Tack för dina tankar kring detta. Jag tycker du är ganska spot on.
En sak jag märker är att han inte klarar att sätta sig in i andras skor - att se sig själv utanför och in, i stället för inuti och ut. Han är även själv klar på att han inte förstår känslor. Jag tror helt enkelt att han har nog med sig själv, och att han inte har plats till någon annan människa.
Jag känner att jag börjar tröttna på det här nu. Jag orkar inte må dåligt längre. Så jag har börjat få svårt för att censurera mig och att inte bli arg. Jag säger inget som är riktig illa. Jag går inte i personangrepp. Jag gör allt jag kan för att inte såra. Men jag framstår nog inte så empatisk jag heller nu. Jag är ärlig, och går inte längre runt på äggskal för att det inte ska bli dålig stämning. Min man säger att han inte känner igen mig. Han har aldrig sett mig såhär. Att jag har fått samma skitbeteende som han själv har haft särskilt tidigare. Jag orkar bara inte bry mig längre.
Dock vet jag att det kommer en dipp igen snart. De allt känns sorgligt och hopplöst. Så jag försöker hitta styrka nu, och starka mig själv för dom dåliga dagarna…
En grej jag har märkt den senaste tiden är att vi har ganska olika tidsuppfattningar. Där han utvärderar relationen baserat på hur den har varit i dag eller den senaste veckan, utvärderar jag den baserat på hur det varit sen början och tills nu. Det vill säga att ifall vi har haft en dålig vecka kan han börja tveka på relationen. Mens jag hittar styrka i dom bra stunderna. Och tvärtom - en bra vecka kan för honom göra att han glömmer 10 dåliga år… Jag ser nog mer på mönster, beteenden som upprepas etc.
Jag märker att vi kraschar lite här. Där jag är rädd för att dåliga beteenden ska komma tillbaka efter pandemin, mens han nästan blir arg på mig för att jag tar upp beteenden han upprepade innan pandemin - ”nu är han ju inte så”, ”nu är det bra”. Han lever helt enkelt i nuet och förstår inte att sår och rädslor han har skapt hos andra stannar kvar länge.
1 gillning
Jag tycker att en del du skriver om honom stämmer in på personer med undvikande anknytningsmönster. Det är i så fall något man utvecklar under spädbarnstiden och tidig barndom, så även om hans mamma verkar stödjande och snäll mot dig nu så ligger i så fall en stor anledning hos henne, om det handlar om just anknytning alltså. Och hos hans pappa. Vissa som utvecklat detta mönster har haft barnflickor i väldigt tidig ålder som inte var mogna nog att ge spädbarnet rätt bemötande och närhet. Det behöver inte alls handla om detta i hans fall, men t ex att idealisera ett tidigare ex och att vilja fly undan närhet är tecken som stämmer.
Du kan läsa mer via länkarna om du är nyfiken.
Tack för länken och informationen om temat. Jag tycker det stämmer in ganska bra. Även på hans syster faktiskt, där även hon alltid har ett ben utanför nära relationer. Som hon säger själv ”är jag i en relation så vill jag ut. Är jag utanför en relation så vill jag ha en”.
Min man har gått med på att kontakta vården för att ha någon att prata med nu. Jag hoppas att han även tar upp behovet för en utredning. Även ifall vår relation är över, så ska barnen leva nära honom i många år framöver. Dom behöver en pappa som mår bra…
Vi har pratat igen nu i går och i dag. Det känns som att han inte har kontroll på sig själv. Det spårar ut. Han tror han att han är bifil. Han vill gärna vara i ett slags förhållanden med 4-5 personer. Han kan tänka sig att flytta runt. Byta jobb flera gånger i när framtid. Han ska supa och resa med grabbarna. Han vill testa varenda drog som finns, bara för att. Han vill ha orgies. Han vill på sex parties. Det är ok för honom att dö i förtid, så länge han har haft kul under tiden fram tills dess. Han ska jobba ihjäl sig. A
Han är ju inte stabil. Han mår ju inte bra. Jag blir bekymrad för honom och vet inte riktigt vad jag kan göra. Antagligen måste jag bara släppa taget, ta hand om barnen och mig själv. Prata med hans syster eller någon annan som kan ha lite koll framöver. Jag vet inte riktigt längre.