Separation direkt eller inte?

Min historia
8

Det betyder ju att hennes moster med man skulle ha en av er inneboende hela tiden, samtidigt som de är hemma ytterligare ett par månader till dess det blir sommar på Gotland… funkar den tidshorisonten för dem tror du? Har du så pass bra kontakt med hennes moster att det funkar för dig att vara inneboende hos henne under relativt lång tid?

Sånt där måste man ju ta med i beräkningen och tala igenom noga med denna moster och man så att ni alla isf har likvärdiga förväntningar på ev hyra, åtaganden i hushållet osv. Men det låter ju absolut väldigt hyggligt av dem att lämna ett sådant erbjudande till er båda.

Spelar det egentligen någon roll om det här med särbos är en funderingstid för henne, eller inte?

Om jag förstår dig rätt så är det ju i nuläget inte så att någon av er ska testa någon annan partner utan ni behöver bara komma ifrån varandra och det är nog ofrånkomligt att ni kommer att fundera, både du och hon.

Men en sådan lösning ger ju iaf lite andrum innan ni isf måste sälja huset, eller någon löser ut den andra eller hur ni nu planerar att göra om/när ni väl gör slag i saken och separerar helt och hållet.

9

Tack för tipset. Läst igenom @pappa73 story och ja det blev ett utdraget farväl. På gott och ont kanske. Jag tror att det kanske skulle gå så för oss också. Är rädd att jag kommer ha fel förhoppningar. Jag vet att relationen inte varit bra och jag har också mått dåligt i den dock har vi oftast pratat i våra tjafs och terapi om att det är mina brister som är mest bidragande till vår dåliga relation. Vilken är en sanning men med modifikation. Kanske kan det att bo isär vara en stund att förbereda sig och tänka igenom om hur vi ska ha det. Tyvärr är det svårt att för mig förstå hur vi ska göra praktiskt. Vi var vår son tillsammans men sambon har 2 barn (yngre tonåren) som bor 2 v hos oss och sen 2 v hos deras pappa med familj.

10

Nej, kanske inte spelar så stor roll om det är en funderingstid. Vi måste bryta dödläget här bara. Vi behöver båda fundera. Jag är rädd bara att jag ska fastna i oro och ångest och komma fram till att vi nog kan hitta varandra igen medan hon blir mer säker i motsatsen. Jag menar att jag kanske inte vill erkänna att slaget är förlorat även om jag vet det och kanske faktiskt någonstans också vill det. Att det runnit för mycket vatten under broarna och att skadeläget är för svårt. De senaste 4 åren har varit tuffa med mycket konflikter och lite kärlek. Kanske är det för sent. Kanske vill vi inte längre. Kanske är känslorna slut men ångesten oändlig.

1 gillning
11

Jag tycker att det låter som att du har en del att arbeta med här.
Jag har en kompis som brukar säga “en bra kompromiss gör ingen glad”, det är lika delar deprimerande som genialiskt. Den springande punkten är dock ATT det behöver kompromissas. Om man inte har tillräckligt lika inriktning så kommer livet bara bli en massa kompromisser som gör ingen glad. Å andra sidan kanske man kan släppa sina krav och acceptera att det blir som den andre vill?. Ffa undrar jag vad du har för synpunkter på vad hon bestämmer utifrån sina barn. Det där är ju ett känsligt område som man så långt som möjligt bör låta bli att klampa in på. Om det är ohållbart så är det nog ingen ide att försöka hålla ihop.

12

Eftersom mitt “nickname” omnämns i denna tråd så vet jag inte hur “protokollet bjuder”…

Men i mitt fall så såg inte jag mina två år då jag levde isär från min familj som ett “särbo-skap”. Det var inte så jag definierade min relation till min dåvarande hustru/nuvarande ex.

Ja, vi levde “isär”, även jag och mitt ex. Men i min värld inte för att vi, de två vuxna, ville, eller önskade ha det så (nu kan jag i sak inte inte uttala mig för mitt ex, exakt, vad hennes innersta känsla var, dock). I mitt fall så var det något som behövdes göras, ett ansvar jag behövde ta.

