Går det inte att ha en ”stand-in” som närmaste person? En förälder, syskon, större barn, vän? Annars känns just det där alldeles förfärligt ensamt. 
Det låter som mindfulnessövningar du beskriver. Jag var hjälpt av bilden av mig själv som ett pärlhalsband. Varje pärla är en del av mig. En del lite slitna. Men alla delar, de vackra, fula, de roliga, smärtsamma behövs för att skapa halsbandet, mig. Jag grät med slutna ögon under den övningen. Den var stark just då.
Ja, det är en typ av meditation, mindfulness och acceptans. Jag gillar att hänga upp mina känslor och reaktioner på bilder. Det hjälper mig massor! Ett pärlhalsband… det borde jag också kunna använda som inre bild. 
Åååh, ilskan! Den tränger fram när jag minst anar det!
Det är en bra dag egentligen. Fint väder. Ledigt. Jag har slappat med en bra bok. Medlade framgångsrikt via telefon mellan min son och hans pappa som inte alls var överens. Tog en fika med dottern på en uteservering. Hur mysigt som helst.
Men väl hemma igen väller plötsligt ilskan fram över något som exet (inte barnafadern, utan det färska exet!) sa när vi bröt upp. Små antydningar om en annan kvinna som han aldrig fick, men som jag misstänker att han alltid har trånat efter i hemlighet. Välinlindade kommentarer som gav mig känslan av att han drömmer om något med henne nu, när han är av med mig.
Och jag fylls av väldigt färgstarka formuleringar som jag gärna skulle platta till honom med nu i efterhand.
Hans chanser är ganska precis noll med den kvinnan i verkligheten, så det handlar ju i så fall enbart om drömmar, men bara känslan av att han kanske har gått där i flera års tid och önskat att jag vore hon istället… Det känns som ett totalt svek. Jag vill slå honom på käften så att han blir liggande och förklara väldigt tydligt att jag INTE ÄR ETT ANDRAHANDSALTERNATIV!
Eftersom jag är en skapligt civiliserad människa nöjer jag mig dock med att uttrycka detta skriftligt i det här forumet. Och så ska jag susa iväg till gymmet och pumpa bort adrenalinöverskottet. 
3 gillningar
Bättre dag idag. Jag har kunnat tänka/känna att han trots allt gjorde så gott han kunde.
Det är en skön känsla. Jag försöker odla den. Mycket trevligare än ilska. För jag vet ju att han är en bra kille. Han skulle aldrig göra något för att medvetet såra mig. Aldrig heller utnyttja mig aktivt och tänka att jag får stå mitt kast.
Hans fel är nog snarare att han är lite för snäll. Och konflikträdd. Kanske har han varit så rädd för att såra mig att han låtit bli att ta upp det jobbiga i tid.
Men ändå. Det kommer ta tid att bli av med ilskan och besvikelsen över att jag inte var värd minsta motgång i relationen. Det var ju dessutom inte ens relationen det var fel på enligt honom, utan omständigheterna. Men man dumpar inte någon efter fyra bra år för att det är lite jobbigt i vardagen! Man kommer inte på efter så lång tid att man kanske inte passar att ha en relation!
Möjligtvis får man acceptera en sån dissning efter fyra veckors dejting. Då är det ju rätt vanligt att skylla på tidsbrist eller känna att man kanske inte är så sugen på att satsa på något seriöst just nu. Men efter fyra år!? Inte okej. Man krossar inte något gemensamt på det sättet, på så lösa grunder!
Nu blev jag förbannad igen. Tillbaka till det förstående, försonande läget. Jag trivs bättre där.
Känslorna behöver kanske svaja lite hit och dit ett tag. Kram på dig
1 gillning
Han ringde mig idag angående en swish-betalning. Det visade sig att han har bytt jobb igen!
Inte arbetsgivare, men däremot placering och uppdrag. Så nu är han tillbaka på hemmaplan igen med vanliga kontorstider.
