktiskt säger nej ibland, så är jag enligt henne en hemsk människa.
Men är jag verkligen det? När jag äntligen står upp för mig själv och mina barn…Nä, det är jag faktiskt inte,jag känner mig faktiskt tillfreds och stolt över mig själv som vaknat från denna förtollning (förälskelse) och ser saker på ett helt annat sätt nu och förstår hur fel mitt agerande varit under så lång tid.
Jag känner samtidigt ett lugn och en trygghet över att detta liv som jag levt och accepterat snart kommer övergå i något nytt
Exakt så som du skriver… det är egentligen helt sjukt för du beskriver det så otroligt klockrent.
Vet inte hur många gånger hag har ifrågasatt mig själv och det jag egentligen tycker och står för.
Har hela tiden fått höra att jag är hemsk när jag argumenterat för min sak.
Jag har ju fått lägga allt jag tycker och står för åt sidan och till slut blivit en person som jag själv inte är nöjd med för att tillfredsställa hennes behov…
Nu när allt är “slut”…vi ska gå skilda vägar och jag på riktigt står upp för mig själv får jag hela tiden höra att jag är hemsk, dålig och att jag är en dålig förebild för mina barn. Jag förstår ju att det är hennes sista desperata försök, men nu låter jag det rinna av bara, stålsätter mig och tror på mig själv, en skön känsla…
Ksn bara inte förstå att jag låtit mig själv att tappa allt jag stått för, enbart för att anpassa mig så hon skulle älska mig.
Tycker det är lite synd hur du lägger upp det för jag håller med i sak. Att ha något eget utanför familjen tror jag alla mår bra av, för att kunna hitta energi någon annanstans att ta tillbaka med in i sin relation. Och att bara försöka anpassa sig i alla oändlighet, så att man till slut tappar bort sig själv och sin egna vilja är inte bra varken för en själv eller relationen.
Men jag ser inte att alternativet, som jag läser mellan raderna att du kanske menar, är en tillbakagång till något gammaldags mansideal, där mannen inte särskilt inblandad i familjelivet utan har sitt eget liv vid sidan om. Själv hade jag exman som satte familjen som lägsta prioritet, efter sin själv, jobbet, träningen och vår vuxenrelation och det var jäkligt osexigt det med. Då var ju jag hela tiden att täcka upp och fick aldrig någon paus från att vara mamma, vilket jag behövde för att kunna hålla attraktionen vid liv.
Jag tror helt enkelt att det är en kombination som behövs. Och att det kanske inte egentligen är ts problem att han haft för stort fokus på familjen, snarare att han tyvärr träffat fel person.
Ja, när det blir familj av ett par är det nog risk att det börjar gå galet. Man har ett sätt att vara innan barn och hus, en viss slags relation, där rollerna är att man är varandras (i ett något idealiserat scenario) älskare. Sen med åren tillkommer barn, hus, karriär, föräldrar med sviktande hälsa, etc. Helt enkelt nya roller man måste ikläda sig. Går man all in som förälder, försörjare, ungdomstränare, osv är det lätt hänt att en eller båda antingen tappar bort sina andra roller - man blir en sämre kärlekspartner, frånvarande förälder, eller tappar sina vänner. Det är jäklarimig inte lätt att behålla sig själv och balansera allt i livet alltid, men man har inget annat val än att försöka.
Och det är inget som en återgång till traditionella roller hade hjälpt mot tror jag, förr i tiden led man och höll fasaden uppe i större omfattning bara.
Fan, helvete…vad händer…
Det har gått fyra månader sedan jag skrev här första gången, och jag tycker att jsg under denna tid mått förhållandevis okej…jag har träffat nya människor, tränat, promenerat, lyssnat på ljudböcker och såklart vsrit med mina barn, jag hsr stundtals känt mig förvånansvärt glad och stark.
Jag och X har i princip haft någon kontakt alls, och det har varit skönt. Och jag har inte känt någon större saknad av henne.
Men så i fredags så rasar allt, jag får reda på att hon är med på en dejtingsida och att hon är väldigt aktiv där inne. Vad fan hände med 6 månaders betänketid och vad hände med att jag vill bara leva själv. Bläcket har knappt torkat på skilsmässopappren. Och hon har bott i sin lägenhet i 2 veckor, bodde hos sina föräldrar innan dess.
Detta gjorde mig av någon anledning galen, så jag ringde henne och frågsde vad som händer, om hon redan är över mig och redo att träffa någon ny…(vet att jag inte har någonting med det att göra)
Då börjsr hon med sina svävande svar, precis som hon gjort hela vårt förhållande, allt för man ska stå där helt förstörd, förvirrad med ord som är gjorda för helt fri tolkning.
Hon sa att hon inte alls söker någon, att hon inte har kontakt med någon att hon fortfarande hsr känslor för mig och inte vet om hon kanske vill försöka hitta tillbaka till mig…
Men vad gör hon då på dejtingsida och är så jäkla aktiv om hon inte är i full gång att hitta min ersättare, och vad är det för skitsnack om att hon ev vill försöka hitta tillbaka till mig.
Det låser sig helt i huvudet på mug och jag börjsr bombadera henne med dumma sms om hur lätt det är för henne att gå vidare, att hon hoppar från man till man som hon alltid gjort, ja alla dumma saker man kan tänka sig…vad fan håller jag på med?? Varför mår jag så här fruktansvärt dåligt för detta… och vad håller hon på med, hur kan hon bara gå vidare så lätt? Det är som att jag inte varit så speciell som hon påstått, att jag egentligen kunnat vara vem som helst, det bara råkade bli jag. Att det inte spelar någon roll vem hon är med bara hon är med någon. Varför gör det så jäkla ont nu,jag har ju som sagt känt mig helt okej fram till detta
