Tack för ditt svar @pappa73 . Jag har p g a av min bakgrund som adopterad samt med en adoptivpappa som druckit utvecklat väldigt lätt känsla för att känna mig bortprioriterad och bortvald. Det var kanske inte så klokt att då gå in i en bonusfamilj där det faktiskt är så att det är ett vi och dom på ett sätt. Det har varit svårt genom åren för mig att känna att jag har en naturlig plats i det. Det har varit mitt problem och barnen och sambon har hjälpt till så mycket dom kan. Dom här svårigheterna är kvar än i dag. Vårt familjeliv är bättre men inte bra när det bara varit sambon, vårt barn och jag. Att vi fick vårat barn hjälpte en del gällande samhörigheten med ej helt ju. Jag har haft svårt med ena dotterns beteenden med gränser och brist på konsekvenser gällande mat, tider, skärmtid etc. Även gällande ex-mannen som bestämt en del gällande aktiviteter etc.
Tycker jag inte fått gehör hos sambon och blir då låst och arg och känner mig utanför. Sambon kompromissar då till viss del för att ingen ska bli ledsen eller så eller att det ska vara dålig stämning men ingen blir ju nöjd med kompromisser.
Jag har gått i egen terapi. Gör en del framsteg men små. Tycker att det är blev en ordentlig ögonöppnare. Min sambo känner sig trött på att kompromissa och vill bestämma själv. Hon vill inte gå runt och vara orolig/rädd över hur jag ska reagera över saker hon vill bestämma över. Hon känner att det kanske inte kommer bli bra av att vara ifrån varandra men inte heller bättre av att leva med varandra nu. Hon blev arg och kände det nästan som ett hån att jag kunde släppa många av sakerna sedan vi sa att det kan bli separation. Eller jag känner så. Sen om det p g a oro och ångest för separation eller bara en käftsmäll som får mig att inse. Kanske både och?
Jag känner att min sambo inte vill vara med mig som det har varit och är i relationen. Hon vet inte själv om hon kommer vilja det heller. Och kanske inte jag heller. Det är frågetecken.
Jag tror att du behöver ta ett krafttag när det gäller dig själv och ditt bagage som uppenbart har påverkat både dig själv och er relation i negativ riktning. Nu har ni ett gemensamt barn och vill du innerst inne skiljas så kanske du tänker dig att träffa en ny så småningom och då blir ju din son den som blir någons bonusbarn, så inte heller det känns ju som en drömsits om du inte kommer till rätta med dina egna issues.
Ja, så är det verkligen. Jag har försökt och gått i terapi flera år men haft svårt att ändra mitt beteende trots vetskapen. Beteendet sitter djupt rotat. Jag kommer oavsett utgång fortsätta jobba med mig själv även för att få andra relationer att fungera bättre.
Vet du vad jag innerst inne tycker och det skrev jag till dig redan direkt… vill du veta?
Ja, det kan du göra. Men jag uppfattade det som ungefär att du har uppfattningen att jag med mina svårigheter komma ha för svårt i den här relationen och även motparten att vi bör separera. Eller missbedömer jag då?
Du har missförstått allt. Det här skrev jag till dig i mitt första svar;
Och jag håller fast vid det, du har en hel del att deala med om du ska blir relationskompetent och det måste du göra på egen hand och ta fullt ansvar för. Din sambo har försökt medla, kompromissa osv för att du inte ska lasha ut och överreagera på vad du upplever som åsidosättande.
För hon har sina barn sedan tidigare och dessa barn och känslorna för dem kan du enkelt jämföra med de villkorslösa känslor av kärlek som du har för ert gemensamma barn. Du kan troligen inte känna dessa känslor för hennes barn och det är eg. inget konstigt med det. Men du kan då inte heller lägga dig i in absurdum vg hennes barn sedan tidigare (lite har du faktiskt rätt att vara med och påverka under den tid de lever i ert gemensamma hem) och sen känna dig åsidosatt, inte prioriterad och lite sotis på exet som har synpunkter på sina barn och sen starta gräl&bråk om det som grundar sig i dina egna känslor.
