Nej men du. Sex med ex är alltid en dålig idé och du kommer inte alls att känna att du har kontrollen, du ger honom istället möjligheten att först utnyttja dig, och sedan dumpa dig (igen).
Du gör det ju för att du vill ha honom tillbaka, eller hur? Det vill inte han, han kan ju få det han vill av dig ändå. Sov i ett annat rum och jobba på att få tag på egen bostad.
Tids nog är du redo för en ny relation, men du behöver hämta dig från den här först. Börja nu, behandla honom som ett X!
Ja, som svar på din rubrik, absolut, du ska lämna och det nu!
Du ska inte “ställa upp på sex” , varken en gång överhuvudtaget eller flera gånger i veckan.
Sex har ni om ni bägge vill.
Men däremot undrar jag lite hur du menar att du kan ta barnen med dig ich flytta till din hemort? Eller har jag missuppfattat?
Han har fortfarande ett oerhört starkt grepp om dig, och det är inte konstigt. Att prata om att du ska finnas i hans liv, och dessutom prata om hur din kommande partner ska vara. Även om det är i positiva ordalag så är det ett sätt att ta kommandot, tycker jag.
Jag levde 5 månader med exet från det att han sa att han ville skiljas. Mitt råd är att ta några tydliga steg nu, inom hemmet. Skapa en mental frizon och faktiskt också en fysisk. Bryt era gemensamma vanor, en efter en. Sov någon annanstans. Jag passade på när dottern var sjuk och inte kunde somna, då drog jag in en madrass i hennes rum - bra svepskäl. Efter några nätter så hade jag brutit det där med sovrummet. Sov resten av tiden i hallen, bäddade upp varje morgon och ställde madrassen mot väggen. Helt sjukt i efterhand men man behöver inte ett gästrum för att få distans.
Det här med sex är inte så lätt att bryta, om sexet har varit bra och aktivt. men BRYT ändå! Ta hand om dig själv istället, men ge honom inte mer nu. Även om du har lust.
Skriv här i forumet! Du har vänner här.
Hmm, det låter grymt tufft. Jag flyttade ut till kompisar några veckor tills jag hittade eget boende. Och när man är mitt uppe i separationen, så får man stänga av känslorna och bara se till det praktiska - boende, dela upp prylar, ta hand om barnen, se till att ekonomin fungerar hyggligt bra. Jag ser fram emot att höra från dig när dina vingar bär, för det hoppas jag att de kommer göra. När allt det här skitet är över.
Tack så hemskt mycket för eran stöd och råd. Det värmer och betyder mycket.
I dag är en riktigt dåligt dag.
Jag lever i ett limbo just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt jobb har gått rakt åt helvete pga corona. Jag kan inte åka till familj eller kompisar. Jag är fastlåst i huset med min man / blivande ex.
Han säger nu att han ångrar att han fick barn så tidigt. Att han ångrar att han inte tog det lugnare med oss. Jag blir så ledsen. Det känns så respektlöst. Gentemot barnen. Men även gentemot mig - allt jag gjort och offrat betyder inget.
Han pratar även mycket om 2-3 av sina ex. Jag förstår inte varför, men det gör ont av någon anledning. Han verkar så glad när han pratar så varmt om dom. Tydligen har han stenkoll på vad särskilt en av dom gör nu. Jag vet inte om det är jag som är tokig och att det er normalt att göra/tänka så, eller om det är något som inte stämmer.
