Nu minns jag inte riktigt bakåt i tråden, men går du till en egen samtalsterapeut/samtalsstöd?
Om inte så kanske det skulle kunna vara ett första steg, att sas. börja någonstans med tänker jag?!
Jag har inte hittat någon, borde ju finnas massor men hittar ingen. Bara nummer dit man kan ringa men jag vill hellre träffa någon , känns inte som jag kan få förtroende för någon över telefon.
Nej, det är klart att du måste gå till någon personligen. Det är då min personliga uppfattning iaf.
Finns det ingen psykodynamisk samtalsterapeut i din stad som du kan kolla upp och ha en chans att kanske få lite referenser från någon?
Kommunen erbjuder stöd om man upplever våld i nära relationer. Jag ansökte om det och fick också det beviljat. Dock har vi så många samtal igång kring barnen, att jag har prioriterat det, och jag är ju också längre fram i processen. Kolla med din kommun, de bör ha det.
Jag har mejlkontakt med kvinnojouren i min kommun, det kändes som ett mindre steg än att ringa. Får se vad de svarar, de kanske kan hjälpa mig att hitta någon .
3 gillningar
Det är ju ett alldeles utmärkt första steg, att maila till kvinnojouren alltså 
2 gillningar
Visste att förändringen inte skulle vara så länge. Igår undrade han varför jag startat diskmaskinen när han inte visste att den var full? Så konstig sak att ens fråga
Imorse hade jag bråttom till jobbet, då kommer han med tvätt o undrar om den är min. Jag svarade att jag hinner inte titta på det. Då fortsätter han med nya kläder .
Vår dialog efter det
Han - vill du inte prata med mig längre ?
Jag - jag har jättebråttom.
Han- så du vill inte prata ?
Jag - jag hinner inte prata nu , jag ska till jobbet .
Han- ifrågasätt inte allting jag säger
Jag - va?
Han - ja eller nej.
Tillslut förstår jag inte längre vad han frågar efter eller vad han vill. Tydligen hade jag pratat för lite med honom på kvällen.
Har du börjat söka efter alternativt boende ännu?
Ja men inte hittat något boende som fungerar med tanke på barnens skola… Kan ju inte köpa något utan kontantinsats så får ju leta efter något tillfälligt att hyra… Har några vänner som också hör sig för.
3 gillningar
Vad bra att du börjat leta! Att sprida ut frågan bland sina privata kontakter är också bra, det var så jag hittade det huset vi hyrt första halvåret. Huset vi hyr hade jag noterat stått tomt i något år. Jag visste att det var min kollegas pappas hus, och han hade bott på äldreboende något år och det var klart att han inte skulle flytta tillbaka. Ställde frågan, de funderade och tackade till slut ja. De tyckte det var bra att jag hyrde huset, för huset slapp stå tomt, de fick hyra, de började rensa och nu kommer det säljas om några månader. Och för mig passade det perfekt.
Hittade också ett par hus på blocket och på lite andra sidor också, typ ”hyrbostad” eller liknande.
1 gillning
Nu får jag inte diska, inte tvätta inte laga mat.
Fick skäll imorse för att jag pratat för lite med honom igår, då hade han inte sagt ett ord till mig på hela kvällen och inte ens varit i samma rum. Idag när vi åt märker jag hur jag börjar tänka på om jag pratar tillräckligt mycket , om jag låter för glad, ser för sur ut, pratar för mycket med barnen och för lite med honom.
Det här är galet . Sen låtsas han som inget hänt , han har aldrig sagt det jag påstår . Börjar tvivla på mitt förstånd , på riktigt 
2 gillningar
Det är vad han är ute efter.
Lämna. Honom. Nu.
1 gillning
Ja något är ju fel men det kanske är mig det är fel på. Han anklagade mig för att medvetet ha haft sönder en sak på hans bil . Vilket inte alls var sant då den gick sönder när jag körde. Han menade att jag ljög och att han tror att jag brukar ljuga om fler saker. Försökte säga att ingen annan tror att jag ljuger, men han svar var ” hur vet du det ? De kanske inte säger det till dig”
Blir kortslutning i huvudet, tänk om alla tror att jag ljuger men inte säger något till mig. Tänk om jag har fel om alla saker . Om hans beteende är det normala och det är mig det egentligen är fel på
Nej du.