Han gjorde ju slut med mig bland annat för att de nya arbetsvillkoren gjorde honom stressad. Han kände att han inte hann med en relation när han rvingades vara borta på veckorna.
Men nu är ordningen återställd igen, efter ett halvårs strulig tillvaro.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur hans tankar går nu.
1 gillning
Och så ringde han en gång till nu på kvällen. Han har ett jobbärende i närheten av min stad imorgon och kom på att han skulle passa på att ge mig en reservdel som har med min hobby att göra.
Det var ju väldigt snällt. Men lite konstigt och oväntat. Här har han inte hört av sig en enda gång på tre månader, utan jag har fått söka upp honom för våra ouppklarade gemensamma ärenden. Sen ringer han två gånger samma dag och tänker dessutom titta förbi och ge mig prylar.
Jag vet inte ens vad jag tycker om det här. Vet inte om det blir ett jobbigt bakslag för mig eller om jag kan vara någorlunda oberörd.
Det var ju på det viset vi blev tillsammans för fyra år sedan. Han sökte upp mig, tog med saker som han visste att jag behövde och började hjälpa till med en massa saker. Den där vänliga och observanta uppmärksamheten… 
1 gillning
Åh vad det är svårt.
Han kom verkligen med den där reservdelen, körde världens omväg för min skull. Och han stannade och pratade och var som vanligt. Jag tyckte i och för sig att jag klarade det finfint. Jag fick ingen total sorgattack, utan det kändes bra. Helt okej.
När han väl hade åkt ringde han från bilen. Pratade länge. Jag sade inte ifrån, för vi höll oss på neutral mark och jag kände mig oväntat stabil.
Men varför? VARFÖR!
Varför beter han sig som om han vill reparera, ställa till rätta? Som om inget har hänt, trots att vi inte har pratat sammanlagt mer än några minuter sedan försommaren? Hur kan han gå från ingenting till vårt gamla vanliga läge helt obekymrat?
Det är ingen som helst idé att jag frågar honom om det. Jag skulle inte få något svar värt namnet. Och jag tror inte ens jag skulle vilja höra det genuina svaret heller, om det vore möjligt.
I vilket fall är jag ändå rätt nöjd! Det är svårt och obegripligt och frustrerande, men samtidigt känner jag hur bra det har varit för mig med nollkontakten. I början stod jag inte ens ut med att se en viss prydnadssak som jag fått av honom. Jag slängde in den i ett skåp, utom synhåll. Men nu kan jag träffa honom och t o m snacka ganska obehindrat. Hjärtat slits inte ut ur bröstet på mig längre. Jag får inte ångest och magknip efteråt.
Jag översköljdes inte av några “tänk om det vore vi igen”-tankar. Det var verkligen som att jag äntligen har landat i en lugn acceptans för att jag tappert har hållit mig på avstånd från honom. Okej, det är en rätt ömtålig acceptans fortfarande. Skulle han ha kommit med en ny kvinna nu hade jag blivit galen. Men det känns ändå som att jag har kommit en bra bit på vägen. Hoppas hoppas hoppas.
Den här bilden är bra. Jag har banne mig lämnat depressionen och nått acceptansläget. Men jag har inte alls kommit till nästa steg, där man har frigjort sig känslomässigt från personen. Han betyder alldeles för mycket för mig fortfarande.
2 gillningar
Just nu snurrar mycket kring RÄDSLA i mitt huvud.
Jag hörde ett radioprogram om kvinnor som blivit misshandlade och mördade av sina män. Jag som aldrig varit rädd för egen del och alltid bara varit med snälla, pålitliga män, fick plötsligt konstiga nojor om att jag nog ska undvika män i största allmänhet hädanefter.
Hur ska jag kunna veta att en ny person inte är våldsam? Otroligt många kvinnor före mig har gjort helt fel bedömning. Jag är knappast mer insiktsfull än de. Hänger det på tur och otur? Ja, då vet jag inte alls om jag vill chansa! Livet kan ju bli en katastrof!
