Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Ska jag stanna och försöka eller lämna och gå vidare?

Min historia
#1

Så jag berättade hur jag kände, att jag tror det är bäst att vi flyttar ifrån varandra även om det blir vi igen eller fortfarande är vi. Jag var inte tydlig nog, ville inte såra. Rädd för konsekvenserna. Han sa att så länge vi är på samma plan och vill fortsätta bygga på relationen så är det de vi borde ha i fokus. Jag sa att jag inte kunde svara och att jag vill att han har med i beräkningen att jag ev kommer flytta.

Känner mig falsk när han rör vid mig, för att jag mer än troligt kommer att flytta.

Han sa men vi skulle ju precis börja skaffa barn, jag vill inte vara med någon annan än du. Jag älskar ju dig.

Han försöker nu vara gullig efter vårt prat igår men jag känner att jag inte kan besvara det på det sättet jag önskar.

Känner mig så fruktansvärt förvirrad.
Har ni som flyttat gått vidare eller gått tillbaka?
Är det värt att stanna och försöka?

1 gillning
#2

Är det känslan eller logiken som känns fel? Känslan kan komma o gå. Känslor kan ändras om ni ändrar på er relation och beteenden mot varandra. Men vill du ge det en chans? Detta är enda frågan du kan svara på.

Du car säkert tydlig men han vill inte acceptera det. Men det är mänskligt och du måste bestämma hur du vill gå vidare.

Gullig och bedjande kommer inte vara nåt bra för er alls.

Ni måste göra nåt annorlunda. Annars kommer din känsla bara förvärras

2 gillningar
#3

Vi hade en episod innan barnen föddes när jag ville separera. Det gick så långt som till en kris där den avgörande frågan ställdes, men när jag svarade (minns inte ordföljden) så missuppfattade han mitt svar till att jag ville försöka igen och han blev så glad och lättad så jag klarade inte av att göra honom ledsen. Efter det var vi ihop lika många år till, som vi redan hade passerat. Allt var inte dåligt, vi hade bra tider också, men vi borde verkligen ha separerat då.

3 gillningar
#4

Fattar inte hur man vill tänka sådär. Om ni hade flera bra år ihop till. Din man och dina barn och även du hade en bra tid ju? Är det bättre nu? Känslan är kanske bättre men är livet?

#5

Livet är så mycket bättre nu, det gör det så mycket tydligare att jag verkligen borde separerat mycket tidigare! Visst hade vi tider som var bra, men de var mer av formen ok år jämfört med dåliga år. Det enda som hindrar mig från att ångra hur jag valt tidigare i livet är att jag trivs så bra med mitt liv idag, och jag hade ju inte varit just här om jag inte levt exakt det liv jag gjort fram till idag.

3 gillningar
#6

Och du hade ju fram för allt annat inte haft dina barn idag, tänker iaf jag :v:

2 gillningar
#7

Ja precis. Jag tänker lite likadant. Hade man delat på sig tidigare hade man ju kunnat levt i ett decennium i ett lyckligt kärleksfullt förhållande med någon annan. Men man hade kanske också suttit ensam i 10 år, eller hamnat i ett ännu värre förhållande. Nä, livet är det som skett, det fanns bra saker och dåliga saker, och det som hänt är det som lett hit. Var jag bor, att jag har mina barn, att jag har de vänner jag har. Hade livet tagit någon annan väg tidigare hade jag varit någon annan. Och jag gillar den jag är. Att min historia rymmer både ljus och mörker är oundvikligt eftersom livet är sådant, det är min historia och mitt liv.

2 gillningar
#8

Exakt så. Och dem vill jag inte vara utan. :heart:

3 gillningar
#9

Det jag tänker är också att jag kan dra nytta av den tanken - jag skulle ha lämnat tidigare - inte genom att älta och ångra det som varit utan istället se till att inte göra om samma misstag.

2 gillningar
#10

Blir så nedslagen av att ni tycker att det varit så dåligt med era familjer. Klart livet kan vara tufft som familj.

För mig känns det som en enskild oförrätt ger kraft åt att anta att den är oförlåtlig. Vi har haft massor av bra resor och tid tillsammans jag och min fru. Vi har lovat varandra att hålla ihop i goda och svåra tider. Men nu när det är svåra tider. Då hoppar man av utan att jobba tillsammans på det mer än nån månad. Jag respekterar det, men det är ledsamt

Men om man inte känner kärlek o attraktion så blir det såklart bortkastat. Man är ju också delvis ansvarig att rannsaka sig själv och undersöka om det går att hitta det igen.

2 gillningar
#11

Det är högst intressant hur olika perspektiven ser ut från lämnare och lämnade.

Som lämnare har jag rannsakat, ifrågasatt, försökt och förändrat mig intill oigenkänlighetens gräns. Frågan är om mitt x upplever det så.

