Min sambo och jag är på väg att separera efter 8-9 år tillsammans. Vi har en gemensam son på 6,5 år och sambon har två barn sedan innan (yngre tonåren). Vi startade vår relation innan hon avslutat sin ordentligt vilket i efterhand inte var så klokt. Vi kände varandra lite sedan innan och hade haft en romans några år tidigare också. I alla fall vi flyttade ihop och ungefär ett år efter det föddes vår son. Jag har p g a tidigare livshändelser enkelt att känna mig utanför och bortvald vilket man faktiskt ställs inför i en bonusfamilj och även att andra (ex-partner) indirekt påverkar ditt liv. Jag har haft svårt att hantera detta och det har lett till mycket konflikter och bråk genom åren då jag tyckt min sambo varit för tillmötesgående och otydlig främst gällande barnen men även mest i början hur mycket exet skulle säga till om. Min sambo är konflikträdd och kompromissar och har tålamod mer än vad som är bra vilket leder till att andra inte förstår hur ledsen hon blir ibland. Vi har även gått igenom tunga händelser genom åren med dödsfall inom nära familj, pandemin samt en granne som var galen och stundtals trakasserade oss.
Senaste året har jag varit låg och känt mig låst. Min sambo har långsamt slutat engagera sig emotionellt i oss för att inte bli så besviken och ledsen. Detta mer markant senaste 3 månaderna och då har det varit ett vakuum i hemmet. Nu har vi stuckit hål på det och pratat om separation. Vi har gått i samtalsterapi i 2 omgångar och då 3-4 samtal. Det blev bättre men vi hamnade lätt i samma tankemönster och beteende igen. Kanske hade vi behövt längre och kontinuerlig terapi. Vi båda känner fortfarande en kärlek till varandra men det går inte längre att bo ihop så här. Vi är öppna för att eventuell leva som särbos. Hur det skulle se ut och gå vet ju ingen. Eller är det bara att dra ut på det? Vi behöver iallafall en paus från varandra. Just nu får vi bara få vara ifrån varandra och göra annat. Vad tror ni? Ska vi bara separera? Eller prova särbos? Hur kan det se ut när man har gemensamt barn?
Tar gärna emot berättelser och erfarenheter från er därute.
Jag tycker att man är skyldig varandra och ens barn att man försökt ”ordentligt”. Vad det innebär är individuellt.
Det måste ni känna efter.
Jag tycker ändå det låter som att särbo skulle kunna vara en lösning, men det är ni som måste känna och se det. Kanske i kombination med ytterligare terapi?
För mig låter särbo direkt som det sämsta av två världar. Växelvis boende för barnen, hitta fram i en ny verkliget som ensam och dessutom samtidigt vara kvar i en dysfunktionell relation. Ingen silverlining alls. Hade separerat fullt ut och sen efter en tid ev övervägt särbo.
Men alla hittar sina sätt. Det är väl bara att pröva. Om inte annat för att bryta dödläget.
Det här låter som gigantiska missförstånd och kommunikationssvårigheter mellan er båda vuxna.
Vad får dig/er att tro att det kommer att bli lättare i en ny relation. Jag implikerar inte därmed att det är vad någon av er suktar efter i nuet, men separerar ni så är det väl mest bara en tidsfråga.
För vad ni båda två behöver deala med först och främst som jag läser dig, det är er själva. Båda två som självgående vuxna individer…
Eller?
Dvs. mitt tips är lös det som ett par, med hjälp av egen terapi och gemensam… men gör det tillsammans… för ni har flera barn som in går i er nuvarande konstellation, både gemensamma och delägda. Så om inte annat så för deras skull gör ett seriöst försök att komma till rätta med det som för en utomstående ter sig överkomligt 
Jag tycker att det låter som att det ändå finnas hopp för er.
Det som kanske saknas är obearbetade trauman, kommunikation och ork?
Men allt detta är parametrar som går att jobba på.
Men för detta krävs nog inte bara mer parterapi utan också individuell terapi. Jag tror att ni måste förstå er själva innan ni kan börja förstå varandra, och jag tror att ni måste fylla på er egen energi och glädje innan ni har energi och glädje nog åt relationen.
