Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Ska jag lämna? Behöver kommentarer

Jag är i en relation sedan 11 år, varav 2 år tillsammans innan vi flyttade ihop.
Mannen är verkligen den som fått mig att växa, se världen nya glasögon och hjälpt mig att utvecklas, samtidigt som han skälpt mig och begränsat mig i stor utsträckning genom att inte prata med vem jag vill eftersom han inte tycker att de är bra, var inte glad när jag gick ut och det ledde till att jag valde att inte gå ut eller hoppa över/komma med ursäkter när mina vänner ville ses. Så småningom tappade jag all kontakt med mina vänner och idag har jag inte vänner. Jag hade heller ingen kontakt med min familj på ca 1,5år pga diverse konflikter mellan mannen och min familj. Jag fick välja sida och valde då honom.

I grund och botten är det en man som har många sidor jag älskar hos honom, han är den och ordningsam, absolut inte slarvig. Han är mycket rutinerad människa. Han lägger mycket tid på familjen och våra barn (Vi har två små barn i mellan 5-7år). Han handlar och lagar mat, köper hem allt vi behöver. Han är trogen, dricker inte på ett problematiskt sätt. Men han är också väldigt dominant. Jag är inte delaktig i avgörande beslut. Det är jätte ojämnt i vår relation. Jag kan inte riktigt diskutera med honom och brukar säga att det är slutdiskuterat. Jag får inte komma till tals. Han är perfektionist och allt måste vara på ett visst sätt, hans sätt är det korrekta. Jag gillar inte att bli tillsagd (iaf inte att någon beordrar mig) och det har jag påpekat flera gånger att vill han visa mig något nytt så kan han förklara men inte beordra mig som om jag jobbar hos honom. Gör jag på mitt sätt så är det alltid fel eller att något kan förbättras.

Utöver det är han kontrollerande på så sätt att han vill veta vilka jag pratat med, vad vi pratat om, när jag går ut och vart jag ska. Han vill veta även om jag bara ska till centrum eller ska på läkarbesök. Han anser att jag döljer för honom när jag inte berättar. Han vill tom att jag berättar om jag skulle svänga förbi mina föräldrar för att lämna någonting. Han har installerat GPS i min telefon en gång utan att tala om det för mig. När jag kom på det och tog upp det med honom så sa han att han av omtanke gjorde det utifall att jag skulle råka illa ut. Jag är inte hotad av någon på något sätt, utan är en vanlig medborgare som har ett heltidsjobb, sköter om hemmet och barnen och lever ett normalt liv.

Det kan tilläggas att han har slagit mig vid enstaka tillfällen. När han slog för första gången så tappade jag förtroende för honom, och har inte kunnat förlåta honom sen dess. Under 3 års tid har han slagit mig 5 gånger, och för tre dagar sen var han nära på att göra det igen.

Jag mår inte bra i relationen och har känt att jag vill lämna och gå. Har inte kunnat då han har hotat med barnen, att han tänker ta de ifrån mig. Tidigare har han också varit hotfull och jag varit rädd för att lämna för att inte förlora barnen. Idag har han också kommit till insikten att vi behöver lämna men han finner alla fel hos mig och ingenting hos honom. När jag frågar vilka fel han anser sig ha för att det inte fungerar i vår relation så säger han att han har varit för bra man och behandlat mig väl. Han menar att han borde ha behandlat mig illa genom att inte gör något hemma, inte hjälpa till med barnen, inte handla etc och lägga allt ansvar på mig och att jag först då hade varit en “kvinna” och tagit hand om hushållet. Han anser att jag är egoistisk och beter mig som en 15 åring, att jag inte är en kvinna som tar hand om sitt hem och sin man. Hans sätt att förminska mig och pika mig eller komma med påpekanden på allt jag gör har i princip alltid funnits i relationen. Jag har blivit annorlunda som person. På jobbet väldigt glad och social, vilket jag alltid har varit. Och hemma ganska trött, sur, tyst och otålig. Jag orkar inte prata med honom om något, även enkla vardagliga saker som vad jag gått igenom på jobbet för han kommer bara att analysera det och göra en stor sak av det och tjata. Han gnäller otroligt mycket och tjatar över saker. Det gör mig väldigt trött.

