Vet att många här tänker att deras respektive partner måste ha fått hjärntumör eller nått när dom uppför sig så förändrat. I mitt fall så är allt så extremt bizzart och sjuk så jag tvivlar inte längre på att min exfru är sjuk på nått sätt. Vad det är vet jag inte men att hennes agerande är sinnessjukt och totalt obegripligt är utom allt tvivel…
Är det nån här som har erfarenhet av att det verkligen varit sjukdom som legat bakom den stora personlighetsförändringen?
Ja, en familjemedlem blev deprimerad och rätt sur och otrevlig. Tappade sitt sunda förnuft och gjorde en del ekonomiska galenskaper. Började också mejla med flera gamla skolförälskelser och försökte bjuda ut dem. När tumören opererats bort försvann allt det där.
En bekant fick också en hjärntumör. Hon tappade sinnet för etik och moral, så hon låg runt med alla hon träffade nästan, medan mannen var hemma och såg efter barnen. Helt öppet också, så alla de kände visste om det. Den tumören gick inte att operera bort, utan mannen måste välja om han kunde leva med den nya kvinna hans fru hade blivit.
I alla andra fall (även min mans) så kändes det bara som en gigantisk personlighetsförändring. Egentligen var det bara en fråga om att skygglapparna trillade av och man såg dem som de personer de varit hela tiden.
Min exmake personlighetsförändrades efter psykisk ohälsa. Han personlighet (-er) går liksom i skov som växlar fram och tillbaka, svårt att förklara. Det blev i alla fall väldiga problem i relationen.
Vad han har för diagnos vet jag inte, men han har legat inlagd i omgångar. Problemen kom när han var runt 40.
Nu har jag inte, o kommer förmodligen aldrig få, en professionell diagnos ställd på min fd fru.
Men att något inte är “rätt kopplat” där uppe är uppenbart.
När jag nu tittar tillbaks på våran tid tillsammans med mina nyfunna kunskaper, erfarenheter och uppenbarelser så har det hela tiden funnits hur många tecken och rödflagg som helst.
Men veckan/veckorna som ledde fram till separationen så var det som att nånting bara brann till i skallen på henne o hon blev som besatt, helt rabiat.
Nu tror jag att mitt eget beteende har en del att göra med det också, under denna vecka började jag för första gången på många många år stå på mig o vek mig inte för hennes vilja för att behålla familjefriden. Detta var väldigt ovant för henne o jag tror att det starkt bidrog till hennes irrationella beteende.
Det som häpnar mig nu 10månader senare är att hon fortfarande är precis lika förbannad och irrationell…
Jag har till flera personer förklarat det som att jag skulle ha en mycket bättre förståelse för hennes reaktion, besvikelse samt ilska om hon helt oförberett kommit på mig med en annan kvinna i våran säng.
Vid en sån upplevelse skulle hennes ilska, besvikelse o irrationella beteende vara motiverat.
Men i vårat fall var det ju mer 10.000 småsaker som bollat ihop sig under lång tid, det var aldrig någon enstaka plötslig händelse som utlösare… Detta faktum i kombination med att hon fortfarande 10 månader senare är lika förbannad o irrationell talar sitt tydliga språk, iaf enligt mig.
Jag har genom samtalsstöd och egna efterforskningar jobbat med att rusta mig med verktyg att bemöta hennes beteende, vilket på många sätt visat sig hjälpsamt. Men det är ju mer att hantera problemen än att ta reda på vad de är o åtgärda…
Tiden får utvisa hur det hela slutar, mina pengar (de få jag har kvar efter bodelningen) sätter jag på att hon kommer rasa som ett korthus inom närmsta åren… Den som lever får se.
Mitt x är bipolär med starka narcissistiska drag. Fick sin diagnos samma höst som vi skildes.
Det förklarade mycket för mig gällande hans beteende.
Har tagit mig ca två år trots noll kontakt sedan länge att komma ur mitt medberoende
I mitt fall tror jag det berodde på att jag fick en neurologisk sjukdom. Jag kunde inte jobba 100% både på jobb och 100% med mitt ex jobb/ hobby. Sedan att mitt ex levde med mig i så många år 37 år och vet hur min Pappa blev i sina ben. Ärvt den av min Pappa och då var det enklare att fly med en 23 år yngre frisk tjej. Så det finns de andra varianten också.
@gittan6308 Beklagar din situation. Jag tycker det är stor skillnad på att lämna pga psykisk ohälsa eller fysisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan leta till väldigt mycket problem och personlighetsförändringar, personen kan hamna i konflikt med vem som helst pga av sina ”idéer” eller tex tvångsbeteenden.
Att lämna pga fysisk ohälsa har jag själv svårt att förstå. Människan finns ju kvar då till skillnad för hur det kan vara vid psykisk ohälsa.
