Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Så svårt att lämna honom

Vi har varit tillsammans i 14 år, gifta i 10. Jag har skött det mesta själv och han har inte velat dela på ansvaret utan alltid haft sitt jobb som ursäkt samt vägrat inse att vår relation inte är jämställd. Jag har accepterat och anpassat mig. Han har aldrig kunnat be om ursäkt eller eller erkänna att han gjort fel , jag har anpassat mig till det med. Nu är barnen större och jag hinner med annat, har börjat träna mycket och träffat helt fantastiska människor. Särskilt en man, som blivit en väldigt nära vän, fick mig att inse att det finns så mycket som saknas i vår relation.

Min man finns inte där som stöd, istället kommer han med alla negativa kommentarer om min träning och hur dålig jag är. Att jag borde sluta. Börjar kontrollera vart jag går, var jag är. Säger att jag måste anpassa mig till hans svartsjuka o inte träna med manliga vänner . Jag känner att det är inte värt det, jag behöver mina vänner och jag behöver min träning. Jag har anpassat mig i 14 år , nu vill jag göra det jag tycker om. Ha samma frihet som han alltid haft. Sa att jag behöver en paus, att vi behöver bo på varsitt håll. Då skulle jag flytta ut direkt. Utan barnen, utan pengar.

Nästa dag har han svängt helt och ska göra allt för att jag ska stanna. Plötsligt är han trevlig, säger att jag får träna hur mkt jag vill , är beredd att ta ansvar här hemma. Allt det där jag saknat är han plötsligt villig att ge. Men hur ska jag våga tro på honom ? Ingen förändras ju över en natt , hur mkt man än vill. Han var vaken hela natten för att jag sagt att jag skulle träna idag. Jag inser att det aldrig kommer fungera, han har inte förändrats. Förtroendet och tilliten är ju borta från båda håll. Han litar inte på mig och jag litar inte på att hans beteende är äkta.

Du har helt rätt.
Med största säkerhet kommer han aldrig att förändras i grunden. Hade han kunnat och vela det hade han gjort det för länge sedan, när du först påpekade de problem du har i relationen.

Det känns som om du ändå är på rätt väg? För det låter som om du ändå vet vad du måste göra, även om det är en oerhört svår process att lämna någon man byggt upp hela sitt liv (och hela sitt jag) kring. Det finns många historier här som kan vittna om den ångest och de praktiska svårigheter som det medför.

Men det finns också många historier som vittnar om hur bra livet kan bli när man väl orkat ta det stora steget.
För din man är givetvis inte bra för dig, och han behandlar dig på ett oacceptabelt sätt. Och det finns mer i livet för dig, och du har helt rätt att det är din tur att få leva i fred och frihet. Det har varit din tur alleles för länge nu!

1 gillning

Ni är gifta och självklart kan han inte neka dig vare sig barn eller pengar.

Om han inte vill vara med och betala på ett extra boende under en paus (vilket kanske är förståeligt beroende på hur er ekonomi ser ut) så får du lägga fram andra förslag. I nödfall kan ni ordna varsitt rum i nuvarande bostad. Det finns folk här på forumet som har löst det på det viset.

Men räkna inte med att han kommer samarbeta. Jag blir lite bekymrad över de kontrollerande drag du beskriver. Vad har du för stöd i omgivningen? Vänner, släktningar? Du kommer behöva dem. :muscle:

2 gillningar

Det går inte att ha en paus om vi bor ihop. Han ser ju allt jag gör. Kommenterar allt jag gör och lämnar mig inte ifred. Ibland känns det som jag inte kan andas. Jag har inte råd att flytta utan pengar från honom eller att vi säljer huset. Bor i Sthlm o det är ju svårt att hitta bostad

Han sa att jag skulle behöva flytta själv , så långt bort att barnen aldrig skulle kunna bo hos mig. Så barnen skulle bo med honom. Barnen som jag tagit hand om själv i alla år. Att han inte står ut med att jag bor här så jag skulle i princip gå direkt. Han menade att han sa det för att hjälpa mig

. När jag sa att han inte har någon rätt att slänga ut mig då jag också bor här så ändrade han sig och menar att han aldrig sagt så. Jag har bara missuppfattat allt.

Nu är han helt annorlunda , men ändå inte . Kommer hem o är trevlig . Pratar snällt med barnen . Lagar mat. Tvättar. Tills idag då jag skulle träna och han bara skulle handla , högst en timme. Kommer hem tre timmar senare, hoppsan missade du din träning, förlåt jag glömde. Jag vet att han inte glömde.

