Hur länge sedan var det han flyttade?
Kan du sova och får du i dig något att äta?
Sömn var och är väldigt viktigt iaf för mig, märker direkt nu hur katastroftankarna blir värre de perioder jag knappt får nån sömn. Nu har ju du en liten också att ta hand om.
Förstår vilken kaos du har inom dig och det är inte lätt att vara stark hela tiden, inte ens för sina barn. Men precis som de är det viktigaste för dig, är du så betydelsefull för dem. Du är en del av hela deras värld.
Ja.
När de blir övergivna av den ena föräldern.
När de används som redskap för att hämnas på och klämma åt den andra föräldern.
Vill du ge dem ett verkligt trauma överger du dem.
Det handlar inte om hur du mår om du lämnar dem utan hur de mår av att bli lämnade av dig.
Jag måste bara fråga rakt ut när du skriver försvinna, vad exakt menar du?
Menar du ta livet av dig? Menar du att dra och försvinna ur deras liv?
Av ovanstående verkar det vara att lämna över barnen till pappan.
Självklart finns det skilsmässobarn som inte mår bra, tror dock det finns många dysfunktionella familjer som hållit ihop och därmed orsakar trauma.
Jag vägrar tro att 50% av befolkningen (för det är väl ungefär så många som skiljer sig) lider av ”har det svårt genom livet” och att orsaken skulle vara att de är just skilsmässobarn.
Många mår dåligt under en period i sitt liv men att det skulle vara direkt kopplat till endast faktumet skilsmässobarn, det tror inte jag. Det är lika troligt att alla som inte har skilda föräldrar inte har det svårt genom livet.
Jag tror traumat blir betydligt större av att ha en mamma som helt försvinner och dyker upp på födelsedagar och säger hej……
Jag har full förståelse för den känslan, men tyvärr blev det så här och att då helt välja bort dina barn på heltid låter ju helt galet.
Jadu, du måste acceptera att livet inte blev som du ville. Det behöver du definitivt hjälp med baserat på det du skriver. Livet är skit ibland och man måste kunna ta med- och motgångar.
Kanske är det bara den desperation du känner exakt nu över det faktum att det blev som det blev och det förstår jag. Men att du seriöst över tid skulle tycka att detta är en bra lösning för någon, då tycker jag du ska söka hjälp för dig och dina barn.
Varför skulle barnen må så dåligt av att bo på två ställen?
Varför skulle dom bli mobbade osv?
Att leva i ett dåligt förhållande skadar nog barnen mer än att få två föräldrar som mår bra på varsitt håll.
Det kan ju to.m vara en fördel för barnet att kunna “fly” till sina andra förälder när det känns tungt hos den ena.
Du behöver verkligen söka stöd och reda ut dina tankar för att dels må bra och även för att orka gå vidare.
En olycklig förälder är inte en bra förälder utan se till att hitta dig själv och sluta straffa dig själv.
Du duger gott åt både barn och omgivning bara du reder upp de ledsamma tankarna!
Du kommer tillbaka och det spelar ingen roll om du bor i slott eller koja, dina barn behöver dig och du kommer att finnas där när du mår bättre.
Lycka till, vi är många som tror på dig:+1:
raderat raderat raderat
Det är därför du behöver ta hjälp.
Min morfar fick aldrig träffa sin far.
Fadern dog medan morfars mor var gravid.
Det var 1902.
En 3 årig pojke törlorade sin far i tbc i mitten av 1940-talet. Modern, ensamstående med två barn, skötte gård, telefonväxel och affär.
En 4 årig flicka förlorade sin mor av blodförgiftning i mitten på 1930 talet.
Det finns många barn som förlorat sina föräldrar och vice versa. Har du så svår separationsångest behöver du hjälp.
Livet rätrar sig inte efter vad vi vill, vi måste rätra oss efter de omständigheter livet ger oss. Har vi satt barn till världen är det vår skyldighet att ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Är det att försvinna ur deras liv? Är det de råd du skulle ge dem om de var i din situation? Att överge sina barn? Eller skulle det vara att ta hjälp? Du kan inte leva genom andra, inte ens dina barn. Du måste skapa ett eget liv, annars förlorar du dig själv och får antagligen samma problem i nästa relation som du haft i den med barnens far.
