Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Sambo lämnat efter 7år

Jag skrev i detta forum för ca 1 år sedan. Min sambo hade då lämnat mig tvärt och helt plötsligt dumpat mig för fjärde gången.
Efter att vi ännu en gång efter bestämt oss för att fortsätta vårat liv tillsammans,hittat tillbaka till varandra, gjorde nu min sambo i onsdags mitt i en budgivning på ett hus en helomvändning och sa att han inte vill leva med mig, han är inte kär i mig och kan inte gifta sig med mig.
Under de senaste året har vi pratat öppet om våra känslor för varandra. Eller vad jag trott varit ärligt. Eftersom alla dessa utbrott har skadat mitt förtroende för hans känslor till mig har han dock gång på gång övertygat mig om att jag inte har något att oroa mig för.
Jag blev så chockad när detta hände igen! Allt har ju varit så bra. Vi hade nu i helgen planerat med att fira vårat husköp med bubbel och hotellrum.
Jag upplever mycket skam för min nu reaktion. Då ja upplever att många i min närhet bara han väntat på detta och bara inte fattar jag jag någonsin stannat hos han efter allt han fått mig gå igenom. Önska att ja bara kunde vara arg och hata han för allt han tvingat mig att gå igenom under vårat förhållande där han hela tiden hållt i taktpinnen.
Men allt jag just nu gör är att gråta och bara ser hela mitt liv raderas! Vårat liv!
I allt detta känner jag även en otrolig stress för min forskning. Har en delrapport som ska vara klar om ca 1 månad och jag kan bara inte se mig själv kunna ängna mig en sekund åt att slutföra den, och i å med de kommer ja behöva vänta ett helt år innan detta projekt sedan slutförs.
Jag upplever också mycket stress i mitt arbete. Att arbeta som intensivvårdssjuksköterska under denna tid är så sjukt krävande och vet inte hur ja ska klara det nu. Känner mig helt slut och allt jag tänker på är min sambo, hur mycket jag älskar han och hur nu allt ska bli när han lämnat mig.
Min första tanke är att ja inte kommer slutföra min forskning, säga upp min från jobbet och flytta till min hemstad där ja ännu har familj och vänner.
Men ångesten och sorgen jag upplever just nu gör de omöjligt att se något utanför detta mörker. Och jag vill inte lämna min sambo, jag vill inte att de ska vara över. Jag vill inte ge upp. Vad är de för fel på mig?

1 gillning

Hej @Kajsa1

Absolut inget fel på dig vännen, tro för tusaninte detta.

4 gånger har du kämpat för att övertyga honom, tycker att denna gång skall du släppa honom, du förtjänar nått bra mycket vackrare och finare.

Har förstått att skam finns hos kämparna/dom lämnade, men det måste du tvätta bort ur skallen med Proffshjälp, inte alls ditt fel.

Folk här inne kommer att peppa dig, ge dig råd, vandra vid din sida, bry sig, du blur inte ensam.

:heartbeat::heartbeat::heartbeat::heartbeat::heartbeat:

1 gillning

Tack❤️
Jag har just nu rest genom halva landet för att tillfälligt vara hos mina föräldrar och sjukskrivit mig från jobbet i två veckor för att kunna landa i det som hänt, och förhoppningsvis kunna återvända hem med någon typ av plan i hur jag ska ta tag i allt de praktiska.
Vanligtvis är jag väldigt handlingskraftig men med detta vet jag inte hur jag ska varken klara av detta eller vart man ens ska börja…
Allt jag vill är bara att de ska bli som förut. Jag älskar denna man så otroligt mycket och vi har gått igenom så mycket tillsammans av allt vad livet har att erbjuda.
Hur kommer jag någonsin kunna glömma denna man och livet vi hade för att någon gång kunna bygga upp något nytt.

2 gillningar

Kära du! Det kommer du inte göra, och det ska du inte heller. Det är viktigt att komma ihåg att det ni hade var bra också, för annars kommer du bli tokig av att fundera över “vad andra tycker” om att du inte gav upp för länge sedan.

Du har varit all-in på honom och er relation, så att det känns omöjligt att släppa och gå vidare är inte alls konstigt eller märkligt utan helt normalt. Du har fått ett klart besked: han vill inte leva med dig. Det har han visat väldigt tydligt, och uppbrottet sker dessutom utan omtanke om dig, när han väljer att lämna mitt i planer och budgivning, och mitt i en viktig leverans för din forskning. (Ett kräk är vad han är, säger jag! Jag kan vara lite arg åt dig).