Men jag tror som sagt att ni har möjligheter att hitta tillbaka, men det krävs nog en annan strategi än vad ni har ni. För att gå och slita på varandra räddar inga relationer, utan det krävs att orka med en förändring. Och en förändring som börjar inifrån
Uppdatering: Vi hade ett långt samtal för 2 dagar där min sambo sa att hon vill separera som det är just nu. Hon sa att hon är trött på att kompromissa och att orken och känslorna tagit slut efter nyår men att det har varit så även under en längre tid. Hon vill inte känna oro eller fundera på min reaktion utifrån vad hon bestämmer om sina barn etc. Jag själv vet varken ut eller in men vet också att vi inte kan fortsätta så här då varken hon eller jag mått bra. På ett sätt kan jag känna att mycket släppte bara hon sa orden separation. Att jag inte behöver reagera och blir arg och sur längre även om orsaken till att jag blir så är fortsatt inte bearbetad. Det har fungerat bättre här sedan samtalet och vi är scysta mot varandra men med distans. Tonårsbarnen märker nog att något är på gång men svårt att berätta än när vi inte är klara. Hon la till dagen efter vårt samtal att hon är osäker på om det är rätt beslut. Därför kom dagen efter ett förslag om särbos. Hon är säker på att hon inte vill bo under samma tak utan få rå om sig själv och bestämma. Hon är konflikträdd och jag blir osäker om det här med särbos bara är en funderingstid för henne att bli säker att lämna relationen. Eller kanske blir det nåt annat för oss båda. Vi bor i ett radhus där tonårsbarnen är 2 veckor i taget och sen hos sin pappa samma tid. Vår son bor här jämt. Med hur ekonomin är har vi inte råd med dubbla boenden. Vad tror ni om att en bor hos sambons moster och man några dagar i rad för att sedan byta? Svårt att lösa praktiskt men det är ett altnernativ samt att mostern är på Gotland nästa hela sommaren sedan.
Jag pendlar mellan en ångest som gör mig nära till upplösningstillstånd. Jag har ingen familj att luta mig tillbaka mot (inga syskon, mamma död och pappa har egna svårigheter som gör att han inte kan vara något stöd). Jag har en del kompisar som jag vet skulle kunna ställa upp en del men det krävs att jag ringer osv. Har såna katastroftankar om framtiden. Den bedövande ensamheten. Men klart att min son kommer vara mitt stora fokus då vi båda måste se till att han mår så bra som möjligt. Han har en del tendenser till att bli arg och få utbrott och har svårt för förändringar alltså lite tendenser till NPF men välfungerande i skolan och med kompisar än så länge.
Kan inte tänka klart om särboskapet bara är en ångestlindring. Alltså om jag vill det eller inte. Eller bara börja och med det som känns helt övermäktigt.
Tjenare @Dellas
.
Du skriver att hon ville att ni skulle va särbos, kan funka för en del, jävligt svårt att säga.
.
Tänker på en kille här inne som heter @pappa73 , han blev lite särbos p.g.av knas i familjen. Jag tror att det blev orsaken till hans separation - men han får gärna rätta mig.
Läs hans story…
Det betyder ju att hennes moster med man skulle ha en av er inneboende hela tiden, samtidigt som de är hemma ytterligare ett par månader till dess det blir sommar på Gotland… funkar den tidshorisonten för dem tror du? Har du så pass bra kontakt med hennes moster att det funkar för dig att vara inneboende hos henne under relativt lång tid?
Sånt där måste man ju ta med i beräkningen och tala igenom noga med denna moster och man så att ni alla isf har likvärdiga förväntningar på ev hyra, åtaganden i hushållet osv. Men det låter ju absolut väldigt hyggligt av dem att lämna ett sådant erbjudande till er båda.
Spelar det egentligen någon roll om det här med särbos är en funderingstid för henne, eller inte?
Om jag förstår dig rätt så är det ju i nuläget inte så att någon av er ska testa någon annan partner utan ni behöver bara komma ifrån varandra och det är nog ofrånkomligt att ni kommer att fundera, både du och hon.
Men en sådan lösning ger ju iaf lite andrum innan ni isf måste sälja huset, eller någon löser ut den andra eller hur ni nu planerar att göra om/när ni väl gör slag i saken och separerar helt och hållet.
Tack för tipset. Läst igenom @pappa73 story och ja det blev ett utdraget farväl. På gott och ont kanske. Jag tror att det kanske skulle gå så för oss också. Är rädd att jag kommer ha fel förhoppningar. Jag vet att relationen inte varit bra och jag har också mått dåligt i den dock har vi oftast pratat i våra tjafs och terapi om att det är mina brister som är mest bidragande till vår dåliga relation. Vilken är en sanning men med modifikation. Kanske kan det att bo isär vara en stund att förbereda sig och tänka igenom om hur vi ska ha det. Tyvärr är det svårt att för mig förstå hur vi ska göra praktiskt. Vi var vår son tillsammans men sambon har 2 barn (yngre tonåren) som bor 2 v hos oss och sen 2 v hos deras pappa med familj.
