Idag har de varit ännu en svår dag. Han ringde och sa att han redan nu köpt en lägenhet…
Ja fattar fan ingenting.
Vad är de som går genom hans huvud?
Betydde jag verkligen så lite att han bara kan slänga bort allt så fort! 7 år har vi levt tillsammans! Och de har inte ens går två veckor sedan han dumpade mig när vi budade på hus!
Känner mig helt förkrossad,men framför allt värdelös. Som. Om ja aldrig betydde något för han.
2 gillningar
Men usch kära du 
Dina ord och dina känslor, du förmedlar verkligen din djupa sorg. Så ledsen för det som hänt.
Styrkekram!
Inatt är ja helt sömnlös.
De är som en hål i min magen. En enorm tomhet och ja samtidigt saknar han fruktansvärt mycket.
Jag tycker att du bör blockera hans telefon och alla sociala medier. Just nu försöker han manipulera dig och ha kvar dig som ett säkerhetsnät.
2 gillningar
Har fått dispans på min delrapport. Kommer även få sommaren på mig att genomföra den. Tack! Kanske att ja klarar det då.
Idag har annars varit en annan dag på botten.
Ringde min chef och sa upp mig. Ska i samband med att ja åker hem imorgon träffa henne och planera ut hur arbetstiden ska se ut innan sista dag. Jag tycker detta känns så jobbigt och också overkligt. Ja har varit speciallistsjuksköterska inom intensivvård i 3år och har bara jobbat där som de tidigare. Känns så galet att ja inte kommer vara där längre. Men de bryr ja ju mig egentligen inte i. Det som känns jobbigt är att ja inte längre kommer leva med min sambo. De är separationen från han som gör ont. Allt annat bryr ja mig inte i just nu.
De kommer som vågor av gråt och fruktansvärd ångest för hela situationen. Känslor av skuld och skam, hade ja kunnat göra något annorlunda? Varför bryter han med mig på detta vis, finns de någon annan kvinna? Är de därför han är så stressad av att bara ha livet med mig överstökat? Men varför ville han samma dag att vi samtidigt skulle köpa hus och skaffa barn? När han nu säger att han inte känns kärlek för mig på länge. Varför drog han inte i stoppdromsen innan vi skulle lägga sista budet (när ja är super taggad och lyckligare än någonsin).? Jag har såååå många frågor till han ja skulle vilja få besvarade. Men i efterhand är ja nog osäker på om ja kommer lita på något han säger. Han har inte bara nu utan många gånger tidigare svikit mig och dragit lögner. Men alla gånger har han övertygat mig att de sedan varit bra. Att vi tagit oss igenom den svåra perioden. Ändå önskar ja att han kommer säga något som kanske kan ge något av en förklaring till varför han avslutade vårat liv tillsammans så tvärt och utan att han förklarat till mig vad som varit fel…
Imorgon som sagt kommer jag att åka hem. Har varit hos mina föräldrar i nästan två veckor. Och vi ska ses hemma för att prata om hur allt ska gå till praktiskt. Han verkar ju ha en stor och välutänkt plan utan mig så förstår inte varför ja ens behöver komma. Jag gruvar mig fruktansvärt. Känner att jag inte kommer kunna hålla mig från att gråta när ja ser han. Har saknat han så mycket, trots allt! Hur sjukt de än kan låta. Vill ställa han mot väggen! Jag vill inte böna och be om att de ska vara vi! Vill inte att han ska se mig så ledsen jag är! Men de känns omöjligt just nu efter ja legat sängliggande och gråtande i två veckor nästan, utan matlust och sömn. Känner mig helt knäckt och sjuk.
Behövde åter igen bara försöka sätta ord på mina känslor och skriva av mig.
Önska mig lycka till
2 gillningar
Alla dessa frågor som man plågas av! Det är lätt att tro att om man bara fick bra förklaringar - då skulle man lättare kunna acceptera och gå vidare.
Det känns inte rimligt att ens partner kan göra så här, utan verkligt goda skäl! Och vi letar gärna felen hos oss själva.
