Jag brottas så mycket med tanken på detta - vad är det som gör att man kämpar vidare i relationer när man inte är helt lycklig? Jag gör det själv i skrivande stund, men utan att helt förstå varför? Funderar över om det kanske är vårt samhälle som skapat en onaturlig norm. Varför skulle det egentligen vara fel att byta partner när känslorna och kemin svalnat/försvunnit (oavsett om det händer efter 4, 10 eller 18 år). Intellektuellt så känner jag att det vore ganska logiskt att en kärleksrelation kan ha ett “bäst före datum”. Dock är det så svårt att leva på det viset för att vi lärt oss sedan barnsben att man ska hitta EN person som ska kunna ge en det man behöver i resten av livet… Tänk om vi fått allt om bakfoten? Kanske är det så att vi är menade att ha flera kärlekar i livet? Att vi kan lära oss av varandra, älska varandra och åtrå varandra under en tid - men att det sedan är dags att gå vidare? Jag förstår såklart att det är svårt att tänka så när det är barn inblandade. Jag har inga barn (är 33 år gammal), men är själv ett “skilsmässobarn” och jag hade aldrig önskat att mina föräldrar hade stannat med varandra enbart för min skull. Visst var det tufft för alla under några år, men nu lever båda mina föräldrar i nya äktenskap och är SÅ lyckliga! Är helt övertygad om att de aldrig hade kunnat hitta den där rena och sanna lyckan i sina nuvarande relationer utan att ha “testat” sig fram - det kanske är genom att leva i olika typer av relationer som man tar reda på vad man verkligen vill ha och mår bra av?
Lite oklart vart jag vill komma med det här kanske
Skriver bara på måfå utifrån alla tankar som snurrar i skallen. Det grundar sig i att jag tvivlar mycket på min nuvarande relation. Vi har väldigt mycket som är bra, men jag har ändå en skavande känsla av att livet skulle kunna vara mer än vad det är. Har varit på exakt den här platsen tidigare med mitt ex (vi var tillsammans i 10 år) och då lämnade jag. Nu efter 4 år med min nya partner så är jag här IGEN. Är det mig det är “fel” på? Letar jag efter något jag inte kan få? Är det så att “nöja sig” är det bästa som finns där ute? Jag vill gärna leva i en relation, men jag tror inte att jag är beredd att lägga passion, sex och förälskelse på hyllan. Måste man det för att något ska vara under en längre tid? Får lite panik när jag läser alla inlägg här om par som levt tillsammans länge, slutat ha sex, slutat att känna “pirr”, slutat längta efter varandra men som ändå anser att det är “så det blir” efter ett tag. Vänskap i all ära - men vill ni inte känna er mer levande än så?
Jag skriver det inte alls för att kritisera! Utan för att jag genuint undrar hur ni tänker? Är ni verkligen helt tillfredsställda i en sådan relation eller är ni bara rädda för det okända?
Känns som att jag lever med en förbannelse. Varför kan jag inte bara vara lycklig med att ha det tryggt och stabilt?
Jag går nu i tankarna om att bryta upp från min partner. Inte för att jag inte älskar honom, utan för att jag känner att livet är för kort för att leva i stiltje. Men jag är ändå så jävla rädd att jag lurar mig själv och att jag för evigt kommer jaga något som inte finns?
Någon som känner igen sig? Eller framför allt - någon som har/har haft en relation där ni lyckats hålla passionen vid liv även efter flera år??
Alla tips och svar på detta förvirrade inlägg mottages tacksamt!
Just “jagar något som inte finns” tror jag är lätt att fastna i. Desto fler partners, desto mer intolerant tror jag man blir mot dennes brister. Man jagar bättre och bättre.
Jag tror att människor skiljer sig åt i hur dom ser på relationer och känslor. Vissa är väldigt nöjda så snart dom känner den här tryggheten som kommer i ett långt och stadigt förhållande. Dom ogillar förändring och ser det vackra i att stå bredvid sin partner även om passionen och förälskelsen skulle försvinna.
Andra känner att dom vill ha mer än så.
Jag tycker inte man kan säga att den ena gruppen har mer rätt än den andra. Det är helt enkelt så att man känner på olika sätt.
Min åsikt är att så länge ingen mår dåligt i förhållandet och så länge båda respekterar och hjälper varandra så är det ju inte på något sätt fel att hålla ihop, även om passionen och pirret skulle försvinna, men det är bara om det känns okej för båda.
Om någon i förhållandet vill ha mer eller om någon mår dåligt är det tusen gånger bättre att bryta upp.
