Ja usch, så jobbig situation du är i. Lider med dig. Det här är verkligen när livet är som allra svårast.
Bra att din familj ställer upp för dig och på ett sätt ställer väl hans familj upp för honom även om det är på ett sätt som inte är särskilt hjälpsamt. Men man får ha respekt för medberoendet, det kan vara lika svårt att bryta som det är för den psykiskt sjuke att vilja ta hjälp.
Du kan bara göra det du gör nu, hålla ihop så mycket du kan för barnen, lev på och gör vad du kan men inte våld på dig själv. Och tveka aldrig att ringa psykakut eller polis om du får minsta misstanke att han kan vara i begrepp att skada sig själv allvarligt. Hellre en gång för mycket än för lite.
Hoppas verkligen verkligen det blir bättre snart.
Kram
Tack! Det är så betydelsefullt att det finns människor som orkar ge mig svar från friskare perspektiv. Jag letar svar i minnet, i sociala medier, men jag fortsätter åka i hans bergochdalbana. Jag har skickat in skilsmässa idag. För att inte vara offer i det här. Men frågan om vad som hänt snurrar…
Ett tips jag ger ofta är att skriva. Har du skrivit ner dina tankar och erfarenheter någonstans? Det är ofta när vi gör det som perspektivet skiftar från inom oss till att se situationen utifrån. Nästan som att en tredje part är med i konversationen och gör saker tydligare.
Så, om du inte gjort det. Skriv ner hur han betett sig och vad som hänt. Då kan du lättare se svart på vitt hur absolut absurt det du är med om är.
Som alla andra skrivit. Han är verkligen inte frisk och definitivt alkoholist. Att han kan bete sig normalt i vissa fall ändrar inte det faktumet.
Bra gjort. Stort.
Att leta svar i historien förstår jag helt men det är också lönlöst och riskerar att förstärka känslor som lätt blir skuldfyllda dvs om du bara gjort si eller så, inte sagt så, inte varit sån, sagt så istället. Då hade detta inte hänt osv osv.
Så är det inte helt enkelt, hans mörker påverkar dig ja, men det är inget du har kontroll över.
Ta kontroll över det du kan och det är här och nu. Precis som du också gör. Du kommer klara detta.
Jag har skrivit ned i alla år hur han behandlar mig. Förutom några år i början. Jag skriver fortfarande hur han beter sig.
Det ÄR skönt att skriva, särkilt här! Där jag får så sunda svar. Som håller en vaken. Han drar in mig i dimman igen. Nyss kom sms från honom om att han saknar mig. Jag förstår inte hans syfte med såna sms. Han har lämnat, flyttat, vi är i en skilsmässa. Han ville bo själv. Han vill festa, inte ha förpliktelser. Varsågod.
Du måste ha levt i denna i minst två eller tre årtionden om jag inte missförstått era barns ålder, så det är ju inget konstigt att du iom detta har tappat fotfästet i tillvaron. Efter så lång tid i ett mer eller mindre konstant inferno av olika grad så är det inget konstigt att till och med sakna kaoset.
För det fungerade sannolikt som någon sorts bränsle som signalerade att nåt hände plus att efter varje dipp så kom det en liten uppgång som den här sortens traumatisk bindning gav sken av var jäääääättestor, även om den bara var ett sandkorn.
Att leva i den här sortens ger en medberoende samma beteende som både misshandlade kvinnor och alkoholisthustrur brukar visa, de går tillbaka gång efter gång efter gång… tvärtemot sitt eget bättre vetande.
Se till att få ordentlig hjälp med att bearbeta detta så du gör allt för att inte halka tillbaka in i det välkända kaoset igen… om han helt plötsligt står utanför dörren och “ångrar sig”, vilket tyvärr inte är helt otroligt. För inget kommer att ha ändrats och det enda som händer är att du omgående är tillbaka i ekorrhjulet återigen
WOW! På pricken så är det ju! Och ja närmre 24 år av bergochdalbanan… har gjort mig snurrig efter åkturen.