I Ert fall… så lutar jag främst mot att ni skulle behöva närma er varandra, och ni skulle säkerligen även behöva närma er själva, individuellt (!). Dels för att jag kan tycka att “ni”, som familj och “bonusfamilj”, kan vara skyldiga att göra det. Innan ni fastnar för hårt i tankar om det är separation eller “särbo-skap” som är “lösningen”…

Samtidigt, du skriver att det finns en kärlek till varandra men det går inte längre att bo ihop så här.

Vad mer exakt innebär, och omfattar “att inte längre kunna bo ihop så här”.

Är det att ni inte får ihop “bonus-delen”? Din sambons barn kontra hur du tycker att saker skall vara, fungera, i ert hem? Är det du, som individ, som har svårt att förhålla dig till “bonus-familjen”, hennes barn, hennes ex-partner? Har ni för olika uppfattningar kring “uppfostran”? Hus-regler? Tonårsperiod? Tror du att du skulle kunna “ändra dig”…? Kan ni hitta “kompromisser”?

Andra känslor av att ni är “två familjer i en”… du känner dig bortvald…? (en känsla jag kan relatera till!).

Er tänkta lösning till särboskap… mmm… det låter som att ni har en hel del att fundera kring även där! Dels utifrån hur ser ni på ert särboskap. I min värld, ett särbo-skap är ju inte nödvändigtvis att man skall vara isär “hur mycket som helst”. Att ha ett “andningshål”, visst, absolut. Men ni måste ju trots vilja vara tillsammans, ibland. Kunna umgås, både med varandra och som familj (och bonus-familj???).

Sen även den praktiska lösningen. Har man tuffare ekonomiska möjligheter så försvårar ju även det kanske att hitta praktiska lösningar. En snäll moster må så vara…

Nää, jag tycker nog att du och din sambo skall börja med Er och er relation. Inte låsa fast er vid separation vs särbo, och om nu din sambo ena dagen säger separation, och andra dagen säger särbo, så bör ni nog börja med er relation först och “lösning” sedan…

my 2 cents

3 gillningar
13

Tack för ditt svar @pappa73 . Jag har p g a av min bakgrund som adopterad samt med en adoptivpappa som druckit utvecklat väldigt lätt känsla för att känna mig bortprioriterad och bortvald. Det var kanske inte så klokt att då gå in i en bonusfamilj där det faktiskt är så att det är ett vi och dom på ett sätt. Det har varit svårt genom åren för mig att känna att jag har en naturlig plats i det. Det har varit mitt problem och barnen och sambon har hjälpt till så mycket dom kan. Dom här svårigheterna är kvar än i dag. Vårt familjeliv är bättre men inte bra när det bara varit sambon, vårt barn och jag. Att vi fick vårat barn hjälpte en del gällande samhörigheten med ej helt ju. Jag har haft svårt med ena dotterns beteenden med gränser och brist på konsekvenser gällande mat, tider, skärmtid etc. Även gällande ex-mannen som bestämt en del gällande aktiviteter etc.
Tycker jag inte fått gehör hos sambon och blir då låst och arg och känner mig utanför. Sambon kompromissar då till viss del för att ingen ska bli ledsen eller så eller att det ska vara dålig stämning men ingen blir ju nöjd med kompromisser.
Jag har gått i egen terapi. Gör en del framsteg men små. Tycker att det är blev en ordentlig ögonöppnare. Min sambo känner sig trött på att kompromissa och vill bestämma själv. Hon vill inte gå runt och vara orolig/rädd över hur jag ska reagera över saker hon vill bestämma över. Hon känner att det kanske inte kommer bli bra av att vara ifrån varandra men inte heller bättre av att leva med varandra nu. Hon blev arg och kände det nästan som ett hån att jag kunde släppa många av sakerna sedan vi sa att det kan bli separation. Eller jag känner så. Sen om det p g a oro och ångest för separation eller bara en käftsmäll som får mig att inse. Kanske både och?
Jag känner att min sambo inte vill vara med mig som det har varit och är i relationen. Hon vet inte själv om hon kommer vilja det heller. Och kanske inte jag heller. Det är frågetecken.