Men ofta finns det inga svar. Folk gör konstiga val. De kan tappa känslorna utan egentlig anledning. Åtminstone inte någon anledning som den andre råder över. Ibland handlar det om rädslor som kommer i dagen. Anknytningstrubbel och sånt. Ibland är det en känslomässigt omogen person som inte är redo att ha en relation på djupet. Ibland är det en tredje person involverad som väntar i kulisserna. Ibland hade de inte de rätta känslorna från början, utan man var ett tills-vidare-alternativ. Ibland är det en livskris som spökar. Ibland är det en empatistörd person man har att göra med, som inte har en normal känslomässig förmåga.
Det finns många olika kategorier av förklaringar, och min amatörspsykologiska gissning är att din sambo, som har ändrat sig hit och dit och lämnat dig förr, är en salig blandning av flera av ovanstående alternativ, och kanske ytterligare varianter utöver det. Av din beskrivning att döma låter han osäker, omogen, otrygg och undvikande.
Ur det perspektivet är hans agerande inte så oväntat, men jag förstår verkligen om du tycker det kom som en blixt från klar himmel.
I viss mån hade jag en liknande situation. Tecknen fanns ju där på att min särbo inte drog åt samma håll som jag. Men eftersom det kändes så himla bra de gånger vi var tillsammans, så uppfattade jag inte de tecknen. Det blev därför en chock när han plötsligt hellre ville bryta upp än att satsa på oss.
Nu i efterhand har jag en mer nyanserad bild. Men det är helt meningslöst att anklaga sig själv. Jag antar att du har gjort ditt bästa för att få relationen att funka. Vi som skriver på det här forumet har vanligtvis gjort det. 
Därför måste du försöka släppa tankarna på att du hade kunnat göra annorlunda. Det här handlar inte om dig. Det handlar om honom. Det är han som vill undvika att binda sig. Varför? Ja, säg det? En bra terapeut skulle kanske kunna svara på det efter en lång tids arbete med ditt ex, men du kan inte knäcka den gåtan.
Haka inte upp dig på alla varför (nästan omöjligt, jag vet, men försök!) utan fokusera på att ge dig själv all omtanke du kan. Läk. Du har en jobbig tid framför dig, men sikta på att ta hand om dig i nuet, dag för dag. Du fixar det. 
3 gillningar
Tack för dina svar! De värmer att du läst om mitt elände och skrivit om dina egna erfarenheter
Så det är gjort. Bodelning. Uppsägning. Sjukskrivning. Och flytt genom hela landet. Allt känns fortfarande så overkligt och ja har aldrig gråtit så mycket som ja har gjort den senaste veckan. Ja är på botten nu…
Vi började inte bråka de minsta under bodelningen vilket var skönt. Men de var ändå en bergodalbana av känslor. Från att jag grät och skrek på han hur han sårat mig till att skratta åt gamla minnen. Hela processen var otroligt surrealistiskt.
Men de värsta var ju såklart att säga hejdå. Ja grät så ja inte kunde andas och sa att jag vill inte flytta och att ja vill leva med dig,du är min bästa vän. Han öppnade bara bildörren och gärt lite också.
Ja vet inte om ja någonsin kommer träffa han igen. De är nog de som känns värst just nu,då ja redan saknar han otroligt mycket. Kommer de vara som att han är död? Kommer han att minnas mig eller blir ja bara bortglömd och utbytt? Kommer han att sörja mig?
Jag kan inte riktigt skriva just nu för kan inte hålla mig från all gråt.
Behövde bara skriva av mig lite.
2 gillningar
Tårar är det bästa i situationer som denna.
Låt dem komma, tills de tar slut (för denna gång).
Min psykolog brukar säga, på något sätt skall sorgen ut.
En stund i taget.
Styrkekram för att orka i stunden.
Känns det ändå någorlunda okej med bodelning och sådant? Så att du sen när det lagt sig kan känna dig så nöjd som det går med den?