Nu ställer jag frågan om jag verkligen borde lämna. Jag är rädd för ensamheten. Jag vet inte hur jag ska komma igång med en flytt. Det är jag som ska flytta. Jag är rädd att barnen vill vara kvar i huset där de här sin trygga hemmiljö och inte kommer till mig. Rädd att han baktalar mig och får de att säga att de vill vara hos honom. Han har baktalat mig förut och printat in hos barnen att mamma är trött, hon vill bara umgås med sina kompisar på jobbet, hon är upptagen och vill inte vara med er och liknande uttryck. När barnen varit arga på honom så har han sagt att han kämpar och gör allt för de, att han köper allt för dem etc. Det har barnen anammat och börjat använda gentemot varandra, att de gör allt och det är tacken man får lite så…

Även om jag stannar så når jag inte bra i relationen. Jag älskar honom antar jag. Känslorna finns väl där men de är inte så starka. Under lång tid har jag inte haft sexlust men ställt upp för han tjatar, blir sur och det blir sån konstig atmosfär hemma att han är väldigt irriterad och på helspänn. Det går ut över barnen har jag märkt eftersom han blir otålig och skriker, så jag har bara gjort det för att undvika en sån miljö hemma. När jag varit varit frustrerad pga honom så har jag också skrikit på barnen. Jag märker att jag kan vara en mycket bättre mamma som är glad och orkar med de om jag lämnade honom. Men det är som sagt oron och rädslan för vad som kommer att hända.

Min familj stöttar inte mig för att bryta upp. Har inga vänner. Även om han har sagt att vi borde separera så vet jag att han inte menar det. Han kanske vill 30%, men om jag “ändrar” på mig och gör som han vill så kan han tänka sig fortsätta. Jag är den jag är, och har redan krympts och fråntagits så mycket så jag kommer inte att ändra på mig. Nu blev det långt, men hoppas på reflektioner från er för jag vet inte vem jag ska bolla med.

2 gillningar

Oj oj, inget bra äktenskap.

Han håller dig i koppel, du är inte värd nått i hans ögon.

Enkelt att säga: fly - spring iväg, men du har inget sociallt nät.

1 gillning

Det låter mycket obehagligt Anonymt2022. Som du antagligen förstår om du läser din egen text så befinner du dig i en relation där du blir misshandlad, fysiskt och psykiskt. Jag förstår att du känner dig rädd för ensamheten, men ensamheten kommer vara mycket bättre för dig än det du utsätts för i förhållandet. Dessutom får du möjlighet att ta kontakt med vänner och familj igen. Handen på hjärtat, är du inte ensam nu? Känner du dig inte väldigt ensam i den situationen du nu befinner dig i?

Jag tycker du ska ta kontakt med en kvinnojour, det är där kompetensen finns för att stötta dig i det du blivit utsatt för. Och det är ingen idé att du försöker få honom att förstå att/vad han gjort fel. Jag förstår verkligen att du vill att han ska förstå det, men det är en återvändsgränd att försöka få honom att hålla med om att han handlar fel mot dig. Egentligen tror jag du vet innerst inne, efter alla dessa år, att han inte förstår och aldrig kommer erkänna några fel. Och han kommer aldrig godkänna/tillåta att du lämnar honom, du måste ta och genomdriva det beslutet själv. Vilket jag givetvis tycker att du bör och egentligen måste, både för din egen skull och dina barns skull.

6 gillningar

Finns bara en väg att gå här: Ta modet till dig att LÄMNA!! Du och barnen är inte värda detta!! Men jag förstår mycket väl hur svårt det känns just nu! Jag har inga klockrena råd till dig, för jag har aldrig varit i din situation, men jag tänker att du borde hitta ett stöd någonstans som kan hjälpa dig bli stark i detta beslut! Ett samtalsstöd/terapeut/kvinnojour/kyrkan? Det finns hjälp där ute!!!
Din situation är allvarlig!! En man får ALDRIG slå eller förminska en kvinna på det sättet!!
På ett eller annat sätt måste du befria dig själv och barnen från din man. Det finns ingen annan väg! Skriv här, det hjälper!! All styrka till dig!!

1 gillning

Här kan en kvinnojour hjälpa dig. De kan se till att du får skyddat boende så att inte din man kan komma åt dig eller barnen.
Att du utsatts för visst våld följer ett mönster när det gäller kontrollen. Först isoleras och kontrolleras du och när du inte längre har någon stans att gå så kommer våldet. Oftast brukar det dessutom öka.

Ring en kvinnojour!

Ps, om du behöver en extra telefon att ringa från så kan jag skicka en till dig.

