@Atrax Tack för dina uppmuntrande ord! 
Eftersom alla andra har tagit upp allt annat tänker jag reflektera över den här delen som du har skrivit. Det innebär inte att jag tycker att otrohet är rätt väg att gå för det gör jag verkligen inte. Men jag har själv varit i situationen där min man har renoverat/byggt med kärlek för att jag ska vara nöjd. Det har lett till att jag kände mig ensam och någon jäkla kärlek kände jag inte för när han gav sig ut för att snickra så var jag kvar med att ta hand om barn och hushåll. Hur jäkla kul var det på en skala??
Det var en faktor som gjorde att vi började glida isär. Jag orkade inte lyfta frågan om vi skulle göra något som familj eller på tu man hand för all planering var runt det förbaskade bygget.
Så även om du har sett det som att du har renoverat för er skull kan det kanske inte ha uppfattats så. Och utöver det har kommunikationen varit dålig. Bara en tanke
2 gillningar
Håller helt med på det. Jag har själv varit den som renoverat osv. Ur min synvinkel då så var det det hon ville ha av mig då. Så jag fixade och donade för att hon skulle bli glad. Inte för att jag ville det. För kul var det inte, finns jäkligt mycket roligare saker att göra än att renovera. Men det är väl en mansfälla, om man nu kan prata om såna. Som @Stark1 skriver så är kommunikation viktig, att fråga “är det det här du vill ha av mig?” är nog en fråga som kanske allt för sällan ställs för att man antar svaret själv. Och då kan det hända man antar fel svar.
För min del hade det inte räckt. Jag behövde (och behöver) engagemanget att få höra att JAG är prio 1. Dvs, inte frågan som du nämnde utan även någon gång få höra “jag har bokat bord på en ny restaurang och fixat barnvakt till fredag. Det blir bara du och jag”. DET initiativet
3 gillningar
Ja, det kan jag tänka mig. Jag tror inte heller att bara den frågan i sig själv hade varit nog. Men har man slagit in på ett felspår är nog första steget att inse att man är på fel spår. Säg att han har fått för sig att renovera och göra en fin trädgård är vad du vill ha. Han är fel på det, och märker att du inte blir lyckligare. Då kör han på ännu hårdare, gör mer av samma eftersom han tror han inte gjort tillräckligt, i hopp om att göra tillräckligt bra för att du ska bli nöjd. Jag tror man lätt fastnar i felaktiga spår. Kvinnor också, men kanske då inte i renoveringsspåret. Här är det nog i hushållsarbetet. Eftersom båda gör det som de själva intalat sig den andra vill men denne inte uppskattar det så ser de sig till slut som utnyttjade. “Jag är bara oavlönad hantverkare” “Jag är bara ouppskattad hushållerska”.
Sen bor man ihop så måste det till både hushållsarbete och renoveringar då och då. Så det är inte just dessa företeelserna som är det centrala, utan att man fastnar i ett felspår för man antar att man vet vad den andra vill ha av en, men är fel ute. Kan vara vad som helst annat, så snöa inte in för mycket på exemplena renovering och hushållsarbete.
1 gillning
Jag förstår båda sidor här.
Kommunikation är superviktigt.
Om båda måste välja relationen eller praktiska projekt, när man är mitt uppe i något som faktiskt måste slutföras, så hoppas jag båda parter väljer relationen.
Men det är inte så tydligt där och då.
Vissa projekt måste följa en viss tidplan, man känner inte, tänker inte att man för den skull väljer bort något annat. Det är inte så uppenbart.
Istället uppstår tomheten som man inte riktigt kan eller har tid att härleda.
En del projekt initieras av den som inte utför dem. Det innebär inte att båda inte vill att det ska bli gjort. Men att hinna allt praktiskt och vara en engagerad partner som ska komma med trevliga förslag är utmanande, speciellt under större projekt. Man absorberas av projekten.
Jag försvarar ingen här, men det är en förklaring.
Är man den som inte leder projekt som försöker vara påhittig så är det nog inte sällan den som gör jobbet som tycker att det blir ett onödigt avbrott, man har inte tid eller ork och att en middag på stan är en onödig utsvävning när t ex byggprojektet tickar pengar.
Visst har ni rätt, hur man borde göra och ack så tydligt med facit i hand.
Men det är väldigt svårt att se när man är mitt uppe i detta.
Däremot nu när du skriver här och säger att du har renoverat av kärlek så är det ju väldigt bra att få denna input, att det inte bara ska underförstås att detta skulle vara ett bevis på detta. Det är väldigt sannolikt att det inte alls uppfattas så, utan istället aldrig är där, inte har tid för din partner och ni ”gör aldrig något kul ihop för du jobbar jämt med renoveringen”. Trist, men sant.
6 gillningar
Jag fastnade i hushållsarbetet för det var det som “blev över”. Jag hade inte tid att fastna i något annat. Och det gjorde mig ganska bitter också.
Det är sånt vi har arbetat med. Men vi delar inte på hushållsarbetet 50 50 utan vi gör det vi trivs bäst med. Han lagar det mesta av maten, jag tvättar t.ex. Han plockar undan sånt som ligger framme, jag dammsuger.
