5 gillningar
Jag blir väldigt ledsen att höra din berättelse!
Naturligtvis har du blivit kränkt, och det rätt ordentligt också. Och han har lurat dig och ljugit för dig.
Men det är inte på något sätt ditt fel! Och det är inte du ska ska tvingas tvivla på ditt liv så mycket.
Det enda jag kan rekommendera i början är att hitta en egen samtalskontakt. Alltså inte någon du går till tillsammans med honom, utan någon du går till helt själv. Att klara av ett sådant stort svek efter så många år kan ju våra tufft att göra på egen hand. Och skriv gärna här på forumet också, för här finns alltid människor som stöttar och lyssnar.
Jag vet faktiskt inte varför nästan alla göra så här. Otroligt många av de som blir påkomna med otrohet säger att de älskar sin partner, vill stanna med sin partner och även gå i terapi. Men väldigt många av dem faller dit igen, antingen mer eller mindre direkt eller också om något eller några år.
Och likaså är det vanligt att de skyller på psykisk ohälsa eller stress/press på jobbet eller taskig barndom eller sin partner eller vad helst annat som de kan flytta över skulden till. Men det är ju bara kvalificerat skitsnack, även om det kan vara lätt att vilja tro på ibland, om man är en empatisk person. (Jag själv gick på det i mitt första förhållande, tyvärr.)
Starkt gjort! Bra av dig.
Den enda sanningen är att han har burit sig fruktansvärt åt gentemot dig, och det är inget som du har förtjänat. Försök att komma ihåg att ditt värde inte sitter i hur han behandlar dig, och att du är den av er två som kan gå ur detta med huvudet högt. Även fast jag förstår att det är en klen tröst just nu.
1 gillning
Jag hade ju barnen. Den yngsta var 9 år och den näst yngsta 14. De gick i skolan och det var vardag och min man var aldrig hemma nästan. Jag var tvungen att ta hand om barnen, matlagning, tvätt, läxläsning och allt sådant, så jag måste liksom fungera.
Det tog flera månader för mig att hitta bevis, så jag hade bara min magkänsla. Till och från blev jag osäker. Tänk om jag hade fel? När jag väl hade bevis, så höll jag mig i gång på rena ilskan. Jag var arg hela tiden, men jag ville inte kasta mig in i en skilsmässa eftersom jag fått en kronisk sjukdom och dessutom var arbetslös. Hur skulle jag kunna försörja oss? Så jag höll mig kall och sammanbiten och lade undan pengar för framtiden. Förberedde mig. Vägrade att gå i bitar.
Långt senare, faktiskt 1½ år efter att vi separerat, då gick jag i bitar. Även då var det barnen som hindrade mig från att ta livet av mig.
3 gillningar
Mitt liv blev en B-film efter 22 år tillsammans och det kan du läsa om i min tråd som heter Han var otrogen och jag anade inget.
Kort sagt: Jag överlevde för att jag blev arg. En ledsen våt fläck också i början, men allra mest arg, och min ilska drev mig ända tills jag och barnen kunde flytta ut fem månader senare. Sen höll jag hakan uppe under sommaren och min jobbigaste dipp kom i höstas, när jag varit duktig och fixat och donat och sett till att barnen hade det bra. Då blev det min tur att dippa rejält, och jag tillät mig att dippa och sörja. Jag har fått massor av hjälp och stöd, härinne, av mina föräldrar, av mina vänner. Efter den dippen har det faktiskt bara gått uppåt! Små steg vissa dagar, större andra.
3 gillningar
En minut i taget.
Den där första tiden är så förtvivlad och bottenlös. Fritt fall genom helvetet.
”Är det såhär det känns att dö?” Nej, det är såhär det känns att bli krossad i tusen bitar utan att dö.
Du är inte ensam. Första tiden skenar allt. Det går inte att skilja på något.
Mitt råd till dig, om det går: ta ut avståndet, be honom att lämna huset en vecka, eller om du gör det. Försök att fånga upp dina egna tankar och känslor utan att han är där. Anförtro dig åt någon/ några som du litar på. Ta en minut i taget.
En dag är detta ett ärr i själen, men inte mer.
Andas, en minut i taget. Och ta dig bort ifrån honom en tid om du kan.
Du är inte ensam.
Kram till dig
4 gillningar
Tack
1 gillning
Min x gick ut ur dörren och sade att han inte hade någon annan. Hade länge haft en känsla att han nog har det. Han som också ville ha sex ofta, lämnade gärna emellan… inte alls han . Men satte det också lite på ålder och stress mm.
