Min man har alltid haft problem med att han exploderar när han inte kan argumentera. Han har alltid haft projekt på gång, nästan adhd eller bipolär liknande. Han kan inte prata djupare om känslor, säger själv att ingen kommer innanför hans ”mur”. Han har druckit öl varje kväll i några år för att hantera sin stress med mycket jobb och projekt han själv tagit på sig. Sen började whiskyn komma in i bilden oftare. Varvat med det här, är han en generös, social, kärleksfull man, gett mig mycket uppmärksamhet och velat göra saker ihop under vår tid.
Men alltid haft aggressionsproblem.
För ca 2 månader sen betedde han sig plötsligt mycket skrämmande märkligt. Han blev personlighetsförändrad! Han satt i soffan och liksom darrade och bet ner naglarna. Som att han sett ett spöke. Som att något hänt! Han drack mycket whisky, halsade glasen. Och öl. Sen lyssnade han på hårdrock i hörlurar och slog sig själv i huvudet så han fick bulor. Sa att han tänker ta livet av sig. Därefter följde fruktansvärd tid. Han drack öl och whisky varje kväll. Sa att han inte vill leva mer. Rastlös och svårt att sova. Grät varje dag och såg apatisk ut i soffan varje kväll. Tårarna flödade ner. Han som förr bara grät om någon dog. Sa att han inte orkar med det här tråkiga livet mer. Plötsligt var det fel på vår relation. Han tyckte att vårt relation kommit till ett slut. Det är jag som försökt prata om ev separation när han varit aggressiv. Och han har till denna märkliga förändring aldrig velat lämna. Varit väldigt kärleksfull mot mig förutom när han fått sin ilskeutbrott. Svart eller vit/ allt eller inget. Då har han varit hatisk och aggressiv så att jag fått åka hemifrån. Men nu var det som att han kraschade. Jag har försökt vara vid hans sida, vill hjälpa honom till vård. Han vägrar hjälp och flyr istället. Säger att han vill bara jobba och sen dricka på kvällen. Han har flyttat ut. Säger att jag kan bo kvar i vårt hus tills vi ev säljer. Han som vägrat separera eller ens bli särbo flyttade plötsligt efter 24 år! Han säger att han dricker fortfarande varje kväll när jag frågat. Att han mår bättre om han bara får komma ifrån, inte dra ner mig i sina problem. Han har tagit av sig ringen såg jag sist. Träffat nån? Men han fortsätter dricka och der olycklig ut. Motsägelsefullt. Han skriver ofta att han ”mår skit, druckit för mycket”. Varvar mellan att vara snäll och sen skicka elaka sms på kvällen (full). Han kontaktar sällan våra stora killar i åldern 16 o 20, träffar vår yngsta 1-2ggr/veckan. Jag är chockad. Sorgsen. Lämnad. Vad händer? Kan någon gissa vad han har för problem? För sådär galen blir man väl inte om man ”bara” vill skiljas?
Jag tänker spontant på psykos och att han borde läggas in.
Men vet inte om det går att tvinga någon till det mot dennes vilja.
Hade varit bra om man hade kunnat göra en orosanmälan på vuxna, vet ej om det går.
Låter som en mycket ohållbar situation för dig oavsett. Vill du fortfarande vara tillsammans med honom?
Det är tydliga tecken på grav alkholism. Du kan tyvärr inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du måste nu fokusera på att rädda dig själv. Du har varit medberoende och det är tufft att ta sig ur. Sök hjälp på kommunen. Du kan göra en orosanmälan på honom och söka anhörighjälp själv. Vad säger hans arbetsgivare? Troligen har det synts där med eller kommer inom en snar framtid fallera.
Tack snälla för era svar! Jag är så desperat. Går hos psykolog men behöver mer stöd. Psykologen säger att han mest troligt är psykiskt störd. Jag har så svårt att se genom dimman, se att han ÄR alkoholist eller störd.
Tänkt att jag beskriver bara de dåliga sidorna. Han är fungerande ändå. Han jobbar (driver eget) och har inrett sin lägenhet och verkar ju leva ”normalt”. Den värsta psykosliknande situationen som startade allt det här har lugnat sig. Han bankar inte på sig själv mer vad jag vet.
