Så jag berättade hur jag kände, att jag tror det är bäst att vi flyttar ifrån varandra även om det blir vi igen eller fortfarande är vi. Jag var inte tydlig nog, ville inte såra. Rädd för konsekvenserna. Han sa att så länge vi är på samma plan och vill fortsätta bygga på relationen så är det de vi borde ha i fokus. Jag sa att jag inte kunde svara och att jag vill att han har med i beräkningen att jag ev kommer flytta.
Känner mig falsk när han rör vid mig, för att jag mer än troligt kommer att flytta.
Han sa men vi skulle ju precis börja skaffa barn, jag vill inte vara med någon annan än du. Jag älskar ju dig.
Han försöker nu vara gullig efter vårt prat igår men jag känner att jag inte kan besvara det på det sättet jag önskar.
Känner mig så fruktansvärt förvirrad.
Har ni som flyttat gått vidare eller gått tillbaka?
Är det värt att stanna och försöka?
Vi hade en episod innan barnen föddes när jag ville separera. Det gick så långt som till en kris där den avgörande frågan ställdes, men när jag svarade (minns inte ordföljden) så missuppfattade han mitt svar till att jag ville försöka igen och han blev så glad och lättad så jag klarade inte av att göra honom ledsen. Efter det var vi ihop lika många år till, som vi redan hade passerat. Allt var inte dåligt, vi hade bra tider också, men vi borde verkligen ha separerat då.
Livet är så mycket bättre nu, det gör det så mycket tydligare att jag verkligen borde separerat mycket tidigare! Visst hade vi tider som var bra, men de var mer av formen ok år jämfört med dåliga år. Det enda som hindrar mig från att ångra hur jag valt tidigare i livet är att jag trivs så bra med mitt liv idag, och jag hade ju inte varit just här om jag inte levt exakt det liv jag gjort fram till idag.
Ja precis. Jag tänker lite likadant. Hade man delat på sig tidigare hade man ju kunnat levt i ett decennium i ett lyckligt kärleksfullt förhållande med någon annan. Men man hade kanske också suttit ensam i 10 år, eller hamnat i ett ännu värre förhållande. Nä, livet är det som skett, det fanns bra saker och dåliga saker, och det som hänt är det som lett hit. Var jag bor, att jag har mina barn, att jag har de vänner jag har. Hade livet tagit någon annan väg tidigare hade jag varit någon annan. Och jag gillar den jag är. Att min historia rymmer både ljus och mörker är oundvikligt eftersom livet är sådant, det är min historia och mitt liv.
Det jag tänker är också att jag kan dra nytta av den tanken - jag skulle ha lämnat tidigare - inte genom att älta och ångra det som varit utan istället se till att inte göra om samma misstag.
Det är högst intressant hur olika perspektiven ser ut från lämnare och lämnade.
Som lämnare har jag rannsakat, ifrågasatt, försökt och förändrat mig intill oigenkänlighetens gräns. Frågan är om mitt x upplever det så.
Eller är det en och samma personlighetstyp som hamnar på det här forumet, både som lämnare och lämnad? De som ifrågasätter sig själv? De som inte gör det hamnar väl sällan i ett sådant här forum…
Förlåt om jag frågar, menar inte ifrågasätta din ansträngning, utan mer för att försöka förstå. Men jag undrar, vad är det du gjorde inombords som lämnare innan du faktiskt lämnade? Försökte intala dig själv att du egentligen tyckte om honom? Eller hitta sätt att stå ut? Eller vägt för- och motargument för ett uppbrott? Eller något annat?
Jag försökte bli den han ville att jag skulle vara. Bland annat inte glömsk och med huvudet ibland under armen. Att inte göra honom irriterad.
Jag har också skrivit listor med för och nackdelar, flera år innan separationen skedde. De fångar dock inte den existensiella känslan som är avgörande för att man verkligen tar steget.
Jag intalade mig inte att jag tyckte något som inte var sant. Men det var det ständiga vacklandet, är det egentligen så dåligt, kan jag stå ut med det här, kommer något att bli bättre?
Oj, ja känner igen mig i det du skriver, t om det där med att vara glömsk. Fast jag var inte lämnare så sett. Men det var jag som sa att nu får det vara nog, att nu får det bli familjerådgivning. Väl där blev skilsmässa tydligt innan första timmen var över. Så på sätt och vis tog jag väl ändå det första steget.
Om du nu menar att anledningen till frånvaro av engagemang/aktivitet i de flesta fall är outgrundlig (som i obegriplig) så är det ju minst lika outgrundligt hur du i samma stycke kan komma till slutsatsen att det “oftast” inte beror på att partnern inte bryr sig…
Är det obegripligt varför hen beter sig som att hen inte bryr sig, då skulle jag nog vilja påstå att det med stor sannolikhet beror på att hen faktiskt inte gör det heller
Typ om allt ser ut som, låter som och beter sig som en vanlig förkylning, då är det faktiskt oftast det och då räcker det så. Även om det säkert går att hitta ett eller annat fall, beskrivet i litteraturen för x antal årtionden sedan i någon annan del av världen där det visade sig vara någon annan extremt ovanlig åkomma som debuterade med förkylningssymptom.