1 gillning
Jag tror de i nuläget. Eftersom ja ännu inte har ett eget boende så köper han ut mig på alla möbler,tv,ljudsystem, köksgrejer och bilen med mera. Jag tog de sakerna som var mina samt de övriga saker som betytt mest.
Vi har ännu inte kommit överens om ett pris men förhoppningsvis blir de något som känns rättvist och vi skall fortsätta diskutera detta.
Så ligger här i mitt tidigare flickrum och känner mig inte bara omhändertagen av mina föräldrar och vänner utan också stor skam.
Skam för att ja under många år kämpade för en man som inte ville ha mig. Som till och med sa de flera gånger till mig. Men ja kunde inte tro de. Och när han sedan tog allt tillbaka så förlät jag han för att ha sårat mig, och riktade min uppmärksamhet mot framtiden.
Jag saknar han. Känns som att livet bara är grått och kallt. Känns som att ja tappat hoppet på kärlek och partnerskap.
Är så sjuklig trött då ja fortfarande inte kan sova eller äta ordentligt.
Har träffat en vän idag under kvällen, de var mysigt men kan ändå inte riktigt slappna av då de känns som att ja nästan skulle kunna börja gråta när som helst.
1 gillning
Det här är ju helt i sin ordning. Det gör inget att du inte kan slappna av eller att du kan börja gråta. Det får du leva med en tid. Gör roliga saker ändå, är mitt råd. Träffa vänner, gör sånt som du gillar och mår bra av.
Vad som helst är bättre än att ligga hemma med nerdragna persienner och vänta på att det ska gå över.
2 gillningar
Ja en dag till har passerat.
Saknaden är enorm och den olyckliga kärleken ja just nu känner är nästan överväldigande. Ville ringa han flera gånger under dagen men lät bli.
Mitt liv känns så tomt nu utan han. Ja pratade om allt med han. Han var min bästa vän. Och även fast ja nu vet i efterhand att han inte delade samma känslor som mig så kan ja ännu inte alls släppa taget. Det känns inte som att förhållandet vi hade är över på något konstigt sätt från min sidan. Ja vill släppa, ge upp och acceptera men kan inte de ännu. Allt känns fortfarande overklig…
Sömnen och aptiten är fortfarande kass och ja orkar mest med någon kort promenad under dagen. Annars ligger ja nästa mest framför tv för tillfället. Ja känner inte igen mig själv. Ja som alltid varit så målinriktad med god arbetsmoral. Känns som ja i nuläget verkligen förlorat de.
Ja har ingen motivation överhuvudtaget.
1 gillning
Idag har de gått en månad. Det är nu alltså en månad sedan ja och min sambo budade på hus och sedan blev lämnad under budgivningen. En månad sedan hela mitt liv förändrades. Ja flyttade till min hemstad hos mina föräldrar genom halva landet och sa upp mig från jobbet.
Paniken och den initiala chocken har lagt sig tror ja. De som just nu styr mitt liv är den otroliga sorgen och saknaden. Jag saknar han och vårat liv tillsammans, vårat hem, jobbet, mina vänner och svärföräldrar.
Saknaden är fruktansvärd och upplever just nu att den enbart förvärras och har blivit starkare.
Samtidigt kommer dessa fruktansvärda katastrof tankarna, kommer ja nu aldrig få skapa min egna familj? Kommer ja nu dö ensam? Har han träffat en annan? Vill verkligen inte lägga energi på dessa tankar, men har i nuläget svårt att vifta bort dem.
På måndag fyller han år. Jag hade förberett för en hotell weekend denna helg till måndag morgon i en närliggande stad, tänkte också att de kunde vara skönt för oss att få lite mer kvalitets tid, iväg från jobb med mera. Men så blev de ju verkligen inte.
Jag gråter fortfarande varje kväll och nästan varje morgon. Men på kvällen är de absolut värst och saknaden och ensamheten känns nästan oövervinligt. Jag saknar han så mycket, fast jag vet att han inte längre vill ha mig.
Vi har inte pratat i mobil sedan vi sa hejdå efter bodelnings helgen för ungefär 2veckor sedan. Allt känns fortfarande så overkligt.
