Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ska jag lämna?

Jag behöver hjälp med att reda ut mina tankar och vad jag egentligen vill / behöver. Jag behöver råd. Hoppas det finns någon här med kloka tankar och svar.

Frågan är om jag ska separera från min man eller om jag ska stanna.

Jag och min man är relativt unga. Vi fyller båda 30 i år. Vi har två fina barn i skolålder tillsammans. Vi äger en fin villa tillsammans.

Jag känner att han genuint älskar barnen. Jag tror han älskar mig, men jag känner att jag är osäker på vad han egentligen vill och önskar.

Han arbetar mycket. Han är iväg för att arbeta minst 2 nätter i veckan. Han är även med i olika styrelser och är generellt engagerad i mycket och många människor. Vi tjänar lika mycket. Även jag arbetat mycket.

Han har många kompisar som tar mycket plats. Jag känner ibland att dom tar över all tid. Det dyker även upp nya människor hela tiden. Jag vet ej vad han gör när han är i väg i veckorna eller i helgerna. Jag vet han inte arbetar hela tiden, och att han passar på att träffa kompisar.

Jag har precis blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom. Jag är helt tömd. Jag har inte mer att ge. Jag vet ej om detta bidrar till känslorna som jag har nu om relationen. Jag känner att jag har fått ta för mycket ansvar för barnen, hemmet och släkt själv. Jag har även alltid tjänat minst lika mycket som honom. Jag känner att han alltid har haft fullständigt frihet, men att jag har varit låst. Jag har gradvis tappat kontakt med kompisar, jag har skippat aktiviteter med jobbet osv. för att åka hem för att ta hand om familjen. Han kommer och går som det passar sig. När han är hemma handlar det för det mesta om när han ska åka igen, han textar med kompisar, pratar i telefonen osv.

Jag försöker prata med honom. Men han säger att han skulle må dåligt av att förändra sig. Att han inte kan hålla mig i handen varje dag. Att jag måste hitta egna kompisar. Att jag har chansen att hitta på grejer, men att jag inte tar den. Att jag måste leva mer. Att han måste få må bra.

Självklart ska han få må bra. Jag hoppades bara på att vi kunde må bra ihop, som en familj. Självklart får man hitta på grejor själv. Det är viktigt att ta hand om sitt eget också.

För några år sen var han deprimerad på grund av hösten. Han sa han inte älskade mig längre och ville separera. Jag blev förkrossad. Känslan av ”oss” försvann. Jag har sen dess känt att det är ”mig och barnen” och att han lever livet på sidan av oss. Han har i år bett om ursäkt och sagt att det var hans livs största misstag. Han har även sagt att han har varit i gråzonen med andra tjejer. Jag har haft mina misstankar. Hans kompis säger att han har stort behov för bekräftelse. Jag klarar inte lita på honom längre. Jag är konstant ”vaken och på vakt”. Min största mardröm är långvarig otrohet som plötsligt kommer för en dag.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag saknar känslan av att ha en samlad familj. Jag känner mig glömd, oprioriterad och oviktig. Jag känner att barnen och jag får plats i dom få luckorna som finns i hans kalender. Jag är ledsen för att jag önskade att barnen skulle växa upp i en stabil och trygg familj, där vi trivs ihop och vill vara tillsammans.

Jag planerar att hitta på mycket framöver. Jag måste bara antingen få barnvakt eller se till att det går att ta med barnen. Jag är orolig för hans reaktion, och vet ej vad jag ska säga när han blir arg eller klagar över att jag inte är hemma, att jag inte prioriterar honom. För det kommer bli så. Det har hänt förut. Då respekterade jag hans känslor och fokuserade mer på honom… Men jag kan inte göra så nu…

Jag känner även att han inte bryr sig särskilt mycket om barnen. Speciellt äldsta känns han ointresserad av.

“Välkommen” hit där ingen vill vara… så bra att du hittade hit. Här finns fantastiskt mycket hjälp och stöd att få, med den samlade erfarenhet och många olika historier som finns samlade.