Han säger dock att han är förvirrad och mår dåligt.
Det känns som att han har en plan jag inte förstår.
Håller med föregående inlägg, du verkar vara starkt medberoende. Hans drickande och beteende har normaliserats för dig. Det är därför du inte kan se att han är alkoholist och störd.
Nämndemansgården har jättefina möten och sammankomster för närstående till alkoholister. Skulle kanske vara nåt för era söner också. De kan inte heller mått bra av hans drickande, beteende och raseriutbrott genom åren. Det skulle vara ett fint komplement till din terapi med psykolog.
Försök fokusera mindre på honom och mer på dig själv och barnen.
Om han mår dåligt och känner sig förvirrad får han söka hjälp för det. Han är vuxen, du är inte hans målsman. Dessutom har han flyttat och träffat någon ny.
Alkoholister är som stora barn. De skyller ifrån sig, kan inte ta ansvar för sig själva och hur de beter sig och de blir otroligt manipulativa och självömkande. INGEN i hela världen har det så svårt som dem och blir så motarbetade av allt och alla. Var uppmärksam på det.
Jag vet inte om han träffat någon ny såhär snabbt. Men ringen är av, så jag gissade. Jag saknar honom så mycket och är i förnekelse också. Hoppas att han kommer tillbaka och allt blir bra. Stockholmssyndrom sa en vän.
Jag är som i en dimma. Där hjärnan säger ”stopp, det är slut med den här mannen” men kroppen reagerar med ångest och saknad. Jag är så rädd att han blir ”normal” med någon annan. Att han var sådär med mig. Eftersom han lämnade pga ”vår relation var så dålig”.
Fokusera på dig själv 
Kan du sova någon annanstans? Ta dig någonstans? Eller han åka bort? Få lite utrymme för dig själv tänker jag.
Mitt ex betedde sig som din, minus alkohol. Han är bipolär men jag visste inte om det när vi träffades och inte han heller. Hans deppiga perioder var tunga men när han gick in i maniska perioder blev det som du skriver allt eller inget, spontana och ibland farliga beslut, fokuset skiftar, han kunde vilja prata eller så inte alls, allt triggade honom och ville jag gå ifrån så sprang han efter el tog bilen och körde ikapp mig. Det där att inte kunna förutse den andras onormala reaktioner var skrämmande.
Jag tycker verkligen att du behöver fundera om du kan få en time out just nu, vara på en plats där du kan vara dig själv och det är harmoni
Man kan vara alkoholist och ändå sköta ett arbete.
Dina barn har säkerligen behov av att prata med någon. Det måste ha varit tufft för dem, både med utbrott, men även med allt drickande.
Pratar ni om det? Jag tror att det är viktigt, men även att låta dem prata med någon utomstående/professionell.
Du bör inte släppa in denne man i ditt liv igen, för din o barnens skull.
Jag vill inte låta alldeles för negativ men prognosen för alkoholister är dålig. Många återfall. Det tar i genomsnitt väldigt lång tid för någon att bli permanent nykter. Det ska till mycket hårt arbete och disciplin för att lyckas förbli nykter.
Han lämnade inte för att du eller er relation var tråkig/dålig. Han lämnade för att han prioriterar alkoholen före dig och barnen. Han vill inte få sitt missbruk ifrågasatt, han vill dricka ifred. Han blev trött på att alltid behöva bli påmind om sitt ansvar.
För att tala ur skägget så är alkoholister bland de mest egoistiska rövhålen som finns. Och ju mer de super sönder hjärnan desto värre blir de, de kan bli totalt personlighetsförändrade till slut. Sorgligt men sant. Alkoholmissbruk är bland det absolut värsta för hjärnan, inte ens heroin förstör hjärnan som alkohol gör.
Han låter inte som en trygg person. Varför vill du egentligen fortsätta vara tillsammans med honom? Du har aldrig kommit honom riktigt nära och han blir elak när han dricker, till och med hotfull emellanåt.
Försök inte hitta på en massa ursäkter för hans beteende, fokusera på dig själv. Har du och dina barn någonsin pratat om hans missbruk och hur de mår? Bor de fortfarande hemma? Vad säger de om allt detta?
