Separation

Hej @Sol

För det första så beklagar jag att du är här igen och detta blev en fortsättningstråd från den första från feb 2021.
Men om man läser tillbaka i den så lät du ganska olycklig även vid detta tillfälle, och då var det ytterligare år tillbaka i relationen som skavt och inte fungerat där han bemötte dig kallt och du kände dig ensam och dissad i relationen.

Även i den tråden tar du detta med varannan vecka livet med barn och det skrämmande med det. Du tar även upp dina grundläggande värderingar kring familjen, hur den borde och bör vara.
Även i denna tråd lyser det starkt igenom dina grundvärderingar.

Jag förstår att du befinner dig i chock och panik, eftersom du läst här innan så är du ju medveten om krisens fyra faser: Chockfasen – Reaktionsfasen – Bearbetningsfasen – Nyorienteringsfasen.
Vi alla på forumet har ju tyvärr besökt dessa faser, där vi alla kommit olika långt och också naturligtvis talar från den egna erfarenheten.
Ibland är det svårt att ta till sig det som skrivs, alla de råd som ”kastas mot en”.
Särskilt när man befinner sig i chocken och mitt i allt.
Tankarna rusar och det är svårt att greppa egentligen något öht.Det blir då också lätt att man hamnar i försvarsställning och känner sig påhoppad. Men ta med dig att råden som kommer är av all välmening av personer som själva stått vid avgrundens rand och tittat ner i det svarta hålet framför en.

Därför blir det så viktigt att inte agera i affekt och i känslan.

Många pekar mot att ta hjälp, professionell hjälp, och jag kan bara instämma.
Jag som person har alltid varit dålig på att just ta hjälp, jag har alltid velat bära världen på mina axlar, vara den som löser och hjälper till vid problem.
När min kris infann sig så rämnade min värld och jag var mer eller mindre oförmögen att tänka klart och göra något öht. Jag mer eller mindre låg i fosterställning och grät större delen av tiden.
Men att ta hjälp, ger en perspektiv, andra vinklar på situationen men framförallt så tenderar det att skingra vissa av molnen som fördunklar och man kan titta lite mer objektivt på situationen.

En av dina stora återkommande rädslor är att en skilsmässa och separation kommer att skada dina barn för all framtid, att det kommer skapa att dina barn blir trasiga människor, ångestfyllda, mobbade i skolan och helt förstörda människor.

Jag skulle vilja påstå att ovanstående inte har med skilsmässan att göra. Tittar man på SCB så var det 37 591 giftemål under 2020, blir lite felaktigt mht pandemin då det under de senaste åren varit runt 50 000 giftemål åer år.
Men skilsmässorna i antalet har varit ganska konstanta runt hälften och under 2020 var det 25 619st.

Javisst statistik osv, vafan har det med saken att göra? Det hjälper ju inte dig här och nu, men vad jag vill ha sagt att det finns otroligt många barn som varit med om en skilsmässa, det är säkerligen många av oss vuxna som också varit med om en skilsmässa som barn, mig själv inkluderat.

Det är klart att en skilsmässa påverkar ett barn, men vad som påverkar mer hur man hanterar den men framför allt sedan hur deras uppväxt och barndom är. För oavsett så är detta en del av den barndom som våra barn kommer att leva i och då omges av kärleksfulla, förstående och inkännande föräldrar är det absolut viktigaste. Om det sedan är i en kärnfamilj eller hos resp förälder, skulle i min mening inte spela någon roll.
Jag kan se tillbaka på en barndom fylld av kärlek, det är klart att mina föräldrar stod för olika saker men båda gav en trygghet. Där min mor stod för den inkännande emotionella tryggheten som till stor del format mig till den person jag är idag. Min far gav en annan form av trygghet men båda gav mig kärlek som format mig. Till i mitt eget tycke en person med båda fötterna på jorden, som bryr sig om andra människor och som känner sig trygg i sig själv. Naturligtvis så kan man känna osäkerhet i olika situationer, men det skulle jag vilja hävda att alla barn och vuxna kan känna av trots att man äger en inre trygghet i sig själv.

Det finns så otroligt många saker som formar oss människor, intryck, situationer, sociala sammanhang som skapar våra värderingar och vad som är viktigt för oss själv.
Vissa saker förändras längs livets väg, vissa är mer djupt rotade än andra. Men andemeningen är att det ofta inte är en enstaka händelse som avgör om vi under resten av livet kommer vara uppfyllda av ångest, bli mobbade osv.

Vet inte om jag kan kallade det mobbning, men under 80-talet som adopterad så var det skälet betydligt större att man blev mobbad för än att föräldrarna var skilda. I dagens samhälle kopplat till ovanstående stycke som jag skrev så är det (tyvärr) väldigt vanligt att barnen har separerade föräldrar. Kan bara ta parallell och visualisera med när min son började gråta en dag i skolan kopplat till skilsmässan när vi stod mitt i den. Hela klassen hade slutit upp omkring honom, kramat om, klappat honom och flertalet hade sagt att det kommer bli bra. Att de själva hade skilda föräldrar och att de hade det bra. Tyvärr igen så är det vanligt med skilsmässor, men det gör också att förståelsen finns där, tyvärr är det normaliserat men det gör också att det i sig inte på något sätt kommer vara en anledning till mobbing motsv.