Jag har en vän jag litar på och pratar med som vet hur läget är. Jag är inte rädd för att han ska göra något fysiskt , jag är rädd att han ska lyckas övertala mig till något jag inte vill för att jag inte orkar kämpa eller säga ifrån . Jag klarar inte av hans spel. Det gör mig förvirrad. Särskilt när det svänger så snabbt och han nekar till att ha sagt eller gjort saker, tillslut börjar jag tvivla på mitt eget minne . Helt galet jag vet

1 gillning

Du behöver någon form av professionellt samtalsstöd. Leta upp en psykolog pronto som kan hjälpa dig att reda upp i tankarna.

Så här kan du inte ha det, det är ett som är säkert.

Leta i trådarna här på forumet, det finns många som beskriver galet jobbiga situationer och hur de kan hanteras. Ingenting är hopplöst.

Han bestämmer inte var du ska bo eller om barnen ska bo med dig om ni separerar. Jag tycker inte det låter som att det finns något att rädda här, förutom dig ut ur relationen.

Jag tror att det där brukar kallas för “gaslightning”, och beskriver just ett medvetet spel från en partner i försök att få den andra att tvivla på sina upplevelser, sina iakttagelser och sitt förstånd.
Det, i kombination med annat du har skrivit, väcker verkligen varningssignaler hos mig.
Det här är INTE ett normalt förhållande eller normala livssvillkor. Det här är psykiskt misshandel, som inte sällan brukar eskalera.

Ju längre du stannar, ju värre kommer det att bli.

Jag bor också i Stockholm, och vet hur mördande tufft det är att hitta bostad. Men om ni är gifta är alla tillgångar gemensamma tillgångar, och då kan han inte hota med att hålla några pengar ifrån dig. Och även om ni inte är gifta måste du, oavsett till vilket pris, ta dig därifrån. Även om det innebär att tillfälligt sova hos någon släkting eller vän, eller att på andra sätt ta all hjälp som går från andra för att hitta en tillfällig bostad.
Mycket kan kännas svårt och oöverstigligt just nu. När man står inför något livsavgörande är det vanligt att man bara ser hinder och problem, eftersom det okända är alltför skrämmande.
Men i de allra, allra flesta fall löser det sig. Och i de allra, allra flesta fall blir det där okända till något verkligt bra i slutändan.

2 gillningar

Hej! Du har redan fått bra råd här, som jag bara kan instämma i. En tanke: kan du dela upp det som ligger framför dig i två olika spår, två ”projekt”? Det ena är att din man behandlar dig illa, det är ingen tvekan om saken. Sök allt stöd du kan, professionellt och privat, om möjligt. Du behöver bryta dig fri, och även om vägen inte är lätt så kommer du att må så mycket bättre.

Det andra är juridik kring att skiljas, hur bodelning fungerar, dina lagliga rättigheter, hur er ekonomin ser ut nu och hur din ekonomi kommer att se ut etc. Det handlar mer om fakta. Här verkar det som att du nog har större rättigheter än du kanske just nu vet. Det kan vara klurigt att sätta sig in i, men troligen inte alls lika känslomässigt. Kan du tänka på det som att plugga till ett prov, t ex? Kanske ditt viktigaste prov någonsin.

2 gillningar

Vi är gifta. Jag vet att jag har rätt till hälften . Jag vet också att det finns så mycket han kan göra för att jävlas och vet inte hur jag ska orka.
Saker han säger eller gör tar så hårt , även om jag vet att han har fel . Jag är rädd om barnen, hur ska de klara sig. Jag vet att han vet att barnen är min svagaste punkt , men det hjälper inte .

Jag har försökt gå och prata med någon men det är svårt. Det känns som jag hittar på. Jag har ju ändå stannat så länge . Vem stannar så länge med någon som behandlar en illa. Jag får inte ihop det . Tänk om han har rätt och jag bara inbillar mig , överdriver .
Ett tag skrev jag ned allt han gjorde o sa, bara för att jag skulle veta att det var sant .men när jag läste det tänkte jag ändå att jag nog kommer ihåg fel.

Ibland känns det som jag inte kan gå rent fysiskt. Jag har försökt så många gånger men det slutar alltid med att jag stannar.

2 gillningar

Det är klassiskt.
Du lever i ett destruktivt förhållande.
Han har fått makt över dig.
Suger ut din självkänsla och egenvärde bit för bit.
Du behöver en samtalskontakt.
Prata med en proffessionell så förstår de direkt.
Inget konstigt alls, det är det vanliga mönstret.