Vilket bra forum! Så fina och vettiga svar av er! Era svar hjälper!! 
Jag har pratat med barnen, de förstår att han inte är frisk. De tycker det är ok att han flyttat, att det är lugnare så. Vi pratar om hur de mår, jag pratar ofta med dem, jag försöker locka dem att öppna dig. Och det gör de med mig. Äldsta sonen säger att han inte bryr sig, men att har ändå inte erkänt för sin flickvän om pappans problem med ilskeutbrott och drickande, orsaken till vår separation. Det tyder på att det är svårt för honom tänker jag. Han säger att han ska berätta när han är redo. Mellanpojken är i en känslig ålder, men han pratar med mig. Tror han har mycket ilska gentemot pappan. Han sa ”mamma jag vill inte att du lever med honom, vem ska skydda dig när jag också flyttar?” Det var hemskt att höra. Vi grät ihop. Ni har helt rätt, jag har fokuserat så mycket på hur dålig jag varit (ex säger att jag provocerat honom att bli aggressiv/våldsam) så jag har tappat fokus på hur barnen upplevt allt. Minsta barnet får mer positiv fokus av pappan men hon förstår att ”pappa dricker för mycket”. Jag ska kolla upp rådgivning i kommunen.
Jag har inte sett honom som alkoholist (jag är expert för att förneka, växte upp med alkoholiserad förälder som senare gick bort av skadorna). Jag har sett det här som att han mår dåligt (pga stress, mig, han säger att jag ältar, inte ger honom kärlek etc) och nu har han alltså lämnat. Jag tänker att nu utan mig blir han en bra version av sig själv igen. Vi får se.
Men sorgen är så djup. Han har behandlat mig som en prinsessa när jag stryker honom medhårs men när jag blir ”jobbig” har jag hamnat under under han sko i värde. Belöning/straff. Antagligen därför jag är i dimman av att ”jag är fel”.
Exakt, här är det mer än en sak som felar och troligen har det gjort det länge… alkoholen kan med all sannolikhet ses som hans initiala “självmedicinering”, till dess det gått helt överstyr både psykiskt och beroendemässigt…
Vilka kloka fina barn du har, de ser saken klarare än du.
För deras skull lika mycket som din egen så jobba nu hårt med dig själv så att du aldrig går tillbaka. Visa dina barn att du kan ta vara på dig själv, ta ansvar för dig själv som vuxenperson och att de lugnt och tryggt kan fortsätta att växa upp och sikta framåt mot sitt eget vuxenliv utan att känna ständigt ansvar och oro för sin mamma 
.
För att hon, deras mamma, hädanefter tar ansvar för sig själv som den vuxna person hon är och låter andra vuxna (dvs ditt ex) få ta sitt egenansvar för sig själv och sitt liv 
Han har alltså lämnat mig och flyttat till en lägenhet. Tagit av sig ringen och är ute och festar. Men han har inte skickat in skilsmässa.
I ett försök att ta tillbaka lite av mitt egenvärde skickade jag med helvetiskt ångest, in min del av skilsmässa idag.
Jag håller med @Noomi här, det här låter väldigt mycket som självmedicinering av största grad. Enda sättet för honom att ta sig ur detta är med hjälp av psykiatrin, det finns nog tveklöst en diagnos med i bilden. Ledsen för din och barnens skull.
Tror ni att han kan bli någorlunda normal om han bor och lever ensam? Han verkar lugnare. Men jag ser ju inte honom om kvällarna.
Nästan som att han döljer något. Han är hemlig och försvinner på kvällar och helger, svarar inte på sms förrän på morgonen. Dricker han sig full? Är han tillsammans med någon? (min rädsla) Så många frågor. Han beter sig ”normalt” inför omgivning och jobb. Hur kan man skifta så? Spelar han offer för att kunna testa livet med någon annan? Jag är totalt förvirrad. Jag försöker leva på, träna, vara med barnen, träffa folk (men alla har ju sitt och ensamheten är hemsk!). Antar att det blir lättare med tiden. Frågan är om han ändrar karaktär igen? Om han ångrar sig? Eller vart är han på väg med detta?