Svårt det där! Jag har själv skrivit i detta forum ang dåligt sex. Jag och min sambo satte oss ner en förmiddag och pratade när barnen var i skolan. Lugnt och sakligt förklarade jag för henne att jag ville ha bättre sex. Hon lyssnade och vi är väl på rätt väg. Jag tror på kommunikation i ett förhållande. Är man missnöjd måste man våga lyfta frågan och partnern måste våga lyssna utan att bli arg. Så mitt tips är att prata, prata och återigen prata med varandra oavsett problem eller fundering i ert förhållande.
Håller med fullständigt. Tror vi har romantiserat tidigare generationers livslånga äktenskap som i många fall handlade om en ekonomisk uppgörelse. Idag då en vuxen person bör kunna försörja sig själv så ger det en helt annan frihet.
Det som var rätt då man var 20 behöver inte vara rätt vid 50 och som jag skrev i ett annat inlägg, ingenting annat i livet går bra på första försöket så varför förväntar vi oss att relationer ska göra det?
Jag har haft 3 längre relationer i livet och en mängd kortare relationer som yngre. Aldrig suttit fast.
Har svårt att tro att man kan tala sig till en passion, det som är dött är dött. Visst är man nöjd och bara vill ha mer sex då bör det gå att lösa men tänder man inte längre på varandra så känns det ganska kört. Har man inga gemensamma barn så förstår jag verkligen inte vitsen med att stanna kvar.
Du är för ung för att ”nöja dig” sök vidare och lev!
Jag är nöjd idag och mina ex är nöjda på annat håll. Mina barn har inte mått dåligt av att ha fler vuxna i sina liv både på min och pappans sida och han och jag har bra kontakt, firat allt gemensamt som har haft med barnen att göra under åren. Som du skriver bättre med två lyckliga föräldrar än två bittra.
Lycka till, gå på din magkänsla!
Tack för ditt svar!
Jag är nyfiken på att höra mer om detta! På vilket sätt har det blivit bättre? Då är jag alltså inte ute efter några detaljer kring ert sexliv - utan mer vad ni kommit fram till genom att prata om det? Har ni lagt upp nån strategi för hur ni ska jobba på det? Av erfarenhet i mitt tidigare förhållande så blev sex-frågan nästan ännu mer laddad ju mer vi diskuterade den. Men vi kanske inte tog oss an det på rätt att…? Precis som @Skyldig är inne på, kan man tala sig till passion?
Om det är möjligt så vore det ju guld värt! HUR är väl den stora frågan som kvarstår…
Stort tack för ditt svar! Blir positivt överraskad att det faktiskt är någon som kan bekräfta mig i mina funderingar. Jag förväntade mig faktiskt att bli överöst av kommentarer om att jag är naiv och dum som längtar efter en relation som är stabil, trygg och PASSIONERAD.
Du verkar ha följt din magkänsla genom livet och den verkar ha tagit dig till rätt plats - det är inspirerande att läsa! En fråga till dig, har du någonsin ångrat att du lämnat? Alltså sett tillbaka på någon av dina tidigare relationer och önskat att du stannat kvar och kämpat lite till?
Att du skriver att jag är “för ung för att nöja mig” blir jag nästan lite tårögd. Jag har börjat känna mig så gammal och stressad över att jag inte landat i en relation som känns helt rätt ännu. Jag vill ha en familj någon dag, men har så svårt att ta det steget när jag inte känner att jag hittat DET ännu. Men osäkerheten kvarstår, tänk om DET bara är en illusion, en naiv dröm? Den relation jag lever i idag har det mesta förutom just det där “pirret”. Den är kärleksfull, fri och okomplicerad. Han är verkligen en fantastisk man som skulle kunna bli en underbar pappa. Just därför är det här SÅ svårt… Det känns som att jag inte kan gå, men jag kan heller inte stanna…
Men jag ska verkligen ta ditt råd och försöka lyssna på min magkänsla. Inte göra något förhastat, men heller inte bara ge upp och nöja mig. Ska ge det lite tid och hoppas på att livet tar mig dit jag ska vara. Ett steg på vägen är att gå i parterapi (tog upp det med sambon igår) - förhoppningsvis kan det hjälpa min magkänsla på traven
PS. Av ren nyfikenhet - vad är det du är skyldig till?
Tack för dina fina ord, som du förstår är jag inte bortskämd med att få beröm här inne . Men jag anser att även en ”lämnare” bör få göra sin röst hörd.