Har du funderat på att ta kontakt med något professionellt samtalsstöd? Helt ovärderligt, om du frågar mig, att någon hjälper en att sortera bland alla trötta tankar, oavsett orsaken. Så värt!
Det är också bra att ha någon i vardagen som du kan anförtro dig åt, en vän eller släkting, någon som klarar att lyssna. Det är oerhört skönt att ha någon att ringa till när som helst.
Att skriva av sig här på forumet är också bra, använd den möjligheten!

Varningsklockorna började ringa hos mig när du skrev att han textar med kompisar och pratar i telefonen. Har du tillgång till hans telefon så att du kan kolla vad som sker i den? Vi är många härinne som efterklokt kan konstatera att mobiltelefonen varit ett utmärkt verktyg för våra X att “leva sitt liv”, “ha egentid” samt inte minst ha kontakt med någon annan dam/herre som väntar i kulissen…

3 gillningar

Jag reagerar en del på att ni alltså per definition lever under samma tak, men har helt olika livsvillkor.

Där han är fri, är du fast
Där han expanderar sitt sociala liv, har ditt sociala stöd minskat
Där han suger åt sig energi, är du utmattad.

Det enda ni verkar ha gemensamt är att ni både prioriterar honom och hans mående högst.

Därmed är det naturligtvis inte lätt att ta steget till separationen, och jag förstår att det är många olika hänsyn för dig att ta. Både vad gäller barnen, men kanske också för att du fortfarande älskar honom?

Men du har gjort helt rätt som börjat formulera problemet högt. Även om ingen kan tala om för dig hur du ska göra kan det vara befriande bara att få erkänna att ett problem finns, och att även komma i kontakt med personer som har förståelse för ditt dilemma

Samtalsstöd, antingen ensam eller tillsammans, är också bra. Tror du att det skulle gå att få med honom på sånt? Annars går det utmärkt att göra det på egen hand också.

1 gillning

Det framstår ju spontant väldigt provocerande i din text att han har sagt att ni måste ha det som ni har det, där du är ensam med ansvar och slit, för att “han måste få må bra”, och av samma upplägg har du just fått diagnosen uttmattningssyndrom. Jag tycker du borde dra en del slutsatser av det.

1 gillning

Välkommen hit.
Det finns mycket att “tänka” på. Men mest att inte göra några förhastade slutsatser som förändrar hela livet innan man är säker.

Jag själv var helt utmattad år 2015 men det tog ändå till 2017 innan jag skilde mig och även min kurator höll med om att det är bra att tänka igenom, och följa det man känner är rätt. Under en utmattning så blir tankeverksamheten satt ur spel väldigt mycket och man vet själv inte hur, och vad man känner är riktiga känslor.

Så, om du inte går till en psykolog eller en mycket bra kurator du har förtroende för så vill jag att du gör det först, innan valet om skilsmässa eller ej. Likaså är det bra att prata med en familjerådgivare då det känns som ni har ett alldeles för högt tempo på “måsten” i era liv.

Och det sista. Det kan vara så att ni lyckas, men tänk på att dina känslor, den du är, är också en värdefull person. Om jag skulle ha ett förhållande igen skulle jag vilja hålla min tjej i handen varje dag, och höras av varje dag med. Sådan är jag i pesonligheten, och om någon tycker det är för jobbigt så är den personen inte rätt för mig.

Det kommer bli bättre, hur det än går, men utmattningen och skilsmässan har varit det största helvetet i mitt liv.

Just det med utmattningen, och hur jag klarar mig nu. Jag har sagt nej till mycket som jag vet att jag inte orkar med längre. Tex hjälp med skjutsning på idrott, spelningar, åka tidigare från vänner, inget vackert nyrenoverat hus mm. Men livet är ändå helt okej om än i lite långsammare tempo. Livet är inte likadant och ej heller som man önskade för 10 år sedan. Men ändå finns en livsgnista.

