Jag är i en relation sedan 11 år, varav 2 år tillsammans innan vi flyttade ihop.
Mannen är verkligen den som fått mig att växa, se världen nya glasögon och hjälpt mig att utvecklas, samtidigt som han skälpt mig och begränsat mig i stor utsträckning genom att inte prata med vem jag vill eftersom han inte tycker att de är bra, var inte glad när jag gick ut och det ledde till att jag valde att inte gå ut eller hoppa över/komma med ursäkter när mina vänner ville ses. Så småningom tappade jag all kontakt med mina vänner och idag har jag inte vänner. Jag hade heller ingen kontakt med min familj på ca 1,5år pga diverse konflikter mellan mannen och min familj. Jag fick välja sida och valde då honom.
I grund och botten är det en man som har många sidor jag älskar hos honom, han är den och ordningsam, absolut inte slarvig. Han är mycket rutinerad människa. Han lägger mycket tid på familjen och våra barn (Vi har två små barn i mellan 5-7år). Han handlar och lagar mat, köper hem allt vi behöver. Han är trogen, dricker inte på ett problematiskt sätt. Men han är också väldigt dominant. Jag är inte delaktig i avgörande beslut. Det är jätte ojämnt i vår relation. Jag kan inte riktigt diskutera med honom och brukar säga att det är slutdiskuterat. Jag får inte komma till tals. Han är perfektionist och allt måste vara på ett visst sätt, hans sätt är det korrekta. Jag gillar inte att bli tillsagd (iaf inte att någon beordrar mig) och det har jag påpekat flera gånger att vill han visa mig något nytt så kan han förklara men inte beordra mig som om jag jobbar hos honom. Gör jag på mitt sätt så är det alltid fel eller att något kan förbättras.
Utöver det är han kontrollerande på så sätt att han vill veta vilka jag pratat med, vad vi pratat om, när jag går ut och vart jag ska. Han vill veta även om jag bara ska till centrum eller ska på läkarbesök. Han anser att jag döljer för honom när jag inte berättar. Han vill tom att jag berättar om jag skulle svänga förbi mina föräldrar för att lämna någonting. Han har installerat GPS i min telefon en gång utan att tala om det för mig. När jag kom på det och tog upp det med honom så sa han att han av omtanke gjorde det utifall att jag skulle råka illa ut. Jag är inte hotad av någon på något sätt, utan är en vanlig medborgare som har ett heltidsjobb, sköter om hemmet och barnen och lever ett normalt liv.
Det kan tilläggas att han har slagit mig vid enstaka tillfällen. När han slog för första gången så tappade jag förtroende för honom, och har inte kunnat förlåta honom sen dess. Under 3 års tid har han slagit mig 5 gånger, och för tre dagar sen var han nära på att göra det igen.
Jag mår inte bra i relationen och har känt att jag vill lämna och gå. Har inte kunnat då han har hotat med barnen, att han tänker ta de ifrån mig. Tidigare har han också varit hotfull och jag varit rädd för att lämna för att inte förlora barnen. Idag har han också kommit till insikten att vi behöver lämna men han finner alla fel hos mig och ingenting hos honom. När jag frågar vilka fel han anser sig ha för att det inte fungerar i vår relation så säger han att han har varit för bra man och behandlat mig väl. Han menar att han borde ha behandlat mig illa genom att inte gör något hemma, inte hjälpa till med barnen, inte handla etc och lägga allt ansvar på mig och att jag först då hade varit en “kvinna” och tagit hand om hushållet. Han anser att jag är egoistisk och beter mig som en 15 åring, att jag inte är en kvinna som tar hand om sitt hem och sin man. Hans sätt att förminska mig och pika mig eller komma med påpekanden på allt jag gör har i princip alltid funnits i relationen. Jag har blivit annorlunda som person. På jobbet väldigt glad och social, vilket jag alltid har varit. Och hemma ganska trött, sur, tyst och otålig. Jag orkar inte prata med honom om något, även enkla vardagliga saker som vad jag gått igenom på jobbet för han kommer bara att analysera det och göra en stor sak av det och tjata. Han gnäller otroligt mycket och tjatar över saker. Det gör mig väldigt trött.
Nu ställer jag frågan om jag verkligen borde lämna. Jag är rädd för ensamheten. Jag vet inte hur jag ska komma igång med en flytt. Det är jag som ska flytta. Jag är rädd att barnen vill vara kvar i huset där de här sin trygga hemmiljö och inte kommer till mig. Rädd att han baktalar mig och får de att säga att de vill vara hos honom. Han har baktalat mig förut och printat in hos barnen att mamma är trött, hon vill bara umgås med sina kompisar på jobbet, hon är upptagen och vill inte vara med er och liknande uttryck. När barnen varit arga på honom så har han sagt att han kämpar och gör allt för de, att han köper allt för dem etc. Det har barnen anammat och börjat använda gentemot varandra, att de gör allt och det är tacken man får lite så…
Även om jag stannar så når jag inte bra i relationen. Jag älskar honom antar jag. Känslorna finns väl där men de är inte så starka. Under lång tid har jag inte haft sexlust men ställt upp för han tjatar, blir sur och det blir sån konstig atmosfär hemma att han är väldigt irriterad och på helspänn. Det går ut över barnen har jag märkt eftersom han blir otålig och skriker, så jag har bara gjort det för att undvika en sån miljö hemma. När jag varit varit frustrerad pga honom så har jag också skrikit på barnen. Jag märker att jag kan vara en mycket bättre mamma som är glad och orkar med de om jag lämnade honom. Men det är som sagt oron och rädslan för vad som kommer att hända.
Min familj stöttar inte mig för att bryta upp. Har inga vänner. Även om han har sagt att vi borde separera så vet jag att han inte menar det. Han kanske vill 30%, men om jag “ändrar” på mig och gör som han vill så kan han tänka sig fortsätta. Jag är den jag är, och har redan krympts och fråntagits så mycket så jag kommer inte att ändra på mig. Nu blev det långt, men hoppas på reflektioner från er för jag vet inte vem jag ska bolla med.