Tyvärr hör jag nog till båda kategorier “både misshandlade kvinnor och alkoholisthustrur”… skäms men har inte haft styrkan att fatta att gå. Och nu gjorde han det åt mig. Jag har dolt/förnekat de dåliga sidorna av honom för alla, även mig själv. Tänkt att det var kanske som han sa, att jag ältade och provocerade fram det dåliga i honom. Jag har helt enkelt mått fruktansvärt. Sökt hjälp ständigt mot ångest, slutat dricka alkohol, gått på yoga, meditation, terapi…men aldrig någonsin berättat för någon att han är våldsam när han blir arg. Inte förrän nu, nu har jag berättat för psykologen och för mina närmsta vänner. Jag kan ALDRIG gå tillbaka!
Jag är så glad att jag hittade hit! Tack för att ni hjälper mig att hålla mig vaken. Ur dimman han drar in mig i!
Snälla, lova att du ALDRIG tar tillbaks honom! För din skull men också för dina barns skull.
Det här att vilja skydda sin mamma, det har jag hört från andra barn som har en pappa som är våldsam…… fruktansvärt tragiskt. Försök hitta samtalsstöd för barnen.
Bra gjort av dig, första steget är taget. Men fall inte till föga även om det inte känns lika självklart alla dagar och sätt upp hanterliga och överblickbara delmål. Varje dag, varje vecka, varje månad och så småningom år som du klarar att inte falla till föga för honom igen ÄR en värdefull seger, liten som stor
Mitt råd är faktiskt, även om alla möjligen inte håller med mig, är att du klipper den absoluta majoriteten av all kontakt med honom asap. Att du därmed ger dig själv chans att blockera dig själv från ditt eget behov av att hjälpa och stötta (aka. kunna kontrollera). DET behovet hos dig är intimt förknippat med honom och du behöver frigöra dig från din känsla av att det trots eländet känns så bra, meningsfullt, uppfyllande, som din uppgift, som den enda som kan, förstår och vill (vilket troligen stämmer när det gäller det sistnämnda) att vara den som hjälper honom.
DU HAR GJORT DITT!!
Ska du komma ur den här karusellen som förmodligen snurrar i raketfart fortfarande inom dig och kommer göra länge än, då är första steget att erkänna att DU HAR GJORT DITT och nu är det hans sak att söka hjälp om han vill ha den, var som helst utom hos dig.
Så blocka alla hans kontaktvägar till dig och gör det lite lättare för dig själv, även i blå timmen då det inte kommer att vara/kännas lika enkelt och självklart som när du skrev ditt förra inlägg.
Distansera dig asap från ALL kontakt med honom och ha istället frekvent kontakt med din psykolog och konstant kontakt med din familj/vänner
Känslorna snurrar! Och löser av varandra. Sorg, saknad, oro, sorg, saknad, det känns ok, inte ok, sorg, saknad… and so on…
Men ikväll kände jag ILSKA en stund. Efter hans sms ”allt känns konstigt. Jag saknar dig”.
Först fick jag hopp (han saknar mig!), sen kände jag att det betyder inget- han vill bra ha tröst- han vill inte leva med mig. Då kom sorgen igen. Sen kom faktiskt ilska. Kände ”ja hur jävla konstigt har det inte känts när du slagit mig, tagit strypgrepp om mig, skrämt mig, alla gånger i alla år?” Och har alltså mage att söka tröst för HAN tycker det känns konstigt att ha lämnat mig och bor själv i en lägenhet medan jag tar hand om barnen och huset. Det är jag som lagar mat, skjutsar till aktiviteter, gör läxor, umgås, städar, tvättar, ser till att barnen mår bra, får i sig näring, kollar vilka de umgås med, anpassar allt efter mina barn. Pressar in egen träning på lunchen för att vara tillgänglig. Och HAN har flytt för att slippa förpliktelser, för att supa, festa i stan… skickar elaka fyllesms till mig. Och nu tycker han att ”allt känns konstigt”.
Tyvärr avlöser nästa känsla ilskan. Sorgen. Saknaden. Det snurrar på. Men jag måste låta det storma och bara gå igenom.
