Detta känner jag också väldigt väl igen.
Det är en process som kommer ta tid och som du behöver styrka, kraft och mod till, men det viktigaste är att du har insett att du är värd något annat, något bättre.
När jag fick min insikt i våras, att det inte är hållbart längre, började tala med några få nära om min situation. Det hade jag inte vågat innan, för jag tänkte precis som du, att det är mig det är fel på, att det här kan inte stämma, det går säkert att fixa till. Jag hade sedan länge kontakt med kurator, men hade innan dess inte pratat med vänner/familj om det. Jag minns ännu den promenaden jag bara öppnade upp för mina systrar hur jag mådde. Det var sådan befrielse.
I det fick jag styrka som jag kunde använda att stå upp för mig själv och hans eventuella reaktioner. Jag har också haft kontakt med kurator som hjälpt mig att bygga upp en inre styrka.
Det här att vara sann mot mig själv, att se mitt eget värde, har gett så mycket. Från då började jag förmedla för honom att du är som du är men jag är som jag är, och jag behöver något annat än det här, så här kan vi inte fortsätta.
Jag hade förstått sedan länge att jag hade svårt att nå fram till honom, allt jag sa vändes tillbaka som kritik. För att kunna föra några som helst allvarliga och viktiga samtal, förstod jag att vi behövde en slags samtalsmedlare. Då fanns det någon till i rummet som hörde det jag försökt säga och kunde medla mellan oss. Tog därför kontakt med familjerådgivningen för att försöka förklara för honom hur jag mådde i relationen och att det inte gick att fortsätta som vi haft det. Vi gick hela våren, men vi kunde inte mötas, det blev än värre. Familjerådgivningen märkte också hur svårt vi hade det, och det gav också kraft, att veta att inte jag är tokig själv i min ensamhet. Jag hade försökt prata med hans syster och mamma, men de viftade bara bort det, så jag trodde länge det är jag som tänker fel.
Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer kritik tillbaka, desto skörare och mer i försvar blev han.
Inför sommaren förklarade jag för honom att jag under sommaren behövde distans från honom, antingen att jag gjorde saker själv med barnen, eller att han gjorde saker själv m barnen, att vi inte skulle göra saker som par. För att se hur jag mådde och hur det blev, om det gav förändring, och för mig att klarna i mina tankar. Under tiden hade jag börjat kolla upp en del praktiskt, för att känna mig mer trygg, t ex vad som gäller kring det juridiska vid en skilsmässa, fanns det något boende att hyra, pratade med banken osv. Det var skönt att få lite koll på det.
Sommaren var svår och stämningen blev sämre och jobbigare ju mer tiden gick och ju mer jag stod upp för mig själv. Jag pratade mycket med fr a systrar och några få vänner, även kuratorn. Har varit här på forumet sedan i våras och fått stöd från personer i liknande situation, betytt jättemycket. Lyssnat på poddar och läst om folk i liknande relationer, för att känna mig trygg, få styrka och känna att jag inte är ensam.
I augusti lämnade jag beskedet om att det inte går längre. Allt eskalerade och blev värre och värre ju mer jag ställde krav på att båda behöver jobba med sig själva och relationen, och till slut blev reaktioner och kommentarer jag fick från honom som en svart filt som inte gick att få bort, det satte för djupa spår helt enkelt. Det hela blev ohållbart Bode för mig och för barnen och allihop. Jag tappade tron, hoppet och kärleken till slut för denna relation, men det dröjde länge innan jag ville erkänna det för mig själv.
Men detta var ju bara min resa. Och den fortsätter på min tråd. Men det jag främst ville förmedla var att det är ett stort steg att du lyssnar på dig själv och att du har blivit medveten. Det krävs styrka, kraft och mod, men bara genom att du har börjat bli medveten om ditt eget värde och att det inte är ok som du blir behandlad av honom, så har du tagit ett viktigt steg. Det ger dig styrka.
Och ta hjälp! Har du någon annan än din vän att vända dig till?
Ett annat tips är att skriva ner allt som händer. Så ser du det i skrift vilket stärker dig. Jag har hittat anteckningar jag gjorde för ett par år sedan, som bekräftar att jag inte tänker fel. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, att du tror att du själv är ute och cyklar, men det är du inte. Lita istället på dig själv och det du känner och tänker.
Massa styrkekramar .