Så svårt att lämna honom

Detta känner jag också väldigt väl igen.
Det är en process som kommer ta tid och som du behöver styrka, kraft och mod till, men det viktigaste är att du har insett att du är värd något annat, något bättre.

När jag fick min insikt i våras, att det inte är hållbart längre, började tala med några få nära om min situation. Det hade jag inte vågat innan, för jag tänkte precis som du, att det är mig det är fel på, att det här kan inte stämma, det går säkert att fixa till. Jag hade sedan länge kontakt med kurator, men hade innan dess inte pratat med vänner/familj om det. Jag minns ännu den promenaden jag bara öppnade upp för mina systrar hur jag mådde. Det var sådan befrielse.

I det fick jag styrka som jag kunde använda att stå upp för mig själv och hans eventuella reaktioner. Jag har också haft kontakt med kurator som hjälpt mig att bygga upp en inre styrka.

Det här att vara sann mot mig själv, att se mitt eget värde, har gett så mycket. Från då började jag förmedla för honom att du är som du är men jag är som jag är, och jag behöver något annat än det här, så här kan vi inte fortsätta.

Jag hade förstått sedan länge att jag hade svårt att nå fram till honom, allt jag sa vändes tillbaka som kritik. För att kunna föra några som helst allvarliga och viktiga samtal, förstod jag att vi behövde en slags samtalsmedlare. Då fanns det någon till i rummet som hörde det jag försökt säga och kunde medla mellan oss. Tog därför kontakt med familjerådgivningen för att försöka förklara för honom hur jag mådde i relationen och att det inte gick att fortsätta som vi haft det. Vi gick hela våren, men vi kunde inte mötas, det blev än värre. Familjerådgivningen märkte också hur svårt vi hade det, och det gav också kraft, att veta att inte jag är tokig själv i min ensamhet. Jag hade försökt prata med hans syster och mamma, men de viftade bara bort det, så jag trodde länge det är jag som tänker fel.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer kritik tillbaka, desto skörare och mer i försvar blev han.
Inför sommaren förklarade jag för honom att jag under sommaren behövde distans från honom, antingen att jag gjorde saker själv med barnen, eller att han gjorde saker själv m barnen, att vi inte skulle göra saker som par. För att se hur jag mådde och hur det blev, om det gav förändring, och för mig att klarna i mina tankar. Under tiden hade jag börjat kolla upp en del praktiskt, för att känna mig mer trygg, t ex vad som gäller kring det juridiska vid en skilsmässa, fanns det något boende att hyra, pratade med banken osv. Det var skönt att få lite koll på det.

Sommaren var svår och stämningen blev sämre och jobbigare ju mer tiden gick och ju mer jag stod upp för mig själv. Jag pratade mycket med fr a systrar och några få vänner, även kuratorn. Har varit här på forumet sedan i våras och fått stöd från personer i liknande situation, betytt jättemycket. Lyssnat på poddar och läst om folk i liknande relationer, för att känna mig trygg, få styrka och känna att jag inte är ensam.

I augusti lämnade jag beskedet om att det inte går längre. Allt eskalerade och blev värre och värre ju mer jag ställde krav på att båda behöver jobba med sig själva och relationen, och till slut blev reaktioner och kommentarer jag fick från honom som en svart filt som inte gick att få bort, det satte för djupa spår helt enkelt. Det hela blev ohållbart Bode för mig och för barnen och allihop. Jag tappade tron, hoppet och kärleken till slut för denna relation, men det dröjde länge innan jag ville erkänna det för mig själv.

Men detta var ju bara min resa. Och den fortsätter på min tråd. Men det jag främst ville förmedla var att det är ett stort steg att du lyssnar på dig själv och att du har blivit medveten. Det krävs styrka, kraft och mod, men bara genom att du har börjat bli medveten om ditt eget värde och att det inte är ok som du blir behandlad av honom, så har du tagit ett viktigt steg. Det ger dig styrka.