Låt det storma och vina om öronen, en fot i taget framåt. Du fixar det! Var i känslorna och stormen och fly det inte, du är på väg. Fly inte tillbaks till en misshandlares och alkoholist armar. Du klarar av att frigöra dig! Blockera så mycket kontakt du bara kan. Stå stark. Det är fruktansvärt att läsa vad du blivit utsatt för. Jag känner så mycket med dig. Lita på dig själv. Älska dig själv. Du har precis Allt att vinna på det. Och du riskerar allt om du går tillbaks. Många varma tankar av styrka till dig!
Så fort jag vaknar (alldeles för tidigt) tänker jag “det här är fortfarande sant, det var inte en mardröm”. Han har lämnat. Jag har känt mig så krossad i flera veckor. Nu börjar hjärna och hjärta samarbeta liite. Men det är så tungt. Små sms ger hopp. Allt blir bra, vi ska leva tillsammans. Men det går ju inte. Ja har ju berättat för mina närmsta om hur han är. Det finns ingen återvändo. Hur ändrar man mindset från “hjälp, jag vill att allt blir som vanligt”? Och hur får jag bort rädslan att han blir sitt bästa jag med en annan? För “såååå störd är han ju inte och alkoholist är han väl inte heller… han har ju bara mått dåligt med mig…”
Idag smsar han att han “saknar mig, kan inte sova och inte orkar mer”. Jag blev alldeles kallsvettig.
Jag svarade att jag skickat in skilsmässa igår.
Känslorna rusar - hopp, sorg, oro, rädsla, hjälp, hopp, sorg, orkar inte, jag orkar, sorg, oro, hopp…
Jag håller i sak helt med förgående talare vad gäller att “Du har gjort ditt” det har du verkligen. Du har verkligen gjort ditt och du är medberoende. Upprepa det för dig själv när han sms:ar “Jag är medberoende” och “Han är psykiskt sjuk”.
Jag antar att han är en person som ofta använder väldigt dramatiska uttryck? Att mycket är svart eller vitt. Är livet härligt är det så jävla härligt och är det sämre är det typ inte värt att leva alls. Det är väldigt knivigt att förhålla sig till det. Och det kan krävas professionellt stöd för att få verktyg kring hur.
Jag vidhåller dock att om du på riktigt tror han kan vara på väg att avsluta sitt liv så bör du agera. Men! Det betyder inte att du behöver ha kontakt med honom, ring polisen i sådana fall.
För ca 4 år sedan skrev du här på forumet och var den som ville lämna. Så du har sett för länge sedan att detta inte är hållbart eller friskt. Han saknar sjukdomsinsikt för sin psykiska ohälsa och är på köpet våldsam. Beskriv inte detta som en mardröm, tänk på det som en möjlighet att verkligen ta sig ur detta destruktiva och en start på att bygga ett liv för dig och dina barn utan inslag av våld och fylla.
Han kan inte bli sitt bästa jag förrän han söker vård och hjälp och det läget är han definitivt inte i just nu. Du är inte anledningen till hans mående och inte heller hans drickande. Det finns ingen annan människa som kommer att få honom att må bättre annat än vården och han själv.
Låt dig känna sorg, oro och rädsla, det är normalt, och jag hoppas hoppet består i att livet nu kommer att bli bättre och lugnare, inte i att han ska komma tillbaka. För så länge han inte sökt hjälp så kommer er situation att fortsätta i samma spår den gått i under flera år.
Separationer är tuffa, även när man inser att man måste lämna men framförallt när man blivit medberoende, vilket det känns för mig att du blivit. För att klara av och orka i processen behöver du nog fundera på vad du ska göra för förändringar för ditt eget bästa då du verkar i dagsläget pendla utifrån hans beteende. Kan du se det jag ser? Att du börjar tveka/sakna honom så fort han skriver något fint till dig och då försvinner/bleknar dina insikter om hur ohälsosamt förhållandet varit.