Fortfarande är de stora och svåra problem med sömnen och är nästan sjukligt trött. Hsr fått lättare medicin för att främja detta utan någon större effekt. Aptiten börjar komma tillbaka mer och mer. Trots denna kanske lilla förbättring av detta helvete ja just nu genomlider så konsumeras min tankar till nästa 100% enbart på han. Jag har förlorat min konsentrations förmåga.
Just nu vill ja bara glömma han.
Glömma oss och de vi gjort och upplevt tillsammans . Glömma våra drömmar och de liv vi skulle skapa tillsammans. Glömma hur vi lovade varandra att alltid växa med varandra och inte ifrån. Glömma hur trygg jag alltid kännt mig med min bästa vän och älskare vid min sida.
2 gillningar
Vilken fruktansvärd mardröm du hamnat i @Kajsa1. Förstår att du inte fattar nåt när ni ena dagen budar på hus och nästa dag är det slut. Såklart man hamnar i chock! Du får vara chockad, ledsen och undra vad det var som hände. Men se till att ta hand om dig, ät lite (det du är sugen på), försök sova och rör på dig. Så mycket promenader jag gått de senaste månaderna har jag aldrig gjort.
Det blir bättre. Steg för steg, så blir det bättre. 
Jag vaknade idag med en otroligt konstig och obehaglig känsla i kroppen.
De är som att ja på något sett ser saker lite klarare, men med de sagt känns de inte bättre.
Vet innerst inne att ja inte vill vara med en person som inte vill vara med mig till 100%. Samtidigt kan jag inte “stänga av” mina känslor till han. De känns nästan som att ja dyrkat jorden han stått på. Känns helt sjukt med dessa reflektioner då ja mer och mer börjar smälta hur verkligheten ser ut. Det är som jag varit/är beroende av honom. Känske är de därför ja nu upplever att mitt liv är på något sett över nu. Att ja nu enbart kommer leva i det förflutna och längta mig tillbaka.
Önskar att ja kunde få kraft för att bryta mitt tankemönster om att livet är över. Få kraft igen att ta tag i mitt egna liv och karriär med mera. För just nu är allt på is. Jag vill ju fortsätta att drömma om min framtid och sträva mot den så som jag gjorde med min sambo. Men i nuläget är de bara så mörkt, som att ja inte ser något. Hela mitt liv har förändrats och ja vet i nuläget inte vad ja kan förvänta mig. Jag är fortfarande extremt trött och sover dåligt. Det i sin tur gör de svårt med konsentrationen och viljestyrkan.
Mina föräldrar och vänner är ett fortsatt stort stöd och kommer vara förevigat tacksam för det. De vill så gärna att ja ska må bra, rycka upp mig och få mitt självförtroende tillbaka. Ibland kan ja få känslor av stress när de säger så, att ja måste börja jobba på mig själv och ta tjuren i hornen för att gå vidare. Allt känns så stort, svårt och uttröttande. Energin och kämparglöden jag en gång hade är som bortblåst.
Skönt att skriva av sig lite.
Jag saknar han så mycket…
Du ska alltid komma ihåg att du har ett värde i dig själv, @Kajsa1! Oavsett med eller utan partner är just du viktig och värdefull på denna jord, precis som du är. Att du har familj och vänner som stöttar dig nu är ett bevis på det!
Jag tror att när man har älskat finns alltid lite lite av kärleken till den personen kvar, oavsett hur lång tid det går och oavsett omständigheterna. Så det går inte att bara gå och vänta på att kärleken ska “gå över”, för du kommer nog alltid att älska den han var (som inte är densamma som den han är nu!). Att försonas med sitt öde, att du blev lämnad fast du älskar honom och fast du gjorde allt rätt, tar tid. Ingen kan säga hur lång tid det kommer ta för dig. Men du kommer komma genom det här också, landa och gå vidare. En kommer kanske aldrig skicka tackkort till den som svek en, men det är onekligen så att en över tid utvecklas som människa när mattan rycks undan, och allt en trodde var säkert och för alltid plötsligt är borta. Nytt måste komma efter det, och det gör det, och det kan till och med bli bättre. Var snäll mot dig själv så länge. 