Fundera inte så mycket på hur du ska blir arg och släppa taget (eller inte) just nu. Det kommer, jag lovar.

Tänk bara på dig själv och det du behöver göra för att må så bra du kan. Att slutföra den där rapporten är det absolut bästa du kan göra för dig själv, en riktig investering i din framtid! (Och ger dig något annat att tänka på…?) Prata med andra, med någon professionell samtalspart, med vänner, med familj, få den värsta sorgen ur dig. Bra med miljöombytet! Fortsätt skriva av dig här på forumet, det är skönt att kunna lätta på trycket och det finns nästan alltid någon annan vaken som läser och svarar. Tråden om “SMS vi inte ska skicka” rekommenderas, istället för att skicka ovärdiga sms till exet mitt i natten, sms som du ångrar bittert sedan…

Det kommer kännas bättre. Du kommer igenom det här. :yellow_heart:

3 gillningar

Jag tänkte att inatt kanske jag kan få sova lite. Men nej. Har ännu en natt stirrat upp i taket gråtande och bara vridit och vänta på mig. Är helt slut.

1 gillning

Det är skönt ändå när folk blir arga. Jag har under alla dessa år tillsammans tryckt bort de känslorna och bara ödmjukt förlåta för att rädda våran relation.
Jag hoppas att jah kommer se han i ett annat ljus tillslut och kanske också bli lite arg.

2 gillningar

Varför ligger jag bara och väntar på att han ska ringa och välkomna mig hem.
Alla timmar och minuter går så långsamt.

Blir lite galen på mina föräldrar som redan nu vill börja hjälpa mig att hitta ny lägenhet… Sa till dom att de inte ens gått en vecka sedan vi gjorde slut och dom måste ta de i lungn takt. Men mina föräldrar vill bara väl och att de ska vara så bekvämt för mig som möjligt. Deras sällskap är verkligen ovärderligt och jag känner ett oerhört stöd.

Han ringde nyss och vi pratade i över två timmar. Han känner fortfarande att han vill lämna vårat förhållande. Jag är helt knäckt som förväntad. Bönar och be till ingen nytta. Det ända som sker är att jag mer och mer förlorar mitt egna värde. Tycker de känns skamfullt och patetiskt men kan bara inte hålla de inom mig.
Samtalet var dock förvånadnadsvärt bra… Vi har troligen aldrig haft ett sådant samtal tidigare, samtal där verkligen allt läggs på bordet. Det var både om hans nuvarande och tidigare känslor till mig samtidigt som jag fick plast att beskriva alla mina känslor och sorgen jah nu får igenom. Vi båda grät till de som nu är förlorat.
Jag känner mig dock fortfarande helt övergiven och klamrar kvar vid hopp trots att han säger att de inte finns något.
Funderar på att kanske åka hem till nästa torsdag. Vi får se hur de känns.
Nu ska försöka sova. Hoppas att ja imorgon vaknar ut denna mardröm.

Ännu en natt utan god sömn. Går runt som ett spöke hos min föräldrar. Vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta och känner att jag ännu inte accepterat faktumet att de inte kommer vara oss mer. Varför kan inte hoppet bara släppa. Varför kan ja inte bara acceptera faktumet som de är! Jag vill ju egentligen inte ha någon som inte vill ha mig. Men ändå känns de som att varende cell i min kropp skriker efter han. Vi har ju haft så fina år tillsammans.
Han ringde ikväll igen, han vill att jag ska komma hem så vi kan prata igenom de praktiska. Sa att ja troligen kommer hem nästa vecka.

Är de fel av mig att inte bara komma hem nu och få de överstökat?

Känns så svårt att åka hem. Att bo under samma tak med mannen man är olyckligt kär i. Och utan vänner och familj nära för stöd (vilket han har).
Jag vet inte vad ja håller på med. Vet att jag bara drar ut på de oundvikliga. Men de har inte ens gått en vecka!! Känner mig helt död och utan kraft till handling. Helt förkrossad. Jag bara gråter.

Hoppas jag får sova lite inatt.