Då passionen dör eller iaf pirret avtar så blir man som syskon för varandra. Det går väl möjligt att acceptera vid högre ålder och med gemensamma barn, om nu allt annat är bra. Men som ung, ja för mig är du ung, så vill man ha mer. Då ni verkar ha en bra relation i övrigt så kanske det ändå finns hopp? Köpa hem lite roliga spel, kolla porr (ja jag är kvinna och tänder på porr) eller gå till en sexolog det måste väl vara roligare en parsamtal, tänker jag. Swingers kanske? Inte av egen erfarenhet dock men tänker att man iaf kan titta och bli upphetsade . Då jag var yngre så var det bara en ny kropp som kunde få mig tända efter 6 mån blev det slentrian, men blir ohållbart att leva så i längden.
Jag är skyldig till att ha varit otrogen mot mitt förra ex (inte barnens far). Den jag var otrogen med lever jag tillsammans med idag och mitt ex är gift! Jag hade inte varit otrogen om vår relation hade varit bra men inget jag är stolt över. Är det nåt jag ångrar så är det just det, att jag inte gjorde slut först, men inte att jag lämnade. Det är ju det som är risken i ditt fall att du kan hamna i otrohet och det är inget jag rekommenderar. Att såra en annan människa så djupt är svårt att leva med.
Gör vad du kan och känner att det är värt för att rädda er relation men stanna inte kvar och bli bitter. Livet är här och nu!
Där har du faktiskt fel. Gräset kan definitivt vara grönare på andra sidan, men inte alltid!
Om man lever ihop med någon man inte passar ihop med så kan det finnas andra som man passar bättre med. Att stanna kvar i en dålig relation (där man försökt förändra men det inte räcker) är att förvägra sig att hitta en som passar bättre, men även att förvägra sin partner detsamma!
Jag ville bara prata om vårt sex, min sambo har svaga ögonblick nämnt tidigare sexuella handlingar som stört mig att hon gjort. Lugnt och sakligt tog jag upp detta och hon bad om ursäkt och jag förklarade att vårt sex var tråkigt. Vi är olika i frekvens, stil och hur vi vill utvecklas. Jag tycker man måste vidare inom det området också. Vi har börjat kompromissa och jag upplever mer förståelse och närvaro från min partners sida. Jag förstår inte varför sex ska vara så laddat i ett förhållande och svårt att prata om.
Tack för att du tar dig tid att svara mig så utförligt och ärligt! För det här ÄR verkligen en jobbig och ångestfylld situation för mig. Alla andra runt omkring mig har så svårt att förstå hur jag tänker och då börjar jag tvivla på mig själv. Men blir lite starkare av att läsa det du skriver!
Jag har som sagt varit den som lämnar tidigare och även jag har varit otrogen (i min tidigare relation). Vi gick i terapi efter det, han förlät mig och jag förlät mig själv. Sen hade vi ett par bra år (förlovade oss t.o.m) tills alla problem kom smygandes tillbaka igen… Jag kände att mina ögon återigen började vandra utanför relationen, jag saknade bekräftelse och jag började bli deprimerad. Jag kände till slut att jag inte hade något annat val än att lämna - trots att jag älskade honom innerligt.
Det jag vill säga med det här är att det är förjävligt att vara “lämnaren” också! Att man kan verka kall, distanserad och beslutsam är ju för att man själv kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Det är vidrigt och läskigt att bryta med någon man älskar och delat livet med i många år. Men det är bara att spänna på sig rustningen och gå framåt trots att det river och sliter i hjärtat… Jag och mitt ex kommunicerad dock väldigt mycket under vår separation - han visste precis varför jag inte orkade längre (även om det tog lång tid för honom att förstå). Vi kom överens om att hedra våra år tillsammans genom att behandla varandra med respekt genom hela separationen och att alltid finnas där för varandra och trösta varandra. För det finns ju ingen annan som förstår så väl hur jobbigt det är en den man faktiskt levt med så länge. Han har idag en ny tjej och ett barn. Han är fortfarande en av mina bästa vänner och vi ses nästan varje vecka.