Men… sedan kom det fram att han haft henne i nästan ett år. Rest med henne, haft henne i vår stuga mm… Då dog jag…att han har kunnat leva med sig själv… fy… Vi har varit 36 år tillsammans. 30 år gifta.
Men till din fråga hur jag klarade det , så vet jag inte… psykolog, vänner, detta forum, tårar… - 20 kg… Men …jag har överlevt, tungt fortfarande men det går. Nu just saknar jag inte honom som person mera utan bara allt det andra omkring.
Du klarar det nog också. Chocken då du inser och får reda på sanningen är nog den värsta. Lider med dig.
3 gillningar
Har du hört uttrycket “Anfall är bästa försvar”? Mycket vanligt bland dem som luras, ljuger och bedrar. Han gör fel och i stället för att erkänna och be om ursäkt, så anklagar han dig för allt möjligt. Han är arg, kränkt och sårad, och innan du fattar vad som hänt, så börjar du tro att allting är ditt fel och han är ett oskyldigt offer.
4 gillningar
Att du snokat i hans telefon är i denna situation helt ok. Önskar att jag gjort det då jag började misstänka men jag litade fullt på honom…
2 gillningar
Vilken idiot.
2 gillningar
Nej snälla, nu tänker du så fel. Förstår din tankegång, har tänkt lika… ( för 12 år sedan då min man lämnade mig första gången) Då tog jag allt på mig, ändrade sedan allting på mig själv som jag trodde han saknade. Mera sex, bli magrare, göra mera god mat, hjälpa mera med veden… allting. Bara för att få honom tillbaka. Ok, han kom tillbaka och vi hade några riktigt bra år men nu då jag tänker så tog jag ju livet av mig själv… jag var hans tjänare. Min x kan det där med att smickra och ge rätta komentarerna om hur duktig jag var så jag levde på dem.
Tänker ännu på hans ord då han flyttade hem tillbaka efter 2 år med ny kvinna som det då tog slut med.
- bara jag får bra sex och god mat så är allt bra…
Jiisus att jag tyckte det var ok då.
Kärleken är blind.
Denna gång är jag klokare. Men ont gör det ändå.
3 gillningar
Det här är mycket fel och jag vågar säga att det är manipulativt! Att hota med att skada sig själv för att få dig att mjukna. Försök att inte ta ansvar för hans hälsa och hans känslor. Om detta kommer upp igen, så säg att det är tråkigt att han mår så dåligt och att han borde söka hjälp på vårdcentralen omedelbart. Det är så man gör om man är sjuk - man för INTE över problemet på sin partner!!
Mina råd handlar om att ha en kort horisont. Visst måste man ibland blicka framåt, men däremellan försök att hålla fokus på nuet. Vad du ska göra den närmsta timman. Tänk inte på alla jobbiga dagar som kanske ligger framför dig. En minut i taget, en förmiddag, osv.
Håll fast i rutiner, ät på de tider som du brukar, även om du inte får ner många tuggor.
Gå promenader, enkel rörelse, frisk luft, natur som ger enkla och kravlösa intryck. Jag gick på en cykelväg som tidigare varit ett gammalt järnvägsspår, dvs helt platt och ganska rakt. Orkade inte med mer stimuli än så. Slippa tänka. Jag gjorde också en ”säker” Spotifylista med låtar på temat ”starkare utan dig”-typ. För att slippa känslosamma låttexter på radion när jag inte var beredd. Lurar i och så bara gå.
8 gillningar
Tack för dina råd. Det är sånt som jag behöver få höra. Vad jag kan göra här och nu för att inte bryta ihop total .Känslorna pendlar för fullt
Jag förstår inte varför jag inte är jättearg hela tiden. Ibland försöker jag få honom att må bättre. Varför?
Jag älskar honom fortfarande varför? Vad är det för fel på mig? Det han har gjort är ju den ultimata kränkningen
2 gillningar
Om ett halvår (kan gå både fortare och långsammare) så kommer du att se att det du nu kallar kärlek i själva verket handlar mer om vana, att man har vuxit ihop och framförallt att vi som biologiska varelser fruktar att bli utstött från flocken. Det är den rädslan för ensamhet du känner.
Grejen är att när man väl har tagit steget och börjar läka ihop till en egen individ som inte längre hänger ihop med exet, så kommer du att se det med klarare ögon. Det troliga är att du kommer undra varför du inte gått för länge sedan…
6 gillningar
Det finns något som kallas “normaliseringsprocess”. Den innebär helt enkelt att du lite i taget har vant dig vid konstiga händelser och konstigt beteende, så du börjar tro att det är normalt. En form av hjärntvätt, kan man säga.