Blir så ledsen när jag läser om vad du har fått gå igenom… Jag är i liknande situation nu, även om jag och mitt ex inte bodde ihop.
Att må som du gör just nu, är fruktansvärt men ändå helt normalt. Man saknar, älskar och ältar fram och tillbaka. Känslan att man inte är någon om inte den personen finns kvar hos en. Och vad finns det då för mening att leva om han inte finns kvar.
Jag tror att det är en period man måste gå igenom. Tvinga sig själv att verkligen känna alla känslor, gråta, älta, skrika (om man behöver det). Och den måste få ta den tid det tar. Din familj och vänner vill dig bara väl. De känner sig nog rätt maktlösa när någon de älskar mår så fruktansvärt dåligt, och då gör de vad de kan. Men för den som mår dåligt kan denna välmening ibland bli otroligt dränerande.
Min syster som egentligen är den enda i mitt liv jag kan vända mig till har vid det här laget fått skavsår i öronen. Men hon hänger kvar, vilket jag är tacksam för.
Försök ta en dag i taget, och skynda inte på processen. Men försök att hitta något varje dag som ändå ger dig en skjuts framåt. Hitta ett guldkorn varje dag, t.ex. en kopp kaffe som smakade extra gott. Eller en rolig sak du sett eller läst.
Har ett exempel på ett guldkorn som jag hittade igår. Igår morse hade jag en hemsk dipp. Vaknade med en känsla att jag saknade honom så mycket, och min hjärna försökte komma på alla förmildrande omständigheter. Och hur jag skulle kunna formulera mig/förändra mig så att han skulle ta mig tillbaka.
Men istället för att skicka ett sms, gick jag upp och tog en dusch, sminkade mig, klädde på mig och satte mig sedan i mitt hemmakontor och började jobba. Av någon anledningen känns det bättre när jag känner mig fräsch och någorlunda fin även om ingen ser mig
Några timmar senare tog jag tag i en riktig surdeg jag haft på det privata planet. Ska nämligen byta bil och har varit lite turer kring det. Sedan tog jag en promenad på lunchen i solskenet.
I slutet av dagen kände jag mig ändå nöjd. Jag hade låtit bli att att kontakta honom, och jag hade gjort saker bara för min egen skull. Och jag somnade ändå rätt nöjd med mig själv.
Kom ihåg att den viktigaste personen i ditt liv, det är just du. Även om det oftast inte känns så. Du kommer att hitta din mening så småningom. Och du förtjänar ingenting annat än det bästa
4 gillningar
Det är nästan två veckor sedan ja skrev nu.
Mina känslor är fortfarande på utsidan och en riktig bergodalbana, med fler dalar.
Det har varit mycket reflektionstid under dagarna och nätterna med mycket gråt om hur våran relation varit under alla dessa år. Att ha levt med hans konstanta tvivel för mig har verkligen satt sina spår på min självkänsla. Känns så orättvist även fast ja vet att världen inte är skyldig mig någonting och att det finns ingen rättvisa.
Jag förstår fortfarande inte varför min sambo stannat hos mig i alla dessa år. Och jag önskade just nu att våran relation skulle bara tagit slut för länge sedan då ja bara blivit besviken och känner mig nu utnyttjad. Jag sörjer fortfarande och kanske mest den familjen vi skulle skapa och barnen som aldrig fötts. Samt att jag upplever stor tidspress just nu att skaffa barn innan de är försent (37 år nu). Kanske ska frysa in ägg om de är möjligt.
Jag saknar han fortfarande vilket både känns jobbigt och skamligt. Vissa dagar har vi mycket kontakt för att han sedan ska vara som “död” i flera dagar. Han säger att han ska komma hit och hälsa på mig. Även detta förstår jah mig inte på. Varför skulle han vilja komma hit. Han hatade att åka till mina föräldrar och ville aldrig följa med hit när vi levde ihop. Känns skit jobbigt. Faan vill bara att alla känslor ska iallfall lugna sig, så allt inte känns så oerhört starkt. Saknaden efter han är enorm. När ska de kännas bättre? När kommer livslusten tillbaka och tron på min egna framtid?