Fina du! Det har bara gått en vecka! Klart du inte behöver åka hem och ta itu med det praktiska! Det hinns med. Börja med att ta hand om dig själv, så att du sen orkar det andra. Ta hjälp med sömnen om det fortsätter att vara problematiskt att sova.

Tack!
Upplever när han säger så att han är så mycket längre i denna process än vad ja är. Jag känner mig så chockad fortfarande. De var lixom en vecka sen vi deltog i budgivning på hus och hade drömmar ihop. Jag kan inte fatta vad som hänt. Jag känner inte igen denna man. De känns så kallt och utan förståelse för mina känslor.

1 gillning

Att du INTE åker tillbaka på hans kommando utan faktiskt utgår från var du står, vad du behöver, är ju ett jättebra steg! Ja, han ligger före dig i processen men man är två om detta så han får vänta in dig lite. Inte för länge, för det mår nog inte du bra av heller, men en vecka är ingenting! Sen kanske det blir ett prat, och kanske är det flera beslut som ska tas. I så fall så kan du behöva pausa samtalet, gå en runda eller sova på saken. Lyssna in, sondera terrängen men backa sedan ur situationen så att du kan lyssna inåt, höra DIN röst vad som är bra/minst dåligt för dig.

3 gillningar

Idag lämnade ja föräldrarnas lägenhet och träffade två gamla vänner. Det är verkligen för sällan jag träffar dom, hoppas nu att jag iallfall kommer kunna göra det oftare. De var stöttande och jag fick gråta och beklaga mig. De var skönt men de var samtidigt en stor ansträngning att behöva berätta allt igen. Mina vänner vet ju också historian jag och mannen har och att han varit osäker på vad han vill och gjort slut med mig många gånger tidigare. Samt hur ledsen jag blivit gång på gång när vi presis innan ska ta ett ytterligare steg i relationen har han tvär vänt och lämnat mig.
Har fortfarande stort problem med sömnen men ska testa en Propavan ikväll och se om ja får sova bättre med det.
Kvällarna är värst just nu. Tankarna rusar och gråter för allt som hänt . Känner mig så sviken och djupt sårad att jag just nu tror ja att jag aldrig kommer komma över detta.
Vet inte vad ja kommer göra imorgon. Troligen blir de bara en dag framför Netflix med pappa. Känns skönt ända att vara i en miljö där jag bara kan vara trygg, gråta och prata.
Jag börjar fundera mer och mer på hur framtiden kan komma att se ut. Just nu skrämmer den bara mig,allt känns så osäkert. Känns inte som att jag har något att se fram till.

Det viktigaste och största rådet jag kan ge dig är: GÖR KLART DIN FORSKNING NU!

Hur jäkla motigt det än känns, låt det kännas men gör det ändå. Det är din framtid. Håll i och håll ut. Det är viktigare än allt annat. Låt ingen eller inget få dig att snubbla på målsnöret. Du är nästan klar. Överge inte detta, överge inte dig själv. Vi hejar på dig! :hibiscus::purple_heart::hibiscus:

3 gillningar

Idag har de nog varit den värsta dagen hittils.
Har varit helt sängliggande och bara sörjt. Kan inte äta eller sova. Aptiten är ett minne blått och de känns redan som jag gått ner i vikt. Mår så satan illa. Imorgon ska ja köpa glass tänke jag,kankse lite lättare att få i sig.

Han ringde nu på kvällen. Varför fattar ja inte riktigt. Han säger att han vill finnas som stöd till mig. Och att han älskar mig,men bara som en god vän. Han fortsätter att tjata på att jag ska komma hem för att vi ska redan ut det praktiska. Att han har berättat allt för sina och mina älskade svärföräldrar. Det skärde verkligen i hjärtat. Speciellt eftersom dom inte har hört av sig till mig heller. Ne vi var kanske aldrig familj på riktigt. Jag bara gråter i telefonen. Skämmas för att jag känner mig så patetisk. Skämms för att jag inte bara lägger på luren. Skämms för att jag vill ha en man som flera gånger behandlat mig illa men ja älskar ändå. Men samtidigt så är ja så nära han,och vi har levt ihop i så länge. Han är lixom mitt hem och trygghet samtidigt som jag blivit utkastad känns de som. Kan inte riktigt förklara. Känner bara mig förvirrad .

Allt känns fortfarande helt sjukt. Är i chock! De känns verkligen som att hela mitt liv förändrades och förstördes på en sekund.

