Nej men du. Sex med ex är alltid en dålig idé och du kommer inte alls att känna att du har kontrollen, du ger honom istället möjligheten att först utnyttja dig, och sedan dumpa dig (igen).
Du gör det ju för att du vill ha honom tillbaka, eller hur? Det vill inte han, han kan ju få det han vill av dig ändå. Sov i ett annat rum och jobba på att få tag på egen bostad.
Tids nog är du redo för en ny relation, men du behöver hämta dig från den här först. Börja nu, behandla honom som ett X!
Ja, som svar på din rubrik, absolut, du ska lämna och det nu!
Du ska inte “ställa upp på sex” , varken en gång överhuvudtaget eller flera gånger i veckan.
Sex har ni om ni bägge vill.
Men däremot undrar jag lite hur du menar att du kan ta barnen med dig ich flytta till din hemort? Eller har jag missuppfattat?
Han har fortfarande ett oerhört starkt grepp om dig, och det är inte konstigt. Att prata om att du ska finnas i hans liv, och dessutom prata om hur din kommande partner ska vara. Även om det är i positiva ordalag så är det ett sätt att ta kommandot, tycker jag.
Jag levde 5 månader med exet från det att han sa att han ville skiljas. Mitt råd är att ta några tydliga steg nu, inom hemmet. Skapa en mental frizon och faktiskt också en fysisk. Bryt era gemensamma vanor, en efter en. Sov någon annanstans. Jag passade på när dottern var sjuk och inte kunde somna, då drog jag in en madrass i hennes rum - bra svepskäl. Efter några nätter så hade jag brutit det där med sovrummet. Sov resten av tiden i hallen, bäddade upp varje morgon och ställde madrassen mot väggen. Helt sjukt i efterhand men man behöver inte ett gästrum för att få distans.
Det här med sex är inte så lätt att bryta, om sexet har varit bra och aktivt. men BRYT ändå! Ta hand om dig själv istället, men ge honom inte mer nu. Även om du har lust.
Skriv här i forumet! Du har vänner här.
Hmm, det låter grymt tufft. Jag flyttade ut till kompisar några veckor tills jag hittade eget boende. Och när man är mitt uppe i separationen, så får man stänga av känslorna och bara se till det praktiska - boende, dela upp prylar, ta hand om barnen, se till att ekonomin fungerar hyggligt bra. Jag ser fram emot att höra från dig när dina vingar bär, för det hoppas jag att de kommer göra. När allt det här skitet är över.
Tack så hemskt mycket för eran stöd och råd. Det värmer och betyder mycket.
I dag är en riktigt dåligt dag.
Jag lever i ett limbo just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt jobb har gått rakt åt helvete pga corona. Jag kan inte åka till familj eller kompisar. Jag är fastlåst i huset med min man / blivande ex.
Han säger nu att han ångrar att han fick barn så tidigt. Att han ångrar att han inte tog det lugnare med oss. Jag blir så ledsen. Det känns så respektlöst. Gentemot barnen. Men även gentemot mig - allt jag gjort och offrat betyder inget.
Han pratar även mycket om 2-3 av sina ex. Jag förstår inte varför, men det gör ont av någon anledning. Han verkar så glad när han pratar så varmt om dom. Tydligen har han stenkoll på vad särskilt en av dom gör nu. Jag vet inte om det är jag som är tokig och att det er normalt att göra/tänka så, eller om det är något som inte stämmer.
Han förnedrar mig och menar att jag inte har kompisar. ”Dom har flytt” säger han. Min värld kretsar runt honom och jag behöver träffa andra människor tycker han. I verkligheten bor mina kompisar flera timmar bort, men vi ses när jag är där. Jag har tills nu inte haft möjligheten att etablera några nya starka band med andra människor för att jag har tagit hand om hand barn ensam. I ett ögonblick insåg han vilken tur han haft som har haft fullständigt frihet. Sen blev han sig själv igen…
Jag fick ett totalt sammanbrott i dag. Allt brister för mig. Han bryter ned mig, sårar mig, pressar mig och jag kan inte fly. Jag är fast. Jag grät så jag krampade… Han tröstade mig i 10 minuter. Sen var han tvungen att gå - hans kompis väntade på att han skulle koppla upp sig för att spela ps5. Han har fortfarande inte kommit tillbaka. Det sårar. Men är väl att förvänta sig. Det gör vara så ont att inte kunde söka stöd någonstans. Jag vill åka till min familj och kompisar - men jag kan inte ta barnen ur skolan. Min familj är inte välkommen hit enligt min man. Mina kompisar är välkomna ifall dom vill festa och supa. Hit får inga tråkmänniskor komma nämligen…
Nej fy fan vad ont det gör och så trött och nedbruten jag är nu. Jag vet ej vart jag ska ta vägen och känner mig så frustrerad och hjälpeslös (jag har kontakt med psykolog).
Jag märker även hur min gräns är nådd. Jag tar inget skit från honom längre. Det går inte. Jag packade mina grejer förut efter ett gräl och var redo för att lämna man, hus och barn. Jag tappar det nu…
Du, han behandlar dig vidrigt! Det där här inte till normaliteterna, absolut inte! Tyvärr är man ju så svag och sårad, då är det tufft att freda sig. Försök att inte under några omständigheter söka tröst hos honom, inte ens när gråt och ångest är riktigt illa. Möt honom endast med en kall och nollställd blick.
Kan du öva in några färdiga fraser att ha när han säger elaka saker? T ex, börja med ”Vad sa du?” Och sen när han upprepar sig: jaha, det VAR det du sa… trodde jag hörde fel. (Och så ruska på huvet, som att det var det konstigaste du hört) Eller: ja, så tycker DU. Dvs inte svara på det han säger. Eller: Jag betygsätter inte ditt sociala liv, och du ska inte betygsätta mitt! (För ärligt talat, han är förälder men har suparkompisar, spelar ps5… )
Det är ditt hem också, och han bestämmer inte vem som ska komma dit. Om dina föräldrar har möjlighet att komma, så är det klart att de ska göra det. Obekvämt för honom? Bra! 
Du kommer att ta dig igenom detta! Hur lång tid är det tills ni har separat boende? Kan du skaffa dig andrum utan att direkt överge barnen? Några timmar, en halvdag, en natt, en helg? Ta in på hotell i dina föräldrars hemstad om Corona begränsar?
Det är jullov nu, kan du ta barnen och åka till dina föräldrar för resten av jullovet?
Du måste bryta NU!
Du är i en destruktiv relation och varje timme du stannar där bryts du ned ytterligare vilket gör det än svårare att bryta sig loss.