Hur gör man med en tonåring när man skiljer sig? Kan man tvinga hen att bo växelvis? Mannen tror att det skulle vara möjligt. Jag tror inte det. Vet ni?
Varför vill man tvinga sitt barn till något hen inte vill? För vems bästa? En tonåring känner bäst själv var den vill bo men man bör medverka till att den ändå träffar den förälder som den inte bor hos.
2 gillningar
Nej, jag är ganska säker på att man inte kan det. Varken lagligt eller rent praktiskt. Det är ju faktiskt så att tonåringar kan vara ganska drastiska om man försöker tvinga dem till något de absolut inte vill. Rymma hemifrån t ex. Däremot kan det gå att muta dem i bland.
I alla “skilsmässofamiljer” jag känner personligen, så är det ingen tonåring som bor växelvis. De kan ha småsyskon som gör det, men tonåringarna själva har ett hem och hälsar på i det andra. Förutom några, där tonåringarna aldrig hälsar på den andra föräldern (hos oss bl a).
@Leaf
vi har en tonåring som bor växelvis - varför skulle inte en tonåring vilja bo hos bägge?
1 gillning
I de familjer jag känner, så bor föräldrarna några mil från varandra. Tonåringarna vill bo nära sina kompisar och skolan. I 12-åringens klass t ex, så går det en tjej som fram till i år bott varannan vecka. Då har hon ena veckan åkt skolbuss en kvart och andra veckan 50 minuter för att komma till skolan. Nu har hon bestämt sig för att bo hos pappan för att ha närmare till skolan. Hon orkar inte med så långa dagar nu när det är mer läxor och så. Men om det varit viktigt för henne att bo hos båda föräldrarna, så hade hon fortsatt med det. Det är liksom där det sitter. Tonåringen måste vilja det själv.
Tack för svaren. 
Nej, man kan inte tvinga en tonåring till växelvist boende. Familjerätten hade tidigare en norm som gick ut på att barnets vilja skulle råda från tolv års ålder. Det är numera ändrat till att “barnet verbalt skall kunna uttrycka sin önskan” och därmed innefattar den egna viljan även yngre barn. Barnet har rätt till medbestämmande i sitt eget liv och detta ingår i BBiC som alla socialförvaltningar går efter.
I korthet: tonåringen bestämmer själv.
Jag har flera barn med samma far. Vi har ett sammelsurium av boendeval. En bor heltid och en annan är hos umgängesföräldern varannan helg. I allt är det barnet själv som har fått bestämma.
4 gillningar
Precis så sa jag til mannen. Han blir väl rädd såklart. För att inte kunna göra hur han vill. För jag tror att det är vad han vill. Fly från allt och göra vad han vill utan att ta ansvar.
Vi får väl se. Sonen får välja själv. Tycker jag. Fast jag vill helst ha honom där jag är hela tiden.
Om han vill fly för att “vara fri” så kommer han ångra sig djupt någonstans neråt vägen. Det är ett fruktansvärt misstag att släppa kontakten med sitt barn. Jag vet. Jag har gjort det…
Inte för att jag ville vara fri, utan för att min sons mor hämnades på mig via vår son. Hon arbetade aktivt för att förhindta vår kontakt. Och jag kämpade inte tillbaka utan gav upp. Kan aldrig laga den skadan. Och jag ångrar mig djupt.
Fruktansvärt @rannsakan. Jag vill inget hellre än att allt ska funka så bra som möjligt för sonen. Är dock lite skraj för att han blir arg på mig iom att det är jag som flyttar.
Jag kan tänka mig att han kommer visa ilska. Ilska för att ni spräcker en helhet så som den är definierad av samhället. Ilska för att bli utsatt. Men bespara honom ilskan av att behöva välja mellan er för att NI inte är en familje-enhet i separationen.
Jag tänker så här: Du, ditt ex, och era barn kommer fortsätta vara en familj. Bara i en annan form. Du kommer att ha ett liv utanför familjen. Förhoppningsvis har ditt liv bestått av annat än familjelivet. Arbete, vänner, hobbyn eller nåt. Och den enda riktiga förändringen blir att ditt liv utanför familjen kommer att kunna ta mer plats. Och du kommer slippa bli tagen för givet i lika hög utsträckning.
Om ni bägge två kan anamma tanken på att er familj aldrig kommer att förstöras. Att ni kommer jobba tilsammans för att era barn ska ha en trygghet i er våda två, så kommer kanske den här separationen inte bli så jävlig.
Det är i alla fall mitt mål i mitt fall.
Att jag sen har tusen ego-tankar, och vill träffa nån innan hon träffar nån för att inte vara den som “förlorade” och alla såna barnsliga egoistiska tankar, tjaaa… det är mina svagheter och rädslor som pratar. Men de ska inte gå ut över mina kids. Fanimig.
4 gillningar
Tack @rannsakan för rådet. Vi höll enad front sas. Skitjobbigt, men det generar ju i att han känner att han kan bo kvar med sin pappa (om han nu ska köpa ut mig). Värsta jag gjort dem. Svika dem så. Känner mig som en riktig svikare (jag som inte ens tagit beslut om detta). Pratar med honom en del. Han är i sorg och vill inte att jag flyttar. Hemsk känsla.
1 gillning
Svikare? Nej - det är moget och kärleksfullt. Du låter din tonåring välja fast det inte gynnar dig och accepterar hans beslut. Det kommer han ha med sig resten av livet. Bra!
Tack @Tullan för dina ord. Just nu är livet så rörigt så jag vet ju inte längre ens om jag ska flytta. Blir ju med rörigt för tonåringen såklart. Fy fasiken.