Jag är även rädd att bli sviken på ett mer normalt sätt. Utan våld, men bara den vanliga besvikelsen. Att träffa någon ny, börja hoppas och tro på en framtid och sedan få se hoppet kraschas igen. Hur ska man våga det?
Samtidigt är jag rädd att bli ensam och bitter och olycklig. Just nu har jag kommit relativt långt i att ta mig igenom sorgen och jag börjar finna mig tillrätta i min nya tillvaro som tämligen nöjd singel. Men rädslan för framtiden biter sig kvar trots att jag mår helt okej i dagsläget. Rädslan för att aldrig mer duga åt någon.
Att styras av rädslor är inte alls konstruktivt, känner jag.
Har inget bra svar på det. Önskar verkligen att jag visste.
Tror det handlar om att man nog måste lära sig att tycka om sig själv först och läka ihop på riktigt?
Personligen så vet jag att om jag träffar någon i framtiden så ska mitt X inte ha någon som helst plats i det.
Med det menar jag att hon ska endast vara en blek skugga från förr. Någon som jag inte känner nåt behov av att prata om. Annars bär man väl med sig den där rädslan oavsett hur många förhållanden man har.
3 gillningar
Jag förstår din rädsla. Bara tanken på någon främmande att lära känna och tycka om skrämmer mig. Jag kan inte se det. Jag tänkte att det bara skulle vara en.
Men jag tror du sagt någon gång att du tror det finns fler möjliga kärlekar där ute. Det låter mer hoppfullt. Kanske är det att hoppa för långt in i framtiden att vara rädd för slutet innan du fått vara med om början? Och om början gör dig lycklig så är det antagligen mer värt att testa än att fastna i rädslan för det ovissa?
Men ibland är det lika bra att känna igenom känslan tills man är klar med den och kan gå vidare. Så var rädd en stund. Sedan slutar du med det. 
1 gillning
Förstår rädslan, och jag tror många med dig delar den, så även jag.
Jag vet att jag ganska tidigt i min egen tråd skrev tankar om rädsla, om att våga, att inte bygga en mur runt mig själv utan att bygga in en bakdörr.
Det är otroligt lätt att låta rädslan ta plats och även diktera.
Men samtidigt så är rädsla enbart en känsla… en känsla behöver ju inte vara sanningen, för bakom hörnet kan ju lika gärna lyckan stå.
Att då vara rädd för rädslan och för något som skulle kunna ske i framtiden, är som du skriver inte alls konstruktivt.
Det finns otroligt många fina människor, människor med samma värderingar, tankar och drömmar som du.
Ett bevis är ju faktiskt detta forum som är fyllt av otroliga människor, både lämnade och lämnare.
Livet har ju egentligen alltid varit och är fortfarande fyllt av ovisshet av vad framtiden bär med sig.
En anledning att vi nu känner rädslan är att vi har fått uppleva endel av ovissheten som vi kanske inte riktigt sett, vilket då gör den oerhört påtaglig.
Samtidigt så har vi ju också upplevt många stunder av lycka, glädje, spänning, äventyr och ögonblick samt stunder av total tillfredställelse i livet. Vilket är den andra sidan av myntet. Den sida som vi helst upplever.
Med det sagt, så vet ju ingen av oss vad framtiden bär med sig, både skrämmande men också intressant och spännande.
För lika väl som att rädslan talar om för oss att vi kommer bli ensamma och olyckliga, lika stor chans och förmodligen större, är att det finns någon där ute som är lika rädd som dig men som är den där rätta som får hjärtat att bulta lite extra, som sätter färg i livet, världen och tillvaron.
Men sätter man inte den ena foten framför den andra så kommer man heller aldrig framåt.
Tror ibland att det svåraste är att våga känna sig älskad, våga känna lycka och våga stå upp mot rädslan.
Vem vet vem som finns där ute och som letar efter just dig?
