Jag läste om mon text. Innerst inne vet jag att det inte borde vara så. Att jag ändå är ensam i relationen. För jag kan inte ens dela småsaker med mig. Det är så stelt och konstigt mellan oss. Han vill i princip närma sig bara När han vill vara intim. Min familj har jag kontakt med sedan ett par år tillbaka, jag återupptog kontakten. Jag är väldigt ensam. Att jag kommer att bli ensam när jag lämnar är väl samma som idag, bara det att han inte kommer att finnas där. Men det gör ju också ont. Han är mitt livs kärlek. Jag gav upp allt, en stor del av mitt liv och av vem jag är för hans skull. Ändå så tycker han inte att jag gjort något för honom, och att det bara är han som offrat sig för mig. Jag har sluta försöka få honom att inse sen lång tid tillbaka för jag vet att det inte ger resultat. Jag har kommit så långt art tänka att det är som att prata med en vägg. Han förstår verkligen inte.
När vi har haft våra diskussioner så har jag aldrig förnekat det han gjort och vad han ställt upp med. Men jag anser samtidigt att jag också bidragit och gjort min del. Där krockar det då han inte delar samma uppfattning.
Ja, du har rätt. Han är inte den som erkänner sina fel. Han har jättesvårt för det. Så det händer inte. Jag erkänner alltid mina fel när vi försöker lösa problemen eller konflikterna som har varit. Sen har jag väntat på att han också ska säga vilka fel han har så att vi kan åtgärda dem. Det blir alltid samma veva, att han varit för bra make och funnits för familjen utan att tänka på sig själv. Allt fokus hamnar istället på mig och alla åtgärder jag ska införa på mina fel. Helt plötsligt blir det bara jag som jobbar med mina “fel” och får till mig dessutom nya saker som jag behöver göra för att det ska funka i relationen.
Tack!! Det löser sig nog. Han är också lite i tankarna av att vi borde gå skilda vägar. Det hade han svårt för förut. Så jag tror inte, hoppas inte, att han vänder mitt liv till ett helvete.
Jo jag förstår att det lätt blir så. Även i “vanliga” förhållanden, och andra projekt man tar sig an i livet finns ju den aspekten av kognitiv dissonans, att man redan har investerat så mycket i något att det blir för smärtsamt att ta den förlusten och inse att det här funkar inte, kommer aldrig bli som jag vill ändå. Så istället lockas man att investera och uppoffra ännu mer för att få det att funka, till och med när man med sin logiska sida kan se att det egentligen inte går.
Men i ett sådant förhållande som du har blir det väl ännu värre i och med att det är så otroligt mycket av dig själv och ditt liv du gett upp för förhållandet. Det är ju dock egentligen inte ett argument för att stanna, utan för att gå. Och mycket av det du offrat kan du faktiskt få tillbaka, du kan ta tillbaka ditt liv.
Du har skrivit här förut och du och jag har haft kontakt. Det gör mig ledsen att lösa att du fortfarande är i samma situation. Läs din text flera gånger - du vet att du måste lämna. Jag tror att du är mer ensam i förhållandet än du blir när du lämnar. Du kommer att kunna bygga upp nya relationer. Och du har dina barn. Inte vill du väl heller att barnen ska växa upp så hör?
Styrka!
Mitt svar är att du absolut ska gå från denna man. Han har slagit dig, du har ingen kontakt med din familj och vänner och du får inte fatta beslut i ditt eget liv. Det är ingen bra relation och som flera redan har skrivit om du skulle komma ifrån denna man och få distans skulle du inse att det är en våldsam relation. Börja formulera en plan i ditt huvud hur du ska göra denna separation. Var ska du bo efter du berättat, hur ska du berätta, hur blir det med barnen o. S. v. Prata inte med din man förrän du har dessa svar. Ta hjälp av personer som finns runt dig annars kvinnojour eller liknande. Lycka till vi finns här för dig.
Jag våndades själv länge om jag skulle lämna eller inte, levde i en för mig ohälsosam relation, som också påverkade barnen negativt. Det var när jag fick tydlig insikt om hur ohälsosam relationen var och också hur det påverkade både mig och barnen negativt, som jag fick kraft.
Utsattes dock aldrig för fysisk misshandel.
Jag tror att jag logiskt visste vad som var rätt, men fick jobba länge med att bygga mig själv stark för att kunna stå emot ev jobbigheter efter att jag lämnade besked om beslutet. Dock kommer man till en punkt till slut, att det inte går att vänta längre. För i en sådan persons närvaro blir man också svagare. För mig var det värdefullt att få distans från exmaken och även hans familj, för jag blev lätt påverkad av dem.
Man brukar tala om normaliseringsprocess och uppbrottsprocess. När jag började läsa om det kände jag igen mig i mycket.
Nu har jag inte hunnit läsa alla inlägg, men har du eget samtalsstöd?
Pratade med min förälder idag och berättade om läget. Även om min förälder inte känns 100 så blev jag uppmuntrad till att prata med min man ikväll för sista gången. Så, jag ska ta mig till mig och prata. Förmodligen kanske utflytt efter helgen. Tog semester från jobbet några dagar nästa vecka för att möjliggöra det. Kommer att packa i helgen. Det är nog det svåraste, att verkligen inse att nu gäller det.
Jag vet inte om det kommer att gå hela vägen, men återkopplar. Känner mig bunden på flera olika sätt så jag håller tummarna att det går hela vägen.