Raderat
Nja, @Restenavlivet, nu tycker jag att du drar väl stora växlar på studien. De olika boendeformerna har ju inte fördelats slumpmässigt, allt annat lika, utan har olika underliggande orsaker. Troligen är det de orsakerna och de tidigare händelserna som är viktiga för barnens mående, inte själva boendeformen i sig.
Det är väl ganska rimligt att anta att växelvis boende i högre utsträckning involverar föräldrar som båda två är intresserade och motiverade av att ha kontakt med barnen och att båda två dessutom har lyckats ordna det hyfsat välordnat runt sig.
Inte ett dugg konstigt om det i gruppen med i praktiken bara en förälder finns barn, som mår mindre bra pga olika tråkiga erfarenheter, som man önskar de sluppit, missbruk, sjukdom, sociala bekymmer, ”självförverkligande” etc.
I fall som vårt (där den ena föräldern med kort varsel kastar in handduken, lämnar allt och flyttar till nätrelation i annan del av landet) får man också komma ihåg att det inte bara är jag, som som partner, som blivit lämnad, utan att även barnen har övergivits av sin pappa.
För att återvända till TS. Instämmer med er andra. Du är oersättlig i dina barns liv. Lämna dem INTE. De behöver dig. De behöver veta att du finns för dem - och det ska de veta även de veckorna de är hos sin pappa.
Detta har du helt rätt i. Men min poäng var att man definitivt inte kan säga att det varken är bättre för barnen att bara ha ett hem eller att livet skulle vara kört för skilsmässobarn.
Sedan får man ju göra det bästa möjliga av situationen. Bäst blir det för barnen om föräldrarna kan samarbeta för barnems bästa. Att tro att man gör något bättre för barnen genom att lämna dem är helt enkelt fel.
Jag har kännt precis samma sak. Det är inget liv jag vill leva men nu står jag jag här, lämnad i ett halvtomt hus.
Jag kände också att barnen förtjänade bättre, inte flyttas runt mellan två boenden, inte drabbas av planeringsmissar etc etc.
Jag väntar på hjälp hos psykolog och det måste du @Sol nog också
Man måste ge allt sin tid och man måste ju se till sitt ex bästa också för nån gång så var man ju störtkär och brydde sig om varandra
Såna människor som du kan jag bli frustrerad över. Vilken lycka att du har barn, inte alla som kan få det men istället tycker du synd om dig själv och struntar i det du har. Usch!
raderat raderat raderat
Om dom blir osäkra och olyckliga människor så beror det till stor del på dig och ditt sätt att hantera skilsmässan. Äg problemet!
Varför tar du ut en massa negativt i förskott?
Det finns barn där föräldrarna hållit ihop hela livet men där barnen farit illa ändå.
Det viktiga för barnen är att känna kärlek, trygghet och omsorg hos den förälder de för tillfället vistas hos.
Flera barn som blivit bortlämnade eller där ena föräldern försvunnit ur deras liv undrar varför och kan till och med fråga sig om det var deras fel.
Vill du att dina barn ska leva med frågan om och otryggheten att det kanske var deras fel att du övergav dem?
Har du hängt ditt liv på familjen? Att ditt vara, ditt existensberätyigande har du bara om du är i en relation? Sådant kan vara väldigt kvävande och bli för mycket för en partner att bära.
Sök en psykolog/ terapeut. Om inte du kan ta hand om dig själv, klarar av att ha ett eget liv kkarar du knappast att vara i en relation heller.
Barn behöver båda sina föräldrar. Vill du göra dina barn riktigt illa, ge dem verklig otrygghet lämnar du dem. De enda problem och den enda otrygghet barn upplever är den vuxna skapar.
Vill du vara en del av problemet eller en del av lösningen? Vill du vara en del av lösningen gör du det bästa möjlga av situationen och stannar i deras liv. Vill du riskera att ge dem trauma och ankbytningssvårigheter drar du.
@Sol har du någon kontakt med vården?