Han förnedrar mig och menar att jag inte har kompisar. ”Dom har flytt” säger han. Min värld kretsar runt honom och jag behöver träffa andra människor tycker han. I verkligheten bor mina kompisar flera timmar bort, men vi ses när jag är där. Jag har tills nu inte haft möjligheten att etablera några nya starka band med andra människor för att jag har tagit hand om hand barn ensam. I ett ögonblick insåg han vilken tur han haft som har haft fullständigt frihet. Sen blev han sig själv igen…
Jag fick ett totalt sammanbrott i dag. Allt brister för mig. Han bryter ned mig, sårar mig, pressar mig och jag kan inte fly. Jag är fast. Jag grät så jag krampade… Han tröstade mig i 10 minuter. Sen var han tvungen att gå - hans kompis väntade på att han skulle koppla upp sig för att spela ps5. Han har fortfarande inte kommit tillbaka. Det sårar. Men är väl att förvänta sig. Det gör vara så ont att inte kunde söka stöd någonstans. Jag vill åka till min familj och kompisar - men jag kan inte ta barnen ur skolan. Min familj är inte välkommen hit enligt min man. Mina kompisar är välkomna ifall dom vill festa och supa. Hit får inga tråkmänniskor komma nämligen…
Nej fy fan vad ont det gör och så trött och nedbruten jag är nu. Jag vet ej vart jag ska ta vägen och känner mig så frustrerad och hjälpeslös (jag har kontakt med psykolog).
Jag märker även hur min gräns är nådd. Jag tar inget skit från honom längre. Det går inte. Jag packade mina grejer förut efter ett gräl och var redo för att lämna man, hus och barn. Jag tappar det nu…
Du, han behandlar dig vidrigt! Det där här inte till normaliteterna, absolut inte! Tyvärr är man ju så svag och sårad, då är det tufft att freda sig. Försök att inte under några omständigheter söka tröst hos honom, inte ens när gråt och ångest är riktigt illa. Möt honom endast med en kall och nollställd blick.
Kan du öva in några färdiga fraser att ha när han säger elaka saker? T ex, börja med ”Vad sa du?” Och sen när han upprepar sig: jaha, det VAR det du sa… trodde jag hörde fel. (Och så ruska på huvet, som att det var det konstigaste du hört) Eller: ja, så tycker DU. Dvs inte svara på det han säger. Eller: Jag betygsätter inte ditt sociala liv, och du ska inte betygsätta mitt! (För ärligt talat, han är förälder men har suparkompisar, spelar ps5… )
Det är ditt hem också, och han bestämmer inte vem som ska komma dit. Om dina föräldrar har möjlighet att komma, så är det klart att de ska göra det. Obekvämt för honom? Bra! 
Du kommer att ta dig igenom detta! Hur lång tid är det tills ni har separat boende? Kan du skaffa dig andrum utan att direkt överge barnen? Några timmar, en halvdag, en natt, en helg? Ta in på hotell i dina föräldrars hemstad om Corona begränsar?
Det är jullov nu, kan du ta barnen och åka till dina föräldrar för resten av jullovet?
Du måste bryta NU!
Du är i en destruktiv relation och varje timme du stannar där bryts du ned ytterligare vilket gör det än svårare att bryta sig loss.
Jag tycker du ska prova hitta på nåt m en vän, utan barn. Om du planerar i god tid kan du meddela honom om att du har planer och att han får vara hemma med barnen.
Av erfarenhet vet jag att man blir sååå tagen för givet när man lägger ner sin själ o all tid på man o barn medan partnern får leva “sitt liv”
Ett endagarsäventyr med en vän kan göra susen 
Hej kära ni,
Tack så mycket för all pepp, råd och tips.
Vi har börjat parterapi. Dels för att göra ett sista försök. Dels för att se till att samarbetet om barnen framöver blir så bra som möjligt.
Jag var supernervös innan terapin. Jag kände mycket ångest kring detta, eftersom jag var rädd för att han skulle köra över mig. Men gud så skönt det var. Jag kände inte att terapeuten tog någons sida. Men hon ställde tuffa frågor till honom. Och bekräftade igen och igen att ”jag förstår mycket väl att hon känner så här”.
Sen frågade hon om vad han egentligen vill. Varför i hela friden lämnar han inte ifall han ändå inte vill vara med mig. Svaret var att han har en stor kärlek för mig och att han vill kämpa.
