Ska jag tillbaka min Sambo? PRECIS LÄMNAT HONOM

Min historia
1

Kort fakta innan min historia.

Jag är en snart 25 år gammal tjej, han ska fylla 27.
VI har varit ihop i nästan tre år. Vi har bott ihop i 1,5 år.
Vi träffades och blev väldigt kära. Vi älskade varann.

Han köpte lägenhet men ville inte att jag skulle flytta in. Han hade bott hemma hela sitt liv och sa att han behövde några månader för att känna frihet. Han har haft en sträng uppfostran. Jag förstod aldrig detta men accepterade det. Fick flytta in efter några månader.

Han har ej varit bra på att visa kärlek, men jag vet att han innerst inne älskar mig. Han är inte den som gullar och gosar ofta. Han nöjer sig med tryggheten med mig och ser en framtid med mig. Han är lojal och inga andra tjejer är inblandade.

Jag tolkar det som att han tar mig för givet

Han tjänar bra,

Han är inte alls familjär. Han tycker inte om att träffa familj och gå på släktmiddagar. Man får böna och be för att han ska följa med. Han säger att han inte känner sig bekväm där. Har fått med han på kanske 3-4 släkt träffar under tiden vi varit ihop.

Familj är jätteviktigt för mig. Det betyder allt för mig.

Han är allmänt stökig, där hemma. Han har inget emot att städa men det väldigt sällan han gör det. Stökighet stör ej honom.

Renlighet är vitkigt för mig.

Jag har alltid sett en framtid med honom men börjat tvivla.

Jag sov hos min mamma för två helger sedan. Inget konstigt, brukar göra det ibland.
Vi hade sms kontakt som vanligt.

När jag kom hem på måndagen så satt han i soffan och det första jag sa när jag kom hem är att Jag vill göra slut.

Jag sa att jag inte kan se en framtid med honom pga av att han inte är familjär, och det känns som att han tar mig för givet. Han stökar och vi har grälat mycket. Det värsta är att han tar mig för givet.

När han insett att jag gjort slut så var han först arg, sen grät han. Han hade ingen aning. Allt kom som en chock för honom. Han höll om mig kramade mig. Han bönade och bad om att ta tillbaks honom.

Jag stannade inte länge hos honom den dagen åkte hem till mamma igen.

Dagen efter ringer han, jag svarar ej på hans samtal… han smsar långa texter. Där han är djupt ångerfull och ledsen. Han säger att han vet precis alla fel han gjort men att han aldrig visste att jag stört mig så mycket på dessa fel. Han ger exempel på grejer som jag inte gillar med honom som jag inte har nämt för honom och är djupt ångerfull.

Han säger att han vill förändras, att han aldrig kommer göra samma misstag igen, han vet vad hans fel är och han säger att han visste om att jag störde mig på vissa av hans grejer men att han inte visste att det betydde så mycket för mig. Han vill ha en till chans. Han vet att han kan förändras. Han älskar mig från hela hans hjärta säger han. Alla misstag som han gjort är han villig att ändra på. Han fortsätter att säga att om jag hade varit tydligare med grejer som jag stört mig på hade han förändat.
Han säger det inte förän jag gjorde slut som han insåg vad han har gjort för fel.

Han är ingen vovve, eller toffel, men enda sedan jag dumpade honom så har han skrivit till mig varje dag. Han vill ha en till chans. Han vill visa mig att han kan förändras. Han säger att han vill få mig att känna sig älskad och att jag ska älska honom igen.

Han bönar och ber, har bett honom att ej skriva mer till mig. Jag vill va ifred. Endå fortsätter han att skriva, han vet att han skämmer ut sig själv genom att framstå som en desperat människa. Men han känner att han ej kan ro för det.

För han vill inte ge upp han vet att han kan förändras. Han säger att han inte vill gå vidare han vill bara ha en till chans, att jag ska ge honom en månad eller två funkar det inte, fine Hejdå.
Han säger att det är värt att offra ngn månad till för att se om vi kan ha ett evigt liv tillsammans.

Jag vet inte. jag känner att jag gett honom tillräckligt med liv. Jag tror att om jag ger honom nån månad till och han endå skärper sig och jag inte får mina känslor tillbaks så kommer det bli ännu värre.

Snälla hjälp mig se detta från en annans persons vinkel.