Och ta hjälp! Har du någon annan än din vän att vända dig till?

Ett annat tips är att skriva ner allt som händer. Så ser du det i skrift vilket stärker dig. Jag har hittat anteckningar jag gjorde för ett par år sedan, som bekräftar att jag inte tänker fel. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, att du tror att du själv är ute och cyklar, men det är du inte. Lita istället på dig själv och det du känner och tänker.

Massa styrkekramar .

4 gillningar

Troligen en psykopat.
Lämna.
Nyss.

3 gillningar

Och som flera skriver här, vänta inte för länge.

3 gillningar

Tack igen, så skönt att inte känna sig helt ensam . Det du skriver om att tappa hoppet och tron på relationen det har jag nog redan gjort. Jag tror inte att jag kan förlåta vissa saker han sagt eller gjort. Han beter sig på ett sätt som inte är okej och som går emot mina värderingar.

Och så har det varit hela tiden, och jag har sagt ifrån men det har ju inte förändrat något. Ibland tänker jag att det är så han är och att det inte är vad jag vill ha ut av en relation. Sen tänker jag att det stämmer inte , det är mig det är fel på och hans beteende är helt normalt. Han menar inget illa. Jag är för känslig.
Jag märker att jag hela tiden ursäktar hans beteende. Jag vet inte varför.

Just nu känns det som jag inte har någon anledning att lämna honom. Att det är fel av mig att ge upp. Men att stanna hos någon bara för att man inte vill lämna är ju inte rätt det heller .

När vi pratade om oss och vad jag ville så sa han att han skulle behandla mig bra och sjävklart göra allt för att stötta vid en separation , om det var vad jag ville . Enda anledningen att han sa så var för att få ett svar från mig. Ett beslut . Men han menade det ju inte . Och jag har så svårt att förstå hur man medvetet vill göra någon annan illa. Jag kan förstå ledsen, arg, besviken. Men aldrig att man gör saker för att få den andra att må dåligt. Känslorna är en sak men handlingarna något annat.

Just nu ljuger han för mig var han är, vart han ska. Vad han gör. Han spelar ett spel här hemma samtidigt som han gör något helt annat. Han ljuger om att han litar på mig. Kontrollfrågorna är nästan borta , men så har han ju spårningsgrejen på min bil. Han kan ju kolla var jag är.

1 gillning

Du är verkligen inte ensam, men man känner sig väldigt ensam i den situationen du befinner dig i nu.
Jag tror att när du nu börjar sakta öppna upp så märker du att du inte är ensam. Det finns flera som varit och är i destruktiva relationer, men man pratar inte om det förrän man kommit så långt att man är på väg att lämna eller har lämnat, förrän blivit medveten om det.

Jag känner igen mig så mycket i detta. Jag tampas fortfarande med dessa känslor, när vi försöker hitta något slags fungerande samarbete kring barnen. Det går sakta bättre, men det kommer ta tid att komma ifrån detta sättet att tänka. Det är inget fel på dig! Lita på din magkänsla. Den talar till dig och vill att du ska lyssna. Men du behöver hjälp för att bli stark i dig själv i detta. Har du funderat på hur och var du kan hitta den styrkan?

1 gillning

Lösningen nu är träning , både fysiskt och mentalt. Och umgås med personer som stöttar och tror på mig. Det hjälper mig att tro på mig själv och se mitt eget värde. Och prata med min vän som jag litar mest på , förutom honom pratar jag med min syster . Det svåra är att se mitt värde i den här relationen, så lätt att hamna i gamla mönster .

Och nu är han ju förändrad, enligt honom . Och jag börjar tro på det. Självklart är det inte så, ingen förändras över en natt utan att jobba med sig själv . Men det är svårt att intala mig själv det hela tiden , särskilt när han lovar att han har ändrats. Igår bad han mig ge honom en chans .