Han håller upp en trollspegel och försöker förvända synen på dig. Vänd på spegeln så ser du att det är han som är problemet.
Tvivla inte på dig själv. Han har inte större makt över dig än vad du tillåter honom ha. Han vill så tvivel i ditt hjärta för att kunna behålla makten över dig och styra dig dit han vill.
Vill du låta honom göra det? Styra vem du är och gör, ha makten och kontrollen över din vilja, dina tankar, dina drömmar? Vara hans lilla marionett?
Det är ett osunt, ojämställt förhållande.
Lämna. Honom.Nu.
2 gillningar
Koppla bort alla känslor och använd enbart strikt logik och ditt eget sunda förnuft för en stund… då vet du bara och då kan du lägga det där tragglandet fram och tillbaka åt sidan
3 gillningar
Det ligger mycket i det @Noomi skriver, och jag tror att så länge du är runt honom fysiskt, så blir du väldigt påverkad. Försök att hitta sätt att få distans. Har du svårt att komma iväg helt själv så åk iväg med barnen. Men det är bra om du har möjlighet att komma iväg helt själv också, för att landa i den process du befinner dig i. Distans från honom och hans påverkan på mig var viktigt för mig att få styrka. 
1 gillning
Snart kommer han att göra samma sak mot barnen. Om han inte redan gör det. Utsätt inte dem för det!!!
Har du någon vän du kan bo hos ett tag?
2 gillningar
Och jag är rädd för att de kan komma utsättas för en del ändå, även om ni delar på er, och då är det viktigt att du rustar dig själv för att just fokusera på dem istället för att fortsätta att bli nedbruten av honom. Jag är mitt i en sådan här process, kanske du har läst inlägg på min tråd, där jag ser att barnen inte mår bra när de är med honom, men han utgår från att de ska vara hos honom halva tiden trots detta, och det tar väldig kraft i att få ett fungerande samarbete, om det överhuvudtaget går. Har sökt mig till familjerätten, socialtjänsten, för att någon ska lyssna in just barnens behov, och det är tyvärr ingen enkel och snabb process. Med min historia i bagaget, så vill jag försöka förmedla att genom att ta hand om dig själv, kommer du också att kunna lägga mer energi och kraft åt barnen, i att stötta dem, stå stadig på jorden, ge dem lugn och trygghet. Det är en resa att gå igenom, men sakta men säkert kommer du att ta det hela ett steg i rätt riktning, ett steg i taget. Försök att förbereda dig och hitta ett alternativt boende, och kontakta de instanser som ansvarar för just att se till barnens bästa. När du kommer ifrån honom får du också lugn och ro och reda i andra praktiska saker. Som @Restenavlivet skriver, kanske det finns vänner du/ni kan bo hos, eller om du kan hyra av t ex en bekants bekant.
Du kommer få kraft och styrka och mer klarsynthet när du blir distanserad från honom, och det är i denna resa viktigt att du värnar om dig själv, ditt mående och dina krafter för att orka.
1 gillning
Ja inte kommer han behandla dem bättre bara för att vi inte lever ihop. Det är mycket anledningen till att jag stannat. När de var mindre vågade jag helt enkelt inte lämna honom och veta att de skulle bo med honom varannan vecka.
Han kommer ju aldrig se till barnens bästa, tror inte han kan sätta någon annans behov först . Han jobbar mycket i perioder och visst skulle jag önska att de fick vara hos mig då. Men vet att han kommer ju hellre lämna dem själva hemma än att låta mig ha barnen på ”sina” veckor. Det enda jag vill är att de ska må bra, det är viktigast för mig. Nu kan de ju i värsta fall laga sin egen mat , men vem ska se till att de kommer till skolan? Har rena kläder ? Vem ska prata med dem när de mår dåligt ? Vem ska skydda dem från elaka ord och kommentarer? Vem ska säga att hans beteende inte är okej ? Och varför ska han absolut ha barnen halva tiden när han inte bryr sig om dem ?
Det är hans ansvar.
Kan han inte ta det och barnen far illa gör du en orosanmälan.
Fungerar det inte med hämtning och lämning vid skolan kommer skolan att göra en anmälan.
Vet du, det är inte han som har rätten till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Utifrån mognad och förutsättningar ska hänsy tas till barnens önskemål.
Klarar han inte av att ta sitt föräldraansvar så kommer det att visa sig.