Beror på om du älskar personen eller vad personen gör för dig. Vill du ha en hushållerska, hjälpreda, assistent, resekamrat eller vad det är så att vad din partner kan göra för och med dig är viktigare än personen.
@Rulle Det är just det jag inte fattar. Att man lämnar någon som inte klarar av att gå och handla 2 liter mjölk för att ”det är farligt ute just nu” eller ”det går inte idag för jag gick inte först till brevlådan i morse” har jag full förståelse för. Det kan vara väldigt svårt att få en vardag att flyta med någon som är vid full vigör men har psykisk ohälsa, och människan man en gång kände är borta.
Men om personen faktiskt inte kan? Pga fysisk sjukdom eller olycksfall. Då är ju människan kvar inuti. Hur kan man lämna då?
Har jag en partner för att ha en assistent som ska sköta markservicen åt mig är det inte personen jag älskar, jag älskar det personen gör för mig. Det är ett arbetsredskap jag behöver för att få min vardag att fungera. När redskapet går sönder och inte kan assistera med det jag vill ha hjälp med byter jag ut det mot ett nytt som fungerar på det sätt jag önskar. Det är alltså inte personen jag lever med som jag älskar, det är vad den gör för mig vilket betyder att individen är utbytbar men inte funktionen. Det är nyttan jag har av det jag vill ha. Det är en matrealistisk människosyn där jag ser andra människor som objekt som ska fylla det behov jag har av funktionalitet, inte där jag betraktar min partner som ett subjekt med ett egenvärde som jag älskar för den hon är, för hennes egen skull.
@Rulle Jo, jag förstår ju vad du skriver, teoretiskt i alla fall. Men menar du på allvar att det finns människor som är så, på riktigt? Att man är i en relation bara därför?
Vet ej men skulle inte bli förvånad. Utblottade adelsmän som gifte sig med rika miljonärskor för att rädda egendomen. Resonemangsäktenskap. Människohandel, kvinnor/barn som av sina partners/ föräldrar tvingas till prostitution. För ett par år sedan var det en far som skjutsade runt sin 10-åriga dotter till olika män för att de skulle få ha sex med henne. Folkmord, våldtäkter, hedersmord. Affärsmän som skaffar eskorter, män som byter till nya, yngre modeller. Så ja, jag tror det finns åtskilliga som inte vill/orkar kan vara vårdare åt sina partners så de drar/sparkar ut dem och skaffar nya, fräschare modeller. Vad tror du själv?
Jag vet faktiskt inte vad jag tror. Det är bara väldigt fjärran från mig själv som är känslomänniska. Har faktiskt svårt att förstå att man skulle välja att ha en relation på annat än känslomässiga grunder. Jag är hellre singel.
Alla är vi olika. Jag skulle tro det finns många som har en partner av praktiska orsaker. Det finns empater, praktiker, narcissister, romantiker, trygghetsknarkare, äventyrslystna - flera olika personlighetstyper. Vissa säger vad de tror att andra vill höra för att få dem dit de vill, andra går på utseende, några praktisk nytta, andra rädsla för ensamhet m m. Det kan vara många olika motiv som kan skilja mellan respektive i ett förhållande.
Jag känner väl det så här jag kan fortfarande gå fast kanske sämre än dom flesta. Men är besviken/ arg att jag stöttat i så många år och tänkte att nu är det min tur. Att få stöttning. Men lättare att byta liv då jag behöver inte ha någon hjälp på något vis ännu. Men min Neurolog sa att man blir sämre när man oroar sig över detta också.
Alltså sorry om jag nu drar bort något rosa skynke, men jag är alldeles övertygad om att det är väldigt vanligt förekommande. Och när det gäller anledningar så skulle jag nog säga att pengar/ekonomi troligen är den allra vanligast förekommande.
För pengar, och troligen även i viss mån social status, är många människor beredda att köpslå med både känslor, (dys)funktionalitet och även andra partens helt uppenbara ovilja… och det både långt och länge
Bla. därför är det ju så extremt viktigt för alla, men kvinnor i synnerhet, att se till att man själv är ekonomiskt självförsörjande och inte lägger hela sin fortsatta existens i händerna på någon annan där både förutsättningar och omständigheter plötsligt kan ryckas undan som mattan under fötterna på en
Jag var gift med en sådan, fast jag inte förstod det då. I efterhand har jag kunnat se att han valde sina vänner efter om han hade någon nytta av dem. Våra barn bedömde han efter om de var duktiga på något han kunde skryta om. Annars var de inte värda något alls. Mitt värde låg i hur väl jag kunde sköta allt praktiskt han inte ville/kunde sköta själv, och naturligtvis i hur villig jag var rent sexuellt.