Så;
Du måste fortsätta med detta och du måste ändra dina beteenden, svårt eller lätt är egalt du bara måste om du ska få denna relation att funka. Dina tankar är dina och de behöver du inte censurera, men dina beteenden måste du lära dig att kontrollera.
Jag tror att ni har en god chans, men mycket eller krasst sagt majoriteten hänger på att du kan lösgöra dig från din ryggsäck och gå vidare i det liv du startat med denna kvinna och hennes tidigare barn samt er gemensamma son 
Tack för ditt förtydligande och jag håller med dig. Däremot och vet att du skrev det också så måste min sambo gå i egen terapi för att förstå och hantera sin konflikträdsla.
Uppdatering: Vi har inte hunnit prata mer då barnen är hemma och arbetet har dragit ut på tiden. Sambon är tydligt i distansen men vi kan sitta bredvid varandra och titta på TV i soffan. Jag sa att vi behöver hitta lite tid och prata i påsk varav hon sa ”okej, det går bra men jag har ingen stress med det”. Vet inte hur jag ska tolka det. Antigen att hon bestämt för att lämna och det går bra närsomhelst eller att hon vill dra ut på det pga av oro/rädsla.
Jag har under idag och igår pratat ut med kollegor och vänner om våran eventuella separation och gråtit. Fått mycket stöd och många har sagt att det är bara att ringa eller komma över etc. Har stärkt mig gällande ev separation. Även att min sambos familj delvis kan vara kvar i mitt liv till viss del alltså vår sons mormor är min sons mormor och jag kan ha kontakt utifrån det perspektivet någon gång. Kanske.
Ett tips, håll inte på och försök “tolka” det din sambo säger till dig i ditt eget huvud… ge respons direkt till henne och säg “kan du förklara mer hur du menar, för jag förstår inte riktigt” osv.
Kommunikation, kommunikation… alltid denna ömsesidiga kommunikation 
En lugnare start på fredagen. Imorgon ska vi ha påsklunch hos sambons moster vilket brukar gå bra. Sen på söndagen ska jag iväg med sonen till en kompis till mig och hänga där ett par timmar. Sen är det lite annat planerat på måndagen på egen hand. Försöker hålla lite distans och vara i väg en del.
Sonen satt och spelade på sambon mobil och jag hjälper honom och då plingar det till massa meddelanden från en kompis till henne som bor i en annan stad. Dom hade en relation när dom var i 20-års åldern. Han verkar ha trubbel ocks i relationen och det var mycket hjärtan osv. Läste inte alla meddelanden men såg att hon skrivit att hon fått kramar och klapp på axeln av en kollega vilket känts skönt och att den personen fanns. Inget konstigt med det bara att vi startade våra än relation för 10 år sedan på en arbetsplats och min sambo låg då i skilsmässa men hade inte helt avslutat den så jag blev väl ett draglok i det. Såklart orolig nu för att någon annan är draglok här. Eller så är det bara behov av stöd eller ångestlindring.
Sambon har också bytt kod märkte sonen. Kanske döljer hon en otrohet. Jag frågade rakt ut för någon dag sedan och då svarade hon nej. Måste släppa den här delen men den stör.
Så rätt. Så svårt. Tack för påminnelsen att vara kommunikativ och sansad.
Jag tycker det har hjälpt mycket att få berätta helt ocensurerat här i forumet. Har inte ändrat något för att sätta mig i en bättre dager utan lagt ut det precis som tankarna varit. Har fått många som hjälpt mig i att sortera och reflektera. Vilket gjort att jag kunnat bemöta min sambo mer samlat med en röd tråd i det hela. Säger inte att det löst våra problem men jag har fått knuffar i ryggen här som har tagit mig framåt. Så vill man ha bra svar måste man öppna upp och tömma. Det är ofta där något ligger lurar som man inte tänkt på själv. Men blir självklart för andra när de läser det. Kämpa! Och var stolt i att du gjort din del. 
Ok, det här att det inte var en stress att prata verkar efter ett mkt kort samtal idag vara så att hon väntar svar från mig gällande särbo. Jag har inte kunnat svara nåt. Orkar inte skicka massa sms hit och dit utan vill prata men dock svårt när alla barnen är här och det är påsk.