Terapeuten fokuserade mycket på varför han inte vill vara med mig/oss, och att han inte kan ta in över sig dom positiva sakerna jag säger till honom. Jag säger tydligen för lite och är inte glad nog när han kommer hem efter att ha varit borta. Terapeuten kunde mycket väl förstå varför. Hon bekräftade hur jag känner: övergiven, panikslagen över att ha ansvar för allt, och ensam.
Vi kommer fortsätta terapi varje vecka ett tag nu. Men jag har tappat förtroendet för att detta går att lösa, och fokuserar nu enbart på att se till att vi får ett bra samarbete. Jag försöker sörja klart, och enbart se på honom som barnens pappa - inget annat.
Efter terapin var han super arg. Jag kommer inte ihåg längre vad som blev sagt av någon av oss. Men, ”jag vill ju inte va här” har brunnit sig fast i mitt minne. Dock var det skönt att få höra det i klartext: han älskar mig, men vill inte vara med mig. Jag kommer aldrig förstå logiken kring detta. Han vill inte skilja sig. Men han vill inte vara med mig. Jag fattar inte…
Jag försöker i alla fall att övertyga mig själv om att jag är bra nog, jag kan älskas. Det är bara han som inte klarar av nära relationer. Och tyvärr finns det inget jag kan göra. Jag har gett honom fullständigt frihet. Jag har ställt krav. Jag har försökt att prata. Jag har försökt att ge konsekvenser (som en tonåring…). Ingenting funkar.
Hans mamma kontaktade mig. Skönt. Hon sa att hon inte fattar vad hon har gjort för fel för att fostra en så jobbig person. Att hon fattar att han är jävligt svår att leva med. Att jag alltid kan ringa henne. Att hon gärna vill hålla kontakten. Jag gissar att det rör sig om barnen. Men det är okej. Det är viktig för mig nu att se till att ha ett bra samarbete med alla för barnens skuld. Hon frågade lite kring situationen - hur har vi hamnat här? Jag svarade att jag tycker att vi båda förtjänar må bra. Att jag inte klarar att ge honom det han behöver. Att då måste jag släppa taget och låta honom vara fri och glad. Jag är supernöjd över mitt svar.
Jag har ett hopp nu om att det blir bättre i det nya kapitlet i livet som jag står framför. Jag är positiv. Jag försöker komma ihåg hur jag var innan allt det här: livsglad, spontan, nyfiken, pratsam, och social.
Vi är fortfarande fast i samma hus. Men jag planerar att skicka iväg honom för att vara här själv med barnen. Jag ska försöka åka iväg när han är här - med och utan barn.
Sen är planen att träna mycket framöver och ta hand om båda hälsan och hur jag ser ut. När jag skriver under separationspppren ska jag må bra och se jävligt bra ut. Jag ska se till att leva ett lyckligt liv och leva lite extra för alla dom olyckliga åren. Jag ska se till att det blir dom bästa åren i mitt liv. Jag kan knappt vänta.
Håll fast i detta! Jag är av den fasta övertygelsen att den äldre generationen kan fortsätta att vara farmor etc och faktiskt ”bara” vara det i kontakten med dig. Om barnen blir boende med dig så är det superviktigt att hon t ex kan gratta på födelsedagar etc oavsett hur barnen har det med sin pappa. Viktigt för barnen i första hand, men därigenom också ett värde för dig och för henne.
Jag har en udda solskenshistoria. En vän till mig gifte sig för många år sedan. Hennes man ville vänta med barn, och det var OK för henne. Så kom det fram efter ett par år att hennes man hade haft en älskarinna hela tiden. Enda anledningen till att hennes man berättade det, var för att älskarinnan väntade barn. Nästa chock för alla inblandade var att han hade ännu en älskarinna, och även hon var gravid.