3 gillningar

Jag tog mig ut ett sådant förhållande. Han blev gradvis mer ägande och svartsjuk. Körde vi bil tittade han konstant på om jag tittade ut och påstod att jag ”spanade in män i träningsshort”. Förhörde om aw, vilka var där och när de gick hem. Han fick för sig att jag var intresserad av en kollega och blev helt manisk i sitt sätt att bevisa detta.

Jag samlade kraft i två år. Flyttade fram mina deadline (=om det inte blivit bättre gör jag slut) och trodde och hoppades på förbättring. När jag väl gjorde slut bönade han om mer tid, jag gav en månad. Tre dagar var han som en helt annan person (fast speedad och stressad), dag 4 blev han kontrollerande och manisk igen. Följde efter mig från rum till rum, cyklade ikapp mig när jag ville ut och springa osv. Han förstod inte och förstår fortfarande inte vad han gjort! Han skickar mig fortfarande sms om vi kan ses och prata vad det egentligen hände mellan oss!

Tre terapeuter lyckades han charma, de ansåg mig vara en kall kvinna som inte har nära till känslor och inte kan ge mannen det han önskar. Det hela var som teater eller mardröm och jag började tro att jag var den personen han och terapeuter beskrev. Kan säga att jag inte känner igen mig i beskrivningen alls.

Låt dig inte dras ner! Behåll de kontakter du har, jobba med mental styrka, förbered meningar/ord du kan ta till dig och se till att ha samtalskontakt.

Jag har byggt upp mitt liv från grunden, bytt jobb, gått ner 8 kilo, blivit vältränad, cancern försvann (slump?) och många säger att jag ser så glad och frisk ut! Det har inte varit enkelt men det är en helt obeskrivlig känsla att komma hem och veta att det här lugnet och den här harmonin kan jag ha så länge jag vill!!

Skickar massor av styrka :muscle:

5 gillningar

Alla vet att det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande. Fasen, det är svårt att lämna ett förhållande öht! Du ska verkligen inte känna dig dum!

Du borde nog lämna in en skilsmässoansökan så fort som möjligt för att få ett brytdatum för bodelningen. Sedan är det bra ju mer du kan ta reda på om hans tillgångar, så han inte försöker gömma dem.

Ta kontakt med kommunens grupp för relationsvåld eller en kvinnojour. Även om det inte är fysiskt våld så är det def. psykiskt.

2 gillningar

Känner så väl igen det, han lyckas också charma de terapeuter vi gått till. Plötsligt är hans beteende pga mig. Önskar att någon talat om för honom hur fel han gjort istället .

Vissa saker är inte okej, men här hemma har de blivit okej för jag inte orkar säga ifrån hela tiden . Nu är han fortfarande sitt ”nya” jag, men glömde min träning igår . Åkte för att handla två saker , kom hem över tre timmar senare. Då var det försent för mig att åka . Han bad om ursäkt och hade glömt. Förstår inte hur det är möjligt då det sista han frågade innan han åkte var när jag skulle träna.
Sen följer han efter mig överallt , förut ställde han sig bara o stirrade på mig. Eller sa något elakt. Nu är han sitt nya jag och ska kramas och vara snäll. Men fortfarande hela tiden där jag är. För att kolla vad jag gör.

Jag får inte ens sova utan att han väcker mig och undrar varför jag inte sagt godnatt. Han har delat en kalender där jag ska skriva upp allt jag ska göra som innebär att jag inte är hemma. Har jag missat att skriva upp blir han arg och menar att jag inte kan göra det.
Det konstiga är att han har ett jobb där man aldrig vet var han är eller när han kommer hem. Det har aldrig funnits någon kalender.

Men försöker jag säga ifrån så är det helt rimligt , han vill ju bara kunna planera . Och så ger jag efter för det kanske är ganska rimligt ändå… bara reaktionen när jag glömt som inte känns rätt.

1 gillning

Han “glömde” inte. Han såg till att du inte skulle komma iväg. Lämna nu.

2 gillningar

Åh, jag får en klump i magen när jag läser din historia. Känner igen mig på många sätt, bland annat i det här att det känns som man hittar på, och ständigt lägger det på sig själv. Så höll jag på under väldigt lång tid.

Du behöver professionellt stöd, bra om det är någon som har erfarenhet av destruktiva relationer, som förstår beteendemönster kring det. I min kommun kan man ringa ett nummer för att få hjälp när det gäller våld i nära relationer, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt vård. Kolla upp det. Du behöver stöd och styrka i detta.

Du har levt i det under lång tid, och då blir man till slut blind, man pratar också om ”medberoende”. Men du har fått en insikt om att det inte är sunt för dig och det är jättebra början och det som får dig att nu vända det till en hälsosam riktning för dig.