1 gillning

Tack för dina tankar.

Jag har börjat träffa psykolog, vilket resulterade i sjukskrivning och diagnos.

Jag är även jätte frustrerad över detta, eftersom även jag känner behov för att leva, göra karriär, men framförallt att vara och må på topp för barnens skuld.

Jag har inte hans kod till telefonen. Jag hade det för några år sedan, i den perioden där jag hade mina misstankar. Bland annat var en text till en tjej han hade träffat på krogen där han bad om ursäkt för att han var så ”på”. Även en del textmeddelanden till en annan tjej där dom bara pratade. Men jag vet dom hade festat ihop. Jag har konfronterat honom med detta. Vilket var just då han sa att han hade varit i gråzonen, bad om ursäkt mv.

1 gillning

Hej!
Som många tidigare redan skrivit, välkommen till forumet där få vill vara. Men som samtidigt är en källa till kraft, empati och även en stor portion av glädje och humor.

När jag läser din text så är det många saker som slår mig precis som @Caro och @onedaymore tagit upp.
Jag hoppas att du läser det du har skrivit fler talet gånger och faktiskt tittar på orden du skriver.
Frågan du ställer gällande om du ska separera eller stanna kan nog enbart du svara på.
Jag ser att du har börjat träffa en psykolog vilket är bra, riktigt bra.

Genomgående i det du skriver så är det väldigt mycket fokus på honom, vad han behöver för att må bra.
Du skriver att han genuint älskar barnen i ett stycke men i inlägget under så känner du att han inte bryr sig särskilt mycket om barnen. Vilket känns lite motsägelsefullt.

Du skriver även att han påpekar att du ska hitta på saker, skaffa vänner, du ska leva mer osv
Samtidigt längre ner är du orolig över hans reaktion, att han ska bli arg och klaga när du inte är hemma och prioriterar honom.
För mig låter det som att han är otroligt egoistisk, där hans välbefinnande går före alla andras…

Du tar även upp tillit, något som för mig utgör en av grundpelarna som bär upp en relation.
Om det uppstår sprickor där, så kommer förr eller senare den pelaren att ge vika. När det sker rasar allt annat som vilar på grundpelarna.

Jag tror att du absolut bör sätta dig ner och prata med honom, spelar ingen roll att han sagt att han inte kan förändras. Gärna då med en tredje part som samtalsstöd.
I min värld så kommer han behöva göra detta och faktiskt se dig, dina behov och eran relations behov. Särskilt när du nu har fått en diagnos av utmattningssyndrom. Du kommer själv inte kunna fortsätta själv på det sätt ni har levt tidigare.
Jag upplever att det du beskriver är en oerhörd obalans i er relation och även maktförskjutning, då inte i din favör.

Mitt råd är också att fortsätta skriva i din tråd, som en dagbok över dina tankar och känslor. Finns otroligt många fina människor här som ger väldigt bra inputs och vinklingar.
Jag gjorde det under lång tid för att sortera mina egna tankar, se över situationen och min “course of action”. Använde min egen tråd oerhört mycket som bearbetning och för att skapa acceptans för mig själv.

Ta hand om dig

Orebro1, detta låter inte bra.

Med ytterligare 20 år under bältet där jag varit både den som jobbat mycket, haft uppdrag på fritiden och varit borta mycket. Vid 37 sorterat om, varit mer hemma och istället satsat ENORMT mycket tid på barnen och deras aktiviteter till att idag ha en ny relation med mycket glädje men också möjlighet att ägna mig åt mina egna intressen eftersom mina barn är stora och några nya inte är på kartan har jag några tankar att dela med mig av.

Pojken uppvisar ett flyktbeteende.

Ni har försökt göra något åt det men det gick inte.

Pojken är ”tydlig” med att det som du vill att han ska bidra med tänker han inte bidra med.

Han är uppenbart flörtig, söker bekräftelse och upplever inte att han får den hemma.