14

Jag tror att du behöver ta ett krafttag när det gäller dig själv och ditt bagage som uppenbart har påverkat både dig själv och er relation i negativ riktning. Nu har ni ett gemensamt barn och vill du innerst inne skiljas så kanske du tänker dig att träffa en ny så småningom och då blir ju din son den som blir någons bonusbarn, så inte heller det känns ju som en drömsits om du inte kommer till rätta med dina egna issues.

15

Ja, så är det verkligen. Jag har försökt och gått i terapi flera år men haft svårt att ändra mitt beteende trots vetskapen. Beteendet sitter djupt rotat. Jag kommer oavsett utgång fortsätta jobba med mig själv även för att få andra relationer att fungera bättre.

16

Vet du vad jag innerst inne tycker och det skrev jag till dig redan direkt… vill du veta?

17

Ja, det kan du göra. Men jag uppfattade det som ungefär att du har uppfattningen att jag med mina svårigheter komma ha för svårt i den här relationen och även motparten att vi bör separera. Eller missbedömer jag då?

18

Du har missförstått allt. Det här skrev jag till dig i mitt första svar;

Och jag håller fast vid det, du har en hel del att deala med om du ska blir relationskompetent och det måste du göra på egen hand och ta fullt ansvar för. Din sambo har försökt medla, kompromissa osv för att du inte ska lasha ut och överreagera på vad du upplever som åsidosättande.

För hon har sina barn sedan tidigare och dessa barn och känslorna för dem kan du enkelt jämföra med de villkorslösa känslor av kärlek som du har för ert gemensamma barn. Du kan troligen inte känna dessa känslor för hennes barn och det är eg. inget konstigt med det. Men du kan då inte heller lägga dig i in absurdum vg hennes barn sedan tidigare (lite har du faktiskt rätt att vara med och påverka under den tid de lever i ert gemensamma hem) och sen känna dig åsidosatt, inte prioriterad och lite sotis på exet som har synpunkter på sina barn och sen starta gräl&bråk om det som grundar sig i dina egna känslor.

Så;

Du måste fortsätta med detta och du måste ändra dina beteenden, svårt eller lätt är egalt du bara måste om du ska få denna relation att funka. Dina tankar är dina och de behöver du inte censurera, men dina beteenden måste du lära dig att kontrollera.

Jag tror att ni har en god chans, men mycket eller krasst sagt majoriteten hänger på att du kan lösgöra dig från din ryggsäck och gå vidare i det liv du startat med denna kvinna och hennes tidigare barn samt er gemensamma son :muscle: :v:

2 gillningar
19

Tack för ditt förtydligande och jag håller med dig. Däremot och vet att du skrev det också så måste min sambo gå i egen terapi för att förstå och hantera sin konflikträdsla.

1 gillning
20

Uppdatering: Vi har inte hunnit prata mer då barnen är hemma och arbetet har dragit ut på tiden. Sambon är tydligt i distansen men vi kan sitta bredvid varandra och titta på TV i soffan. Jag sa att vi behöver hitta lite tid och prata i påsk varav hon sa ”okej, det går bra men jag har ingen stress med det”. Vet inte hur jag ska tolka det. Antigen att hon bestämt för att lämna och det går bra närsomhelst eller att hon vill dra ut på det pga av oro/rädsla.

Jag har under idag och igår pratat ut med kollegor och vänner om våran eventuella separation och gråtit. Fått mycket stöd och många har sagt att det är bara att ringa eller komma över etc. Har stärkt mig gällande ev separation. Även att min sambos familj delvis kan vara kvar i mitt liv till viss del alltså vår sons mormor är min sons mormor och jag kan ha kontakt utifrån det perspektivet någon gång. Kanske.

21

Ett tips, håll inte på och försök “tolka” det din sambo säger till dig i ditt eget huvud… ge respons direkt till henne och säg “kan du förklara mer hur du menar, för jag förstår inte riktigt” osv.

