Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ska jag lämna?

Ojdå.

Jag kommenterade utifrån en “normal” relation.
Vad nu det är?

Men hans sätt att hantera konflikter och diskussioner är inte bra, alls.

Hög tid att lämna honom bakom dig.:- :rocket:

1 gillning

Inte OK. Du ska inte behöva fundera på det ens, det ligger enbart hos honom hur han reagerar. Du ska inte behöva akta dig. Dags att gå!

2 gillningar

http://www.varningstecken.n.nu/

Scrolla ned till listan med varningstecken och så läser du den flera gånger. Antagligen är det flera saker på listan, som du inte tycker stämmer, men det spelar ingen roll. Om du känner igen dig bara i några, så är det tillräckligt illa.

Det jag fäste mig mest vid i ditt inlägg, det vara att han älskar barnen väldigt mycket - fast han bryr sig inte så mycket om dem. Där kände jag igen mig väldigt väl. Jag VISSTE att min man älskade barnen, och om det verkligen gällde, då skulle han också visa det. Nå, det kom dagar när det verkligen gällde, och han brydde sig inte då heller. Ändå kunde jag inte acceptera sanningen. Det tog flera år till innan jag slutligen insåg att han aldrig hade älskat barnen. Inte mig heller. Det hade bara varit önsketänkande hela tiden.

1 gillning

1 gillning

Gör han något åt sitt problem?

Först i trådstarten så trodde jag att du hade ett normalt förhållande men den skillnaden att du jobbade för mycket. Tänk på att tid ska räknas som pengar, de flesta lever med en budget, alltså spara lite för kanske framtiden, och så måste man göra med sin tid också, veta att det finns tid till förfogande i nödfall.

Men nu låter det som jag varit med om, och tyvärr så kommer aldrig någon förändring från hans sida förrän han själv märker att hans beteende är helt fel. Jag säger så för mina barns mamma fick upp ögonen först när vi varit skilda i ett halvår och inte kunde skylla på mig alla möjliga saker. Slutade jag på jobbet kl. 16 så fick jag utskällning om jag kom efter 16.15 då det bara tog 12 minuter från mitt jobb mm.

Många som säger att du ska lämna kan inte förstå att det är svårt när man mår som du gör nu. Har du pratat med psykologen om detta också? För det är då du kan bli stark i dig själv igen och veta hur du ska göra.

Försök vila mycket. Jag brukade gå mycket i skogen eller satt i ett älgtorn några timmar.

Och du, jag klarade mig genom helvetet, det gör du också!!!

5 gillningar

Tack för alla eran tankar, råd och stöd.

Jag har inte svarat dom senaste dagarna av den enda anledningen att det hela gör så otroligt ont. Jag vet inte vad jag ska säga/skriva.

Vi hade ett bråk igen i dag. Och jag ifrågasätter hela min tankegång, hur jag ser på situationen - vad som är gjort och sagt. Kanske tar jag fel? Kanske har han rätt? Kanske är jag sensitiv? Kanske är detta normalt? Kanske ser jag på situationen fel och att jag överreagerar? Kanske inbillar jag mig grejer?

I dag var jag en ”jävla kärring”, jag pushar honom, skapar en bild av situationen som inte är sann, jag är inte frisk, jag borde fråga min psykolog om medicin och sluta drömma om hur världen och relationer ser ut eller borde se ut… Kanske har han rätt?

Han sa han ångrade hela relationen. Men han korrigerade sig senare och sa han ångrade att vi hamnat här - i denna situationen.

Jag känner att detta är början på slutet. Vi ska bytas av med att åka iväg framöver så att vi båda kan andas och få en paus. Han säger han vill få det till att funka. Att han hela tiden tänker på hur jag mår, vad jag tycker osv. Och att han går på äggskal runt mig. Men att han blir frustrerad för att den inte är nog.

Jag vet inte längre vad jag ska tro…

Hm, ja, det kan absolut vara läge att fråga psykologen om det hör till drömmarnas värld att slippa bli kallad fitta och kärring i relationen.

Han är förstås helt ute och cyklar och antagligen är han desperat över att du börjar ifrågasätta alltihop.

