Det gör gott att få höra och bli bekräftad i det jag gått igenom, även om det bara är en del av historien. Tänker för mig själv att det inte ens är allt som jag får igenom…
Jag ska försöka tänka, det var ett bra tips. Är generellt dålig på att tänka på mig själv. Tvivlar mycket på mig och min förmåga. Han har krympt mig så mycket och vill nu “straffa mig” genom att han flyttar ut tillfälligt så att jag lär mig en läxa av hur det är att vara utan honom och jag får göra hela jobbet.
Jag pratade med honom nu och han sa att det är bättre om vi gick skilda vägar.vjag tycker också det sa jag och sa att jag flyttar nu i dagarna.
Frågade om barnen där kom hotet igen att han tar hand om de på heltid och jag får träffa de ibland. Sa att det inte funkar så, antingen halva tiden hos mig o halva hos honom, och om han inte vill på heltid hos mig. Han sa vi får se. Jag blir så orolig när han gör så. Han är så dominant och vältalig. Rädd att jag förlorar om jag skulle vidare till rätten.
Jag sa att jag hoppas att han inte ställer till med problem eller krånglar till det med barnen.
Tillslut sa han “du kan ha de hos dig tillfälligt”.
Han försöker bara skrämma dig. Han har ingen rätt eller möjlighet att bestämma sådant (så vida du inte tillåter det). Men råder dig ändå att ta kontakt med en kvinnojour eller andra myndigheter så att du kan få dokumenterat hos utomstående att han misshandlat dig.
Mycket modigt av dig att våga prata och besluta om separation. Som andra har skrivit så är det inte han som bestämmer hur det blir med barnen. Du bör kontakta en advokat som är specialiserad på familjerätt. Jag tycker inte heller du skall vara rädd att kontakta en kvinnojour. Även om kontaktuppgifterna till dessa ofta finns på olika kommuners hemsidor så är de inte myndigheter.
Lycka till!
Jag ska kontakta en kvinnojour. Jag funderar på att ta kontakt med kommunen för att få stöd men vill vara anonym. Är det möjligt tror ni? Att man får samtalsstöd?
Jag skäms, jag har inte kommit iväg.
Hur gör man? Hur kommer man iväg? För mig känns det som att tankarna av att lämna finns och jag är medveten om att det inte är en relation som är sund för mig. Men jag kommer inte iväg!!! Hur har ni gjort??
Tror att det handlar om en rädsla hos mig. Han är så oberäknelig att jag inte vet vad han tänker eller planerar för. Jag är rädd för honom och riktigt svag.
De närmaste dagarna har jag mått så dåligt, knappt orkar få i mig någon mat. På julafton grälade vi och han tycker att jag är tråkig, att det är den tråkigaste julafton och nyår som firar med mig. Alla dessa ord om att jag är tråkig, galen, sjuk, borde kolla upp mig, aggressiv, är ej en kvinna, kan inte ta hand om något, kan inte göra något, kan inte göra något för honom etc… Det är som en ramsa. Han har börjat sjunga en ramsa på mina “klassiska ord” till honom. Jag brukade säga dessa ord ofta förut, och kanske tom de eftersom han brukar vara på och tafsa på mig i princip hela tiden. Kan aldrig bara stå och krama mig för en gångs skull, hans händer ska alltid vara överallt på min kropp. Så trött på allt, så rädd. Älskar våra barn och är överlycklig att jag har dem.
Det var ett tag sen du skrev det här, och kanske inte minns men vad menade du med att det finns stor risk att han inte låter mig gå? Vilka risker är det du ser? Tänker att nog är lättare för dig att se som utomstående…