8 gillningar
@Sorgsen_man
Ja, det sägs ju att man bör gilla sig själv ordentligt först, innan man ska börja blanda in andra. Men jag är ju som så många andra lite svajig i självkänslan. Inget extremt, men så där så att man tvekar på om det finns någon som verkligen passar… Jag tänker att jag duger nog inte riktigt åt de som jag själv dras till. Jag kanske har för höga krav, jag kanske har orimliga förväntningar…
Det är förmodligen ett hjärnspöke. Jag tror att mina förväntningar och krav är väldigt adekvata. Men ändå. Varför skulle nån falla för just mig? Jag kanske snarare är en sån som ingen står ut med. Det kanske är förmätet av mig att tro att någon ens kan bli intresserad. Ungefär så snurrar tankarna när jag är lite låg.
En klok gräns, det där med att man inte längre ska ha något behov av att prata om exet. Då vet man ju att man verkligen har gått vidare!
@Solstickan
Ja, vad bra formulerat! Man får ju faktiskt vara rädd ibland! Det kanske till och med är nödvändigt ett tag? Kanske kan man tillåta sig att befinna sig i Den Rädda Perioden lagom länge, utan att till varje pris försöka jaga bort rädslan.
Men just nu är det helt osannolikt med en ny man. Precis som du skriver är det skrämmande. Det går inte ens att fantisera om! 
Visst kan jag kasta en blick, men ett nytt förhållande? Nej. Totalt abstrakt. Och då är det ju extra onödigt att gå och gruva sig idag för svårigheterna som kanske dyker upp den dagen när jag vill ha en ny partner.
@Martor
Visst är vi nog många som är rädda. Det är väl en väldigt rimlig reaktion egentligen när man blir övergiven. Den största fasan för vår primitiva del av hjärnan. Ändå är det som att man till varje pris måste stoppa den känslan. Som att man inte vill tillåta sig att vara rädd. Jag tror jag ska sluta med det. Den får finnas kvar så länge den behövs.
Ja, det är ju fullt möjligt att framtiden blir fantastisk, men inte fastnar man i ett potentiellt lyckorus över den tanken! Det är rädslan som slår rot när vi inte vet vad som kommer hända! Jag tänker på Ronny Erikssons (och några andras) citat: Det är lika bra att ta ut glädjen i förskott för annars blir det ju aldrig nåt. 
Kanske är det för att jag inte riktigt känner igen mig själv. Jag är ingen rädd människa. Jag är en sån där person som är född med en obändig optimism. Jag litar på folk, jag litar på tillvaron och jag litar på livet, innerst inne. Jag har en inre övertygelse om att det kommer att bli bra. Vad som än händer. Den egenskapen har hjälpt mig genom sorger förr. Men så här rädd och tveksam har jag inte känt mig förr under svåra perioder. Jag har ju varit med om värre livskriser! Så jag vet inte vad som är annorlunda den här gången, och kanske är det det som skrämmer mig.
Jag tror som jag skrivit tidigare @Trassel, att ibland är det helt enkelt dags. Dags att dyka djupare i sitt innersta, via en kris. Kriser har man kanske upplevt tidigare, till och med kriser som utåt sett verkar värre än den här. Men den här gången faller man djupare ner i det okända. Rädslan tar tag på riktigt, och tillvaron gungar mer än vad man är bekväm med. Om man vågar utforska sig själv i det här läget, sina rädslor, sina skamkänslor, sina övertygelser - helst med stöd av en bra terapeut - då kan mycket hända. Inte så att man får några garantier för ett lyckligare liv, men kanske kan man beskriva det som att nya delar lyser upp inom en, och fortsätter att lysa. Områden som legat i skugga tidigare. Kanske tändes vissa områden inom dig av den man som lämnade dig senast. Nu finns dom där och vill bli sedda, av dig, när han inte just nu kan se och bekräfta dem. Och ju fler delar av dig som blir upplysta och bekräftade, desto tydligare ser du dig själv och desto mer lyser du. Och du upplever livet rikare, mer av glädje, mer av sorg, mer av smärta, mer av rädsla. Oavsett om du har ett förhållande eller inte. En mening som jag tycker är användbar kommer från Steven Hayes, en av grundarna av en terapimetod som kallas ACT: ” Det är lika mycket liv i en stund av lidande som i en stund av lycka”.