(Jag har en egen tråd om du vill läsa, ”Skiljas från någon som inte mår bra”. Lämnade en destruktiv relation i höstas).

Stor styrkekram

4 gillningar

Tack🙏🏻 Läste din tråd och kände igen mig så mycket. Det här är så svårt och just nu vet jag inte längre . Jag vill inte stanna men jag är för rädd för att gå. Jag orkar inte med hans reaktion, jag orkar inte med att han säger elaka saker . Jag vill inte lämna barnen. Men jag behöver något annat än det här .
Jag känner att mitt förtroende för honom är borta , jag känner mig varken trygg eller respekterad. Han skulle aldrig stötta mig i mina beslut , eller finnas där om jag mår dåligt. Istället mår han så mycket sämre , helt plötsligt. Jag får inte ens vara sjuk ifred. Jag fick handla med ryggskott en gång, det säger väl allt .

Folk tror att vi är två , eftersom vi lever ihop , men det är bara jag som har ansvaret för allt . Jag har ingen partner att dela något med. Jag har bara mig själv.

Det värsta är nog att han aldrig ber om ursäkt eller inser att han gjort fel. Och att han ignorerar allt och bara väntar på att jag har glömt. Han kan komma hem, titta på mig och säga ” är du sur”. Nej säger jag. ” du såg sur ut, eller ”du lät sur” får jag till svar. Innan han ens sagt hej eller pratat med mig så har han bestämt att jag är sur.
En gång sa han att jag kunde iallfall le och låta glad när jag pratade med honom. Jag förstår inte hur man kan säga så. Men det var ju mitt fel som ser så sur ut, såklart. Helt okej för honom att säga så, enligt honom.

1 gillning

Det här blir bara värre . Tror han satt en GPS tracker på min bil. Jag har haft hans bil dö min haft sommardäck . Vi skulle bytt dem under julen men då funkade inte verktygen. Inget konstigt med det . Igår hade han bytt dem själv, jag tänkte att han ville vara snäll . När jag sen skulle träna hade han tagit den andra bilnyckeln , som jag haft under dagen. Vilket jag tyckte var konstigt då han inte använder den bilen ( har en firmabil) . Istället hade han lagt fram min bilnyckel, också konstigt då vi har dem i ett nyckelskåp eller han alltid brukar ha dem kvar i jackfickan. Jag behövde saker från hans bil, och han svarade så konstigt och försökte försäkra sig om att jag skulle ta min bil. Jag kände att något inte stämde. Så här brukar han inte bete sig. Han ville också dubbelkolla vart jag skulle åka .

Jag vet nu att han beställt en GPS tracker för bilar , men inte hit utan till sitt företags adress. Den är inte till firmabilen, jag är helt säker . Han skickade den till kontoret för att inte jag skulle se paketet.

Jag är helt övertygad om att han satt den på / i min bil igår när han så snällt bytte däcken . Den här ångesten äter upp mig. Vad lever jag med för man?

2 gillningar

Du lever med en man vars kontroll och psykiska våld eskalerar.
Och, som jag skrev tidigare, det kommer att fortsätta att eskalera.

Det är ingen lek, det är allvar. Ge dig iväg så fort du bara kan. Inga “men”, utan faktiskt ge dig iväg. För varje enskild dag blir det farligare för dig.

This is only getting started, är jag rädd för.

2 gillningar

Finns det någon som kan hjälpa dig att leta efter trackern? Det borde inte vara omöjligt om du kan få in bilen på en billyft. Låten sedan sitta tills den dag du bestämmer dig för att bryta dig lös. För det måste du.

Jag skulle kunna tänka mig att det är brottsligt att spåra nåogn annan utan dess medgivande, men vet inte säkert. Tror du att han kan spåra din mobil? Ta fram en gammal mobil (och gör fabriksåterställning) om du har och skaffa ett kontantkort. Om du inte har någon gammal mobil så har jag det. Jag kan skicka den till dig via någon kompis om du vill.

Han visar oroväckande tendenser! Prata med kvinnojouren!

1 gillning

Jag håller med ovan, det här kommer att eskalera och det går fort! Om du är minsta medberoende eller mentalt trött/svag, behöver du stöd av dina nära för att klara av att lämna och stå för beslutet.

Jag, som beskrivs som stark och modig, var i slutet av en sådan eskalering nära att begå självmord. Så illa blev det och så svag var jag mentalt då. Idag har jag oerhört svårt att förstå hur jag ens kunde tänka på självmord!

Av erfarenhet såsom fler andra skriver: lämna!

1 gillning