Min chef ringde också, ville kolla läget. Känndes mest jobbigt för mig då ja vet att de ända hin vill är att ja ska tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Vi ska gå in i krisavtal pga alla covid-19 patienter på IVA. Alltså jobba 12h pass minst 4ggr i veckan… Hur faaan ska ja orka. Tror ja kommer säga upp mig och flytta till min hemstad. Min forskning kan ja genomföra vart som helst i Sverige.

Imorgon har ja en kort handledning med forskarstudenter över zoom under förmiddagen. Jag ska bara hålla en kort presentation så de känns ändå okey att genomföra. Hoppas bara ja får sova lite.

Vet inte egentligen vad ja ville säga med detta inlägg, behövde bara skriva av mig lite.

2 gillningar

För att det inte känns verkligt. För att ni redan gjort den här resan flera gånger innan.

Be honom att sluta ringa dig, just nu är han inte ditt stöd. Han vill bara ha det praktiska klart.

Fortsätt skriva av dig här, bättre än att du skriver till honom. :tulip:

2 gillningar

Bra att du satsar din energi på din forskning! Släpp inte den! Den kommer ge dig mer styrka och energi framgent, om du bara kämpar på. För mig är jobbet en trygg (ex-fri) zon och ett ställe där jag bara är jag. Även om det är mycket att göra. Ja, första veckorna fulgrät jag rakt ut på möten (så jag var tvungen att berätta för alla mina kollegor vad som hände. De ställde upp fint och förstod). Sedan gick jag över till att hinna in på toa för att fulgråta en stund, eller in i ett tomt mötesrum. Till slut var jobbet min trygga plats igen, där jag inte fulgrät utan fick vila och samla kraft för att klara att vara hemma. (Jag har barn med mitt ex, så kunde inte bo på någons soffa under den här perioden).

Du har ju ett jättebra jobb för att kunna bo precis vart du vill! Du kan välja. Just nu är det jättetufft, men du kommer klara det. Sätt dig själv främst nu, om du mår bättre/mer stabilt av att ni inte har kontakt, ha då ingen kontakt. Finns ingen anledning att strö salt i sår. Sen kanske du inte är glad som en lärka den närmaste framtiden, men det är OK! Du kommer må bra igen. :yellow_heart:

3 gillningar

Ja efter att jag haft en kanske något mindre hemsk dag igår blev de såklart ett rejält bakslag idag.
Han ringde. Säger att han redan fixat boende.
Jag fattar inte vad som händer… Allt känns helt sjukt. Som att allt vi har tillsammans bara slängs bort. Så overkligt.jag känner inte igen han, hur kan ha bete sig såhär!? Vart är min man!?
Känner mig helt knäckt.
Men ja har nu iallafall bestämmmt mig att jah kommer säga upp mig från min anställning på IVA. jag måste tänka på mig själv gällande detta. Trots krisavtal och överbeläggningar med svårt sjuka Covid patienter. Jag står inte ut mer. Ja har bestämt mig för att starta ett nytt liv utan han. Jag kan inte göra de med han i närheten när ja är så olyckligt kär. Jag klarar de inte.

Och samtidigt kan ja just nu inte föreställa mitt liv utan han. Min bästa vän och familj.

3 gillningar

Förstår att det känns jobbigt just nu, det är en mardröm du hamnat i. När du orkar vill jag tipsa om att läsa denna blogg från dag ett och framåt

Ta hand om dig! :two_hearts:

Han ringde igen.
Sa att han ville höra min röst. Att ja ändå är en så stor del av hans liv. Att han är ledsen för att han sårat mig.
Jag sa nästan inget under de korta samtalet. Bara korta ord och snyftningar från mig. Bröt ihop totalt efter samtalet såklart.
På onsdag ska ja åka hem och träffa han. Är så jävla nervös och gruvar mig otroligt mycket. Ja vet att detta kommer bara bli tuffare för mig.
Men för han är de väll skönt att bara kommer hem så de praktiska kan åtgärdas.
Jag mår fan illa. Känner mig så bortkastad och värdelös.
Hur kunde han lämna mig samtidigt som vi håller på att köpa hus tillsammans och försöker skaffa barn. Vi som väntat och försök så länge. Allt känns som en mardröm.
Tanken skrämmer mig också att detta var nog min ända chans till att skaffa barn och familj.

1 gillning