Jag hoppas du inte kontrade med den motfrågan i samma stund som du frågade henne 
Det där tror jag faktiskt är en väldigt vanligt förekommande “villfarelse”, så pass skulle jag till och med vilja drista mig att kalla den uppfattningen.
Den företeelsen existerar förmodligen ungefär likvärdigt hos båda kön så behöver vi inte hamna i någon genusdebatt, men iaf jag skulle nog mkt hellre kalla det för att ta sin partner och relation för given…
Ajaj skyldig! Jo, jag förstår att hon säkert inte hade något svar då hon säkert inte tänkt i de banorna innan.
Här hänger jag inte riktigt med, är jag rädd. Skulle du vilja förtydliga?
Nåja, det låter ändå aningen bättre än vad mitt ex presterade. 
De sista veckorna vi var tillsammans bad jag honom förtydliga varför han ville ha en relation med mig över huvud taget. Det hade nämligen blivit mer och mer oklart, i takt med att jag blev nedprioriterad.
Han blev helt tyst och kunde inte komma på något alls att svara. Aj fan, tänker man då. Ett romantiskt bottennapp, för att uttrycka det milt.
Så jag frågade förstås varför han hade varit ihop med mig i fyra år om han inte kunde ange ett enda skäl till det. Och så räknade jag upp några anledningar till att jag ville vara med honom. Krävs det att man lägger ord i munnen på folk, so be it. Jag hade ändå ingen stolthet kvar.
“Du är rolig att vara med…” sa han spakt efter en stunds tystnad.
Jamen bra, då vet jag att jag är rolig men just inget mer, ha ett härligt liv du också. 
Ja, det var inte mer komplicerat än att många, precis som du skrev, förefaller utgå från att det är något självklart att ens partner fortlöpande älskar en som kärlekspartner…
Ah, då förstår jag. Min förmåga till läsförståelse fick nog en kortslutning bara Jag börjar nästan tro att det är många fler än man tror som håller ihop trots att attraktion och romantiska känslor är slut från ena eller båda hållen. Och inget fel i det om båda är nöjda.