En tanke som kom nu är att det inte är helt ovanligt med förlossningsdepression. Att sen bli lämnad när barnen är så små är ett trauma i sig. Ingen som inte upplevt samma sak vet om hur du känner. För tyvärr är livet inte så enkelt. Att säga till någon med depression att de ska rycka upp sig eller liknande är sällan rätt väg att gå. För då kan känslan bli av ytterligare misslyckaden och att någon lägger sten i en redan tung ryggsäck. Med små barn så handlar det mesta om familjen.
Du kanske kan lyfta det lite med MVC och se om de kan hjälpa dig vidare? Eller annars vända dig till kyrkan för samtalsstöd, att bara få prata kan lätta.
Så som du känner dig nu, ledsen frustrerad, att livet inte blev som du ville osv, för att du nu blir lämnad/ni separerar. Den känslan eller en snarare ännu värre känsla, att bli bortvald av sin egen mamma, kommer du att ge dina barn om du väljer att bryta med dem eller ”dyka upp och säga hej på någon födelsedag”.
Jag funderar på hur du egentligen mår psykiskt och därmed är det inte så att jag vill ta i för hårt men jag måste nog säga Skärp dig!
Jag kanske inte borde skriva det med tanke på ditt mentala tillstånd men jag blir väldigt provocerad av dina inlägg och offermentalitet. Det kommer att skada dina barn betydligt mer än att genomleva en skilsmässa med två bra föräldrar med separata boenden.
Din logik att om du inte får ha dina barn på heltid, så vill du inte ens ha dem på halvtid…. Öhhh. Du tänker inte på dem och deras känslor.
Att du inte längre är glad för dina barn för de kommer att bli osäkra och olyckliga… att de skulle bli osäkra och olyckliga pga endast skilsmässan är föga troligt. Istället bör du/ni ta ansvar för att ge dem bästa möjliga start efter de förutsättningar som gäller nu. Det är att ta sitt ansvar som förälder. Och om det nu är en tuff period för dem, då väljer du som mamma att inte stötta dem och finnas där utan istället försvinna? Det sätter förmodligen betydligt djupare sår i barnen.
Du skriver själv att du var inte är glad längre för dina barn för de kommer bli olyckliga och osäkra. Så du är bara glad för dina barn om de blir lyckliga och självsäkra, dvs inte när de behöver dig som mest? Vilket j-kla dåligt resonemang.
Jag har, som jag har skrivit tidigare, full förståelse för alla dina känslor och reaktioner i detta. Det är fullt normala tankar. Men att agera på dem och seriöst överväga att ge upp sina barn för att du inte får ha dem på heltid eller leva kärnfamljsliv, det är inte sunt och du bör söka hjälp. Det är att ta ansvar för dig och dina barn. Du har full möjlighet att ge dem en bra start i livet. Det är ditt val.
Makaber start på livet?
Ska du försöka ha lite distans till denna situation? Vilka referenser har du egentligen? Varför skulle detta ens innebära en sämre start på livet?
Du låter bortskämd och självisk när du tror att du ska kunna gå genom livet utan motgångar eller att allt ska bli som du har tänkt dig.
Visst vore det skönt. I Wish. Men nog sjutton är det jobbigt ibland men vad gör man då? Som Mark Levengood sade någon gång ”man bryter ihop och går vidare”. Inrättar sig i sin nya vardag, gör det bästa av det.
Jag är helt övertygad om att dina och andras skilsmässobarn har precis lika stora möjligheter till ett lyckligt liv, det hänger betydligt mer på ens omgivning och de man omges av än om man växer upp med två föräldrar som bor ihop.
Jag ber om ursäkt för mina hårda ord, men sök hjälp.
Jag beklagar verkligen, vilken tråkig situation du är i just nu.
Tänker ganska likt som andra här i tråden, sök hjälp! Låter som att separationsångesten verkligen håller på att ta kol på dig. Det fina med samtalsstöd är att man ofta kommer till insikter som gör det så mycket lättare att leva, och det kan väl också hända för dig. Just nu verkar allt omöjligt, men tar du detta ena lilla steg och söker hjälp så ger du både dig och dina barn en chans!