2

Har själv varit i din sits. Det enda jag kan säga är att gör det som känns rätt för dig. När jag var ca 21 så lämnade jag själv en liknande relation. Jag kände också att jag hade gett den relationen tillräckligt med tid. Klart det var jobbigt, men samtidigt så kan man inte försöka med någon man inte känner något för längre. Det som var mest jobbigt var att mitt ex var så ledset liksom. Har aldrig ångrat att jag bröt upp med honom.
Ta din tid, gör saker du mår bra av. Om ni är rätt för varandra så kommer det visa sig ändå

3

Tack för ditt svar.

Men är han värd en till chans, ngn månad allafall, för att se om han kan förändras. Det är ju han som vill det. Jag tror inte att han kan det. Men jag kan ha fel.

När jag såg att han grät och var så ledsen blev jag chockad, jag har aldrig sett han visa så mycket känslor för mig.

4

Du har gjort ett val som för alla utomstående låter som det enda vettiga. Ni är inte rätt för varandra och du har gett tillräckligt.

Gå lugnt men bestämt vidare och hitta så småningom någon som passar dig bättre är mitt råd :two_hearts:

[EDIT] Jag vill poängtera att min uppfattning (med egna barn i ungefär din ålder) i den ålder ni båda är och med den relationserfarenhet ni har, så är idén om att låta tiden gå medan man fortsätter att kämpa och hoppas på att saker som inte finns ska växa fram inte är någon direkt “vettig” lösning. Hade ni haft barn och en långvarig relation att bygga vidare på så okej. Men i ditt/ert fall… nej, ingen mening att slösa tid på känslor och relationer som i er ålder redan visat sig inte passa ihop :muscle: :v:

5

Ja - under förutsättningarna att du själv känner att det är något du själv vill. Du kan & ska ju inte vara med någon bara för att vara snäll. Men låt det växa fram isåfall, jag skulle inte ha testat nu igen såhär nära inpå. Annars blir risken stor att hans förändring inte är något som håller sig i längden, om han nu vill förändras. Låt han visa det istället. Jag tror att ni båda skulle må bra av att bara “landa” liksom & tänka efter

6

Men hur ska han kunna visa det? Tänker inte flytta in till honom igen allafall. Det känns som att han vinner då.

7

Men jag har älskat honom, enligt han så förstod han inte vad som var fel. Jag hade fått nytt jobb och hade en tuff start, nyexad Sjuksköterska på en tung avdelning. var mycket deppig över det.
Han säger att han är villig och ändra på sig från grunden, att felet varit att han tagit mig för givet.

Det först när jag lämnade honom som han fick upp ögonen, det säger han själv.

Han säger att jag är värd att kämpa för. Han ser framtid med mig.

Har alltid sett han som en pappa till mina framtida barn. Har älskat honom som ingen anna,

8

Ja det är ju såklart lite svårt att säga på rak arm såhär. Jag tänker litegrann att skulle jag vara han så skulle jag kanske visa att jag inte tar förgivet. Börja fråga om släktingar & liknande. Som sagt svårt att svara såhär, men jag tror du förstår lite hur jag menar. Jag hade låtit mina handlingar stå för mina förändringar istället för att bara säga att jag ska förändras & det är nog det du ska kolla på hellre i såna fall. Vad han faktiskt gör. Det är ganska svårt att förändras, & många säger gärna att dom ska det men sen så glider det liksom bort

9

Måste för i övrigt säga att jag håller ganska mycket med Noomi. Det är ditt beslut såklart, men jag håller med där

10

Bor ej mer med honom, vi har gjort slut. Så vi har ej samma relation som tidigare. Men det var för 10 dagar sen det hände.

Han säger att han kan gå på släktmiddagar, städa mer, visa mer kärlek, Göra allt

11

Ja, här låter det ju plötsligt helt annorlunda än i ditt initiala inlägg?!

Bara du vet vad som är rimligt att fortsätta att hoppas på. Men min uppfattning är att om det mesta måste kalibreras och ändras och hoppas och kämpas för redan i er ålder och så initialt som i en relation likt er så är det något som inte är rätt.