Tack för alla input, och det här att ha en plan är verkligen klokt. Planen är att jag får till min förälder. Ska titta på sängar till barnen i helgen, så vi får se… bara han inte sätter sig på tvären och vägrar låta mig gå.
Jag har inget samtalsstöd men jag skulle verkligen behöva. Mådde väldigt dåligt idag och ville bara gråta ut. Vågar inte nämna för någon heller. Men alla möjliga inlägg här hjälper mycket! Tack, tack! Som någon sa även om man vet det logiska så behöver man bli bekräftad.
Det låter ju ändå som att du har tagit stora steg på vägen så det är ju jättebra, bra kämpat! Tror dock att du måste försöka jobba med mindsettet att “det kanske inte kommer gå”. Det är du som bestämmer och bestämmer du att du går så gör det du, bestämmer du dig för att vara osäker och velig så är det stor risk att du faller tillbaka. Och tyvärr, även om jag hoppas för din skull att han bara låter dig gå så ser jag stor risk att det inte kommer att bli så, inte när han inser att du menar allvar och inte kommer krypande efter tag åtminstone.
Jag skulle uppskatta. Tycker att första steget är svårast. Idag var han på gymmet och kom hem sent.
Jag hann komma hem, laga mat, barnen åt medan jag förberedde mat inför imorgon, tvättade och vek tvätt. Tillslut satt jag och åt. När barnen var klara så började de ritq. Det var så skönt hemma. Inget skrik mellan barnen, jag var inte trött och hann göra det jag skulle. Klockan hann bli 19 och jag hann bli klar med dammsugning också. Kändes så skönt!
Vet du, tack för att du är rak på sak. Jag behöver få höra det för att jag ska göra det.
Jag vet inte varför jag blir osäker. När vi blir “sams” så är jag ändå inte nöjd över situationen och tycker inte att det är ett liv jag vill ha. Samtidigt så när det kommer till kritan så blir jag osäker. Vad beror det på?
Precis så här kände jag under många många år, men plötsligt, rätt som det var, insåg jag att jag själv var på svaren på alla mina frågor. Insåg också till sist att beslutet om min framtid låg hos mig själv. Det fanns ingen annan som kunde fatta det beslutet åt mig. Den insikten är svår och jobbig, men man växer också i sig själv, när man äntligen vågar lita på sig själv, vågar fatta beslut, även jobbiga sådana, för att man själv ska må bra. Du klarar det och du är mycket starkare än du tror!
Tack!! Känner mig starkare när jag får höra alla dessa kommentarer. Barnen ska lägga sig snart och då ska jag prata med honom.
Tack så mycket för allt stöd!
Jag ringde kvinnofridslinjen igår utan att känna det stöd som jag fått här. Låter konstigt, men när man läser om alla bekräftande kommentarer så tror jag på mig själv, jag får någon styrka känna det som.
Förstår verkligen att du har svårt att lita på dig själv, för det är ju det destruktiva relationer gör med en först och främst, de bryter ner en, får en att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning och sin förmåga att ta bra beslut. Men för oss andra så framstår du som rimlig och verklighetsförankrad och din man framstår som en person med stora problem.
Nu hade jag inte alls en så hemskt destruktiv relation som din, men för mig hjälpte det att tänka på mina barn, särskilt min dotter. Om hon befunnit sig i min situation, hur skulle jag vilja att hon gjorde och valde? För henne älskar jag ju och önskar allt det bästa. Det är jag inte alltid så bra på när det kommer till mig själv. Så du kanske kan testa att försöka föreställa dig en annan person, som du älskar och önskar allt gott, i dina skor, och tänka hur du hade velat att den personen skulle agera.
Det gör gott att få höra och bli bekräftad i det jag gått igenom, även om det bara är en del av historien. Tänker för mig själv att det inte ens är allt som jag får igenom…
Jag ska försöka tänka, det var ett bra tips. Är generellt dålig på att tänka på mig själv. Tvivlar mycket på mig och min förmåga. Han har krympt mig så mycket och vill nu “straffa mig” genom att han flyttar ut tillfälligt så att jag lär mig en läxa av hur det är att vara utan honom och jag får göra hela jobbet.
Jag pratade med honom nu och han sa att det är bättre om vi gick skilda vägar.vjag tycker också det sa jag och sa att jag flyttar nu i dagarna.
Frågade om barnen där kom hotet igen att han tar hand om de på heltid och jag får träffa de ibland. Sa att det inte funkar så, antingen halva tiden hos mig o halva hos honom, och om han inte vill på heltid hos mig. Han sa vi får se. Jag blir så orolig när han gör så. Han är så dominant och vältalig. Rädd att jag förlorar om jag skulle vidare till rätten.
Jag sa att jag hoppas att han inte ställer till med problem eller krånglar till det med barnen.
Tillslut sa han “du kan ha de hos dig tillfälligt”.
Han försöker bara skrämma dig. Han har ingen rätt eller möjlighet att bestämma sådant (så vida du inte tillåter det). Men råder dig ändå att ta kontakt med en kvinnojour eller andra myndigheter så att du kan få dokumenterat hos utomstående att han misshandlat dig.
Mycket modigt av dig att våga prata och besluta om separation. Som andra har skrivit så är det inte han som bestämmer hur det blir med barnen. Du bör kontakta en advokat som är specialiserad på familjerätt. Jag tycker inte heller du skall vara rädd att kontakta en kvinnojour. Även om kontaktuppgifterna till dessa ofta finns på olika kommuners hemsidor så är de inte myndigheter.
Lycka till!
