Ja, det var ju onekligen en “liten” twist
Men oavsett den så kan jag inte ge dig det du hoppas på om jag vänder på myntet och ser det från din sida. Du är den du är och du kommer inte att kunna ändra dig för att i grunden bli en helt annan människa. Ni är (för) olika och kanske var du bara omogen och oförberedd på vad en relation med henne/någon skulle betyda. Men oavsett vad som var anledningen så passar ni inte så bra ihop.
Kanske kan du bli en annan person med någon annan, men då ska det inte var en omvändelse så att säga under galgen… utan blir du en annan, med andra prioriteringar så blir du det för att DU vill vara den personen och inte för att någon ska kräva det av dig som ett ultimatum för att inte lämna dig, eller för att du desperat ska anpassa dig (ett tag) på alla fronter för att du är livrädd för förlusten. Sådant håller sällan/aldrig i längden tror jag.
Du kan ju börja med att vara den person som du tror att du enkelt kan bli om hon bara kommer tillbaka, alltså blir det nu även på egna ben utan henne och se om en sådan genomgripande och bestående personlighetsförändring är något som ligger för dig. Alla är inte lika förtjusta i släktsammankomster osv. Allt i den branschen kommer man inte undan, även om man helst skulle vilja eller inte har någon direkt lust. Men ett ivrigt, nära och väldigt frekvent släkt/familjeträffande ligger inte för alla. Inte alla tjejer heller vill och behöver umgås så nära med sina föräldrar och familjer i övrigt, men hon vill det och du vill det inte.
När det gäller städning och förmåga att hålla ett hem till bägges belåtenhet så kräver det anpassning från båda håll och det är kanske en läxa du kan ta med dig ur detta. Nu är kanske tjejer oftare mer noga med det… men ärligt så vet jag inte om det beror på att kvinnor är så jäkla intresserade av att städa. Det är mer eller mindre ett skittråkigt, men nödvändigt, ont för de allra flesta enligt min uppfattning. Sedan finns det pedanter av båda kön, men de är inte i majoritet. Här måste man vara beredd på att kompromissa från båda håll, men det duger inte att bo ihop med någon och leva som om man levde ensam i sitt tonårsrum med dörren stängd om sig hela tiden. Inte när man är två och alla måste leva i röran. Men du kan börja med att lära dig att hålla efter där du bor, även om du bor själv. Så att du kan öppna dörren om det ringer på, utan tvekan be personen stiga in även om du inte var förberedd på besök. Ser du till att du inte har det så att det måste röjas och fejas innan du öht vågar be någon komma in så duger det gott. Ingen behöver börja städa köksskåp och fara fram med tandborsten för andra, för sådant skiter alla normala människor i. Men har du uppenbart skitigt och det ser ut som en bomb briserat så passar du bäst att bo ensam. Träna in vanliga normala städvanor så att ditt hem ser hyggligt ut så duger det åt den absoluta majoriteten övriga människor. Men det innebär att DU ska ha de vanorna, inte slacka så fort det kommer någon i samma hem som du… och hon sedan måste börja tjata, locka och pocka för att något ska hända. DU ska städa ditt/ert gemensamma hem, om du bor ensam eller är sammanboende, på regelbunden basis utan någons påminnelser eller tjat. Det ska vara på DITT eget initiativ och detsamma gäller självklart för den som du så småningom kommer att bo ihop med.
Sådana saker är det inte många som diskuterar innan man flyttar ihop, kanske för att de flesta iaf anstränger sig lite initialt. Men det är en källa till jävulsk irritation på sikt om den förmågan visade sig enbart vara ett initialt spel för galleriet. Så lämna tonårspojksfasonerna och inse att ingen tjej vill vara mamma åt dig och plocka efter, eller tjata för att du ska “se” den skit som flockas runt alla människor oavsett kön och ålder.
Jag VET såklart inte, men jag tror att just den här relationen med henne är körd. Och är jag uppriktig och det hade varit min dotter så hade jag sagt detsamma till henne, dvs att man ska inte behöva börja lära, uppfostra, kämpa, försöka, terapeuta, göra om sig helt och hållet i en relation i er ålder. Är den så pass ojämlik och skillnaderna är så stora mellan individerna så är det inte rätt, mao gå vidare.
Men du kan dra nyttiga lärdomar för hela ditt resterande liv, om dig själv som relationsperson ur detta och du kommer att träffa någon annan så småningom. Och att säga att man VILL förändras är både enkelt och billigt, ord kostar ingenting. Du såg ingen anledning att förändra dig medan ni bodde ihop trots att ni grälade och det tjatades om allt möjligt. Alltså ville du inte när du inte var tvungen och där är felet.
Gör den insatsen nu då, när du är själv och bli den person du säger att du vill bli, oavsett om hon är med i bilden eller inte, och det kommer att visa sig hur väl du lyckas med egenarbetet. Den transformationen har du nytta av under kommande relationer och du ha även nytta i att lära dig hur du själv fungerar och hur stora förändringar du kan/vill göra med dig själv… när du vet det så kan du acceptera och gilla dig själv för den du är och vara tydlig med dina prioriteringar redan från start i en ny relation. Ingen ska behöva bli en helt annan person (det går för den delen inte heller) men anpassningar måste alla göra. Men det betyder såklart att även den du framöver kommer att inleda relation med såklart måste vara villig att göra detsamma och det går mycket enklare om man iaf känner sig själv lite bättre och vet vad som är okej för en själv och vad som inte är det.
Lämna henne ifred som hon önskar, ta tag i dig själv och sedan får du lämna händelseutvecklingen åt ödet. Du kan inte göra mer i det här läget och ibland är det sura äpplet sådant att klockan inte går att skruva tillbaka… då kan de egna erfarenheterna istället fungera som en väckarklocka inför framtiden. Även det är betydligt enklare sagt än gjort, men påbörja iaf din egen resa med dig själv som sällskap och se hur långt du kommer.
.
Lycka Till!