Att ha romantiska och magiska drömmar om framtida barn är väldigt lätt innan man är där. Men dessa (både drömmarna och ffa. barnen i sig) kräver… för att de tillnärmelsevis ska realiseras, att allt inte startar med en massa grundläggande tjafs, missmatch och olikheter mellan de blivande föräldrarna.

Barn kräver så helt ofattbart (innan man har dem) mycket i sig själv att de sätter de flesta relationer i stor prövning även om relationen i grunden är mer stabil och harmonisk… så är det svajigt och osäkert redan från scratch, då är det inget mot vad det kommer att bli med ett, eller ännu värre flera barn som kommer att kräva så ofantligt mycket anpassning av båda vuxna.

12

Det här känns för mig som om något är helt fel. I ett bra förhållande ska det inte finnas vinnare eller förlorare, att ens tänka i de banorna är för mig en dödsstöt för ett förhållande

13

Som sagt låt tiden utvisa litegrann. Du behöver inte bestämma nåt idag & inget beslut behöver heller vara föralltid.
Jag hade också älskat min fd sambo som jag gjorde slut med. Fruktansvärt mycket. Han var min första riktiga pojkvän i vuxen ålder efter gymnasiet & vi tom förlovade oss! Men sen så slutade jag. Inte för att det nödvändigtvis var fel på honom, eller mig, men jag kände att det inte var något jag ville ha. & vet du? Jag har träffat killar efter honom som jag känt ÄNNU mer för, som passat mig bättre på dom plan där jag kände att saker hade fattas osv

14

Tack för dina fina svar. Men här kommer en tvist i historien. Det är inte jag tjejen som har skrivit här på sidsn. Det är jag killen, som blivit dumpad.
Jag ville se allt ur hennes perspektiv. Ni har gett mig mer förståelse för hur hon känner just nu och hennes känslor.
Jag har skrivit vad hon har sagt till mig. Jag är 100 på att de stämmer. Det ingen annan kille inbladad…

Jag själv har mått så dåligt nu i nästan två veckor. Från att bo ihop till att berätta att hon vill lämma mig. För att 20 minuter senare bara sticka.
Jag har jagat henne varje dag nu. Jag är full med ånger och samtidigt känner jag svek. Jag har gjort många fel. Men aldrig gjort felen med meningen.

Mitt största fel är att jag tog henne för givet. Hon är mitt första riktiga förhållande. Jag har alltid älskat henne från djupet av mitt hjärta.

Har varit dålig på att visa det. Har ej varit familjär. Men jag är villig att ändra på mig. Jag menar det verkligen.

Hon betyder så mycket för mig. Jag älskar henne. Jag har bara inte sett signalerna… hade jag vetat tidigare hade jag ändrat på mig.

Jag känner mig jättebesviken för jag vet att vi passar ihop. Vi har haft det så.jävla.bra.

Det va inte förens hon lämna mig som jag fick tid att reflektera. Inse mina fel. Jag är 100 procent säker på att jag kan bli det hon vill att jag ska bli. Att hon kan få känna sig älskad igen. Jag kan inte se ett liv utan henne.
Jag skämms att jag jagat henne de sista 10 dagarna men jag kände att jag inte fick ett ritkigt avslut.

Ville berätta att jag vill kämpa. Ville bara ha en till chans.

Men ska inte jaga henne mer ska låta henne va ifred
Hur ont det än gör.
Problemet är att jag inte kan släppa henne
.jag vill bara visa henne att jag kan.

Men det känns som ju mer jag jagade henne ju mer förlorade jag mina chanser.

Vet ej vad jag ska ta mig till. Jag älskar henne.:sob::sob:

15

Ja, det var ju onekligen en “liten” twist :roll_eyes:

Men oavsett den så kan jag inte ge dig det du hoppas på om jag vänder på myntet och ser det från din sida. Du är den du är och du kommer inte att kunna ändra dig för att i grunden bli en helt annan människa. Ni är (för) olika och kanske var du bara omogen och oförberedd på vad en relation med henne/någon skulle betyda. Men oavsett vad som var anledningen så passar ni inte så bra ihop.

Kanske kan du bli en annan person med någon annan, men då ska det inte var en omvändelse så att säga under galgen… utan blir du en annan, med andra prioriteringar så blir du det för att DU vill vara den personen och inte för att någon ska kräva det av dig som ett ultimatum för att inte lämna dig, eller för att du desperat ska anpassa dig (ett tag) på alla fronter för att du är livrädd för förlusten. Sådant håller sällan/aldrig i längden tror jag.