Mina vänner säger att ja blivit känslomässigt misshandlad under alla dessa år och att detta kommer sätta sina spår. Jag har aldrig tänkt att jag skulle blivit utsatt för misshandel men känner ju igen mig med en hel del av vad de innebär. De blev som ett kallbad. Och upplevde ännu mera skam då min vänner upplevt detta om min relation i flera år utan att jag lämnat eller sett de själv. Jag ville ju leva med denna man under hela livet. Och hur lite ser jag då inte mig själv?
Allt känns bara så svårt.
Har börjat jobba lite med min forskning åter igen, men de är oerhört tungt… Har även jobbat som konsult på en Intensivvårdsavdelning enstaka pass under krisavtal. Det kändes skit jobbigt. Så sjukt stressigt och så otroligt svårt sjuka Covid-19 patienter. Har inte bokat in mig på fler arbetstillfällen.
Sover fortfarande hos mina föräldrar då ja ännu inte har råd med att köpa en egen bostad. Men kommer så småningom att förhoppningsvis hitta något att hyra.
Känns helt sjukt när ja tänker på att han håller på med renovering av sin nya lägenhet. Undra om han väljer samma kök som vi skulle ha? Känns som att jag bara väntar på att han ska hitta någon ny, gifta sig och skaffa barn. Säkert med någon yngre. Nee fy fan dessa tankar är verkligen skit jobbiga att bära på.
Har pratat med psykolog varje vecka i i drygt fyra veckor. Men upplever i nuläget att de varken hjälper eller försämrar. Hon säger att de finns en stor risk att jag sedan innan varit uppmattad och att jag nu har mycket som tyder på att jag är påväg att utveckla en depression. Har iallfall fått läkemedel mot sömnen vilket känns bättre sedan dess och känner mig mer utvilad.
Känner mig skamsen nu i efterhand när ja nu säger att jag saknar mitt gamla liv. Men ja gör de. De har ännu inte gått två månader och hela mitt liv har förändrats. Jag som hela tiden trodde på de han sa. Att allt var bra och att jag kunde vara lugn att allt skulle ordna sig. Fan att jag litade på han.
Mvh av någon som behövde skriva av sig lite.
3 gillningar
Sedan sist har mycket hänt. Inget till det bättre, snarare sämre.
Jag är fortfarande hjärtekrossad och kär. Vantrivs med mig själv att ja inte bara kan släppa taget och gå vidare.
Förra helgen kom han på besök av eget initiativ. Han hade bokat svit på hotell med all inklusive. Jag var så nervös och förhoppningsfull när vi skulle mötas. De blev pussar och kramar och allt de där.
Vi pratade mycket om de som hänt och hur sårad ja blivit och hur dåligt även han mår. Men han vill trots allt inte försöka lösa något med oss och våran relation. Jag blev så ledsen. Jag trodde ju att han skulle komma för att han ville säga att han ville jobba på våran relation…
När vi sa hejdå var de som att igen få sitt hjärta fullkomligt krossat och är åter igen tillbaka på noll.
Detta var för en vecka sedan och ja har åter igen hamnat i sängläge så att säga. Får inget gjort. Ligger bara och gråter, längtar och tycker synd om mig själv. Känner mig patetisk och skamsen.
Vi pratade i telefonen idag för första gången sedan han åkte och de känndes inte bra. Hade planterat vad ja skulle säga. Att jag skulle vara lugn och lyssna in vad han ville säga. Istället blev de mest att jag grät och bad åter igen att vi skulle inte göra slut och att ja längtar hem. Nu skämmas jag och känner att jag driver bort honom mer och mer trots att de är de sista jag vill.
Vad ska jag göra?
Vill bara skrika, ringa han, skriva till han. Vill be om ursäkt för hur ja betett mig. Ursäkta all min gråt och att jag kanske varit oförstående för hans situation.
Vad ska ja ta mig till?