Så jäkla kontraproduktivt det känns att försöka förmå den partner som faktiskt brytt och fortsatt bry sig tillräckligt för att under åratal anstränga sig, förstå/ursäkta/överse, söker och testar olika approacher utifrån alla upptänkliga anledningar, lirkar, lockar och pockar att slösa ytterligare år av sitt eget liv på att försöka krama vatten ur en gråsten
Så kan det säkert vara. Till och med ofta så. Men det kan också vara att man har olika bild av vad som är visa att man bryr sig och tycker om någon. En person kan t ex värdesätta att man ofta kramas och sitter och säger hur mycket man älskar den andra, en annan att man gör små grejer för varann som att sätta på kaffe på morgonen till den andra, och att man planerar och gör aktiviteter tillsammans. Men skulle de vara ihop hade de båda upplevt att deras försök att visa uppskattning föll på döva öron och att de inte fick någon uppskattning av sin partner. För de både ger och förväntar sig olika saker av varandra. Antingen får man väl då lära sig leva med det, eller så får man leta upp nån som lirar bättre med en.
Ja, och jag kan intyga att det är väldigt jobbigt att älska sin partner men känna att man inte når fram eller att denne uppskattar inte det man gör för att visa det.
Om hon kommunicerat det/sitt behov med dig och du ändå av någon outgrundlig (?) anledning inte gått henne till mötes så är det ju tråkigt, men inte oväntat att nu vill hon inte mer.
M E N… om HON däremot aldrig kommunicerat det med dig att du är otydlig eller what ever, på ett hörbart sätt (för här måste det räcka med att ni båda faktiskt kan höra vad den andra parten säger, det ska inte behöva försöka läsas mellan raderna eller tolka esperanto eller liknande) så är det ju lika mycket hennes ansvar att det gått som det gått.
De allra flesta av oss människor har inte gått tankeläsarkursen…
Nu har ju jag fått perspektiv på min separation, det är 7 år i dagarna sedan det definitiva steget togs.
Vi pratade också om förändring och rådgivning. Det var jag som mest upplevde att vi hade problem som hotade förhållandet. Men det betyder inte att det var ensidigt. Som jag ser det hade vi båda egenheter som den andre inte gillade och inte heller kunde acceptera fullt ut. Detta var en inbyggd svaghet i förhållandet. De här personliga egenheterna är normalt sett inget som går att förändra, det handlar mer om hur man ska acceptera och bemöta det. Vi var inte två pusselbitar som passade ihop helt enkelt.
Som exemplet jag tog upp, att jag kan vara glömsk och ha huvudet under armen. Mitt x tog det som att jag jävlades med mening mot honom alternativt inte brydde mig om vad han tyckte var viktigt. Han reagerade med ilska och skällde. Då slog han gärna mot fundamentet mig som person, inte att jag var glömsk nu igen. Jag blev å andra sidan rosenrasande av dessa utskällningar och funderade allvarligt på separation varje gång!
Min nuvarande är lik min förra på det viset att han inte är glömsk eller har huvudet under armen, men han blir inte arg om jag har det. Han skrattar åt mig och säger åt mig att ha fokus (med glimten i ögat). Det är en fråga i att kunna acceptera även det man inte gillar, för det går inte att ändra.
Mitt x blev förresten öppen för rådgivning först när jag sagt definitivt stopp. Först då insåg han att han kunde ha del i skulden av hur förhållandet blivit. Då var det för sent.
Ett tips är ju att istället för att oförtrutet fortsätta med/på ditt sätt att visa hur mkt du älskar din partner, så kanske relativt fort när känslan av att “inte nå fram” uppenbarar sig istället fråga hur hen skulle vilja att kärleken visade sig i vardagen osv.
Yes, det var det jag gjorde! Visst, många år in i förhållandet, men jag försökte göra så gott jag kunde efter förmåga att på olika sätt ro det hela i land. Läste på, bad vänner om tips, osv gällande alla möjliga aspekter av förhållandet. Minns en gång, hon svarade på min fråga vad som fick henne att känna sig uppskattad och älskad. Asbra! Men när jag frågade hur hon gjorde, på vilket sätt hon uttryckte sin kärlek - så jag skulle veta vad jag skulle vara observant på för att inte missa hennes kärleksuttryck, ja då kom hon inte på något. Det var ett rätt oväntat svar, kan jag säga, och inte lätt att förhålla sig till.
Men det är ju ganska grundläggande att ens partner faktiskt älskar en som kärlekspartner. Det hade uttryckts under årens lopp att så inte var fallet, men jag gav inte upp för det. Inte ens när jag tog oss till familjerådgivningen hade jag gett upp. Men det var bara att ta det för vad det var.
… m e n tror du verkligen att det kan vara så “enkelt” som att 2% fullkomligt har lyckats döda och utradera 98% ?