Jag vet inte heller hur ärlig jag ska vara. Litar jag på henne? Vill hon vara särbo? Särbo innebär ju att relationen ändå är en kärleksrelation. En del av mig känner att hennes känslor för mig är slut och att sorgen och besvikelsen är för stor. Och att hon kanske redan sökt uppmärksamhet på annat håll.
Säj det här till henne, när ni diskuterar. Och framförallt, prata istället för att bestämma dig på egen kammare vad hon tycker.
Uppdatering: Vi firade påskafton hos min sambos moster. Trevligt men en udda känsla av att det här nog var sista gången. Kommer bli så oändligt ensamt. Jag kommer vara själv nästa påsk. Helt själv. Blir vemodiga tankar då jag gillar flera personer i hennes släkt men kommer troligen inte vara med framöver när det sker diverse händelse typ student och bröllop. Sa till min sambo när vi kom hem att jag uppskattade kvällen. Hon blev glad och grät lite och sa att hon trodde att jag bara skulle tycka det var ångestfyllt. Vi kramades och grät lite. Blir ett kvitto på vad som håller på att hända. Idag var jag och sonen och hälsade på en kompis till mig. Kändes bra. Än har vi inte pratat ut. Svårt att få till det när barnen är här och vi är trötta. Och jag min sambo som är konflikträdd. Känns som att hon drar ut på det hela för att hon tycker det är jobbigt att såra mig. Imorgon ska jag träffa kompisar vilket känns skönt. Kanske inte i ett sammanhang där man pratar så mkt känslor men ändå.
Uppdatering: Går i fortsatt ovisshet. Par samtalsterapi på måndag. Jag skrev ett långt sms till min sambo där jag förklarade att jag förstår på ett annat sätt hur jag har varit och hur det påverkat våran relation. Att jag nu kan se det på ett annat sätt och förändra mig. Att jag kommer göra den här förändringen oavsett hur det blir mellan oss. Att jag tror på förändring och vår relation fortsatt dock med nya spelregler och tillvägagångssätt. Att jag inte gör det här bara för oro och rädsla men kanske att det var startskotten. Den här krisen/separationen. Att jag vill att vi försöker att se om det går att närma oss varandra igen.
Min sambo svarade att hon inte vet. Hon kan tänka sig parterapi. Hon skrev också att jag måste lugna ner mig och att hon inte ska någonstans just nu. Vidare att närheten mellan oss inte är förändrad. Det har varit distans länge och att hon tyckte att det var lite sorgligt att jag längtande efter hennes närhet när det varit lite av det i relationen från min sida. Vi har gett varandra massage en kväll. Pussar på kinden. Dock är det jag som tar initiativ och förväntar mig inget men känner mig tveksam varje gång för att jag ska pressa eller så.
Känner mig nervös och orolig för vad som ska ske men jobbar parallellt med att förbereda och tänka mig ett liv som separerad. Vet inte om det är det bästa. Kanske tappar jag här och nu då.
Kastas mellan olika tankar. Är det bra med ett utdraget scenario? Kanske oundvikligt och kanske bättre för barnen att landa i. Även rent praktiskt. Emotionellt skulle det kännas udda. Leva som “vänner” eller föräldrar bara. Svårt att påbörja någon process då. Eller så kanske det går dock med “plåstret på såret” och trygghet att vi bor med varandra alltså det blir inte på riktigt. Så många tankar. Så få klara.
Uppdatering: Nu har vi haft ett lååångt samtal. Min sambo sa att hon flera år känt sig sårad och har kompromissat med barnen (hennes främst) och varit orolig för hur jag ska reagera (blir tvär, sur, arg etc). Hon har helt tröttnat på det. Hon har sagt detta till mig men jag har inte kunnat ändra mig eller förbättringar har skett men små. Hon sa att hon inte har några romantiska känslor kvar för mig nu. Om hon kan få det igen framöver vet hon inte. Det ligger lite på mig men mycket på henne själv sa hon. Hon vet inte. Hon vet att hon inte vill ha någon närhet just nu alls. Inte kramar, pussar eller något. Hon vill göra saker på egen hand och bestämma själv och inte känna sig låst eller påverkad utifrån vad jag ska tycka/tänka. Hon har även tyckt att jag varit deprimerad och slutat träna och ta hand om mig själv trots att hon kommit med tips och råd för att jag ska må bra. Hon sa fortsatt att hon gillar att vara med mig när jag mår bra. Då är du enkel, klok och rolig men det är typ 30% av tiden jag får se den personen som jag tycker så mycket om.