Vad har du för gränser och vad behöver du göra för att säkerställa dina gränser? Förslagsvis, tydliggör att han inte ska skriva sådana saker (din gräns), gör han det kommer du blockera honom (agerar på din gränssättning). Ett annat förslag är att du meddelar och tydliggör VAD och HUR ni ska kommunicera, t ex kommunikation via e-post och sms/meddelanden endast i akuta tillfällen. Har för mig att jag sett i någon tråd förslag på att skriva en lista på saker som inte var bra, den kan man läsa när man börjar tveka och då få en tydligare bild över läget.
Jag har lämnat 2 destruktiva förhållanden och jag förstår verkligen att det inte är enkelt. Det kräver viljestyrka men framförallt en plan. Den planen behöver man när känslorna tar över för vår reptilhjärna behöver tydlighet. Här kommer punkter som hjälpte mig:
2 vänner som var mina stöttespelare och påminde mig om varför det är bra att vi separerat.
tydlig plan över kommunikationen: vi hade endast veckomejl, akuta saker via sms och då var det verkligen akuta saker, inga samtal.
slutade vara vän med mitt ex i sociala medier, slutade följa de vänner som hade många uppdateringar om vad de gjorde med mitt ex.
undvek att ses/träffas i början.
skrev en lista på saker han gjorde mot mig och läste listan varje gång jag saknade honom.
började skapa ett nytt liv, dvs fokus på mig och min hälsa.
Så ta en ordentlig funderare, det här handlar om DITT liv och DITT mående
Jag är i hans dimma. Han skrev igår att han saknar mig. Idag att han inte orkar mer för han saknar mig. Jag skrev att jag skickat in skilsmässan och då blev han ARG och skickade elaka sms. Han skrev också att han dricker sig full på kvällarna. Igår hade han hällt i sig 0,5 liter whisky och några starköl.
Varför jag mår dåligt är för att det är HAN som lämnat mig. Ja han har varit våldsam när han fått utbrott. Inte varje vecka, inte ens varje månad. Men misshandeln har pågått några gånger per år och har gjort mig kall. Men jag var inte beredd på att han skulle tröttna på mig och lämna. Jag mår inte bra .
Ni har båda två lika mycket problem, om än av delvis olika orsaker och med olika uttryckssätt.
Gör du inget radikalt NU (börja med att klippa alla kontaktvägar NU) så kommer du snart att återigen vara tillbaka på ruta noll sittandes på medan den rusar fram och åren går…
Du har flera barn… en ung vuxen, en mellanstor och en lite mindre (om jag förstått rätt) som har fått växa upp i denna dysfunktion hela sina liv. Ta nu denna sista chans att kunna ge dem några år av lugn och ro med ett lugnt hemliv utan ständigt kaos, drama och superier.
Du kommer sannolikt att ångra ihjäl dig om du låter den här chansen gå dig förbi. Du bör/måste nu i denna stund och alla stunder framöver börja fokusera 100% på dina barns behov, inte på ditt eget totalt överskuggande och självutplånande beroende av denne man.
Sluta nu att återupprepa alla frågor… du vet redan svaren, men om du inte GÖR något själv så förändras inget. Inget blir annorlunda för att du teoretiserar och pratar om och kring allt år efter år… du måste börja AGERA för det har redan gått sex år utan förändring och förmodligen mååånga år redan före du skrev här 2017
.
Enda alternativet är ju att du tar tillbaka honom och accepterar att what you see is what you get och att på det här viset kommer ditt liv att fortgå framöver för det finns ju inga andra alternativ, eller hur…
i minst två eller tre årtionden om jag inte missförstått era barns ålder, så det är ju inget konstigt att du iom detta har tappat fotfästet i tillvaron. Efter så lång tid i ett mer eller mindre konstant inferno av olika grad så är det inget konstigt att till och med sakna kaoset.
Jag blev så ”väckt” när han sa så - jag bad om förlåtelse för att jag utsatt honom för att känna så 
Han skrev igår att han saknar mig. Idag att han inte orkar mer för han saknar mig. Jag skrev att jag skickat in skilsmässan och då blev han ARG och skickade elaka sms. Han skrev också att han dricker sig full på kvällarna. Igår hade han hällt i sig 0,5 liter whisky och några starköl.