På så sätt har båda tid till annat. Båda två gör “måsten” och båda två gör “det vi vill”
Och ja, jag håller absolut med dig att i heller min fråga hade varit nog. Men våra frågor ihop hade varit en bra början.
2 gillningar
@nu_ar_allt_bra @Stark1 @Lisa0987 Renovering av ett hus är ju ett gemensamt beslut och definitivt inte alls lustfyllt alla gånger. Det kostar mycket svett, tankemöda och engagemang. Det borde snarare vara den part som kanske inte deltar lika fullt ut i detta som gör något för den andre? Det hade jag gjort i alla fall om det varit omvända roller.
1 gillning
Det håller jag med om.
Jag faller inte in i det stereotypa här, för i mitt fall var det jag som ”råddade” vår megastora ombyggnad/renovering.
Jag kan därför väl se andra sidan av detta och tycka att det borde finnas förståelse för den stress, trötthet och ev brist på ork att ta hand om relationen. Ärligt kände jag mig också ensam ofta med alla beslut osv.
Så det går åt båda håll. Det är väl det som är problemet att det är lätt att gå och muttra över den roll man hamnar i. Kommunikation om det är väl enda lösningen…… men det är enklare att se i efterhand.
Vad gäller just renovering var väl visdomen baserat på arga snickaren innan jag själv köpte hus att man ska renovera tillsammans, inte dela upp det så att en sköter hushåll och barn och den andra renoverar. Dels för att en sån uppdelning gör att man inte får tid tillsammans och dels för att man på sikt tappar förståelsen för vad den andra faktiskt bidrar med och bara ser sitt eget slit och blir missnöjd.
Nu funkade ju det upplägget aldrig för mig i och med att exet inte kunde tänka sig att bidra med vare sig det ena eller det andra, men teoretiskt så verkar det väl vara en fälla att dela upp det.
2 gillningar
Vi behöver inte snöa in oss för mycket på renoveringsbiten. Det finns större grejer. Otroheten, att hon tagit upp att hon vill skiljas, och att hon har lust men inte till dig är väl symptom på att förhållandet inte är bra. Så ni får väl ta mod till er och ta diskussionen. Vill ni göra förhållandet bra, eller inte? Första steget är att ni båda har en bild över vad bra innebär - dvs hur stämningen mellan er ska vara, vad ni ska göra tillsammans. Kan tänka mig att ni båda tänker er ett idealförhållande med en ny partner - vad hade varit skillnaden i det förhållandet gentemot det ni har idag? Konkreta grejer alltså. När ni har tydliga bilder över vad ni vill ha i ett kärleksförhållande kan ni jämföra varandras målbilder. Matchar de eller är de helt olika? Om de passar hyfsat bra, kan och vill ni båda jobba för att uppnå det i det nuvarande förhållandet?
Det är möjligt att uppnå lycka i ett nytt förhållande. Men det kommer aldrig innehålla den bakgrund ni har ihop - familj, vänner, barn, minnen. Så jag skulle säga att om det går att rädda det befintliga till att bli det ni båda vill ha kommer det på flera sätt vara ett bättre förhållande, eftersom ni inte kommer förlora allt det ni redan har. Men ni måste ha nån form av målbild, vara överens om den, och båda ha viljan att nå dit. Annars är det rätt kört. Då är det att dela på sig eller härda ut i det befintliga livet ut. Det är iaf vad jag tror.
3 gillningar
Kanske en aning "off topic ", men jag som kvinna och numera ensamstående med hus och planer på eget jordbruk får frågan gång på gång om “jag kommer klara detta ensam”, om “jag är händig” och om jag "borde kanske träffa någon först ". Jag blir tokig, för jag tror inte skepsisen är lika stor när män har eget hus eller egen gård. Sorry TS, och förstår verkligen din frustration. Hos oss var det också jag som drev projekten, som snickrade, som löste problem. Exet blev stressad, sur och sjuk lagom till saker skulle göras. Sen var han sur för att jag inte brydde mig om honom. Så det var såklart därför han var tvungen att söka alla vänsterprassel. Inte hans fel alltså…
1 gillning
@nu_ar_allt_bra Det var mycket bra formulerat och klokt så jag köper det till hundra procent. Jag vill egentligen inte skiljas utan jag vill vara tillsammans med min fru men i en väl fungerande relation. Så är det som sagt inte nu.
1 gillning
@Blixten från en man som är några år yngre än dig, men även några år framför kanske?
Såhär tänker jag:
2011 uppdagades det att hon tappat respekten för dig.
Något har troligtvis varit knas innan dess.
Du förlät, förmodligen med villkor, men förlät.
2016 pallade hon inte längre, kanske ny fling på gång?
Du, så uppfattar jag det, bad henne eller kanske snarare övertygade henne att stanna?
Kanske hade ni fortfarande någonting, kanske var hon bara inte nog motiverad att lämna?
Barnen kan absolut ha spelat in för henne som för dig?
Du har under åren sedan 2011 gjort både sådant som du gillar och sådant som du kanske skulle kunnat vara utan.
