Ett tips, håll inte på och försök “tolka” det din sambo säger till dig i ditt eget huvud… ge respons direkt till henne och säg “kan du förklara mer hur du menar, för jag förstår inte riktigt” osv.
Kommunikation, kommunikation… alltid denna ömsesidiga kommunikation 
En lugnare start på fredagen. Imorgon ska vi ha påsklunch hos sambons moster vilket brukar gå bra. Sen på söndagen ska jag iväg med sonen till en kompis till mig och hänga där ett par timmar. Sen är det lite annat planerat på måndagen på egen hand. Försöker hålla lite distans och vara i väg en del.
Sonen satt och spelade på sambon mobil och jag hjälper honom och då plingar det till massa meddelanden från en kompis till henne som bor i en annan stad. Dom hade en relation när dom var i 20-års åldern. Han verkar ha trubbel ocks i relationen och det var mycket hjärtan osv. Läste inte alla meddelanden men såg att hon skrivit att hon fått kramar och klapp på axeln av en kollega vilket känts skönt och att den personen fanns. Inget konstigt med det bara att vi startade våra än relation för 10 år sedan på en arbetsplats och min sambo låg då i skilsmässa men hade inte helt avslutat den så jag blev väl ett draglok i det. Såklart orolig nu för att någon annan är draglok här. Eller så är det bara behov av stöd eller ångestlindring.
Sambon har också bytt kod märkte sonen. Kanske döljer hon en otrohet. Jag frågade rakt ut för någon dag sedan och då svarade hon nej. Måste släppa den här delen men den stör.
Så rätt. Så svårt. Tack för påminnelsen att vara kommunikativ och sansad.
Jag tycker det har hjälpt mycket att få berätta helt ocensurerat här i forumet. Har inte ändrat något för att sätta mig i en bättre dager utan lagt ut det precis som tankarna varit. Har fått många som hjälpt mig i att sortera och reflektera. Vilket gjort att jag kunnat bemöta min sambo mer samlat med en röd tråd i det hela. Säger inte att det löst våra problem men jag har fått knuffar i ryggen här som har tagit mig framåt. Så vill man ha bra svar måste man öppna upp och tömma. Det är ofta där något ligger lurar som man inte tänkt på själv. Men blir självklart för andra när de läser det. Kämpa! Och var stolt i att du gjort din del. 
Ok, det här att det inte var en stress att prata verkar efter ett mkt kort samtal idag vara så att hon väntar svar från mig gällande särbo. Jag har inte kunnat svara nåt. Orkar inte skicka massa sms hit och dit utan vill prata men dock svårt när alla barnen är här och det är påsk.
Jag vet inte heller hur ärlig jag ska vara. Litar jag på henne? Vill hon vara särbo? Särbo innebär ju att relationen ändå är en kärleksrelation. En del av mig känner att hennes känslor för mig är slut och att sorgen och besvikelsen är för stor. Och att hon kanske redan sökt uppmärksamhet på annat håll.
Säj det här till henne, när ni diskuterar. Och framförallt, prata istället för att bestämma dig på egen kammare vad hon tycker.
Uppdatering: Vi firade påskafton hos min sambos moster. Trevligt men en udda känsla av att det här nog var sista gången. Kommer bli så oändligt ensamt. Jag kommer vara själv nästa påsk. Helt själv. Blir vemodiga tankar då jag gillar flera personer i hennes släkt men kommer troligen inte vara med framöver när det sker diverse händelse typ student och bröllop. Sa till min sambo när vi kom hem att jag uppskattade kvällen. Hon blev glad och grät lite och sa att hon trodde att jag bara skulle tycka det var ångestfyllt. Vi kramades och grät lite. Blir ett kvitto på vad som håller på att hända. Idag var jag och sonen och hälsade på en kompis till mig. Kändes bra. Än har vi inte pratat ut. Svårt att få till det när barnen är här och vi är trötta. Och jag min sambo som är konflikträdd. Känns som att hon drar ut på det hela för att hon tycker det är jobbigt att såra mig. Imorgon ska jag träffa kompisar vilket känns skönt. Kanske inte i ett sammanhang där man pratar så mkt känslor men ändå.
