Du ska inte be om ursäkt för någon-fan-ting, om du ursäktar uttrycket. Det är HAN som borde be dig om ursäkt, det är han som är oförstående för din situation. Det låter inte som att det kommer hända, så förvänta dig inte det.
Han kom på besök, och ja, det är för att han har dåligt samvete eftersom han fattat att han betett sig riktigt illa mot dig. Länge. Flera gånger. Besöker gör att han känner sig som en bättre människa, eftersom “han bryr sig om dig”. Puss och kram borde han låtit bli.
Det tar tid att släppa taget och gå vidare. Inget att skämmas över, vi har alla varit där, men gör inte det hela värre genom att förnedra dig med att tigga om hans uppmärksamhet. Ta inte kontakt. Det är SVINJOBBIGT men enda sättet att komma vidare.
Ditt hjärta är krossat, och det svider, värker, känns som att du ska dö. När du var kär, kändes det väl väldigt annorlunda hoppas jag? Glädje, pirr, hopp, underbart? Det finns ett “andra sidan” om där du är nu och du kommer att komma dit.
Idag har de gått tre månader…
Den längsta tiden i mitt liv och ja känner mig fortfarande på botten.
Saknaden efter han är enorm. Min bästa vän. Hur kunde han svika mig så. Jag förstår fortfarande ingenting och vet inte vad ja ska göra med mitt liv. Hur börjar man om? Hur orkar man?
När kommer livslusten tillbaka? Är såå trött på att vara ledsen. Tårarna har fortfarande inte tagit slut. Jag känner mig så ensam trots att ja är omgiven av familj och vänner. Vill bara att allt ska bli som förr. Fast ja vet att de är omöjligt.
Vill få tillbaka min kämpar glöd och självkänsla, de längtar ja också efter.
De är svårt just nu också med att alla i min omgivning är så ‘sommarglada’ som ja kallar de. De är resor och aktiviteter som planeras in, giftermål, graviditeter, hus köp med mera.
Är jätteglad för alla mina vänners skull. Önska bara att de kunde hända något just nu som fick mig att bli lite gladare, något att se fram emot.
Försöker träna, jobba, sova, äta, vara med vänner och familj. Men ändå så är de ända ja tänker på är Han och livet vi hade och skulle ha ihop… Fy, kan inte hålla tårarna tillbaka. Känns som att de bästa nu i mitt liv har passerat. Att ja aldrig kommer bli glad eller känna framtidstro igen. Jag försöker verkligen, men känner inget sånt just nu.
Skriver igen här nu för att få ur mig lite tankar, skriva av mig lite.
Jag hoppas på en natt med sömn och liten ljusning imorgon.
Fortsätt med skrivandet här och med de saker du gör. Tiden måste få göra sitt.
Det är lätt att jämföra sin egen situation med ”alla andra” som planerar roliga happenings men rådet är att försöka fokusera på vad du vill och som får dig att må bra.
Det lättar framöver!!
Prata och skriv mycket. Sök ev professionell hjälp. Jag tror du behöver komma in i acceptansstadiet, lättare sagt än gjort men kanske ”kompisterapi/prat” eller professionell sådan kan ta dig dit. Håll dig sysselsatt.
Separation är en stor sorg.
De ja skulle vilja säga till han men ännu inte har mod till, ja är så rädd på vad jag kommer få för svar. Hur får ja mod till mig för att skicka detta? Han vill att vi ska spendera en vecka tillsammans från den första Juli:
Det har gått strax över tre månade nu, sen vi budade på lägenhet och du sa att du inte var kär i mig längre. Jag vet inte riktigt vad ja ska ta mig till. Hur jag ska tolka dina signaler? Du ger mig mixade signaler. Du planerar semester ihop med mig. När du vet att ja fortfarande är kär i dig. Sen skickar du meddelande om att du tittar på katt och funderar på att skaffa. Samtidigt som ja vet att du fortfarande renoverar din nya lägenhet och städar bort ditt gamla liv som vi hade ihop. De blir tydligare och tydligare för mig att ja inte ingår i din plan inför framtiden, och de gör så jävla ont då ja fortfarande älskar dig.