Jävligt trist läge.

Situationen med att du väntar hemma på honom måste du göra eget bokslut med, true or false?

Jag har alltid gjort saker själv, inte bara för mig själv men på egen hand med eget driv. Jag tillhör dem som anser att man ska och får ha frihet att göra saker på var sitt håll(aktiviteter, inte amorösa äventyr) men att viljan att välja tid med varandra och förmågan att få vardagen att fungera är det som egentligen betyder något.

Mitt X upplevde att hon satt hemma och väntade på mig, begränsades av mig. Det var inte sant, grejen var att hon ville leva genom mig. Nu har hon hittat någon annan att leva genom. Bra! Förhoppningsvis kan de leva genom varandra och hon kan hitta självkänsla och självförtroende i det.

Jag hoppas för din del att du inte egentligen vill leva genom honom men med honom.

Oerhört bra att du inte hamnat i någon kvinnofälla avseende utbildning och karriär.

Trist att du hamnat i kvinnofällan hemma. Att dra lasset hemma om den andra engagerar sig i familjen är en sak. Att partnern lägger tid och resurser för egen del utanför hemmet är sjukt dränerande. Har provat det också.

Huvudrådet blir: Tänk igenom noga som fan vad du vill uppnå med ditt liv.

Ta den diskussionen med karlsloken.

Vill han inte ändra på sig ens när han rimligen får klart för sig att han precis sitter och skiter i det blå skåpet är det bara att beställa personbevis.

I ditt fall är det beslutet som är svårt.

Allt annat kommer att gå som en dans bara du har fattat ditt beslut.

I ditt fall är det även lite lättare än i andra fall då han inte ens säger att han vill ändra sig.

Du får detta och inget mer. Take it or leave it.

Leave it!

Tack så mycket för dina tankar och råd.

Jag tycker du uppsummerar det bra. Det gav mig en tankställare.

Han blir med på samtal om jag ber om det. Men jag är rädd han skal få det till att se ut till att jag är problemet. Eller att vi hittar lösninger som bara öker problemet där hans behov åter är i fokus. Så får han bara en bekräftelse på att han har ”rätt”. Han talar som en politiker och är rätt duktig på att övertyga människor… Det är kanske värd ett försök ändå?

Vi har haft samtal på BVC, ca 1 timme. Det var totalt värdelöst. Jag vet ej vad för utbildning eller roll personen / terapeuten hade, men hon tyckte allt låt jätte bra och att vi klarar att lösa allt själva.

Jag älskar honom hur mycket som helst. Och känner även sorg över ”vad som har varit”, ”vad jag önskade skulle vara”. Jag tycker även det är svårt att bara sluta älska någon när jag först gör det.

Jag pratar med psykolog och genomför just nu KBT-behandling.

Du har ett bra poäng.

Precis. Jag vet ej vad som är riktiga tankar eller känslor just nu.

Jag pratar med psykolog. Vi har försökt att prata med någon på BVC, men det finns kanske familjerådgivare andra ställen också?

Tempot är definitivt högt. Jag försöker att trappa ned. Tack vara covid försvann allt från min kalender. Men det fylls upp snabbt igen nu. Jag försöker att tacka nej till mycket nu. Han har svårt för att göra det samma. Men jag behöver mycket tid i naturen just nu, så jag är mycket utomhus med barnen eller själv när dom är på skolan.

Jag är väldigt nöjd med dom barnen jag har, dom sakerna jag har och den lönen jag har. Jag behöver inget mer, annat än trygga och stabila relationer med andra människor och särskilt en “bästa vän”. Det behöver inte vara honom.

Jag har sagt till honom att ifall han ska leva på det här sättet så behöver jag fokusera på mitt eget och göra min egen grej. Vilket innebär att jag måste prioritera annorlunda, distansera mig för att inte bli sårad eller hamna i fällan där fokuset är på honom och “oss”. jag behöver etablera mitt eget liv. Men självklart tycker han inte om detta, då känner han att det inte är poäng att vara gifta och att det är bättre att skilja sig.