Nej, kanske inte spelar så stor roll om det är en funderingstid. Vi måste bryta dödläget här bara. Vi behöver båda fundera. Jag är rädd bara att jag ska fastna i oro och ångest och komma fram till att vi nog kan hitta varandra igen medan hon blir mer säker i motsatsen. Jag menar att jag kanske inte vill erkänna att slaget är förlorat även om jag vet det och kanske faktiskt någonstans också vill det. Att det runnit för mycket vatten under broarna och att skadeläget är för svårt. De senaste 4 åren har varit tuffa med mycket konflikter och lite kärlek. Kanske är det för sent. Kanske vill vi inte längre. Kanske är känslorna slut men ångesten oändlig.
Jag tycker att det låter som att du har en del att arbeta med här.
Jag har en kompis som brukar säga “en bra kompromiss gör ingen glad”, det är lika delar deprimerande som genialiskt. Den springande punkten är dock ATT det behöver kompromissas. Om man inte har tillräckligt lika inriktning så kommer livet bara bli en massa kompromisser som gör ingen glad. Å andra sidan kanske man kan släppa sina krav och acceptera att det blir som den andre vill?. Ffa undrar jag vad du har för synpunkter på vad hon bestämmer utifrån sina barn. Det där är ju ett känsligt område som man så långt som möjligt bör låta bli att klampa in på. Om det är ohållbart så är det nog ingen ide att försöka hålla ihop.
Eftersom mitt “nickname” omnämns i denna tråd så vet jag inte hur “protokollet bjuder”…
Men i mitt fall så såg inte jag mina två år då jag levde isär från min familj som ett “särbo-skap”. Det var inte så jag definierade min relation till min dåvarande hustru/nuvarande ex.
Ja, vi levde “isär”, även jag och mitt ex. Men i min värld inte för att vi, de två vuxna, ville, eller önskade ha det så (nu kan jag i sak inte inte uttala mig för mitt ex, exakt, vad hennes innersta känsla var, dock). I mitt fall så var det något som behövdes göras, ett ansvar jag behövde ta.
I Ert fall… så lutar jag främst mot att ni skulle behöva närma er varandra, och ni skulle säkerligen även behöva närma er själva, individuellt (!). Dels för att jag kan tycka att “ni”, som familj och “bonusfamilj”, kan vara skyldiga att göra det. Innan ni fastnar för hårt i tankar om det är separation eller “särbo-skap” som är “lösningen”…
Samtidigt, du skriver att det finns en kärlek till varandra men det går inte längre att bo ihop så här.
Vad mer exakt innebär, och omfattar “att inte längre kunna bo ihop så här”.
Är det att ni inte får ihop “bonus-delen”? Din sambons barn kontra hur du tycker att saker skall vara, fungera, i ert hem? Är det du, som individ, som har svårt att förhålla dig till “bonus-familjen”, hennes barn, hennes ex-partner? Har ni för olika uppfattningar kring “uppfostran”? Hus-regler? Tonårsperiod? Tror du att du skulle kunna “ändra dig”…? Kan ni hitta “kompromisser”?
Andra känslor av att ni är “två familjer i en”… du känner dig bortvald…? (en känsla jag kan relatera till!).
Er tänkta lösning till särboskap… mmm… det låter som att ni har en hel del att fundera kring även där! Dels utifrån hur ser ni på ert särboskap. I min värld, ett särbo-skap är ju inte nödvändigtvis att man skall vara isär “hur mycket som helst”. Att ha ett “andningshål”, visst, absolut. Men ni måste ju trots vilja vara tillsammans, ibland. Kunna umgås, både med varandra och som familj (och bonus-familj???).
Sen även den praktiska lösningen. Har man tuffare ekonomiska möjligheter så försvårar ju även det kanske att hitta praktiska lösningar. En snäll moster må så vara…
Nää, jag tycker nog att du och din sambo skall börja med Er och er relation. Inte låsa fast er vid separation vs särbo, och om nu din sambo ena dagen säger separation, och andra dagen säger särbo, så bör ni nog börja med er relation först och “lösning” sedan…
my 2 cents
Tack för ditt svar @pappa73 . Jag har p g a av min bakgrund som adopterad samt med en adoptivpappa som druckit utvecklat väldigt lätt känsla för att känna mig bortprioriterad och bortvald. Det var kanske inte så klokt att då gå in i en bonusfamilj där det faktiskt är så att det är ett vi och dom på ett sätt. Det har varit svårt genom åren för mig att känna att jag har en naturlig plats i det. Det har varit mitt problem och barnen och sambon har hjälpt till så mycket dom kan. Dom här svårigheterna är kvar än i dag. Vårt familjeliv är bättre men inte bra när det bara varit sambon, vårt barn och jag. Att vi fick vårat barn hjälpte en del gällande samhörigheten med ej helt ju. Jag har haft svårt med ena dotterns beteenden med gränser och brist på konsekvenser gällande mat, tider, skärmtid etc. Även gällande ex-mannen som bestämt en del gällande aktiviteter etc.