Om det är möjligt att sända mental styrka över ett forum så får du en stor laddning av mig. :muscle:

2 gillningar

Jag tycker det är sunt att du är öppen för dina egna fel och brister. För mig räcker det för att gissa att du inte inbillar dig grejer. Vi människor är fantastiska på att detektera när något är fel, och ännu mera duktiga på att förtränga dessa känslor. Det bästa är om du kan träffa någon professionell terapeut/psykolog/rådgivare som kan ställa de rätta frågorna till dig. Jag tyckte det var supersvårt att sortera mina tankar och känslor när det var som mest turbulent. Så här efteråt så har jag landat i alla mina svar, men det tog lång tid och det var smärtsamt. Att inse att de drömmar jag haft om min framtid inte längre var genomförbara, utan jag får skapa om dom. Det krävs mod i din situation. Hoppas du finner tröst att vi är många som gått igenom situation som på ett eller annat sätt liknar din. Jag har haft förmånen att företaget betalat mina samtal, och utan dessa hade det varit svårare. Hoppas du kan hitta någon professionell att prata med. Från oss får du sympatier och förståelse, och kanske lite tröst också.

1 gillning

Jag gillar ditt sätt att tänka på. Tack.

Det är en form av härskarteknik att ge dig känslan av att du överreagerar och inte se sin egen del i problemet. Projicera allt på dig, du är problemet, om du bara accepterar att han vill leva på det här sättet så skulle ju allt vara bra? Inga bråk. Och du skulle förinta dig själv. Tror sjutton att du inte mår bra men han är en del av problemet.
Det är en del i att vara narcissist och ev en del andra diagnoser också. Att bli kallad kärring och fitta ska inte normaliseras. Inte heller hans beteende. Du begär inte för mycket. Han behandlar dig illa, inte bara verbalt. Att använda skällsord till sin partner kan i min värld likställas med misshandel. Det är icke-respekt och känna makt.
Du lever med en svag man som har dålig självkänsla, därav vill han trycka ner dig och bekräfta sig genom andra. Låt honom inte förminska dig. Du är inte galen eller problemet i detta. Men du utplånar dig själv och hans respekt för dig minskar för att du inte sätter ner foten och samtidigt blir det bråk när du gör det.

Alla människor förtjänar EN chans. Om du tycker att du gett honom den vet bara du. Han har ev inte förstått det.
Spontant säger vi alla: Lämna, men med känslor med i bilden är det svårt. Du är medberoende och normaliserar ett helt galet beteende.
Om du anser att kan ha missat ditt meddelande (en del är tröga och ser verkligen inte sin egen roll), dvs vill ge honom EN möjlighet till så får han banne mig se till att finnas där för er och för dig. Nu eller aldrig behöver du se vad du egentligen betyder för honom. Annars måste du nog inse att detta är inte bra för någon av er. Jo kanske bekvämt att ha en fru hemma, men det är ingen han respekterar och på sikt kommer det gå illa.

Vad är då dina krav? Vad vill du ha ut av livet? Där är han bara en del. Du måste tänka större än ”er”. Jag tror att ni borde gå på rådgivning. Själv googlade jag fram en adress och fick fantastisk subvention via landstinget. En del nämner Svenska kyrkan. Ev behöver han gå till psykolog för att reda ut sin dåliga självkänsla. Är han öppen för att göra det och reparera er? Med dålig självkänsla och narcissism så är det inte självklart att man vill, ser sin del, men parrådgivning i någon form vore nog bra, då kan han höra från 3e part att dina reaktioner är normala.

Det finns en del kompisappar för tjejer, om du känner dig ensam på hans ort.
Häng här om det hjälper dig.

1 gillning

Heja heja. Så sant!

Jag lämnade en man som hade liknande aggressionsproblem. Till sist bestämde jag mig för att “Nästa gång han får ett vredesutbrott så är det slut”. När det kom var det inget tvivel om att det var vad jag hade väntat på.

Det är inte rimligt att ens partner säger elaka saker till en. Det är inte rimligt att man går på tå för att inte den andre ska bli arg. Så småningom kommer det dessutom att börja drabba barnen (om det inte redan gjort det). Mina barn var 10 och 13 när jag gick. 13-åringen hade blivit utsatt flera gånger för pappas vrede över bagateller under sista året. Utsätt inte dina barn för det.

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver, nästan som att jag skrivit det själv förutom att vi inte har några gemensamma barn utan jag har tre och han två sen innan.

Just dom där orden med hur dom bara måste få göra det å göra det å göra det. Dom kan inte ändra på något för det är så dom är.
Jobb, vänner ja i princip allt går före familj och barn.