Jag förklarade att jag förstår på ett annat sätt hur jag har varit och hur det påverkat våran relation. Att jag nu kan se det på ett annat sätt och förändra mig. Att jag kommer göra den här förändringen oavsett hur det blir mellan oss. Att jag tror på förändring och vår relation fortsatt dock med nya spelregler och tillvägagångssätt. Att jag inte gör det här bara för oro och rädsla men kanske att det var startskotten. Den här krisen/separationen. Att jag vill att vi försöker att se om det går att närma oss varandra igen. Att hon vill ta steg tillbaka är ångestframkallande då man tappar kontrollen att påverka. Vi pratade om att under 2-3 månader se vad som händer. Kan jag fortsätta förändras? Kan vi förändras? Hittar vi nåt? Men att även under den här tiden typ rensa ut huset och fixa små trasiga saker för att det ska slippas göra senare när det kanske blir svårare. Hon pratade om att eventuellt kunna vara särbos. Hon vill inte ge upp allt vi byggt upp än men vet inte om vi kan hitta tillbaka igen. Har läst @Kommavidare, @Haffi och @pappa73 trådar i dag. Hittar likheter. Känner dock att det kommer bli svårt för oss och någon form av separation kommer bli av. Är så ledsen, har så mycket ångest. Vet att jag har mig själv att skylla. Att jag inte kunna se klarare. Förändra mig. Jag har mitt bagage som jag bearbetat mycket och behöver fortsätta göra. Vill göra det oavsett hur det här går också för att bli en bättre och mer positiv pappa och människa.
I eftermiddag har vi en bokad tid hos en parterapeut. Fortsättning följer…
Det här tror jag är helt rätt bemötande!
och det här är helt rätt väg framåt.
Hoppas att ni får ett givande möte!
Vad är det som gör att du inte kunnat ta till dig detta tidigare? Bara en undran, anklagar inte men det blir intressant för detta är ju många gånger orsaken till separation, ngn har inte haft förmågan att ta till sig det som uttrycks. Så det vore intressant att höra varför du tidigare inte kunnat ta till dig det.
Det här har du fått höra tidigare i tråden, du har inte kontroll, det är något du inbillar dig! Du tror att du kan påverka men det är ju inte syftet alls att du ska i detta läge! Du ska arbeta med dig själv och inte sträva efter påverkan och kontroll på henne - det är ju anledningen att du står där du gör idag.
Tufft som fan. Men kanske var detta det enda som kunde väcka dig/oss ur ett mönster man ändå inte vill vara fast i som människa?
Låter som att ni möjligen har en chans att hitta tillbaka, men då måste ni båda ta terapin på allvar och även hon vara öppen för att hon har en del i varför ert förhållande är som det är tror jag. Med gemensam vilja och öppenhet tror jag stenhårt på parterapi!
Det låter som du börjat se och arbetat med din del och som sagt, det tror jag du ska fortsätta med oavsett.
Jag tror som i vårt fall att det kom för sent även för att kunna starta något nytt tillsammans, vilket är otroligt ledsamt. Jag har gjort min resa och insikter, kommit en bit på vägen. Är ändå glad för att jag lärt känna mig bättre under tiden, vilket kommer underlätta för mig att vara den pappa och person jag vill vara.
Nu tycker jag mig inte se att hon arbetat med sig själv och sin del i vårt förhållande och frågan är då om jag kan acceptera det? 
För mig blir också distansen och tiden isär inte något bra och gör att man saknar på rätt sätt, utan bara att man glider isär. Åtminstone när man inte uttalar om det är meningen att finna varandra eller inte.