Det blev skilsmässa förstås. Vid skilsmässan blev min vän kontaktad av sin svärmor och svägerska. De ville bara säga hur ledsna de var över att sonen/brodern var en sådan skitstövel. Att de älskade honom men ändå kunde se att han var en egoistisk skitstövel.
20 år senare räknar min vän de här två kvinnorna som sina bästa vänner och de har regelbunden kontakt med varandra trots att de bor långt i från varandra.
Jag håller med dig 100%. Hon är en bra farmor och kan erbjuda barnen massor. Barnen förtjänar att ha en bra relation till sina farföräldrar, så jag kommer alltid göra det jag kan för att dom ska ha kontakt.
Om jag får en bättre relation med dom så är ju det bara en fördel för mig också.
Wow! Vad roligt att läsa att det blev så för din kompis. Tack för att du delade med dig av denna berättelsen. Det ger hopp.
Min man har ju sagt att han vill kämpa för relationen, att han vill ha mig / oss, men att han inte vill vara här. Han ”har behov” som han säger.
Jag frågade honom i dag om hur han tänker detta ska fungera. Alltså, ifall man fortsätter med relationen. Och jag börjar prioritera familj och kompisar före honom för att täcka mitt (och barnens) behov av stabila, nära och trygga relationer. Hur skulle han känna ifall han ofta kommer till ett tomt hem eftersom jag då är hos mina närmaste. Hur kommer han känna ifall han inte längre är den jag ringer ifall det är något, utan jag ringer min kompis i stället. Ifall jag börjar föredra att åka på semester med mina kompisar, deras partners och familj. Ifall jag börjar etablera traditioner med andra människor - jag vill ju vara med mina närmsta under påsk, jul etc. Det hade han inte tyckt om säger han. Han kan inte vara i en relation där han är oprioriterad och känner sig ensam.
Jag frågar då ifall han tycker att vi ska sitta hemma och vänta på honom. Nej, det tycker han heller inte att vi ska göra. Men han vill inte vara denna stabila, trygga och nära relationen för oss heller - han har ju ”behov” förstås.
Jag har så otroligt svårt för logiken kring detta. Jag fattar inte vad han egentligen vill ha. En troféfru? En docka att plocka fram när det behagar honom?
Jag har så svårt för att släppa detta eftersom jag inte fattar.
Japp! Det låter förstås inte bra om han uttrycker det så, men det ligger nog inte långt från sanningen.
Ja, vad vill han ge dig? Som du faktiskt också vill ha?
Jag tror att han funkar och tänker utifrån en helt annan logik än du, och därför går det inte förstå. Men kanske behöver du inte förstå mer än så. Bara väldigt noga utgå från hans ord ATT han skulle vilja ha det så här. Helt ologiskt och orimligt att begära, men han kanske faktiskt är helt ärlig. Och han verkar ju helt ointresserad av att försöka förstå din logik och ditt perspektiv.
Ja, det låter ju kort sagt som att han vill ha dig och barnen när det är bekvämt för honom, men inte ha några krav eller några ansvar gentemot er utan kunna köra sitt eget race fullt ut i övrigt.
I sig är väl denna önskan inte obegriplig, men det är rätt obegripligt att en vuxen person tror att detta ska kunna fungera och ännu mer obegripligt att han inte fattar att det inte funkar när ni väl diskuterar saken och han får chans att reflektera över det ordentligt.
Jag tror han har någon grav empatistörning. Han förstår inte att du (eller någon annan) också är människor med behov, egna intressen och liv att leva. Han ser nog dig och alla andra just som skyltdockor eller statister i hans show, som egentligen bara behöver finnas när det är dags för er att aktiveras i en scen i hans föreställning, och som bara finns till för att göra det så som han vill ha det.
Att man försöker ha kakan och äta den är kanske inte så sympatisk, men ganska mänskligt. Men att man inte ens begriper vad problemet blir för andra med det, inte ens när de tydligt beskriver det, och inte accepterar deras rätt att tacka nej till en dålig deal, det är inte normalt, det är stört.