Jag har inga direkta råd att ge dig för jag är mitt uppe i samma situation av velande av hur jag ska göra själv…
Men ville bara säga att du inte är ensam och om du vill prata med någon i samma sits så finns jag här :heart:

Jag vill tacka er så hemskt mycket för allt ni skriver. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig, och hur mycket jag behöver det.

Jag ska kolla upp kompisappar.

Vi pratade igen i dag. Han vill gå i parterapi, så vi ska försöka det. Hoppas det leder till något bra.

Han vet att jag pratar med psykolog. Han säger att han övervägar att göra det samma.

Han säger att han vet att han är svår att leva med. Att han inte klarar av andra människor i längre perioder, inkluderat hans kompisar och släkt. Det handlar inte om mig eller barnen, han bara ”är så”.

Han säger att han börjar bli trött på mitt ”utagerande”. Han har inte mer att ge, och vet inte själv hur länge han orkar håll på med det här.

Samtidigt, så säger han att han inte vill förlora mig då jag har blivit en så stor del i hans liv. Han säger att han är beroende av att jag korrigerar honom, att jag censurerar honom. Men jag vill inte ha den rollen. Jag tycker det är bra att diskutera idéer och tankar med varann på ett lugnt och sansat sätt. Men tills nu har det fungerat så att han bestämmer sig för grejer, jag säger att det kanske är en dålig idé, varpå han säger fula saker till mig, är arg och utagerar. Sen hittar han en bättre lösning ändå. Men han säger inte förlåt, och jag är kvar med öppna sår, är ledsen, saknar energi, är förvirrad mv…

Usch, det låter ju som att han i princip säger rakt till dig att din roll i hans liv är att vara hans mamma. En mamma han inte ens tänker vara respektfull eller trevlig mot.

Du har ett poäng. Och du gav mig en nytt tanke.

Han är inte särskilt respektfull gentemot sin mamma. Men han går på äggskal runt henne för att det inte ska bli konflikt, vilket det ofta blir ändå.

Båda han och hans brorsa säger att hon är narcissistisk, och att deras negativa sidor finns på grund av henne och deras morfar. Jag har tidigare bara låtit detta gå förbi, dom kan ha en märklig jargong ibland. Men ifall personligheten är så ”djupt” fästat i honom, så kommer jag vara död innan han kommer ändra sig. Jag kan inte leva så här. Jag kommer inte ens bli 40 år om det här fortsätter.

Tja, din man är en vuxen tvåbarnsfar. Det är väl jättetråkigt om han på något sätt hade en dålig barndom som gett honom olika problem in i vuxenlivet. Men det är faktiskt hans eget ansvar att hantera och göra något åt. Det går ju inte att gömma sig bakom en kass barndom och sitta och säga att man inte kan ta ngt ansvar för hur man beter sig eller hur man är. Att man har sina demoner att kämpa med kan väl i viss mån förklaras av det, men man måste ju ändå äga sin egen problematik och kriga mot de demonerna själv, inte bara säga att andra får leva med dem som de är.

3 gillningar

Hur går det för dig?

1 gillning

Hej,

Tack som frågar.

Det är riktigt smärtsamt. Jag har en så oerhört stor kärlekssorg och sorg över vad som ”kunde ha varit bara han hade…”. Men jag bygger sakta upp mitt liv igen och känner mig stark vissa dagar och tappar hoppet andra dagar.

Jag har bestämt mig nu för att lämna honom. Jag har varit tydlig med honom att det är nog nu. Hans reaktioner är ju lite båda och, vilket gör det svårt och ännu mera smärtsamt. Han kan anklaga mig för att jag är problemet, sjuk i huvudet, konstig mv. Sen kan han bli ledsen, gråta, säga att han vill kämpa, krama mig, hålla om mig, prata och diskutera problemen på ett bra sätt etc.

Han anklagar mig för att jag inte har kompisar, inte gör något för mig själv eller för att vara social. Samtidig tycker han att jag inte längre prioriterar honom, jag distanserar mig, jag är knappt hemma, vem är det jag träffar på träningen egentligen, han tycker inte jag ska åka iväg några dagar eller helg osv.

Han har sagt att ifall jag fortsätter att distansera mig så måste han söka uppmärksamhet från några andra. Mitt svar var att jag har känt mig avvisad, bortprioriterat och illa behandlat i flera år nu - ändå så har jag aldrig sökt mina behov täck från en annan man. Han respons var att ifall jag känner så så har vi problem vi inte kan fixa.

