Hej, detta är mitt första inlägg efter att ha läst och tagit till mig så mycket klokskap på detta forum - varmt tack! - sedan min man sedan 20+ år berättade att han ville skiljas i julas. Beslutet hade han ruvat på i flera år. Tiden därefter har varit omtumlande, ångestfylld (för mig) men med ändå rätt sansad ton oss emellan.
I sommar sker själva separationen då vi båda får tillträde till våra nya lägenheter. Vi har tre barn i tonåren, som ännu inte vet om skilsmässan. Delad vårdnad 50/50 planeras.
Nu till min fråga. Hur hittar man en bra balans mellan att å ena sidan skapa tydliga rutiner och förutsägbarhet för barnen och oss föräldrar efter flytten så att alla vänjer sig vid delad vårdnad och det nya livet, och å andra sidan lämna utrymme för tonårsbarn att själva påverka sin situation, eller för oss föräldrar att hantera saker som kommer upp, som tjänsteresor eller annat?
Mitt x blir stressad av idéer om flexibilitet märker jag, delvis för att han är rädd för att något av barnen inte ska vilja vara hos honom 50%, men också för att han är en planerare av rang. Varannanveckasliv ska därmed vara exakt varannan vecka, utan avsteg, åtminstone första året tills alla vänjer sig. Om jag behöver åka på tjänsteresa på “min” vecka, vill han inte hoppa in och vara barnvakt.
Det i min tur stressar mig då livet kan komma emellan och vi inte vet hur barnen kommer att må eller vad vi alla kommer vilja i samband med högtider och lov, etc. Jag ser hur denna rigiditet kan komma att skapa konflikt, onödig sådan enligt mig då vi är överens i grunden.
Hur har ni gjort? Vad är rimligt att tänka när det gäller tonåringar? Med en strikt uppdelning blir det också svårare att planera kring lov med mera tänker jag.
Jag tänker att din man helt enkelt inte har ”rätt” att bestämma detta när barnen är så stora……
Hittade lite ”matnyttig” info i den här gamla tråden, annan problematik men liknande frågeställning:
Känner igen det här fast från andra sidan där jag nog är den som uppfattas som rigid.
Jag och barnens mamma är motsatser så det här blev en utmaning. Vi har löst det genom att ha ett fast grundschema med varannan vecka och också lösningar för alla lov samt jul och nyår.
MEN det är just ett grundschema för att vi ska kunna planera. Sen är barnen fria att komma och gå som de vill. Vi försöker hålla att de äter hos den som har ”barnvecka” sen byter vi också pga jobb eller annat.
Så kompromissen som funkade var att ha en fast grund med schema att stå på men sedan sätta barnens behov först. Dock med medvetenheten om att tonåringar är väldigt bra på att försöka hitta det som är bäst för dem och ibland har svårt med hänsyn, därför behöver vi ibland vara tuffare mot dem att hålla schemat för deras bästa för att de ska ha bästa möjliga förutsättningar för att fixa skola och allt runtomkring.
Detta lyckades vi med trotts en trasslig skilsmässa där vi idag har väldigt olika syn på livet. Men båda är beredda att kompromissa när det gäller ungdomarna.
Men det var din man som ville skiljas med tre hemmavarande barn
Alltså är han i mina ögon inte i läge att sätta sig på sina höga hästar och vara rigid. Har ni barn i mitten av tonåren eller tom. äldre så kommer han inte att kunna vara rigid och diktera allt detta genom strikta överenskommelser med dig… barnen kommer att ha sitt att säga till om boendet.
Jag tänker personligen att om båda föräldrar är välfungerande på alla plan, älskar sina barn och är villiga att prioritera barnen före sig själva så kommer ett lösare schema att funka bra och båda vuxna parter hjälps åt för barnens bästa.
