@Noomi Rosa skynken behöver du inte ängslas för när det gäller mig då jag har en relation med våld och aggressivitet bakom mig. Däremot har jag aldrig varit i, eller gått in i, en relation av praktiska skäl.
Jag har varit singel långa perioder av mitt vuxna liv och varit så nöjd så med det. Hade inga tankar alls på barn innan jag träffade min exmake. Utan längtan efter barn kom av kärleken till honom.
Jag ser ju era svar och förstår att “praktiska” relationer är vanligt, men utifrån mig själv förstår jag inte ett sådant val. Jag har stort behov av egentid, eget liv, har hög integritet. Jag skulle aldrig tycka att det var “värt besväret” att låta någon komma i närheten av mig om jag inte var dökär, typ.
Det kanske gör mig udda?
Däremot förstår jag utifrån mig själv att man gör saker för kärleks skull. Även mindre begåvade, mindre rationella val. Därför att man älskar en människa så djupt att man gör nästan vad som helst för denne.
Det är väl det som gör att så många har svårt att förstå varför andra gör som de gör, d v s man utgår från sig själv och tror/ tycker att andra ska tycka/ tänka/ vara på samma sätt, ha samma motiv och värderingar som en själv.
Hej,
Min man drabbades för 3,5 år sedan av en allvarlig akut autoimmun inflammation i hjärnan, till 97% trodde alla specialister först att det var lymfom. Det varven stor lättnad när det var en inflammation, men det var fortfarande allvarligt ändå.
Långsam rehabilitering, först inneliggande 4 mån på sjukhus, sedan hemma. Samtidigt var jag hemma och tog hand om hus och familj, tre barn, då 1,7,9 och jobbade på.
Idag arbetar han deltid, 25-50%, har kvar viss synpåverkan, men ser tillräckligt bra för att få köra bil. Dock har hans personlighet förändrats upplever jag. Vissa sidor, personlighetsdrag, som jag hade svårt för hos honom förut, har förstärkts. Han kommer ofta med spydiga kommentarer om han är osäker el känner sig ifrågasatt, tänker först på sig själv, glömmer bort att andra kan ha problem. Han har alltid varit ganska omhuldad av sin familj, och det här gjorde det inte bättre. Nu är det jag, hans fru, som ska bära det outtalade oket att ”lösa” hans liv t det bästa.
Det är väldigt påfrestande att leva så här, och jag nådde för några veckor sedan en tydlig gräns, att det här håller inte. Vill jag leva såhär, ska mina barn ha en mamma under ständig press och stress, klump i bröstet, påfrestande andning, på spänn när han är hemma mm mm. Det går utöver barnen, de märker att det inte är bra, hela situationen känns oberäknelig, man vet inte hur han ska reagera, ena stunden trevlig, andra stunden sur och vresig. Här är det också så att det är när jag vågar stå på mig, säger ifrån, ifrågasätter, som det blir värst. Han går i försvar och skyller hela situationen på antingen skadan eller på mig, att jag inte möter honom tillräckligt.
Nu står det hela mig upp i halsen faktiskt och jag har fått nog. Men msn kan säga att jag rör om i grytan i hans familj, och det hela är väldigt jobbigt och påfrestande.
Har en tråd som heter något i stil med ”skiljas från någon som inte mår bra” i detta forum, där jag skrivit min historia.