Du kan ju börja med att vara den person som du tror att du enkelt kan bli om hon bara kommer tillbaka, alltså blir det nu även på egna ben utan henne och se om en sådan genomgripande och bestående personlighetsförändring är något som ligger för dig. Alla är inte lika förtjusta i släktsammankomster osv. Allt i den branschen kommer man inte undan, även om man helst skulle vilja eller inte har någon direkt lust. Men ett ivrigt, nära och väldigt frekvent släkt/familjeträffande ligger inte för alla. Inte alla tjejer heller vill och behöver umgås så nära med sina föräldrar och familjer i övrigt, men hon vill det och du vill det inte.

När det gäller städning och förmåga att hålla ett hem till bägges belåtenhet så kräver det anpassning från båda håll och det är kanske en läxa du kan ta med dig ur detta. Nu är kanske tjejer oftare mer noga med det… men ärligt så vet jag inte om det beror på att kvinnor är så jäkla intresserade av att städa. Det är mer eller mindre ett skittråkigt, men nödvändigt, ont för de allra flesta enligt min uppfattning. Sedan finns det pedanter av båda kön, men de är inte i majoritet. Här måste man vara beredd på att kompromissa från båda håll, men det duger inte att bo ihop med någon och leva som om man levde ensam i sitt tonårsrum med dörren stängd om sig hela tiden. Inte när man är två och alla måste leva i röran. Men du kan börja med att lära dig att hålla efter där du bor, även om du bor själv. Så att du kan öppna dörren om det ringer på, utan tvekan be personen stiga in även om du inte var förberedd på besök. Ser du till att du inte har det så att det måste röjas och fejas innan du öht vågar be någon komma in så duger det gott. Ingen behöver börja städa köksskåp och fara fram med tandborsten för andra, för sådant skiter alla normala människor i. Men har du uppenbart skitigt och det ser ut som en bomb briserat så passar du bäst att bo ensam. Träna in vanliga normala städvanor så att ditt hem ser hyggligt ut så duger det åt den absoluta majoriteten övriga människor. Men det innebär att DU ska ha de vanorna, inte slacka så fort det kommer någon i samma hem som du… och hon sedan måste börja tjata, locka och pocka för att något ska hända. DU ska städa ditt/ert gemensamma hem, om du bor ensam eller är sammanboende, på regelbunden basis utan någons påminnelser eller tjat. Det ska vara på DITT eget initiativ och detsamma gäller självklart för den som du så småningom kommer att bo ihop med.

Sådana saker är det inte många som diskuterar innan man flyttar ihop, kanske för att de flesta iaf anstränger sig lite initialt. Men det är en källa till jävulsk irritation på sikt om den förmågan visade sig enbart vara ett initialt spel för galleriet. Så lämna tonårspojksfasonerna och inse att ingen tjej vill vara mamma åt dig och plocka efter, eller tjata för att du ska “se” den skit som flockas runt alla människor oavsett kön och ålder.

Jag VET såklart inte, men jag tror att just den här relationen med henne är körd. Och är jag uppriktig och det hade varit min dotter så hade jag sagt detsamma till henne, dvs att man ska inte behöva börja lära, uppfostra, kämpa, försöka, terapeuta, göra om sig helt och hållet i en relation i er ålder. Är den så pass ojämlik och skillnaderna är så stora mellan individerna så är det inte rätt, mao gå vidare.

Men du kan dra nyttiga lärdomar för hela ditt resterande liv, om dig själv som relationsperson ur detta och du kommer att träffa någon annan så småningom. Och att säga att man VILL förändras är både enkelt och billigt, ord kostar ingenting. Du såg ingen anledning att förändra dig medan ni bodde ihop trots att ni grälade och det tjatades om allt möjligt. Alltså ville du inte när du inte var tvungen och där är felet.