Eller är det en och samma personlighetstyp som hamnar på det här forumet, både som lämnare och lämnad? De som ifrågasätter sig själv? De som inte gör det hamnar väl sällan i ett sådant här forum…

3 gillningar
#12

Ja intressant. Tror båda måste undersöka om de kan hitta en väg. Tror min fru gjort som du. Försökt anpassa sig. Men egentligen var det jag som behövde ändra mig. Men av olika anledningar så nådde hon inte igenom trots många försök. Det är mitt fel såklart. Men synd att vi inte kunde kommit till parterapi där vi jobbat med min sida också. Men nu är det för sent. Men jag kommer ändå jobba med min fula retorik. Ingen ska behöva lida av den igen. Framförallt inte mina barn.

Största felet är att jag inte lyssnar aktivt och berättar hur saker ligger till utan att lyssna noga på motparten. Funkar kanske på jobbet och bland grabbar men inte i relationer som man har nära.

Det som blir knäppt nu är att jag ändrar min kommunikation med alla inklusive min fru. Får en känsla att hon tror jag vill hon ska ändra sig. Men det går inte nu. Nu måste vi isär ett tag.

3 gillningar
#13

Förlåt om jag frågar, menar inte ifrågasätta din ansträngning, utan mer för att försöka förstå. Men jag undrar, vad är det du gjorde inombords som lämnare innan du faktiskt lämnade? Försökte intala dig själv att du egentligen tyckte om honom? Eller hitta sätt att stå ut? Eller vägt för- och motargument för ett uppbrott? Eller något annat?

#14

Utan att veta så tror jag en som lämnar verkligen ofta har försökt få till en förändring både hos sig själv och hos partnern. Men av outgrundliga skäl händer inget i de flesta fall. Detta tolkas då som att partnern inte alls bryr sig eller prioriterar lämnare. Rimligt men oftast inte fallet.

1 gillning
#15

Jag försökte bli den han ville att jag skulle vara. Bland annat inte glömsk och med huvudet ibland under armen. Att inte göra honom irriterad.
Jag har också skrivit listor med för och nackdelar, flera år innan separationen skedde. De fångar dock inte den existensiella känslan som är avgörande för att man verkligen tar steget.
Jag intalade mig inte att jag tyckte något som inte var sant. Men det var det ständiga vacklandet, är det egentligen så dåligt, kan jag stå ut med det här, kommer något att bli bättre?

Svaret idag är att DET BLEV MYCKET BÄTTRE!

3 gillningar
#16

Oj, ja känner igen mig i det du skriver, t om det där med att vara glömsk. Fast jag var inte lämnare så sett. Men det var jag som sa att nu får det vara nog, att nu får det bli familjerådgivning. Väl där blev skilsmässa tydligt innan första timmen var över. Så på sätt och vis tog jag väl ändå det första steget.

1 gillning
#17

Om du nu menar att anledningen till frånvaro av engagemang/aktivitet i de flesta fall är outgrundlig (som i obegriplig) så är det ju minst lika outgrundligt hur du i samma stycke kan komma till slutsatsen att det “oftast” inte beror på att partnern inte bryr sig…

Är det obegripligt varför hen beter sig som att hen inte bryr sig, då skulle jag nog vilja påstå att det med stor sannolikhet beror på att hen faktiskt inte gör det heller :woman_shrugging:

Typ om allt ser ut som, låter som och beter sig som en vanlig förkylning, då är det faktiskt oftast det och då räcker det så. Även om det säkert går att hitta ett eller annat fall, beskrivet i litteraturen för x antal årtionden sedan i någon annan del av världen där det visade sig vara någon annan extremt ovanlig åkomma som debuterade med förkylningssymptom.

Så jäkla kontraproduktivt det känns att försöka förmå den partner som faktiskt brytt och fortsatt bry sig tillräckligt för att under åratal anstränga sig, förstå/ursäkta/överse, söker och testar olika approacher utifrån alla upptänkliga anledningar, lirkar, lockar och pockar att slösa ytterligare år av sitt eget liv på att försöka krama vatten ur en gråsten :see_no_evil:

2 gillningar
#18

Så kan det säkert vara. Till och med ofta så. Men det kan också vara att man har olika bild av vad som är visa att man bryr sig och tycker om någon. En person kan t ex värdesätta att man ofta kramas och sitter och säger hur mycket man älskar den andra, en annan att man gör små grejer för varann som att sätta på kaffe på morgonen till den andra, och att man planerar och gör aktiviteter tillsammans. Men skulle de vara ihop hade de båda upplevt att deras försök att visa uppskattning föll på döva öron och att de inte fick någon uppskattning av sin partner. För de både ger och förväntar sig olika saker av varandra. Antingen får man väl då lära sig leva med det, eller så får man leta upp nån som lirar bättre med en.

3 gillningar
#19

Jo men jag förstår verkligen resonemanget att om det ser ut som en förkylning så kan man tycka det ör en förkylning.

Kan vara att det. Men ofta ser jag och även i mitt fall att sättet jag kommunicerat inte har berott på att jag inte respekterar eller inte försöker se henne. Det sker mycket per automatik och är inlärt. Sen är det en annan syn på vad som önskas. Jag förstår nu sent om sider att jag skulle ha övat på att kommunicera på ett sätt som uppfattas tydligare. Hade blivit att få skådespela lite. Men så småningom kanske det nlir naturligt. Men hjärtat och respekten har alltid funnits där.

1 gillning
#20

Exakt! :+1:

1 gillning