Jag känner att jag har gjort det så länge men … det känns så orättvist att bara gå. Jag vill inte göra honom ledsen . Återigen sätter jag honom före mig själv. Så är det alltid, alltid andras behov först . Måste bli bättre på att se vad jag vill och värdesätta mina känslor lika mycket som hans.

2 gillningar

Du verkar ha många fantastiskt fina egenskaper. Din empati, din förståelse för andra och din inre seghet (som gjort att du stått ut så länge) är ju sånt som med rätt man skulle kunna garantera en lång, sund och jättefin relation.

Problemet är bara att du har hittat en man som använder allt det emot dig. Han utnyttjar det bästa I dig, och suger ut det för egen vinning.

Du bär ingen skuld i detta. Det gör han, och enbart Han.

Döda inte det fina i dig. Ta vara på det! Och för att göra det måste du ju lämna honom. Det vet du själv,

Jag förstår att det är en process, och statistiskt sett krävs det flera försök innan någon lyckas med att lämna ett förhållande där misshandel existerar. Men för varje dag och varje inlägg här tror jag att du kommer lite närmare :muscle: :heart:

4 gillningar

Så fint och klokt och riktigt! Det är så det ska vara, du ska ha någon som uppskattar dig precis för den du är. Det är så oändligt sorgligt att en människa som ger så mycket av sig själv och att göra gott, blir utnyttjad i detta. Men jag har förstått när jag läst det att det är inte ovanligt att denna typ av människor som båda våra män verkar vara, inte sällan dras till HSP-personer, och vice versa, av en viss anledning.

Jag som själv lämnat en relation som inte varit hälsosam för mig vet hur oändligt svårt det är, men du har tagit viktiga steg i och med att du börjar öppna upp och du fått insikt. Ett steg i taget. Fortsätt jobba på att bygga dig själv stark, så att du orkar hela vägen.

Detta är också så otroligt viktigt. Jag känner igen mig så mycket i din historia att man till slut får en förvrängd bild av sig själv. Jag jobbar jättemycket med detta. Det som @Uppochner skrivit ovan på tråden att dels bygga dig själv stark parallellt med att du blir förberedd också med det praktiska tror jag är väldigt klokt.

Jag försökte mentalt tänka när jag skulle stå upp för min exman att tänka stå stadigt med två fötter på jorden, rak i ryggen, bära huvudet högt (jag kort, han väldigt lång), fokusera på andningen, att andas lugnt. Det hjälpte mig ofta att härda ut i stunden.

1 gillning

Så fint sagt, tack det värmer. Jag har nog mycket empati, problemet är väl att det också gör mig sårbar , iallafall i den här relationen

Det är nog också den sidan som jag har svårast att acceptera hos min man, hans brist på empati och förståelse för andra . När jag alltid vill hjälpa andra och försöker förstå dem så är han tvärsom , han sätter sig själv först i alla lägen och bryr sig inte alls om hur det han säger tas emot . Jag tycker så , jag har rätt att säga det brukar han svara. Som att han inte förstår , eller bryr sig om, ifall han sårar någon.

Ja så länge höll den förändringen . Han har varit så överdrivet trevlig och plötsligt ska han göra allt, från att inte göra något . Och nu ska han ta på mig hela tiden, vilket jag inte alls vill.

Sa till honom i eftermiddags att jag inte vill pussas hela tiden. Att han måste ge mig lite utrymme . Då försvann även den ” trevliga ” sidan som han plötsligt plockat fram .

Inte så att han är elak eller säger sina taskiga kommentarer som förut , istället är han helt tyst och i princip låtsas som att jag inte finns .
Går förbi mig utan ett ord, säger inget utan ställer sig bakom/ brevid mig och väntar på att jag ska gå åt sidan. Det är mer det beteendet jag känner igen. Han tycker att jag gjort fel, kännner sig orättvist behandlad och då blir jag luft och inget värd .
Det visar ju bara att hans fasad var just en fasad och inget annat

2 gillningar

Just det, klassisk härskarteknik.
Jag förstår att du är i en jobbig sits men ju längre du stannar i det här, även om du har insikt, desto sämre kommer din självkänsla bli och desto svårare blir det att komma loss senare.