Gör den insatsen nu då, när du är själv och bli den person du säger att du vill bli, oavsett om hon är med i bilden eller inte, och det kommer att visa sig hur väl du lyckas med egenarbetet. Den transformationen har du nytta av under kommande relationer och du ha även nytta i att lära dig hur du själv fungerar och hur stora förändringar du kan/vill göra med dig själv… när du vet det så kan du acceptera och gilla dig själv för den du är och vara tydlig med dina prioriteringar redan från start i en ny relation. Ingen ska behöva bli en helt annan person (det går för den delen inte heller) men anpassningar måste alla göra. Men det betyder såklart att även den du framöver kommer att inleda relation med såklart måste vara villig att göra detsamma och det går mycket enklare om man iaf känner sig själv lite bättre och vet vad som är okej för en själv och vad som inte är det.

Lämna henne ifred som hon önskar, ta tag i dig själv och sedan får du lämna händelseutvecklingen åt ödet. Du kan inte göra mer i det här läget och ibland är det sura äpplet sådant att klockan inte går att skruva tillbaka… då kan de egna erfarenheterna istället fungera som en väckarklocka inför framtiden. Även det är betydligt enklare sagt än gjort, men påbörja iaf din egen resa med dig själv som sällskap och se hur långt du kommer.

.
Lycka Till!

2 gillningar
16

Du polarn.
Du har fått bra råd av en av de visaste, mest empatiska och vettiga kvinna på detta forum som jag haft äran att läsa inlägg från, kloka och välbalanserade, nämligen Noomi.

Jag är en lämnare.
Jag lämnade min f d fru av många orsaker, en var oförmåga att plocka undan och städa trots att hon var hemma på heltid, den viktigaste dock att hon drog ner vårt barn. Jag kände att jag vill ha en chans att visa hur ett hem skulle skötas och få lugn och ro. Det fick jag.

Nu till ditt dilemma.
Det finns bara en som kan ändra på dig och det är du.
Det går inte att vara tillsammans med någon där du inte kan vara dig själv.
Du ska inte försöka ändra på dig för att tillfredsställa någon annan.
Du ska inte bli ihop med någon du känner du vill förändra ett beteende på, inte ens om personen själv säger det.
Det är som Noomi säger, vill du åstadkomma en förändring hos dig själv måste det vara för att du vill det, inte för att försöka vinna henne tillbaka.

Det andra jag vill säga men som du inte vill höra är:
Släpp henne.
Låt henne gå.
Jobba på dig själv med det du vill ändra på hos dig.
Se till att få ordning på ditt liv med hjälp av fasta rutiner vad gäller hushållsarbete.
Avsätt en halvtimme eller timme av dagen att plocka upp och hålla undan.
När du lagar mat, diska undan på en gång.
Är det något som behöver göras i köket eller i närheten av det, gör det medan vattnet kokar upp, mikron värmer maten eller vad det kan vara.
Plocka upp tio saker om dagen i varje rum utan att plocka fram något annat som du lämnar framme.

Dagens moderna kvinna är inte en modersgestalt som curlar sina söner/ partner. De går som regel inte hemma hela dagarna, bakar, skvallrar, virkar prinsessans Birgittas spisplatta av stålull. De är ofta hårt yrkesarbetande kvinnor som uppskattar att maten står på bordet om deras partner kommer hem före dem eller är ledig en dag när de jobbar.

De uppskattar om huset är städat och tvätten tvättad när de kommer hem om deras partner varit ledig. Det skapar möjlighet för mer gemensam tid och mysiga stunder när paret väl har möjlighet att få tid tillsammans.

Gamle Jesus säger ungefär att om vi vill vinna livet måste vi våga släppa taget om det. Jag har funnit det tillämpligt även inom andra områden. Det är när jag gett upp och släppt taget som jag a) antingen har fått gå vidare med en förlust b) fått upp ögonen för andra möjligheter och gjort nya fynd c) det jag släppt taget och hoppet om har kommit tillbaks som en jojo och så fick jag tillbaks det jag trodde jag förlorat för alltid.

Jag rekommenderar dig att släppa taget om henne. Är det henne du älskar eller är det längtan efter tvåsamhet? Älskar hon dig kommer hon troligen att höra av sig. Om hon inte älskar dig är det bäst att låta henne vara. Det räcker inte med att en älskar och du kan inte tvinga/ tjata fram känslor.

I mitt fall var det min hustrus oförmåga att förstå hur jag kände det med röran och att jag fick skäll när jag inte röjde på hennes sätt som till sist tröskade ut mina känslor och släckte den kärlek, ömhet och omsorg jag kände för henne.