Uppdatering: Går i fortsatt ovisshet. Par samtalsterapi på måndag. Jag skrev ett långt sms till min sambo där jag förklarade att jag förstår på ett annat sätt hur jag har varit och hur det påverkat våran relation. Att jag nu kan se det på ett annat sätt och förändra mig. Att jag kommer göra den här förändringen oavsett hur det blir mellan oss. Att jag tror på förändring och vår relation fortsatt dock med nya spelregler och tillvägagångssätt. Att jag inte gör det här bara för oro och rädsla men kanske att det var startskotten. Den här krisen/separationen. Att jag vill att vi försöker att se om det går att närma oss varandra igen.
Min sambo svarade att hon inte vet. Hon kan tänka sig parterapi. Hon skrev också att jag måste lugna ner mig och att hon inte ska någonstans just nu. Vidare att närheten mellan oss inte är förändrad. Det har varit distans länge och att hon tyckte att det var lite sorgligt att jag längtande efter hennes närhet när det varit lite av det i relationen från min sida. Vi har gett varandra massage en kväll. Pussar på kinden. Dock är det jag som tar initiativ och förväntar mig inget men känner mig tveksam varje gång för att jag ska pressa eller så.
Känner mig nervös och orolig för vad som ska ske men jobbar parallellt med att förbereda och tänka mig ett liv som separerad. Vet inte om det är det bästa. Kanske tappar jag här och nu då.
Kastas mellan olika tankar. Är det bra med ett utdraget scenario? Kanske oundvikligt och kanske bättre för barnen att landa i. Även rent praktiskt. Emotionellt skulle det kännas udda. Leva som “vänner” eller föräldrar bara. Svårt att påbörja någon process då. Eller så kanske det går dock med “plåstret på såret” och trygghet att vi bor med varandra alltså det blir inte på riktigt. Så många tankar. Så få klara.
Uppdatering: Nu har vi haft ett lååångt samtal. Min sambo sa att hon flera år känt sig sårad och har kompromissat med barnen (hennes främst) och varit orolig för hur jag ska reagera (blir tvär, sur, arg etc). Hon har helt tröttnat på det. Hon har sagt detta till mig men jag har inte kunnat ändra mig eller förbättringar har skett men små. Hon sa att hon inte har några romantiska känslor kvar för mig nu. Om hon kan få det igen framöver vet hon inte. Det ligger lite på mig men mycket på henne själv sa hon. Hon vet inte. Hon vet att hon inte vill ha någon närhet just nu alls. Inte kramar, pussar eller något. Hon vill göra saker på egen hand och bestämma själv och inte känna sig låst eller påverkad utifrån vad jag ska tycka/tänka. Hon har även tyckt att jag varit deprimerad och slutat träna och ta hand om mig själv trots att hon kommit med tips och råd för att jag ska må bra. Hon sa fortsatt att hon gillar att vara med mig när jag mår bra. Då är du enkel, klok och rolig men det är typ 30% av tiden jag får se den personen som jag tycker så mycket om.
Jag förklarade att jag förstår på ett annat sätt hur jag har varit och hur det påverkat våran relation. Att jag nu kan se det på ett annat sätt och förändra mig. Att jag kommer göra den här förändringen oavsett hur det blir mellan oss. Att jag tror på förändring och vår relation fortsatt dock med nya spelregler och tillvägagångssätt. Att jag inte gör det här bara för oro och rädsla men kanske att det var startskotten. Den här krisen/separationen. Att jag vill att vi försöker att se om det går att närma oss varandra igen. Att hon vill ta steg tillbaka är ångestframkallande då man tappar kontrollen att påverka. Vi pratade om att under 2-3 månader se vad som händer. Kan jag fortsätta förändras? Kan vi förändras? Hittar vi nåt? Men att även under den här tiden typ rensa ut huset och fixa små trasiga saker för att det ska slippas göra senare när det kanske blir svårare. Hon pratade om att eventuellt kunna vara särbos. Hon vill inte ge upp allt vi byggt upp än men vet inte om vi kan hitta tillbaka igen. Har läst @Kommavidare, @Haffi och @pappa73 trådar i dag. Hittar likheter. Känner dock att det kommer bli svårt för oss och någon form av separation kommer bli av. Är så ledsen, har så mycket ångest. Vet att jag har mig själv att skylla. Att jag inte kunna se klarare. Förändra mig. Jag har mitt bagage som jag bearbetat mycket och behöver fortsätta göra. Vill göra det oavsett hur det här går också för att bli en bättre och mer positiv pappa och människa.