Han har svårt för att fatta det abstrakta i “oss”-känslan och samhörigheten. Han mäter i antall timmar och dagar han har varit hemma, även fast tiden gick åt att chatta eller spela med kompisar eller annat.

Jag har nog ett problem med att känna att jag själv är en värdefull person och att mina behov och känslor räknas. Jag är väldigt självuppoffrande. Jag jobbar på det. men det är svårt. Och det är enklare när jag distanserar mig och har platoniska relationer.

Han älskar barnen genuint tror jag. Men han är inte bra på att visa dom det är kanske det jag menar. Eller, jag vet inte längre vad jag ska tro. Jag skulle inte tveka en sekund på att ifall det är en kris så rusar han dit för att hjälpa dom och ta hand om dom. Han vill att dom / vi tre ska må bra. Men han är lite så att vill fixa det praktiska för att vi ska må bra, sen sticker han för att göra sin grej. Han har sagt att det är enkelt att luta sig på mig, för ”jag är så duktig med barnen, jag har kontroll och han behövs inte där”.

Jag ska läsa vad jag skriver flera gånger i tiden framöver.

Hans välbefinnande går definitivt före alla andras. Samtidigt ägnar han mycket tid och energi på andra och på jobbet. Även fast det inte kan ge honom något. Han ger mycket till andra, och även till mig den förste tiden vi hade tillsammans. Han är egentligen väldigt passionerad, intensiv och ”mycket” som person.

Du har helt rätt i det du skriver om tillit. Han är ganska impulsiv, vilket ger mig ångest.

Helt ärligt misstänker jag att han har adhd eller add. Jag kom in på den tanken på grund av att hans farsa och syster misstänker det samma. Hans syster brukar fråga om jag egentligen älskar honom, att hon tycker att han är en bra person men att han är för ”brutal” och ibland chefig/kontrollerande med mig.

Grejen är att jag förr hade en ganska stark personlighet. Jag var inte duktig på att sätta gränser, men jag var duktig på att ta för mig och se till att få det jag behöver. Med andra barnet försvann min energi, allt blev för mycket med barn, hem och arbetet så den starka personligheten är nu borta. Vilket har lett mig hit…

Tack för alla dina råd. Jag tar åt mig dom.

Jag vet att han inte kände att han fick bekräftelse hemma när barnen var små. Jag vet även att han känner så nu. Jag känner bara att han hade fått mer bekräftelse ifall han ägnade mer tid med barnen. Du från barnen. Men även från mig som får tid att ta hand om mig själv och må bra. Det är svårt att ge något till andra när man är slut.

Jag känner även att hans bekräftelsesbehov är onormalt stort. Det räcker inte med kärlek hemma eller uppmärksamhet från tjejer. Det ska även vara stora kalas varje gång han gör något bra. Man ska betona tydligt och uppmärksamma honom när han har varit duktig. Tex. när han fick sitt första jobb efter studierna. Jag fixade med ballonger och blomma. Han blev jätte arg. Jag kom några timmar för sent med detta, och champagnen saknades förstås. Han fick ett vredesutbrott verkligen. Jag var en ”fitta”, han slang grejor runt sig och var helt galen. När jag fick mitt första jobb fick jag ”grattis, vad kul” och kände mig nöjd med det… Så jag har väldigt svårt för att förstå reaktionerna och dom stora behoven.

Jag väntar inte så mycket hemma på honom. Men på grund av barnen blir jag låst. Vi bor i hans hemort, mitt nätverk är inte här. När jag är ledig åker jag iväg med barnen. Jag semestrar ensam utomlands med barnen 3-5 veckor varje år tex.

Ja tycker du har rätt i det du skriver om frihet.

Jag vill leva med honom, inte genom honom. Jag känner att direkt barnen är stora kommer jag fly hit och dit för att ta ikapp. Jag hoppas han vill följa med mig, men behöver inte det ifall han inte vill. Jag hittar andra. Men det är svårt att hitta andra med små barn och när jag jobbar så mycket. Och även när jag som nu knappast har energi till att samtal med människor.