Att leva fullt ut trots sin rädsla, trots sin smärta, det är som att gå på lina över ett stup. Mycket adrenalin. Och ändå, inte farligt på riktigt. Det är bara känslor, och de kan inte döda dig.
1 gillning
@Honungspaj
Kanske är det precis så? Att det här uppbrottet blev en katalysator för diverse tidigare kriser?
Jag tyckte t ex att jag “hanterade” en anhörigs död så stabilt. Han dog alldeles för tidigt och det var en jätteförlust för hela min familj, men jag var stark och stadig. Som vanligt. Jag har alltid varit bra på att gå vidare. Från mobbning, från jobbförluster, från ekonomiska slag, utbrändhet och skilsmässor.
Inte så att jag har varit oberörd, men jag har liksom alltid rest mig snabbt från det värsta och dammat av mig, sett det positiva i händelserna och marscherat på i livet. Jag har nog aldrig dykt djupare, som du uttrycker det. Problem och sorger har varit sådant som jag har “hanterat”. Helst förnuftigt och effektivt.
1 gillning
Shit vad tiden rusar iväg! Det är verkligen skillnad när man börjar jobba igen. Sommaren gick i ett förvirrat töcken. En lång radda sorgliga dagar utan struktur.
Men nu är jag på hugget och hinner knappt andas. Än mindre tänka på något fånigt ex. Ibland frågar vännerna om jag har hört något från honom. Va? Nä, öh, jag minns inte, nä, det tror jag inte…
Dagarna kretsar verkligen inte runt hans frånvaro längre. Men ändå saknar jag honom massor ibland. Jag saknar gemenskapen och vi-känslan och allt roligt vi gjorde tillsammans. Vi som trivdes så bra i varandras sällskap!
Och efter den känslan brukar jag bli arg. Varför i helsike var det så viktigt för honom att få slippa mig att han offrade allt som var bra?
För han tyckte ju också att det var bra mellan oss. Det var inget fel på mig. Han hade ingen ny på lut. Han bara orkade inte fortsätta. Det var liksom inte värt besväret. Sjukt förolämpande. Ärkepucko. Bortskämda drummel. Omogna slöfock.
5 gillningar
Jag har varit på mitt premiärbesök hos psykoterapeuten!
Det var lite spännande. Jag tänkte först att jag måste vara effektiv. Få valuta för pengarna, liksom. Men sen kom jag på att det där ständiga behovet av att vara effektiv kanske är en del av mitt problem. Så då lade jag ner det, och väl på plats pratade jag ganska planlöst. Terapeuten styrde samtalet milt, men ändå tydligt.
Konstigt nog var det skönt att höra honom ta mitt ex i lite försvar. Han sa att exet kanske inte alls tog så lätt på alltihop som jag har uppfattat det. Att det kanske inte var en bagatell för honom att dumpa mig, utan att det kan ha varit sista utvägen i en situation som var övermäktig för honom. Även om en utomstående enkelt kan se flera tänkbara lösningar vad gäller jobb, boende, tiden och det andra som han skyllde på.
Jag blev lite fredligare till sinnes.
Terapeuten ringade även in min kluvna syn på min personlighet på ett åskådligt sätt. Det är verkligen bra att prata med någon som inte är ens vän eller släkting!
4 gillningar
Jag har fått veta att en i bekantskapskretsen har blivit utsatt för en sol-och-vårare… Hon har satsat allt, sagt upp sin bostad, skickat pengar mm - bara för att få veta att allt var en bluff. Jag orkar inte ens tänka mig in i den situationen. Vilken sjuk mardröm.
Plötsligt tycker jag att mitt ex är rena dröm-exet.
1 gillning