På grund av pandemin och andra grejer funkar det inte att flytta ifrån honom riktigt än. Jag kommer flytta till min hemstad och ser fram till att få familj och kompisar nära. Jag har börjat söka jobb där och hoppas jag klarar landa något snart. Jag har även börjat åka iväg en hel del till familj och kompisar över helger för att komma undan.

Jag har börjat förbereda barnen. Jag har inte ”släppt bomben”, men försöker att visa dem hur kul det är med familj nära och allt man kan göra där vi ska bo sen. Jag har frågat lite försiktigt vad dom skulle tycka om att bo hos båda mamma och pappa eftersom möjligheten dök upp när ena barnet berättade om sin kompis med mamma och pappa veckor. Äldsta barnet tycker det är jobbigt med papp och tycker det är en bra idé. Yngsta däremot vill hålla ihop familjen, har börjat fråga mycket efter sin pappa ol. Det är smärtsamt att egentligen redan nu veta hur yngsta kommer reagera och hantera detta. Jag gör vad jag kan för att skydda och ge barnen en enkel övergång till den nya tillvaron. Men yngsta kommer ta det tungt…

Yngsta har även pratat med sin pappa om att han vill att vi ska stanna tillsammans. Min man började faktiskt att gråta och tycker det är jobbigt. Samtidig in han inte ändra sitt beteendet, utan det är jag som måste anpassa mig honom.

3 gillningar

Hur hanterar man att bo med en person man separerar från?

Hade det inte varit för barnen så hade jag flyttat för längst och aldrig kommit tillbaka. Men det är ju inte bara att riva upp allt för barnen och ta in på någons soffa i en annan stad… Den h*lvetes pandemin ställer till det för mig. Inte får vi sålt huset så snabbt som jag vill. Inte är det bara att ta sig arbete någon annan stans nu…

Det är så himla smärtsamt.

Jag har helt slutat säga till om vad jag tycker. Jag låter allt förfalla nu. Våran rester efter en relation, tvätt, städning etc. Själv tycker han att det funkar. Han mår bra, han tycker vi funkar bra och han känner sig positiv. Ibland luras även jag, men sen säger eller gör han något som krossar mig åter igen så att jag kommer på hur saker egentligen är. Det är ingen gemenskap mellan oss. Han vill egentligen inte hitta på saker med mig. Han vill vara med mig när jag är tyst, låter han göra vad han vill etc.

Jag har sex med honom flera gånger i veckan. Även det gör ont psykisk. På ett sätt är det för husfridens skuld. På ett sätt för att jag själva kan kontrollera när det tar slut på riktig. På ett sätt för att jag kan ta ut min vrede riktat mot honom på honom (han är supernöjd med hur detta har utvecklats…). Jag vet att det inte låter friskt, att det är skadligt för mig och att det måste ta slut.

Han är borta en hel del. Han pratar om att skaffa en lägenhet i en annan stad som vi kan dela på, och varva på att flytta ut och in. Sen är hans plan att sälja den och vårat hus, och köpa en ny gemensam bostad. Jag fattar inget. Och jag fattar inte hur han inte ser att det inte blir någon ny gemensam bostad, jag ska flytta för mig själv.

Jag känner att jag lever i ett limbo där han nu är supernöjd mens mitt hjärta brister. Jag försöker att hålla ihop mig själv.

Jag känner mig som hans kk och kompis. Han säger att han måste ha mig i hans liv även fast det skulle ta slut. Jag säger att jag alltid kommer dela föräldrarskapet med honom, men jag kommer aldrig i livet att äta middag med han och en eventuell nu tjej utan att det beror på barnen och är absolut nödvändigt. Han vill ha mig i sitt liv som en kompis, eventuellt kk tills han hittar en nu tjej att leva med.

Han har börjat prata om hur min eventuella nya partner ska va och borde vara. Han ska vara snäll, familjekär, snygg etc. Det gör så ont. Han har planerat ett liv för oss båda utan varan. Han får det inte in i hans huvud att allt jag vill är att detta skulle fungera. Jag vill inte ens tänka på nya relationer, jag blir illamående bara av tanken. Jag tror heller inte att jag någon gång törs att gå in i en relation, efter detta kommer jag tyvärr vara för rädd.

1 gillning