Jag levde i ett långt äktenskap, där jag alltid trodde att vi var en Svensson-familj där jag var gift med en normal man i en normal relation. Det var först efter skilsmässan, som jag ett steg i taget började förstå hur sjukt vårt äktenskap varit. Nej, det var inte normalt att han varje dag vid middagstid tittade in i köket och frågade vilken äckelmat jag höll på att laga. Nej, det var inte normalt att han “glömde” min födelsedag varje år och att det var mitt fel att han inte “hunnit” skaffa en present. Nej, det var inte normalt att han krävde sex 2-3 gånger om dagen och surade i hop totalt om jag nekade honom. Men när jag var inne i det, så kändes det normalt.
Du VET att det är han som gjort fel. Ändå har du skuldkänslor eftersom det är synd om honom. Och kanske ändå allting är ditt fel? Och han är ju faktiskt snäll annars väl? Det är bara när du gör något fel som han blir elak, eller …?
Den som har lärt sig att ett förhållande ser ut på det sättet, kan inte bara bestämma sig för att tycka annorlunda helt plötsligt. Det tar tid. Lång tid.
6 gillningar
Tack. Ibland är jag lite för rak.
Jag har själv gått och mått dåligt i en relation och betett mig riktigt illa mot mitt x och några till.
Några lämnar lite för lätt för att de söker nya kickar eller vänstrar men många som är seriösa slår knut på sig själv, söker fel hos sig själva för att de vill försöka allt för att få en dysfunktionell relation att fungera. Många stannar på tok för länge för de tror att det är det bästa för barnen för att senare komma på att det bästa för dem hade varit om de lämnat för länge sedan.
4 gillningar
De första dagarna/veckorna var fruktansvärda. Allt hände kring jul och jag var mycket ledig. Jag låg mest och grät i sängen, kände sån förtvivlan och hopplöshet som jag aldrig känns innan. Hade tankar på att inte vilja finnas mer. Åt knappt något, gick ner massa i vikt. Tog in på hotell vid 2 tillfällen då jag inte klarade av att vara i samma hus som exet. Satt mest på mitt rum och grät och och tyckte att livet var allmännt piss.
När exet väl flyttat ut började det så smått vända, inte direkt men små steg. Jag fick tid att börja bearbeta allt vilket var stört omöjligt medans vi bodde ihop. Detta forum har verkligen varit en del av min räddning.
Visst är mycket bättre nu, sitter inte och gråter men kan mycket väl hamna i dippar emellanåt, men för varje gång blir de mindre djupa. Jag kan fortfarande känna en ovisshet inför framtiden, kommer jag att träffa någon ny eller vara ensam? Hur kommer vårt sammarbete kring barnen att gå? Detta är frågor och tankar som far runt i huvudet emellanåt.
Det har nu gått ca 4 månader sedan vi beslutade om separation efter 15 år och 2 barn och vi har bott i sär i 2 månader.
Det kommer bli bättre även om det kan vara svårt att tro det nu. Jag har varit på botten, verkligen… och när folk här skrev att det kommer bli bätte så hade jag svårt att tro på det, men nu vet jag att det stämde 
3 gillningar
Det kanske inte känns så, men du verkar faktiskt redan börja läka. Läs bara nedanstående mening, som du skrev:
Ja, han är patetisk. Och ja, det är bara ynkliga ursäkter han försöker komma med. Och nej, jag kan inte heller se hur man på riktigt kan älska någon och sedan vara otrogen. Och ja, det är fruktansvärt att du ska bli den som lider mest för något enkom han är skyldig till.
Det där med självskadebeteende…? Är det något han tidigare har ägnat sig åt, på olika sätt, eller är det något som han har börjat prata om i samband med otroheten?
Ja, så är det ofta. Båda mina ex gav mig väldigt virriga och tvetydiga signaler, vilket gjorde situationen så mycket svårare för mig. Många gånger kändes det som om jag höll på att förlora vettet när jag försökte förstå alla deras signaler och vad de egentligen ville.
Men det är just därför det blir så viktigt att till slut själv ta kontrollen över situationen. Han kommer nämligen inte att göra det åt dig. Han kommer fortsätta att vela och rusa åt olika håll och ge dig olika signaler. Han kommer inte att ge dig något tydligt beslut eller hjälpa dig att förstå vad du borde göra.
Allt det där måste du göra själv, tyvärr. Jag tror att det bästa du kan göra är att försöka få distans till honom, i den mån det går, och faktiskt ge dig själv utrymme att tänka helt på egen hand, utan att bli påverkad av hans beteende. För ska du kunna fatta ett beslut som du själv kan leva med måste det vara ett beslut som verkligen kommer inifrån dig själv, och inget som hans ord eller gärningar har påverkat.
1 gillning