Jag vill så gärna träffa dig. Vara med dig hela tiden. De har jag alltid viljat. Men de vill inte du. Varje dag väljer du att inte vara med mig, att inte ring och säga förlåt för allt, att inte be mig komma tillbaka, komma hem, eller att du är berädd på att offra något för att få vara med mig. Som att flytta ihop igen eller vad som helst. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Är rädd att när vi nu ska ses igen att ja ska bli ännu mer knäckt än ja redan är. Jag klara inte av att du säger nej till mig mer, trots att du vet att ja skulle göra allt för dig alltid. Att jag älskar dig hela dig. Du är min bästa vän. Att ja trots allt det om och om igen blir bortvald gör så jävla ont att jag inte kan sätta ord på det. Om de är så att du vill vara med mig, jobba på våran relation så är jag all in, allt eller inget, som alltid. Du och jag mot världen, alltid. Men om inte du vill de så låt mig bara vara, skicka inte meddelanden. Jag tolkar allt du skriver som att du fortfarande vill vara med vad som sedan visas inte vara aktuellt för dig? Hela mitt liv har vänts upp och ner och jag måste börja om från noll. Förstår du det? Jag vill att du ska vara med på detta äventy, att vi gör de tillsammans, resa jorden runt, göra vad vi vill. Vill du vara med? Jag vill att du ska följa med. Om inte låt mig bara vara. Jag klarar inte längre att bara vara en vän på dina villkor. Jag vill mer än så, vill dela hela livet, i vått och torrt, och framförallt även i motgångar när de kan vara svårt. Jag älskar dig. Jag är så rädd att förlora dig men tror att ja troligen redan gjort de?
Han kommer inte “säga nej” till dig igen eftersom du inte kommer ge honom möjlighet. Klart han vill umgås med dig! Han gillar dig som vän. Men: Han har tyvärr valt bort dig som kärlekspartner. Det svider som satan, jag vet. 3 månader är kort tid för hjärna och hjärta att förstå att det inte är ni två längre. Du behöver hjälpa dem lite på traven. Du ska naturligtvis inte fira semester med honom, det vore det sämsta du kunde göra mot dig själv.
Var tydlig mot ditt x att ni inte kan ha någon kontakt alls eftersom det inte funkar för dig. Inte som kompisar och definitivt inte som semesterfirare tillsammans.
Du kommer komma över honom och du kommer kunna se ljusare på ditt liv framöver. Låt det ta tid. Tänk “detta gör j-ligt ont och det blev inte som jag ville men framtiden- den är min. Den kan jag styra över”. Separationer känns och gör ont men du kommer komma genom detta med förståndet i behåll precis som tusentals människor världen över gör varenda år. Ha tillförsikt till det och låt det var ditt första lilla steg mot det nya liv du själv kan forma.
Varför utsätter du dig för den här psykiska misshandeln?
Han har om och om igen visat att han inte är kapabel att ha en relation med dig. Nu är du knäckt och du knäcks om och om igen varje gång han tar kontakt med dig.
Jag läste hela din tråd nu och det gör ont att se hur du blir behandlad och att du låter det ske.
Blockera honom! Sluta svara när han ringer!
I första hand ska du enbart se till dig själv och ditt mående. Bortse från honom, hur ska Du göra för att må bra? Hur ska Du gå vidare och stå på egna ben?
Jag känner igen mig i allt du skriver och jag känner med dig!! Önskar jag kunde vara hos dig och vara en ersättningsfamn till den du nu saknar. För man behöver någon som hjälper till att dra upp en ur avgrunden. För jag vet varför du utsätter dig för denna misshandel gång på gång, för att hoppet är det sista som överger dig! Och för att din (och min) man (snart x) är fruktansvärt elaka mot oss genom att elda på hoppet gång på gång!!
Nej, jag tror ingen av dem är elaka med vilje… men de förstår verkligen inte vilken skada de gör och hur ont det gör ända in i benmärgen!
Jag har 2 underbara barn med mitt X och vi ska fira midsommar ihop som familj… Hur jag kan utsätta mig för detta är helt obegripligt, men ändå gör jag det för barnens skull… Så jag vet exakt hur svårt det är att inte skicka det där SMSet eller att inte säga de där orden man sedan kommer att ångra. Tro mig, jag vet.
Låter som ditt ex både vill äta kakan och ha den kvar. Han ger dig hopp genom att höra av sig, hälsa på och vilja boka semester tillsammans. Han har dessutom redan lämnat dig fyra gånger!
Ska du komma vidare tänker jag att du måste hålla nollkontakt. Varje gång ni har kontakt så mår du ju sämre, så det är för ditt eget bästa.
Åh så vidrigt det är med ex som “helt oförstående” vill ses fast de valt att lämna. Som tidigare nämnts, det är ett sätt att säkra att det finns ett litet fönster på glänt ifall de skulle komma på andra tankar. Nej @Kajsa1 , stäng det där fönstret med en smäll. Det är jättejättejättejobbigt att göra, jag vet. Men du är ännu ung, när du är gammal och ser tillbaka på ditt liv och allt underbart som hände EFTER detta kommer du att tacka dig själv för att du gjorde det! Kämpa!