Precis som nämndes i tidigare inlägg så är det också viktigt att komma ihåg att bara för att man lever i en kärnfamilj så innebär det inte per automatik att ”barndomen blir lycklig” eller att det skapar självsäkra och trygga individer. Tyvärr vet vi sällan vad som händer bakom lykta dörrar utan ser oftast bara fasaderna. Precis som du skrev i din första tråd där du konstaterade att för din sambo var det viktigaste att visa utåt att han hade en familj med sambo och barn.

Jag tror till hundra procent att det som kommer betyda något för våra barn är hur vi som föräldrar agerar, att vi finns där för dem, visar dem kärlek, att vi är tillgängliga vare sig de är hos en eller hos den andra föräldern. Visar dem villkorslös kärlek oavsett. Det är det som kommer vara det som barnen tar med sig, minns och ser tillbaka på. Min mor har alltid funnits där alltid, och för det älskar jag henne och min uppväxt. Jag har alltid känt mig trygg i vetskapen att hon alltid funnits där för mig.
Det är också det som driver mig att alltid finns för min son, uttrycka dagligen till honom hur mycket jag älskar honom, visst driver han mig till vansinne, men jag älskar honom villkorslöst och finns alltid för honom och vill att han verkligen ska känna det.

Men

För att orka det, klara det och se klart på situationen, så måste man ta hand om sig själv.
För att citera en klok person från detta forum som betyder väldigt mycket för mig;
“Precis som vid en flygincident när syrgasmaskerna faller ner, så måste man ta på sin egen syrgasmask innan man kan hjälpa någon annan”.
Om man själv svimmar pga syrebrist så kommer man ändå inte kunna hjälpa någon annan.

Det är väl just detta som många försöker säga genom att föreslå att söka hjälp.

Jag kan inte påpeka det nog med gånger, men hjälp dig själv att hjälpa dina barn. Med att hjälpa dina barn menar jag, ta den hjälp som finns för att landa in i situationen.
Att överge barnen är absolut inte lösningen varken för dig själv och särskilt inte för dina barn.

Ta en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Rusa inte, du är i en kris.
Och du…

Framförallt var snäll mot dig själv.

Du har fantastiska människor på detta forumet, ta stöd från dem, ventilera, skrik, gråt, nyttja din tråd. Men vi alla finns här.

Ta hand om dig.

11 gillningar

@Martor fint inlägg och betydligt mer inkännande än mitt eget.
Ber om ursäkt för det.

2 gillningar

Ska inte stjäla tråden, men tror på att man behöver blandningen.
Minns det själv, ibland blir det brutala svårt att ta till sig, men när man sedan läser igen vilket man ofta gör så förstår man andemeningen.
Beroende vart man är i processen så hamnar man i försvarsställning och tar till sig olika på olika sätt.

Det absolut viktiga är att TS förstår att hjälp i detta fallet inte är av ondo, att barnen älskar henne och behöver henne nu mer än någonsin.
Att hon har hamnat i en situation som är otroligt jobbig, men att hon inte är problemet, men att det heller inte löser något öht att gräva ner sig och släppa allt.
Även om TS försöker rättfärdiga att det skulle vara det bästa för barnen så är min personliga och absoluta uppfattning att effekten blir omvänd, och att det skulle istället vara en anledning och bidragande orsak till att skapa just det som hon är rädd för.

I detta är hon just det som barnen behöver, en kärleksfull mor som visar barnen kärlek, deras betydelse och visar att hon finns för sina barn oavsett vad.

7 gillningar

Mycket fint skrivet.

1 gillning

raderat

Vet faktiskt inte vad du menar @Noomi och vill ha sagt?
Har inte på något sätt kritiserar eller antytt att ngt av svaren är fel. Utan snarare att det är bra med olika input på olika sätta. Men där andemeningen är densamma.

Precis som jag skrev anser jag han TS behöver ta hjälp för att kunna vara precis det som hon vill utifrån sina grundvärderingar. Dvs en kärleksfull mor till sina barn.

Att du anser att mitt inlägg skulle vara på något sätt ett ”strykamedhårsinlägg” får stå för dig.

Men det stora jag känner är att TS tar den enkla vägen i tankegången och den icke rationella tankegången.

Men jag känner också igen mig när jag själv var längst ner och stod vid järnvägsrälsen och funderade på om inte min son hade haft det bättre hos sin mor än hos mig. Men det var ju den enkla tanken, och egentligen en tanke född i ren desperation.

1 gillning

raderat.

2 gillningar

Tror vi ska lämnade det vid detta och och förmodligen ett missförstånd från min sida. Då jag möjligtvis hamnade i ngn form av försvarsställning haha.
Läste med ett öga och försöker laga mat parallellt till en utsvulten son efter karateträningen.

Det vi alla förmedlar är det viktiga och som jag hoppas @Sol tar till sig är att hon behöver ta hjälp för att börja kunna se klart på situationen.

2 gillningar

raderat

5 gillningar

Raderat raderat raderat

1 gillning

raderat raderat raderat

raderat

3 gillningar

Raderat raderat raderat


4 gillningar

Raderat raderat raderat

Raderat raderat raderat

Du pratar om separationsångest för din del… men barnen då? Deras separation från deras mor?
Risken är ju snarare att dit avståndstagande från barnen kommer att skapa en undran och rädsla hos dem över vad de gjorde för fel att deras mamma inte ville ha med dem att göra?

6 gillningar

3 gillningar

Raderat raderat raderat