Kommunikation, kommunikation… alltid denna ömsesidiga kommunikation :sweat_smile:

4 gillningar
22

En lugnare start på fredagen. Imorgon ska vi ha påsklunch hos sambons moster vilket brukar gå bra. Sen på söndagen ska jag iväg med sonen till en kompis till mig och hänga där ett par timmar. Sen är det lite annat planerat på måndagen på egen hand. Försöker hålla lite distans och vara i väg en del.

Sonen satt och spelade på sambon mobil och jag hjälper honom och då plingar det till massa meddelanden från en kompis till henne som bor i en annan stad. Dom hade en relation när dom var i 20-års åldern. Han verkar ha trubbel ocks i relationen och det var mycket hjärtan osv. Läste inte alla meddelanden men såg att hon skrivit att hon fått kramar och klapp på axeln av en kollega vilket känts skönt och att den personen fanns. Inget konstigt med det bara att vi startade våra än relation för 10 år sedan på en arbetsplats och min sambo låg då i skilsmässa men hade inte helt avslutat den så jag blev väl ett draglok i det. Såklart orolig nu för att någon annan är draglok här. Eller så är det bara behov av stöd eller ångestlindring.
Sambon har också bytt kod märkte sonen. Kanske döljer hon en otrohet. Jag frågade rakt ut för någon dag sedan och då svarade hon nej. Måste släppa den här delen men den stör.

23

Så rätt. Så svårt. Tack för påminnelsen att vara kommunikativ och sansad.

24

Jag tycker det har hjälpt mycket att få berätta helt ocensurerat här i forumet. Har inte ändrat något för att sätta mig i en bättre dager utan lagt ut det precis som tankarna varit. Har fått många som hjälpt mig i att sortera och reflektera. Vilket gjort att jag kunnat bemöta min sambo mer samlat med en röd tråd i det hela. Säger inte att det löst våra problem men jag har fått knuffar i ryggen här som har tagit mig framåt. Så vill man ha bra svar måste man öppna upp och tömma. Det är ofta där något ligger lurar som man inte tänkt på själv. Men blir självklart för andra när de läser det. Kämpa! Och var stolt i att du gjort din del. :raised_hands::heart_hands::muscle:t2:

4 gillningar
25

Ok, det här att det inte var en stress att prata verkar efter ett mkt kort samtal idag vara så att hon väntar svar från mig gällande särbo. Jag har inte kunnat svara nåt. Orkar inte skicka massa sms hit och dit utan vill prata men dock svårt när alla barnen är här och det är påsk.
Jag vet inte heller hur ärlig jag ska vara. Litar jag på henne? Vill hon vara särbo? Särbo innebär ju att relationen ändå är en kärleksrelation. En del av mig känner att hennes känslor för mig är slut och att sorgen och besvikelsen är för stor. Och att hon kanske redan sökt uppmärksamhet på annat håll.

1 gillning
26

Säj det här till henne, när ni diskuterar. Och framförallt, prata istället för att bestämma dig på egen kammare vad hon tycker.

1 gillning
27

Uppdatering: Vi firade påskafton hos min sambos moster. Trevligt men en udda känsla av att det här nog var sista gången. Kommer bli så oändligt ensamt. Jag kommer vara själv nästa påsk. Helt själv. Blir vemodiga tankar då jag gillar flera personer i hennes släkt men kommer troligen inte vara med framöver när det sker diverse händelse typ student och bröllop. Sa till min sambo när vi kom hem att jag uppskattade kvällen. Hon blev glad och grät lite och sa att hon trodde att jag bara skulle tycka det var ångestfyllt. Vi kramades och grät lite. Blir ett kvitto på vad som håller på att hända. Idag var jag och sonen och hälsade på en kompis till mig. Kändes bra. Än har vi inte pratat ut. Svårt att få till det när barnen är här och vi är trötta. Och jag min sambo som är konflikträdd. Känns som att hon drar ut på det hela för att hon tycker det är jobbigt att såra mig. Imorgon ska jag träffa kompisar vilket känns skönt. Kanske inte i ett sammanhang där man pratar så mkt känslor men ändå.