Som vanligt bidrar du med ett välbehövligt perspektiv, @Honungspaj! 
Ja, det är klart att det vore konstigt om det gick fort, lätt och smärtfritt. För vad hade det i så fall sagt om mig, och om relationen? Inget positivt. Jag måste banka in det i medvetandet!
Men eftersom vardagslivet är så pass bra nu, och ganska välsanerat från tankar på honom blir jag nästan provocerad när känslolivet släpar efter. Det blir en knasig inre konflikt. Förnuftet har vant sig vid att han är borta och går målmedvetet vidare.
Rent intellektuellt har jag inte ens problem numera att se fördelarna med att vara singel. På vissa sätt är mitt liv enklare och bättre nu. Ibland tänker jag spontant “gud vad skönt att jag inte behöver ta hänsyn till honom i det här!” Jag har fått lite distans och kan enkelt se alla områden där vi inte var riktigt kompatibla.
Men hjärtat har inte rört sig en centimeter. Det är som att jag består av två halvor, en logisk och en känslomässig, och att de halvorna inte pratar med varandra över huvud taget. Den fysiska saknaden är så obegriplig med tanke på vad jag vet. Jag VET ju att han inte tyckte det var värt att fortsätta med mig. Alltså vill inte jag fortsätta med honom heller. Jag vill inte ha någon som inte är tvärsäker på att jag är den rätta. Men ändå. Det hjälper inte att jag vet det.
Jag saknar ändå hans doft och leende och famn. Jag saknar att få stryka honom över kinden, hans hand på mitt knä i bilen, hans blick som alltid sökte mig i folkvimlet när vi var ute i svängen.
Jag saknar hans lite irriterade sätt att försöka hitta rätt avstånd med morgontidningen, för att slippa hämta läsglasögonen. Hans iver när han drog iväg mig med orden “kom, jag vill visa dig något!” och så var det alltid ett minne av något slag. Typ ett ställe eller en pryl som var viktig för honom som barn. Han tänkte nog inte på det, men han lyckades verkligen visa vad som format honom under uppväxten. Jag lärde känna honom så väl genom det.
Jag saknar hans skrattrynkor och hans sätt att lite generat vifta bort komplimanger och hans glada visslande när han är på bra humör. Hans sanslösa problemlösarmentalitet och hans obotliga tidsoptimism. Hans usla ordvitsar (som han skrattar högst åt själv) och hans förtjusning i alla Sällskapsresanfilmerna. Hans genuina lycka när han kunde reparera en pryl åt mig så att jag slapp köpa en ny.
Det är tusen saker som jag saknar med honom.
Det jag inte saknar, det som är skönt att slippa, är frånvaron och osäkerheten. Vi kunde aldrig ses så ofta som jag ville. Jag kunde aldrig vara säker på att han verkligen skulle hinna komma när han hade sagt att han skulle komma, och det gick aldrig att boka något med honom långt i förväg. Det kunde alltid komma något annat emellan och då fick jag vänta. Eller helt avstå från tid med honom.
Alla andra par bokade gemensamma helger, julfirande och resor - men inte vi. Våra bokningar var alltid mer eller mindre preliminära eftersom han alltid hade andra åtaganden som hamnade först. Som jobbet och gården. Så fort jag försökte planera någon vecka framåt fick jag alltid svaret “Vi får se hur det blir” eller “Jag kan inte lova något nu” eller “Det beror på hur det ser ut på jobbet”.
Jag kan inte leva på det viset. Det vet jag. Men mitt stackars hjärta fattar inte det. Det kan väldigt gärna tänka sig att ha överseende med det, bara det får vara med honom. 
När de egna orden inte hittar riktigt rätt så finns det någon annan som redan har formulerat dem. För åtskilliga decennier sedan.
Men efter en kvart skickade han ett gulligt sms där han nämnde något som han glömt att säga. Det var helt överflödigt, ur informationssynvinkel. Det var verkligen ett sånt där sms som bara syftar till att hålla igång konversationen. Det gör så ont. Jag blir så påmind om vad jag saknar.