Jag har sagt att jag vill han ska vara brutalt ärlig. Jag vill veta vad han egentligen vill. Det är bara då jag kan ta ett reellt val. Han svarar alltid ”jag vill vara med dig / er. Jag är mycket med er. Jag mår bra som ting är. Han jobbar mycket och deltar i olika föreningar/bolag för våran skuld.”.

Det här låter ju helt sjukt måste jag säga.

Men hur funkar det om du skulle vara borta lika mycket som honom, kan du helt enkelt “boka in” din egentid och egna aktiviteter på samma sätt som honom och då lämna honom att ta hand om barnen själv?

2 gillningar

Det blev ganska pinsamt. Grannen kom över och skällde på grund av att han hördes i hela gatan…

Det har inte tidigare varit möjligt på grund av yngsta barnet och hens starka anknytning till mig. Hen accepterade absolut inte att någon annan än jag tog hand om hen. Problemet var ju just att min man inte var lika delaktig, så barnet fick aldrig träning eller anknytning till andra den första tiden. Det var omöjligt för mig att ens gå en promenad ensam dom första 3-4 åren.

Nu kan jag boka in kortare tid om jag säger till långt innan och det passar ihop med hans kalender. Men jag tycker det är enklare att få barnvakt av någon annan. Han säger att jag ska, men när det väl gäller är det inte så enkelt som han säger.

Jag måste även akta mig från att inte bryta hans förväntan. Att åka snabbt inom affären på väg hem den jobbet går inte tex. oavsett om barnen är hemma eller ej. Han ringer x antal gånger, tjatar hem mig och säger att barnen väntar / undrar vart jag är.

Han är bättre med barnen nu än vad han var innan. Förr kändes han nästan rädd för yngsta.

Han sa i går att jag bara kan boka in grejer och att han ska anpassa sig. Jag har börjat planera lite grejer med kompisar, och ser hur det fungerar.

Varför måste du akta dig för det? Vad händer om du inte aktar dig?

Han blir arg. Han skäller. Trotsar (svårt att förklara). Säger taskiga saker. Går efter mig tills jag ber om ursäkt. Normalt hade jag inte accepterat det här. Men jag försöker skärma barnen.

Han säger att han vet att han har ett problem med det. Och att ”gör så och så för att jag inte ska reagera”.

Kära du, gå, bara gå!
Resten löser sig!

Att höra att han kallar dig fitta, skäller på dig och beskyller dig för hans utbrott finns det bara en sak att göra:
Lämna

Inga fler chanser, ingen familjerådgivning för att få ihop familjen igen. Ingenting mer än stödsamtal för egen skull.

Jag vet hur svårt det är att Lämna någon man älskar, för jag har tvingats göra det två gånger om efter att männen inte längre varit bra för mig eller snälla mot mig.

Och jag vet hur det är att vara en stark, energisk person och sedan brytas ned till en utmattad skugga.

MEN jag vet också hur det är att få livet tillbaka och känna den fundamentala glädjen i ett bättre liv på andra sidan

Var rädd om dig. Och var rädd om den bild av kärlek ditt barn ska växa upp med
:purple_heart:

7 gillningar

Jag tänker på rubriken på din tråd, ska jag lämna? Självklart måste du själv besvara den frågan. Men om du frågar mig med den erfarenhet jag har i bagaget är svaret ja. Ja, du ska lämna honom och du kommer att få ett bättre liv om du gör det. Det kommer också att gynna din relation med dina barn på lång sikt. Att du älskar honom är inte skäl nog att stanna så som du har det just nu. Man kan faktiskt älska någon utan att det är bra att leva ihop. Och jag är ganska säker på att du kommer att sluta älska honom om du får vara ifred med ditt eget och barnens liv.
Lycka till!

4 gillningar