Nota bene, INTE för de vuxnas bästa där en eller annan/båda vill dejta och leva ungdomsliv själva och inleda nya relationer med nya bonusbarn osv… men för helt normala händelser som jobbresor etc. där man såklart fortsätter att hjälpas åt för barnens bästa i första hand och därmed i förlängningen även de vuxna biologiska föräldrarnas bästa
Ju mer generositet, samarbetsförmåga och välvilja man som biologisk förälder gentemot den andra föräldern kan implementera hos de egna barnen genom att föregå med gott exempel, desto bättre för alla.
Jag har tyvärr aldrig upplevt ngn typ av samarbete eller justering. Mitt ex har stenhårt i 11 år kört varannan vecka oavsett om jag haft tjänsteresor, canceroperationer, behandlingar eller annat oväntat. Jag har lyckats med detta tack vare vänner, kollegor, grannar, förstående sjukvård, stöttande chef osv. Det fina är att jag lärde mig fixa det mesta själv men också börja be om hjälp!
Mitt tips är att ni har en tydlig grundstruktur och kommer överens om vad som är ok att ändra, t ex tjänsteresa, semester osv. Det är mycket lättare att vara förstående ex när det finns en grund att utgå ifrån
Mitt X hade tänkt sig att våra söner skulle bo varannan vecka. Så blev det inte. Båda flyttade ut med mig, och umgicks i början varannan helg med sin far. Rätt snabbt meddelade äldste att han är för stor för delat boende, och att han har annat för sig på helgerna än att åka fram och tillbaka mellan oss. Så han vägrade åka med! Yngste (nu 16) håller fortfarande på med två nätter varannan vecka, men de nätterna är numera inte på helgen utan lite när det passar honom. Känns som att det är på upphällningen. Vi vuxna, framförallt jag, får anpassa oss till det. Det betyder att jag i princip aldrig har någon ”barnfri tid” medan X har oceaner. Å andra sidan har jag aldrig haft det heller, inte ens när jag levde ihop med mitt X.
Tjänsteresor åker jag på rätt ofta, det är bara att ta ett djupt andetag, handla hem mat som de gillar att fixa själva och hålla tummarna för att allt går bra. Hittills har det gjort det. Numera är ju äldste myndig och med körkort så jag känner mig rätt trygg i att de klarar sig på egen hand. Ibland har jag föreslagit att de ska bo hos pappa när jag är borta, men det brukar inte vara ett populärt förslag!
Tonårsbarnen behöver få vara med från början, annars känner de sig överkörda. Om ni klarar av det kan ni presentera en grundstruktur som de ”godkänner” eller ”ratar”. De behöver få känna delaktighet i deras framtid och vardag.
Något att tänka på; beroende på var i tonåren de befinner sig har de tuffa skolperioder. Har ni en nia eller student som kommer upp, iakta försiktighet med när ni presenterar er skilsmässa, och var noga med att ha god ton er emellan. I deras vardag har jag mött alltför många ungdomar som är på upphällningen i (för dem )deras viktigaste tid. Det är vanligt att tonåringar som får skilsmässobesked i den perioden kraschar rejält. Det behöver inte vara så, men bra med varsamhet i alla fall.
För din (x) mans räkning ; Det är han som vill skiljas, han får ta hatten i hand och vara ödmjuk inför dina önskemål och ungdomarnas.
Det kan ju falla sig så att de från början bara vill bo hos dig, eller honom. Då får han acceptera det. Den rigida sidan kanske han behöver hjälp med, hos en proffesionell?
Tack för kloka tankar och råd. En struktur att utgå från låter bra. Liksom att inte låta mitt x få som han vill bara för att han brukar ha starkast åsikter. Jag behöver ju faktiskt inte köpa dem längre. Känns oerhört viktigt att ge barnen utrymme, tycker att det är jobbigt som det är att de inte vet att vi ska skiljas (anledningen är att vi vill vänta in att äldsta dottern tar studenten).
Oavsett behöver vi ta höjd för att det kanske inte alls blir som vi planerar.