Är man två måste man hjälpas åt, är man ensam är det bara jag som kan ta tag i och komma till rätta med mitt liv.

Jag avvisade en tjej som uppvaktade mig fast jag längtade efter familj. jag såg hur hon behandlade sin hund och sin häst och tänkte att kan hon inte ta ansvar för dem kan hon troligen inte ta ansvar för en familj heller. Kan inte en person ta ansvar för sig själv kan nog den inte räkna med att en partner vill göra det heller och vill den det blir det troligast en osund relation.

5 gillningar
17

Tack så mycket för era svar. Tack Naoomi tack
Tack rulle

Jag håller med om att man ska vara sig själv. Man kan inte vara någon annan bara för att någon vill att man ska vara det. Det håller ej i längden.

Men jag hade inte blivit någon annan genom att städa mer. Genom att visa min tjej att jag älskar henne. Genom att va mer familjär. Jag tror inte det.

Jag är inget stenhuvud. Jag tror bara att jag har varit omogen och tänkt på mina egna känslor och inte på hennes. Har satt mig främst först. Vilket är fel.

I mitt sörjande har jag nu kommit längre. Vi har besämt att vi ska träffas på tisdag nästa vecka. Jag längtar. Det känns som en evighet tills dess.
Det känns som sista chansen. Att fixa det. Att få min älskling tillbaka.

Sen dissen förra måndagen har jag bara tänkt på mig själv. Att hon ska ta tillbaka mig.

Jag tänker fortfarande på det men inte på mig själv längre. Jag tänketr på tjejen. Så synd det är om henne.
Hon har älskat mig velat ha barn med mig. ALLT.

Jag har inte varit tillräckligt bra i hennes ögon. Slutat duga. Från att hon har velat ha framtid med mig till att lämna mig.
Alla signaler hon visat, alla gånger hon varit ledsen har jag inte fattat ett skit. Jag har ej förstått. Undrar hur hon måste ha mått.

Vill bara krama om henne och säga förlåt. Jag tycker så synd om dig. Jag önskar jag hade fattat det tidigare .
För ja hade kunnat ändra på mig. Det är jag säker på.

Har varit själv i två veckor nu. Huset skiner. Allt är rent. Har tränat varje dag. Tänker inte ens på andra tjejer. Har insett at hon ej kommer tillbaka. Men jag hoppas fortfarande . Jag önskar att hon kunde se förändringen. Men det kommer hon aldrig göra. Tyvärr.

Jag vill ej ändra på mig för att tillfredtälla ngn annan. Men att städa me och hjälpa till hemma känns som en självklarhet för all framtid nu.

Att va familjär är inte så svårt för mig. Ju fler träffar desto lättare blir det.

Vi är inget konstigt par. Båda är unga har bra jobb och bra värderingar. Båda ser bra ut. Helt normala människor.

Tycker synd om mig själv. Men jag vet att jag kommer snart gå starkare ur detta. Jag är en bra kille.

Men tycker så synd om henne. Pga av mig. Jag har ngnstsns i förhållandet glömt bort henne. Tänkt på mlg själv. Det ångrar jag.

Vill visa henne att jag kan. För jag vill. Och vet att det är rätt.

Jag vet ej vad jag ska göra eller säga på tisdag. Önskar det va tisdag idag…

1 gillning
18

Lycka till men ta det lugnt.
Att vilja för mycket och vara för “på” kan ställa till det.
Ligg lågt och försök känna in henne.

19

Ska jag inte smsa henne eller ringa henne alls fram tills tisdag? Vill typ skriva prata och skicka blommor. Men det kanske är fel. Vill ju visa att jag bryr mig.

20

Det är fyra dagar dit.
Jag tror du inte ska vara efterhängsen eller verka angelägen.
Jag tror inte du ska skicka blommor.
Hör inte hon av sig till dig så ligg lågt.
Jag har haft relationer jag har kvävt genom att ha varit för på och vice versa.
Låt henne hinna sakna dig.
Låt henne visa intresse för dig.
Nu kan det vara så illa att hon vill träffas öga mot öga på tisdag för att bryta definitivt. Såvida du inte är underrättad om annat och känner till motivet för mötet kanske det är lika bra att bereda sig på att hon kanske vill ses för att ansikte mot ansikte dumpa dig för gott.