7 gillningar

Jag läste om mon text. Innerst inne vet jag att det inte borde vara så. Att jag ändå är ensam i relationen. För jag kan inte ens dela småsaker med mig. Det är så stelt och konstigt mellan oss. Han vill i princip närma sig bara När han vill vara intim. Min familj har jag kontakt med sedan ett par år tillbaka, jag återupptog kontakten. Jag är väldigt ensam. Att jag kommer att bli ensam när jag lämnar är väl samma som idag, bara det att han inte kommer att finnas där. Men det gör ju också ont. Han är mitt livs kärlek. Jag gav upp allt, en stor del av mitt liv och av vem jag är för hans skull. Ändå så tycker han inte att jag gjort något för honom, och att det bara är han som offrat sig för mig. Jag har sluta försöka få honom att inse sen lång tid tillbaka för jag vet att det inte ger resultat. Jag har kommit så långt art tänka att det är som att prata med en vägg. Han förstår verkligen inte.

När vi har haft våra diskussioner så har jag aldrig förnekat det han gjort och vad han ställt upp med. Men jag anser samtidigt att jag också bidragit och gjort min del. Där krockar det då han inte delar samma uppfattning.

Ja, du har rätt. Han är inte den som erkänner sina fel. Han har jättesvårt för det. Så det händer inte. Jag erkänner alltid mina fel när vi försöker lösa problemen eller konflikterna som har varit. Sen har jag väntat på att han också ska säga vilka fel han har så att vi kan åtgärda dem. Det blir alltid samma veva, att han varit för bra make och funnits för familjen utan att tänka på sig själv. Allt fokus hamnar istället på mig och alla åtgärder jag ska införa på mina fel. Helt plötsligt blir det bara jag som jobbar med mina “fel” och får till mig dessutom nya saker som jag behöver göra för att det ska funka i relationen.

Tack!! Det löser sig nog. Han är också lite i tankarna av att vi borde gå skilda vägar. Det hade han svårt för förut. Så jag tror inte, hoppas inte, att han vänder mitt liv till ett helvete.

1 gillning

Jo jag förstår att det lätt blir så. Även i “vanliga” förhållanden, och andra projekt man tar sig an i livet finns ju den aspekten av kognitiv dissonans, att man redan har investerat så mycket i något att det blir för smärtsamt att ta den förlusten och inse att det här funkar inte, kommer aldrig bli som jag vill ändå. Så istället lockas man att investera och uppoffra ännu mer för att få det att funka, till och med när man med sin logiska sida kan se att det egentligen inte går.

Men i ett sådant förhållande som du har blir det väl ännu värre i och med att det är så otroligt mycket av dig själv och ditt liv du gett upp för förhållandet. Det är ju dock egentligen inte ett argument för att stanna, utan för att gå. Och mycket av det du offrat kan du faktiskt få tillbaka, du kan ta tillbaka ditt liv.

2 gillningar

Du har skrivit här förut och du och jag har haft kontakt. Det gör mig ledsen att lösa att du fortfarande är i samma situation. Läs din text flera gånger - du vet att du måste lämna. Jag tror att du är mer ensam i förhållandet än du blir när du lämnar. Du kommer att kunna bygga upp nya relationer. Och du har dina barn. Inte vill du väl heller att barnen ska växa upp så hör?
Styrka!

1 gillning

Hejsan
Du måste lämna…du behöver hjälp och stöttning.
Skulle vilja vara ditt “bollplank”…
Sååå här som du har det får det INTE vara.
StyrkeKram

1 gillning

Mitt svar är att du absolut ska gå från denna man. Han har slagit dig, du har ingen kontakt med din familj och vänner och du får inte fatta beslut i ditt eget liv. Det är ingen bra relation och som flera redan har skrivit om du skulle komma ifrån denna man och få distans skulle du inse att det är en våldsam relation. Börja formulera en plan i ditt huvud hur du ska göra denna separation. Var ska du bo efter du berättat, hur ska du berätta, hur blir det med barnen o. S. v. Prata inte med din man förrän du har dessa svar. Ta hjälp av personer som finns runt dig annars kvinnojour eller liknande. Lycka till vi finns här för dig.

3 gillningar

Jag instämmer med övriga kloka råd ovan.

Jag våndades själv länge om jag skulle lämna eller inte, levde i en för mig ohälsosam relation, som också påverkade barnen negativt. Det var när jag fick tydlig insikt om hur ohälsosam relationen var och också hur det påverkade både mig och barnen negativt, som jag fick kraft.
Utsattes dock aldrig för fysisk misshandel.

Jag tror att jag logiskt visste vad som var rätt, men fick jobba länge med att bygga mig själv stark för att kunna stå emot ev jobbigheter efter att jag lämnade besked om beslutet. Dock kommer man till en punkt till slut, att det inte går att vänta längre. För i en sådan persons närvaro blir man också svagare. För mig var det värdefullt att få distans från exmaken och även hans familj, för jag blev lätt påverkad av dem.

Man brukar tala om normaliseringsprocess och uppbrottsprocess. När jag började läsa om det kände jag igen mig i mycket.