Hon ser knappast att hon är skyldig dig någonting.
Kanske tvärtom eftersom hon stannat?
Kanske har du helt rätt i att hon vill att du ska renovera?
Det är kanske det som ger nog status och förändring i tillvaron för att hon ska stanna med dig?
Vem vet?
Kanske har hon nu mer eller mindre gett upp helt?
Hon hittar inte längre motivationen att ligga med dig.
Du hamrar på och blir mer och mer frustrerad över dels att sexet stannat av helt och dels att
hon inte är nöjd med relationen och drar sig ur den åt sitt håll.
För mig är det fem år sedan jag kom på mitt X med den otrohet som stjälpte lasset helt.
Med den här tiden i retroperspektiv så kan jag säga att det fanns inget lass kvar.
Bara en tom skrällig vagn.
Jag är ledsen men mitt råd kan bara bli: Släpp taget!
Just nu har du kramp i fingrarna och hela kroppen av att hänga i den sista lilla klippskrevan.
Du vill inget annat än att hänga kvar trots att obehaget är uppenbart.
Du kommer falla, måste falla, men du kommer att lada på fötterna och på ett mycket bekvämare ställe än att hänga på bergssidan i vind och väder utan skydd.
Fokusera på dig, din papparoll och andra delar i ditt liv som ger dig energi.
Din fru vill inte, kan nog inte ge dig det?
Tyvärr.
Det är ju även att man inte hittar en balans. Börjar man med renovering så vill man bli klar så fort som möjligt. Vissa moment måste man bli klar med, man kan inte låta murbruk ligga för att gå och äta middag t.ex. Men andra saker kan faktiskt få ta längre tid.
Det är svårt att engagera sig när den andra tar på sig arbetskläderna efter frukost och går ut för att jobba. Lika svårt är det för den som går ut och arbetar att engagera sig i familjepusslet om man bara är ute på bygget.
Båda känner sig nog lika ensamma, stressade och trötta fast på olika sätt. Det är lika roligt att stå ensam och planera alla måltider och tillaga dessa som det är att stå ensam med renoveringen och fatta alla beslut. Men när man står mitt i det så ser man sin egen sida just för att kommunikationen är lika med 0 och irritationen samt ensamheten enormt stor.
1 gillning
Ingenstans kan jag läsa att din fru har tagit ansvar för att hon var otrogen. Du bet ihop för barnens skull. Men vad gjorde hon?
Det krävs 200% engagemang från den som varit otrogen för att rädda något. Vad har hon gjort för att göra det?
Det krävs två för att rädda ett förhållande. Det känns som att ni fortsätter att glida ifrån varandra.
Familjerådgivning, hade det varit något för er så att ni kan börja prata med varandra?
Vad känner DU att DU vill innerst inne?
Och bit inte ihop för någon annans skull nu. Det handlar om DIG och vad DU vill.
@Skipper du har så rätt i det du skriver. Jag har hängt kvar alldeles för länge för barnens skull. Hade vi inte haft barnen hade jag lämnat när otroheten uppdagades. Jag har dock aldrig bett henne på mina bara knän att stanna. Jag har sagt att jag är villig att försöka reparera det som varit och gå vidare. 2016 skrev jag på skilsmässopapperen för jag orkade inte leva i det vacuum som fanns då. Hon backade då och ville fortsätta. Jag snubblade över en artikel om vardagspsykopater för ett tag sedan och det var skrämmande många likheter med henne. Jag tror att det är där skon klämmer för hon vill aldrig förstå att det kan vara fel hos henne som gör att vi inte kommer vidare.
@Stark1 Hon har inte ändrat sig ett dugg tyvärr. Jag tror tyvärr som jag skrev i ett annat svar här att hon har psykopatiska drag i sin läggning. Hon har aldrig visat ånger eller empati för det lidande hon åstadkommit i vår relation. Jag har aldrig förstått varför vi inte kommer vidare i vår relation men hon ser bara mina fel och inte sina egna.
1 gillning
Så hon förstår inte att hon gjorde fel som var otrogen?
Vad hade hänt om du var otrogen? Gissar att hon hade gått i taket.
Så länge hon bara ser dina fel och inte sina egna så kommer ni aldrig att komma vidare.
Tror du att hon kan ändra sig? Tror du att hon vill ändra sig?
Jag hade aldrig stannat med min man om inte han hade gjort stora förändringar och tagit ansvar för sitt idiotiska beteende när han valde att vara otrogen mot mig. Han lovade ändring, han lovade att jag aldrig skulle vara ensam och han skämdes som en idiot över vad han hade gjort. Men aldrig någonstans på den krokiga vägen till där vi är idag har han en endaste gång vare sig sagt eller fått mig att känna som om det vore mitt fel att han varit otrogen. Jag har fått reagera och agera precis som jag har behövt utan att få det slängt i ansiktet.
Skulle din fru någonsin kunna hantera att du fick reagera högt och tydligt på det hon har utsatt dig för?
Jag brukar inte råda folk att göra vare sig det ena eller det andra när det gäller förhållanden. Men jag undrar om det är klokt att stanna tillsammans med denna kvinna?