Jag känner att jag vill berätta lite mer om min nuvarande situation också… Visste inledningsvis inte hur personlig jag vågade vara i det här forumet. Men nu har jag insett att det här är en trygg plats utan en massa obehagliga nät-troll och dumma kommentarer
Det är så att min kille lider av en ovanlig och kronisk hudsjukdom (i de nedre regionerna), vilket gjort att vårt sexliv varit knepigt redan från början. Han hade länge svårt att ha ett fullbordat samlag pga nedsatt känsel, eller så får han ont för att huden blir torr och spricker. I början såg jag verkligen inte detta som något stort problem - såklart led jag med honom och tyckte att det var lite tråkigt, men då var vi så nykära och han kunde alltid tillfredsställa mig på andra sätt
Jag kände verkligen med honom och gjorde ALLT för att det skulle bli så bra som möjligt både för oss båda… Men nu efter 4 år så är jag så sjukt frustrerad!! Varje gång vi har sex så är det i samma två positioner, jag måste vara jätteförsiktig och han måste koncentrera sig för att kunna komma och behålla erektionen… det blir liksom noll kemi mellan oss, mer som ett projekt och det är så tråkigt. Jag är dessutom en person som alltid gillat ganska vilt passionerat sex. Jag är inte blyg på något sätt och väldigt trygg i min egen sexualitet. Jag vet vad jag vill ha och hur. Jag föreslog i början att vi skulle testa lite annorlunda saker, för att hitta något som inte behöver vara “vanligt” sex, men det tyckte han mest var konstigt och blev obekväm… Han skrattade lite och sa “min lilla nymfoman” och sen pussade han mig på pannan. Blev det inget mer med det… Jag har försökt att skicka sexiga bilder, köpt leksaker mm men fick aldrig någon direkt repsons. Det här var allt under vårt första år tillsammans. Efter det kan man väl säga att jag successivt har gett upp… Han blir ledsen för att jag aldrig tar några initiativ längre, men jag har tappat lusten (för honom) och jag känner mig skyldig som blir frustrerad/irriterad över något som han faktiskt inte rår för.
Men ja, kolla på porr - det vet jag att vi båda gör ofta (på varsitt håll suck). Så du kanske har nåt där, vi skulle ju iaf kunna prova att göra det tillsammans!
Jag känner igen mig i det där med att det behövs en ny kropp. Jag älskade att vara singel och har nästan aldrig haft ett dåligt one night stand. Nytt är ju spännande! Nu ligger jag ofta och dagdrömmer om eldiga nätter med tidigare älskare… Känner mig så hemsk!
Ibland har jag tänkt om jag kanske ska fråga min sambo om han skulle kunna tänka sig ett öppet förhållande (någon här som har erfarenhet av det??). Men det känns också som en jävligt orättvis lösning eftersom han har sin problematik…
Det känns som en återvändsgränd och jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Har hört nåt i stil med att “om man har ett fungerande sexliv så tar det ungefär 10% av platsen i en relation. Medan ett icke fungerande sexliv tar upp 90%” Vilket jag tror stämmer. Det blir liksom elefanten i rummet och efter en tid så påverkar det verkligen hur man ser på varandra… Nu är vi mer som två bra polare som bor ihop…
Nu blev det jättelångt igen. Känn inte att du måste svara på allt detta! Det känns mest befriande att kunna skriva av mig alla jobbigheter.
Någon som har erfarenhet av att gå till en sexrådgivare/sexolog??
Jag håller med dig om att det är konstigt/tråkigt att sex ska vara så laddat. Jag har själv alltid haft en ganska lekfull syn på det… Men nu är min situation ganska annorlunda mot vad jag tidigare upplevt (har skrivit ett mer utförligt och ärligt inlägg i tråden nu…)
Tack för att du skriver som du gör. Är helt ärligt så trött på den kommentaren… Hur kan alla vara så säkra på att gräset inte är grönare någon annanstans? Önskar innerligt att jag kunde vara lika övertygad!
Beställ en utlandsresa på ett 4 stjärnigt hotell, se till att det bara är ni, ge henne odelad uppmärksamhet, lyssna på henne, kom hemmed blommor, ge henne ett presentkort på frissabesök och berätta att du är hemma och städar huset under tiden, vardagslyx ibland ta med henne ut och ät något gott, framförallt, prata fråga henne vad du kan göra annorlunda för att hon inte ska känna sig sliten… nu har jag ju ingen aning om vad ni gör i vanliga fall, men innan man drar så tycker jag att man måste ge förhållanden chans, det kan blomma upp om man vågar prata.
Tanken är god och är man utvilad så kan det bli bättre sex men i mitt fall skulle jag nog önska mer konkreta sexhandlingar. Det du beskriver genererar mer i tacksamhetssex vilket gör att du får ligga mer men som kvinna intresserad av sex och så som jag tolkar @VillBaraVaraLycklig, skulle jag nog hellre uppskatta mer fysiska handlingar som kanske inte passar sig i tryck. Men utlandsresa är helt klart ett bra första steg, men väl på plats lite roligare sex än hemma i sängen. Istället för presentkort till frissan, att mannen satsar på sig själv, gör sig läcker så man tänder på honom. Snygga kläder, snygg frilla eller rakat och luktar gott!
Svar till @Trixen
- utan mer vad ni kommit fram till genom att prata om det? Har ni lagt upp nån strategi för hur ni ska jobba på det? Av erfarenhet i mitt tidigare förhållande så blev sex-frågan nästan ännu mer laddad ju mer vi diskuterade den. Men vi kanske inte tog oss an det på rätt att…? Precis som 