Om det var din bästa väninna som utsattes för detta, vad för råd skulle du ge henne?

3 gillningar

Jag vet . Jag skulle såklart säga att hon borde lämna, för vad blir bättre av att stanna.
Och jag vet ju det. Men mina katastroftankar säger annorlunda. Jag vet inte på vilket sätt han kommer att jävlas och jag känner mig inte stark nog att gå . För går jag så måste jag orka, hela vägen.
Jag vet inte om jag gör det. Känns som jag inte får vila någonstans , inte på jobbet och inte hemma. Bara han kunde åka iväg o jobba som han alltid gjort förut , så jag fick lite tid för mig själv . Men han är alltid hemma. Jag vill bara vara ifred

“Även en tusenmilafärd börjar med ett första steg”

(Lao - Tse)

Har du någon idé över hur ditt eget första steg skulle kunna se ut?

1 gillning

Nej, inte alls . Det är väl kanske problemet . Allt känns övermäktigt och istället för att göra något så gör jag inget alls .

Steg 1: När tillfälle ges hämta barnen.
Steg 2: klä på er.
Steg 3: sätt er i bilen.
Steg 4: kör till en buss/tågstation
Steg 5: Res hem till dina föräldrar.

2 gillningar

Ja om det var så enkelt . Jag är inte rädd för honom, jag är rädd för hans reaktion och för att jag inte ska orka. Alla elaka kommentarer och hans oberäkneliga beteende , jag orkar inte leva så. Jag behöver ordna någonstans att bo så jag kan komma härifrån .

Det finns så många sätt att jävlas, inte minst ekonomiskt . Alla säger att det är lugnt eftersom vi är gifta . Men vad jag har rätt till är en sak, att orka kämpa för det är något annat.

Sen har vi barnen, han vet att de är min svagaste punkt och att lämna dem till honom varannan vecka vet jag inte hur jag ska klara av. Jag fattar att jag tänker fel, att inget löser sig bara för att jag väntar … men det är svårt . Jag är ledsen och trött.

1 gillning

Först lämnar du.
Det är det viktkgaste.
Sedan låter du en bodelningsförrättare sköta bodelningen.
Vad gäller barnens boende kan du ta hjälp av familjerätten.

Är det bättre att stanna hos någon som om jag förstått saken rätt misshandlar dig fysiskt och psykiskt? Se till att komna därifrån med livet i behåll. Resten tar du sedan. Det blir inte bättre för att du väntar.

Inte fysiskt, psykiskt vet jag inte. Han har gjort och sagt en del saker som inte är okej . Men ju längre tid som går från det han gjort/sagt desto mer tänker jag att det var inte så farligt och det är nog jag som har fel ändå. Jag vet att jag gör så, det är väl någon slags försvar för att kunna stanna.

När jag läser detta inlägg…, ja, det skulle kunna ha varit jag som skrev det i våras förra året, när jag kände att jag inte orkade längre. Precis dessa tankar och farhågor hade jag. Jag hade precis dessa tankar om barnen, om ekonomin, hans eventuella reaktioner, ja, alltihop.

För mig var det viktigt att bli trygg i mitt beslut, att förankra det på riktigt hos mig själv, så att jag till slut inte kände att det fanns något annat alternativ.

Det var viktigt för mig att få distans från honom, och även i mitt fall från hans familj (då de var mycket närvarande och hade stor påverkan på honom, på mig och hela vår situation, Corona hjälpte till viss del till med det). Jag behövde bli fri att landa i mina tankar. Jag har tre barn och han deltidssjukskriven, så det var inte lätt, men jag försökte skapa mig den tiden och möjligheten.