Så om skilsmässobarn. Jag är inte själv ett, och är såklart tacksam för det. Har däremot vuxit upp med en familj där föräldrarnas parförhållande är dysfunktionellt på 9/10 områden i livet. Har många gånger nu i vuxen ålder fantiserat om ett liv där vi kunde ha bott hos den ena föräldern eller växelvis, med lugn och ro, utan bråk och med två glada eller åtminstone nöjda föräldrar. Ja, en skilsmässa hade säkert lämnat ett trauma, men det har sannerligen också kärnfamiljen gjort.
Ta hand om dig själv nu, för dig och för dina barns skull!
Hej @Sol
För det första så beklagar jag att du är här igen och detta blev en fortsättningstråd från den första från feb 2021.
Men om man läser tillbaka i den så lät du ganska olycklig även vid detta tillfälle, och då var det ytterligare år tillbaka i relationen som skavt och inte fungerat där han bemötte dig kallt och du kände dig ensam och dissad i relationen.
Även i den tråden tar du detta med varannan vecka livet med barn och det skrämmande med det. Du tar även upp dina grundläggande värderingar kring familjen, hur den borde och bör vara.
Även i denna tråd lyser det starkt igenom dina grundvärderingar.
Jag förstår att du befinner dig i chock och panik, eftersom du läst här innan så är du ju medveten om krisens fyra faser: Chockfasen – Reaktionsfasen – Bearbetningsfasen – Nyorienteringsfasen.
Vi alla på forumet har ju tyvärr besökt dessa faser, där vi alla kommit olika långt och också naturligtvis talar från den egna erfarenheten.
Ibland är det svårt att ta till sig det som skrivs, alla de råd som ”kastas mot en”.
Särskilt när man befinner sig i chocken och mitt i allt.
Tankarna rusar och det är svårt att greppa egentligen något öht.Det blir då också lätt att man hamnar i försvarsställning och känner sig påhoppad. Men ta med dig att råden som kommer är av all välmening av personer som själva stått vid avgrundens rand och tittat ner i det svarta hålet framför en.
Därför blir det så viktigt att inte agera i affekt och i känslan.
Många pekar mot att ta hjälp, professionell hjälp, och jag kan bara instämma.
Jag som person har alltid varit dålig på att just ta hjälp, jag har alltid velat bära världen på mina axlar, vara den som löser och hjälper till vid problem.
När min kris infann sig så rämnade min värld och jag var mer eller mindre oförmögen att tänka klart och göra något öht. Jag mer eller mindre låg i fosterställning och grät större delen av tiden.
Men att ta hjälp, ger en perspektiv, andra vinklar på situationen men framförallt så tenderar det att skingra vissa av molnen som fördunklar och man kan titta lite mer objektivt på situationen.
En av dina stora återkommande rädslor är att en skilsmässa och separation kommer att skada dina barn för all framtid, att det kommer skapa att dina barn blir trasiga människor, ångestfyllda, mobbade i skolan och helt förstörda människor.
Jag skulle vilja påstå att ovanstående inte har med skilsmässan att göra. Tittar man på SCB så var det 37 591 giftemål under 2020, blir lite felaktigt mht pandemin då det under de senaste åren varit runt 50 000 giftemål åer år.
Men skilsmässorna i antalet har varit ganska konstanta runt hälften och under 2020 var det 25 619st.
Javisst statistik osv, vafan har det med saken att göra? Det hjälper ju inte dig här och nu, men vad jag vill ha sagt att det finns otroligt många barn som varit med om en skilsmässa, det är säkerligen många av oss vuxna som också varit med om en skilsmässa som barn, mig själv inkluderat.
Det är klart att en skilsmässa påverkar ett barn, men vad som påverkar mer hur man hanterar den men framför allt sedan hur deras uppväxt och barndom är. För oavsett så är detta en del av den barndom som våra barn kommer att leva i och då omges av kärleksfulla, förstående och inkännande föräldrar är det absolut viktigaste. Om det sedan är i en kärnfamilj eller hos resp förälder, skulle i min mening inte spela någon roll.