Nu har jag inte hunnit läsa alla inlägg, men har du eget samtalsstöd?

All styrka till dig. :muscle::pray::muscle:

1 gillning

Pratade med min förälder idag och berättade om läget. Även om min förälder inte känns 100 så blev jag uppmuntrad till att prata med min man ikväll för sista gången. Så, jag ska ta mig till mig och prata. Förmodligen kanske utflytt efter helgen. Tog semester från jobbet några dagar nästa vecka för att möjliggöra det. Kommer att packa i helgen. Det är nog det svåraste, att verkligen inse att nu gäller det.

Jag vet inte om det kommer att gå hela vägen, men återkopplar. Känner mig bunden på flera olika sätt så jag håller tummarna att det går hela vägen.

Tack för alla input, och det här att ha en plan är verkligen klokt. Planen är att jag får till min förälder. Ska titta på sängar till barnen i helgen, så vi får se… bara han inte sätter sig på tvären och vägrar låta mig gå.

Jag har inget samtalsstöd men jag skulle verkligen behöva. Mådde väldigt dåligt idag och ville bara gråta ut. Vågar inte nämna för någon heller. Men alla möjliga inlägg här hjälper mycket! Tack, tack! Som någon sa även om man vet det logiska så behöver man bli bekräftad.

4 gillningar

Det låter ju ändå som att du har tagit stora steg på vägen så det är ju jättebra, bra kämpat! Tror dock att du måste försöka jobba med mindsettet att “det kanske inte kommer gå”. Det är du som bestämmer och bestämmer du att du går så gör det du, bestämmer du dig för att vara osäker och velig så är det stor risk att du faller tillbaka. Och tyvärr, även om jag hoppas för din skull att han bara låter dig gå så ser jag stor risk att det inte kommer att bli så, inte när han inser att du menar allvar och inte kommer krypande efter tag åtminstone.

Jag skulle uppskatta. Tycker att första steget är svårast. Idag var han på gymmet och kom hem sent.
Jag hann komma hem, laga mat, barnen åt medan jag förberedde mat inför imorgon, tvättade och vek tvätt. Tillslut satt jag och åt. När barnen var klara så började de ritq. Det var så skönt hemma. Inget skrik mellan barnen, jag var inte trött och hann göra det jag skulle. Klockan hann bli 19 och jag hann bli klar med dammsugning också. Kändes så skönt!

Vet du, tack för att du är rak på sak. Jag behöver få höra det för att jag ska göra det.

Jag vet inte varför jag blir osäker. När vi blir “sams” så är jag ändå inte nöjd över situationen och tycker inte att det är ett liv jag vill ha. Samtidigt så när det kommer till kritan så blir jag osäker. Vad beror det på?

Jag hoppas på min förälders fulla stöd bara!

4 gillningar

Jag litar inte så mycket på mig själv.

2 gillningar

”Jag litar inte så mycket på mig själv”.

Precis så här kände jag under många många år, men plötsligt, rätt som det var, insåg jag att jag själv var på svaren på alla mina frågor. Insåg också till sist att beslutet om min framtid låg hos mig själv. Det fanns ingen annan som kunde fatta det beslutet åt mig. Den insikten är svår och jobbig, men man växer också i sig själv, när man äntligen vågar lita på sig själv, vågar fatta beslut, även jobbiga sådana, för att man själv ska må bra. Du klarar det och du är mycket starkare än du tror!

Tack!! Känner mig starkare när jag får höra alla dessa kommentarer. Barnen ska lägga sig snart och då ska jag prata med honom.

Tack så mycket för allt stöd!

Jag ringde kvinnofridslinjen igår utan att känna det stöd som jag fått här. Låter konstigt, men när man läser om alla bekräftande kommentarer så tror jag på mig själv, jag får någon styrka känna det som.

3 gillningar

Förstår verkligen att du har svårt att lita på dig själv, för det är ju det destruktiva relationer gör med en först och främst, de bryter ner en, får en att tvivla på sin egen verklighetsuppfattning och sin förmåga att ta bra beslut. Men för oss andra så framstår du som rimlig och verklighetsförankrad och din man framstår som en person med stora problem.

Nu hade jag inte alls en så hemskt destruktiv relation som din, men för mig hjälpte det att tänka på mina barn, särskilt min dotter. Om hon befunnit sig i min situation, hur skulle jag vilja att hon gjorde och valde? För henne älskar jag ju och önskar allt det bästa. Det är jag inte alltid så bra på när det kommer till mig själv. Så du kanske kan testa att försöka föreställa dig en annan person, som du älskar och önskar allt gott, i dina skor, och tänka hur du hade velat att den personen skulle agera.

3 gillningar