Jag rustade mig och förberedde mig för de olika praktiska delarna. För mig var det viktigt att dela upp de olika bitarna, och arbeta med dem var och en sig, för att komma vidare i mina tankar. Det kan lätt bli “grötigt” i huvudet annars, det upplevs vara så stora hinder att bestiga. Tänk ett steg i taget, hela tiden.

  • T ex ringa juridisk rådgivning, finns ofta kostnadsfritt några samtal om året, för att få svar på vad som gäller t ex när man är gift och ska skilja sig, hur går bodelning till rent konkret, hur lång tid tar bodelningsprocessen, vad gör en opartisk jurist, och vad gör en bodelningsförrättare, vad har jag för rättigheter egentligen.
  • Jag bokade tidigt möte med bank, för att få koll på vad jag i runda slängar skulle ha råd med om jag skulle köpa bostad, om han t ex skulle köpa ut mig ur huset.
  • Jag letade efter ev boende att hyra, finns hus, rum att hyra via blocket t ex. Jag hade turen och kunde hyra av en kollegas pappa som bott på äldreboende ett par år, huset stod tomt, och det blev en win-win för alla. Det har varit jätteskönt att landa här innan vi hittade ett fast boende
  • Jag förberedde mig mentalt för det här kring barnen, hur gör vi för att det ska bli så bra som möjligt. Jag läste på var behövde jag vända mig för att det skulle bli så bra samarbete kring barnen som möjligt, vad gäller, t ex att man kan vända sig till Familjerätten för samarbetssamtal. Jag hade precis samma farhågor som du kring detta (och jobbar ju fortfarande intensivt med att skapa en lugn och fin vardag för dem) och ville vara förberedd. Sedan kan man inte vara förberedd på allt,
  • Jag lyssnade på poddar, läste på en massa om att leva i destruktiva relationer, för att få det bekräftat för mig själv att det inte längre går att fortsätta, att det inte längre var hälsosamt för mig.
  • Jag pratade regelbundet med kurator och en massa med mina systrar och ett par nära vänner för att få styrka där också.
  • Jag skrev också här, för att få stöttning och råd.

Jag har säkert glömt, det var bara lite kortfattat vad jag behövde reda i, och det var till stor nytta att dela upp det i mindre delar. Annars blir lätt detta berg oöverstigligt.

Det kommer bli en jobbig tid efter separationen, omställningen med att barnen inte bor på samma ställe, alla känslor, reaktioner, så det är sunt att inte heller vänta för länge. Men jag förstår din tanke det du skriver att du behöver vara stark för att lämna. Så fortsätt att fokusera på att hitta den styrkan, både mentalt och att bli mer förberedd på det praktiska.

1 gillning

Ja det är väl det som jag inte gjort . Jag hade bestämt mig , trodde jag . Sen sa han det där med att jag skulle behöva flytta så långt bort att jag inte kan ha mina barn. Och där försvann de krafter jag samlat på mig .

Att han inte har rätt i det han säger hjälper inte , för tänk om han har rätt . Tänk om jag inte hittar någonstans att bo. Samtidigt försvann mitt sista förtroende för honom och jag känner att han kan göra vad som helst.
Sen GPsen i bilen, som jag ännu inte hittat men är rätt säker på att han satt dit. Jag undrar var gränsen går för vad han kan göra.

Efter det kom ju den snälla sidan, där han ska göra allt för att visa att han har förändrats. Även om jag inte tror honom så är det svårt , det känns ännu mer som jag bara hittar på.
Inbillar mig. Det är mig det är fel på.

Men även om allt är mitt fel så kan han ju inte tvinga mig att älska honom, eller att lita på honom , eller att leva med honom . Det är väl det jag behöver inse, att jag får lämna honom även om han gör allting rätt . Han kan bara världens snällaste men jag har ändå rätt till mina egna tankar, känslor och beslut . Ingen kan tvinga eller hota mig att stanna.

2 gillningar