Tycker jag inte fått gehör hos sambon och blir då låst och arg och känner mig utanför. Sambon kompromissar då till viss del för att ingen ska bli ledsen eller så eller att det ska vara dålig stämning men ingen blir ju nöjd med kompromisser.
Jag har gått i egen terapi. Gör en del framsteg men små. Tycker att det är blev en ordentlig ögonöppnare. Min sambo känner sig trött på att kompromissa och vill bestämma själv. Hon vill inte gå runt och vara orolig/rädd över hur jag ska reagera över saker hon vill bestämma över. Hon känner att det kanske inte kommer bli bra av att vara ifrån varandra men inte heller bättre av att leva med varandra nu. Hon blev arg och kände det nästan som ett hån att jag kunde släppa många av sakerna sedan vi sa att det kan bli separation. Eller jag känner så. Sen om det p g a oro och ångest för separation eller bara en käftsmäll som får mig att inse. Kanske både och?
Jag känner att min sambo inte vill vara med mig som det har varit och är i relationen. Hon vet inte själv om hon kommer vilja det heller. Och kanske inte jag heller. Det är frågetecken.
Jag tror att du behöver ta ett krafttag när det gäller dig själv och ditt bagage som uppenbart har påverkat både dig själv och er relation i negativ riktning. Nu har ni ett gemensamt barn och vill du innerst inne skiljas så kanske du tänker dig att träffa en ny så småningom och då blir ju din son den som blir någons bonusbarn, så inte heller det känns ju som en drömsits om du inte kommer till rätta med dina egna issues.
Ja, så är det verkligen. Jag har försökt och gått i terapi flera år men haft svårt att ändra mitt beteende trots vetskapen. Beteendet sitter djupt rotat. Jag kommer oavsett utgång fortsätta jobba med mig själv även för att få andra relationer att fungera bättre.
Vet du vad jag innerst inne tycker och det skrev jag till dig redan direkt… vill du veta?
Ja, det kan du göra. Men jag uppfattade det som ungefär att du har uppfattningen att jag med mina svårigheter komma ha för svårt i den här relationen och även motparten att vi bör separera. Eller missbedömer jag då?
Du har missförstått allt. Det här skrev jag till dig i mitt första svar;
Och jag håller fast vid det, du har en hel del att deala med om du ska blir relationskompetent och det måste du göra på egen hand och ta fullt ansvar för. Din sambo har försökt medla, kompromissa osv för att du inte ska lasha ut och överreagera på vad du upplever som åsidosättande.
För hon har sina barn sedan tidigare och dessa barn och känslorna för dem kan du enkelt jämföra med de villkorslösa känslor av kärlek som du har för ert gemensamma barn. Du kan troligen inte känna dessa känslor för hennes barn och det är eg. inget konstigt med det. Men du kan då inte heller lägga dig i in absurdum vg hennes barn sedan tidigare (lite har du faktiskt rätt att vara med och påverka under den tid de lever i ert gemensamma hem) och sen känna dig åsidosatt, inte prioriterad och lite sotis på exet som har synpunkter på sina barn och sen starta gräl&bråk om det som grundar sig i dina egna känslor.
Så;
Du måste fortsätta med detta och du måste ändra dina beteenden, svårt eller lätt är egalt du bara måste om du ska få denna relation att funka. Dina tankar är dina och de behöver du inte censurera, men dina beteenden måste du lära dig att kontrollera.
Jag tror att ni har en god chans, men mycket eller krasst sagt majoriteten hänger på att du kan lösgöra dig från din ryggsäck och gå vidare i det liv du startat med denna kvinna och hennes tidigare barn samt er gemensamma son 
Tack för ditt förtydligande och jag håller med dig. Däremot och vet att du skrev det också så måste min sambo gå i egen terapi för att förstå och hantera sin konflikträdsla.
Uppdatering: Vi har inte hunnit prata mer då barnen är hemma och arbetet har dragit ut på tiden. Sambon är tydligt i distansen men vi kan sitta bredvid varandra och titta på TV i soffan. Jag sa att vi behöver hitta lite tid och prata i påsk varav hon sa ”okej, det går bra men jag har ingen stress med det”. Vet inte hur jag ska tolka det. Antigen att hon bestämt för att lämna och det går bra närsomhelst eller att hon vill dra ut på det pga av oro/rädsla.
Jag har under idag och igår pratat ut med kollegor och vänner om våran eventuella separation och gråtit. Fått mycket stöd och många har sagt att det är bara att ringa eller komma över etc. Har stärkt mig gällande ev separation. Även att min sambos familj delvis kan vara kvar i mitt liv till viss del alltså vår sons mormor är min sons mormor och jag kan ha kontakt utifrån det perspektivet någon gång. Kanske.