Jag kan se tillbaka på en barndom fylld av kärlek, det är klart att mina föräldrar stod för olika saker men båda gav en trygghet. Där min mor stod för den inkännande emotionella tryggheten som till stor del format mig till den person jag är idag. Min far gav en annan form av trygghet men båda gav mig kärlek som format mig. Till i mitt eget tycke en person med båda fötterna på jorden, som bryr sig om andra människor och som känner sig trygg i sig själv. Naturligtvis så kan man känna osäkerhet i olika situationer, men det skulle jag vilja hävda att alla barn och vuxna kan känna av trots att man äger en inre trygghet i sig själv.
Det finns så otroligt många saker som formar oss människor, intryck, situationer, sociala sammanhang som skapar våra värderingar och vad som är viktigt för oss själv.
Vissa saker förändras längs livets väg, vissa är mer djupt rotade än andra. Men andemeningen är att det ofta inte är en enstaka händelse som avgör om vi under resten av livet kommer vara uppfyllda av ångest, bli mobbade osv.
Vet inte om jag kan kallade det mobbning, men under 80-talet som adopterad så var det skälet betydligt större att man blev mobbad för än att föräldrarna var skilda. I dagens samhälle kopplat till ovanstående stycke som jag skrev så är det (tyvärr) väldigt vanligt att barnen har separerade föräldrar. Kan bara ta parallell och visualisera med när min son började gråta en dag i skolan kopplat till skilsmässan när vi stod mitt i den. Hela klassen hade slutit upp omkring honom, kramat om, klappat honom och flertalet hade sagt att det kommer bli bra. Att de själva hade skilda föräldrar och att de hade det bra. Tyvärr igen så är det vanligt med skilsmässor, men det gör också att förståelsen finns där, tyvärr är det normaliserat men det gör också att det i sig inte på något sätt kommer vara en anledning till mobbing motsv.
Precis som nämndes i tidigare inlägg så är det också viktigt att komma ihåg att bara för att man lever i en kärnfamilj så innebär det inte per automatik att ”barndomen blir lycklig” eller att det skapar självsäkra och trygga individer. Tyvärr vet vi sällan vad som händer bakom lykta dörrar utan ser oftast bara fasaderna. Precis som du skrev i din första tråd där du konstaterade att för din sambo var det viktigaste att visa utåt att han hade en familj med sambo och barn.
Jag tror till hundra procent att det som kommer betyda något för våra barn är hur vi som föräldrar agerar, att vi finns där för dem, visar dem kärlek, att vi är tillgängliga vare sig de är hos en eller hos den andra föräldern. Visar dem villkorslös kärlek oavsett. Det är det som kommer vara det som barnen tar med sig, minns och ser tillbaka på. Min mor har alltid funnits där alltid, och för det älskar jag henne och min uppväxt. Jag har alltid känt mig trygg i vetskapen att hon alltid funnits där för mig.
Det är också det som driver mig att alltid finns för min son, uttrycka dagligen till honom hur mycket jag älskar honom, visst driver han mig till vansinne, men jag älskar honom villkorslöst och finns alltid för honom och vill att han verkligen ska känna det.
Men
För att orka det, klara det och se klart på situationen, så måste man ta hand om sig själv.
För att citera en klok person från detta forum som betyder väldigt mycket för mig;
“Precis som vid en flygincident när syrgasmaskerna faller ner, så måste man ta på sin egen syrgasmask innan man kan hjälpa någon annan”.
Om man själv svimmar pga syrebrist så kommer man ändå inte kunna hjälpa någon annan.
Det är väl just detta som många försöker säga genom att föreslå att söka hjälp.
Jag kan inte påpeka det nog med gånger, men hjälp dig själv att hjälpa dina barn. Med att hjälpa dina barn menar jag, ta den hjälp som finns för att landa in i situationen.
Att överge barnen är absolut inte lösningen varken för dig själv och särskilt inte för dina barn.
Ta en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Rusa inte, du är i en kris.
Och du…
Framförallt var snäll mot dig själv.
Du har fantastiska människor på detta forumet, ta stöd från dem, ventilera, skrik, gråt, nyttja din tråd. Men vi alla finns här.
Ta hand om dig.