Sannolikt så dricker han sig full, han verkar ju ha använt alkohol ett tag för att döva någon form av ångest kvällstid. Skulle han ha träffat någon så ska denna person stå ut med hans drickande vilket låter mkt osannolikt såvida det inte är en person med liknande problematik så klart.
Han låter helt klart psykiskt sjuk och som att han behöver hjälp. Psykisk sjukdom är svår att hantera då den ofta kräver ett relativt stort mått av egen vilja för att få och stanna i vård. Den är oerhört tuff för anhöriga som inte kan nå fram och nå igenom demonerna.
Men som svar på din fråga, nej. Han blir inte mer “normal” av att leva själv, det kan möjligen verka så för att han får fortsätta med sina destruktiva mönster ifred. Dricka så mycket han vill, ta droger, träffa någon annan dvs helt enkelt självmedicinera på alla möjliga vis för att lindra den psykiska smärtan som pågår. I detta ser han sig självklart som ett offer, och på många sätt är han det. Han är ett offer för sin egen hjärna som nu är sjuk.
Kan han förändras och bli bättre? Ja absolut, men det kräver att han förstår att han är sjuk, vill få och tar hjälp.
Vad kan du göra? Finns där i den utsträckning som inte gör våld på dig själv och andra. Detta är så lätt att skriva och så svårt att göra. Men ring, hör av dig, påminn om att det finns hjälp och att du kan hjälpa honom att ta den om han vill. Agera som mer som en medmänniska och inte en lämnad partner. Det är för din egen skull, han är ingen bra partner till dig just nu så ju mindre du underhåller de känslorna dessto skonsammare för dig i längden.
Men att någon finns och inte ger sig, även om man värjer sig mot det är viktigare än man tror. Han kommer fortsätta att vara elak, men om du försöker se honom för det han är nämligen sjuk kan det bli något lättare att distansera sig från det värsta.
Sen, gör det du gör, ta hand om dig själv och dina barn så mycket du kan. Precis som du skriver, försök leva på. Det räcker långt. Det räcker.
Det tror jag inte, men lite inre press av att inte tvingas försöka hålla upp iaf någon liten skärva av den redan krackelerade fasaden kan säkert fungera lite lugnande… iaf i stunden.
Med all sannolikhet så gör han det.
Krasst sagt så hade det varit mycket bättre för honom om hans frånvaro/otillgänglighet skulle ha kunnat förklaras av att han träffar någon annan, men iaf i min värld givet dina beskrivningar av hans psykiska status och beteenden så låter det väldigt osannolikt om det inte är ytterligare en likvärdigt olycksdrabbad person.
En till grej och här vet jag att åsikterna kan gå isär för att psykisk sjukdom fortfarande innebär ett stigma, men dra ut krisen i ljuset. Berätta för andra vad som händer och ta hjälp. Om inte du kan nå fram kanske någon annan kan. Och du behöver allt stöd du kan få. Han kan känna sig sviken av det men det är av mindre betydelse om han på riktigt är påväg att supa ihjäl sig.
Tack för tipset. Jag har berättat, för mina närmsta och hans syskon. Ingen vågar konfrontera honom, hans systrar och mamma vet hur hans humör är. De har normaliserat hans humör. Min familj håller masken för att jag ska kunna gå igenom det här utan värre konsekvenser. Man vet inte vad han tar sig för. Mot nya människor är han så trevlig, givmild och fin.
Men nu i hans krasch har han visat en depressiv sida, gråter och säger att han inte mår bra. Jag tror inte att han är självmordsbenägen som han sa i början innan han lämnade. Eftersom han inreder lägenheten och pratat om vissa saker som rör framtiden (tex att jag inte ska tro jag kan få nåt av hans företag). Han talar även motsägelsefullt och i gåtor. När jag oroar mig för ekonomin med tanke på att vi nu ska bekosta huset och han även sin lägenhet, säger han tex “du kommer att ha det bra, du ska få se om nån månad, du kan tacka mig sen!” När jag i efterhand frågar vad han menat med såna uttalanden förnekar han att han sagt så.