I eftermiddag har vi en bokad tid hos en parterapeut. Fortsättning följer…
Det här tror jag är helt rätt bemötande!
och det här är helt rätt väg framåt.
Hoppas att ni får ett givande möte!
Vad är det som gör att du inte kunnat ta till dig detta tidigare? Bara en undran, anklagar inte men det blir intressant för detta är ju många gånger orsaken till separation, ngn har inte haft förmågan att ta till sig det som uttrycks. Så det vore intressant att höra varför du tidigare inte kunnat ta till dig det.
Det här har du fått höra tidigare i tråden, du har inte kontroll, det är något du inbillar dig! Du tror att du kan påverka men det är ju inte syftet alls att du ska i detta läge! Du ska arbeta med dig själv och inte sträva efter påverkan och kontroll på henne - det är ju anledningen att du står där du gör idag.
Tufft som fan. Men kanske var detta det enda som kunde väcka dig/oss ur ett mönster man ändå inte vill vara fast i som människa?
Låter som att ni möjligen har en chans att hitta tillbaka, men då måste ni båda ta terapin på allvar och även hon vara öppen för att hon har en del i varför ert förhållande är som det är tror jag. Med gemensam vilja och öppenhet tror jag stenhårt på parterapi!
Det låter som du börjat se och arbetat med din del och som sagt, det tror jag du ska fortsätta med oavsett.
Jag tror som i vårt fall att det kom för sent även för att kunna starta något nytt tillsammans, vilket är otroligt ledsamt. Jag har gjort min resa och insikter, kommit en bit på vägen. Är ändå glad för att jag lärt känna mig bättre under tiden, vilket kommer underlätta för mig att vara den pappa och person jag vill vara.
Nu tycker jag mig inte se att hon arbetat med sig själv och sin del i vårt förhållande och frågan är då om jag kan acceptera det? 
För mig blir också distansen och tiden isär inte något bra och gör att man saknar på rätt sätt, utan bara att man glider isär. Åtminstone när man inte uttalar om det är meningen att finna varandra eller inte.
Nu har jag inte lagt med fulla historia någonstans, men stor igenkänning med ditt inlägg.
Allt ovan är nästan ordagrant vad mitt X sa till mig. Eller första rundan var hon mest arg, men sen när vi pratade igen var det som ovan.
Älskar men är inte kär. Har inga romantiska känslor kvar. Vet inte om de kan komma tillbaka. Vill finna sig själv igen. Vill inte känna sig låst. Osv.
Att jag varit dålig på att träna. Ta hand om mig själv och dålig på att göra mig fin för henne.
Hon sa att även att hon och hennes tjejkompisar trott att jag kanske varit deprimerad.
Så mkt likt.
Nu är det hennes upplevelser och det kan man inte ta ifrån henne. Från början tyckte jag hon var orättvis, men med tiden har jag försökt mer och mer se hennes bild och inte skylla på henne eller skapa bortförklaringar.
I början kände jag dock orättvisa.
Jag tog ut mer föräldraledighet med barnen. Jag fick ned i tid för att fixa med barnen. Jag var i år den som främst hämtade, lagade mat, plockade, tvättade, skjutsade och i detta fick hon i omgångar bygga och ändra karriär. Hon tog tid mer och mer för att träna runt jobbet så ofta hemma vid läggning. Så svårt för mig att hinna träna såtillvida inte tidigt på helger. Hon kunde ofta dra på AW - jag sa aldrig nej. Om jag ngn gång gick iväg så var det efter barnen somnat.
Vad jag länge dock missade var att hon planerade in och bokade små familejutflykter på helger. Att hon mer än mig bjöd in för mys/filmkväll/samtal men att jag i allt småbarnsliv och fix hemma ofta valde att hellre vara själv och ta det lugnt. Liksom när jag äntligen kunde typ ”sitta ned” kände jag att jag behövde lite egentid. Menar nu sådär 21/22 tiden. Men hon tröttnade på att bjuda in när jag ofta sa nej. Där och då såg jag inte det så tyvärr - utan att jag bara ville koppla av - liksom inte alltid orkade det sociala. Så valde bort den lilla tid som fanns. Och att jag bitvis kände att jag fixade så mkt hemma och hon alltid kunde jobba sent, träna, gå på AWs… men men
Även ovan likt mig. Hon sa att ibland var vi radarpar, men alltför sällan.
Sa även att vi - mkt tack vare mig - verkligen fick all vardag att fungera med mat, barn, läggningar, fix - men det var mer som vänner. Inte som par. Att ”vi” eller ”oss” försvunnit och under så lång tid att det känns omöjligt att hitta det igen.
Likt mig. Jag har påbörjat vissa förändringar. Men kanske halkat tillbaka lite igen. Jag försöker dock numera mer i fokus att hitta vad jag trivs med och vad jag vill få ut om jag ngn gång igen är i en relation. Inte för hennes skull.
Hon/X var även efter några samtal mkt inne på att jag inte ska ändras för hennes skull - och att hon anser att ingen egentligen kan förändras på djupet. Att folk har sin grundpersonlighet. Att vissa av våra grunder inte klaffar.
Sen om förändring. Ska den verkligen ske måste det vara på djupet och skulle mitt X eller din verkligen tro på förändringar här och nu? De är och kommer var misstänksamma mot allt. Är förändringen genuin eller inte? Sådant tar tid. Vill man verkligen ändras på djupet kräver det hårt arbete i månader - kanske år - annars faller man lätt tillbaka.
Förstår din ångest.
Jag var där. Men har börjat släppa.
Nu små steg mot att gå isär. Jag ser en framtid utan henne
Ta hand om dig.
Nej, jag vet att man aldrig har kontrollen över någon men kanske känner man tryggheten i att den andre älskar en. Det är väl det som tagits bort och skapar oro och en känsla av att vilja ha det tillbaka. Och startskott till en förändring. Att mitt beteende orsakat massa tjafs och sårat min partner till den gräns att hon inte vill leva med mig. Och då har jag nu kunnat titta på mig med perspektiv. Vill jag leva med den personen? Vill jag vara den? Hur vill jag vara?
Det som gör att jag inte kunnat ta till mig det tidigare eller främst förändra. Jag har vetat om allt på ett intellektuellt plan alltid. För mig har det nog handlat om självförtroende på förändring. Att jag faktiskt kan reagera annorlunda. Ställa av mig min ryggsäck en stund och agera på annat sätt. Jag behöver faktiskt inte vara den där personen längre. Även om det såklart varit och är djupt rotat i mig vissa reaktioner men vet att det låter banalt men bara tanke och visualisering att det går för mig att göra och vara på ett annat sätt.
Uppdatering: Efter 2 långa samtal och ett parterapisamtal har vi närmat oss varandra igen. Både fysiskt och mentalt. Jag tror att min sambo märker att jag fått ett uppvaknande. Kanske hade hennes känslor inte helt försvunnit men satts på paus. Vi har bokat in 2 samtal till. För om vi fortsätter vilket det känns som måste vi göra annorlunda den här gången. Både två på var sitt håll men också tillsammans.
Uppdatering: Dagarna går. Vi är nära varandra och det är en skillnad gällande närhet och hur vi är mot varandra. Mer kärleksfulla och mer tålamod med varandra även om vi några gånger hamnat i lite tidigare gamla fotspår. Allt det här är bra. Jag vet att det kommer ta tid. En sak gnager i mig bara. Det är någon slags känsla av ovisshet om jag kommer att kunna känna mig trygg i den här relationen igen. Jag vet att det inte finns några garantier men ändå kan man ju vila i en trygghet i relationen. Den kommer ta tid att bygga upp åt båda håll. Känner en oro som är där. Har hjärtklappning ibland och hjärtat slår extraslag. Av stress gissar jag. Vet bara att jag inte kommer orka ha det så för lång tid. Och att det är något jag måste jobba med.